Föreningen ”Pacem in Terris”

Efter det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948 har förhållandet mellan kyrkan och staten på ett grundläggande sätt reglerats av två lagar, båda utfärdade 14 oktober 1949. Det gäller dels lag nr 217 om inrättande av en statlig byrå för kyrkliga ärenden. Denna byrå har särskilt till uppgift att vaka över att ”det kyrkliga och religiösa livet utvecklas i samklang med författningen och i enlighet med det folkdemokratiska styrets principer”. Den andra lagen – nr 218 – behandlar ”statens ekonomiska stöd åt kyrkan och åt religiösa organisationer”.

J. Mlinsky har i sin artikel ”Tjugofem år med gällande kyrkolagar i Tjeckoslovakien” av år 1974 behandlat den djupare innebörden av denna lagstiftning. Munsky säger bl.a. följande:

”Efter den socialistiska revolutionens seger och sedan borgarväldet hade krossats gjorde man inte någon boskillnad mellan kyrka och stat … I olikhet med vad som tillämpades i andra socialistländer överfördes inte ansvaret för kyrkans materiella försörjning på kyrkan själv. Av skilda anledningar valde man att efter den nya politiska situationen som hade uppstått efter februari 1948 följa en helt annan linje: Staten skulle anförtros uppgiften att garantera kyrkans ekonomi.”

I denna ordning låg ett allvarligt hot mot kyrkan som den katolska kyrkoledningen förgäves ansträngde sig att mildra. Sedan lagarna hade röstats igenom och tillämpningsföreskrifter hade utfärdats 18 oktober 1949 måste prästerskapet noga överväga vilka mått och steg som borde tas i det rådande läget. Man krävde från kyrkligt håll att varje präst som tog emot statligt stöd skulle till sin biskop inge en försäkran att han inte skulle åta sig något som stod i strid med det prästerliga kallet och den kanoniska rätten.

200 präster från hela landet – varav 150 romersk-katolska – satt på läktaren och hörde på när de båda lagarna debatterades i den tjeckoslovakiska nationalförsamlingen. Sedan de båda lagarna hade beslutats framförde präster tillhörande ”Katolska aktionen” sitt tack till talmannen. Vid denna tid existerade nämligen en av staten uppmuntrad s.k. Katolsk aktion, som hade organiserats under ett möte i februari 1949 i Karlovy Vary med Kominform i syfte att få ett instrument för att kunna tygla kyrkan. Denna ”Katolska aktion” blev en förebild för den senare organiserade ”Katolska prästerskapets fredsrörelse”, MHKD och den nu verksamma organisationen ”Föreningen för Tjeckoslovakiens katolska prästerskap – Pacem in Terris”.

.

Katolska prästernas fredsrörelse

1951 var man i det läget att den katolska kyrkans verksamhet sedan två år tillbaka allvarligt hade störts. Utbildningen av präster och lekmän hade stoppats, de religiösa ordnarna hade upplösts, biskoparna avskurits från kontakten med folket och unga kämpande katoliker hade fängslats. Detta år grundade en präst vid namn dr Plojhar från stiftet Ceske Budejovice Tjeckoslovakiens katolska prästers fredsrörelse – vanligen känd under förkortningen MHKD. Plojhar – som i riksdagen företrädde det katolskt färgade, Kommunistpartiet närstående ”Folkpartiet” – var hälsovårdsminister sedan kuppåret 1948. I samband med att Plojhar blev minister suspenderades han som präst och exkommunicerades även senare. Fredsrörelsen grundade Plojhar i nära samverkan med partiets ledning.

De präster som sattes att leda Fredsrörelsen styrdes av ”Folkpartiet”. Många stift i Tjeckoslovakien saknar tjänstgörande biskopar. Detta beror på att den ordinarie biskopen antingen har kastats i fängelse, förvisats eller avlidit utan att någon efterträdare har kunnat utses. Dessa vakanta biskopsämbeten utövas provisoriskt av kapitelvikarier. Det var en del sådana av regimen välsedda kapitelvikarier, som stod i spetsen för Fredsrörelsen. För att hålla ett öga på de biskopar som ännu utövar sina ämbeten har det kommunistiska partiet sett till att mot det rådande systemet lojala präster har utplanterats såsom ”sekreterare” åt vederbörande biskopar. Med hjälp av dessa ”sekreterare” kan man lätt styra och ställa med präster och lekmän. Biskoparna isoleras fullständigt från sina egentliga uppgifter. Mot regimen lojala kapitelvikarier och ”sekreterare” sitter i styrelserna för de båda teologiska fakulteterna (i Litomerice respektive Bratislava), vilka också numera har omdanats genom deras försorg. De leder Caritas, som har ensamrätt till både katolsk kärleksverksamhet och katolsk förlagsverksamhet. I denna verksamhet glömmer man bort det som är lämpligt att förtiga. Organisationen frågar sålunda inte efter de nunnor som har spärrats in i arbetsläger eller hålls instängda i till fängelser ombildade ordenshus. De mot regimen lojala prelaterna traskar oförtrutet omkring i det tjeckoslovakiska samhället, visar sig på alla tribuner och låter fira sig med kyrkliga hedersbevisningar både hemma och utomlands.

Eftersom Fredsrörelsen var sammansvetsad med statsmakten hade den också förverkat förtroendet på alla håll och kanter när förhållandet mellan kyrka och stat skulle normaliseras efter invasionen i augusti 1968. Det visade sig då att det var omöjligt att reorganisera Fredsrörelsen. Under Pragvårens dagar borrades MHKD-skutan i sank. Inom rörelsen fanns en del sunda personer, som hade anslutits under tvång. De avlägsnade dr Plojhar från ordförandeposten genom att ett Förstärkt verkställande utskott vid ett sammanträde 21 mars 1968 uttalade sitt misstroende mot den sittande ordföranden med 65 röster av 80. Den apostoliske administratorn för Prags ärkestift, monsignore Tomasek, begärde samtidigt i ett brev till rörelsen att Plojhar och den sittande styrelsen skulle avgå. Inför detta dubbla tryck kapitulerade Plojhar och avgick. Han kan nu för all framtid anses som ett odugligt instrument för statsmakten.

I mars 1968 skrev monsignore Tomasek följande beträffande MHKD till kommunistiska partiets generalsekreterare A. Dubcek:

”Ett av de största hindren för att förhållandet mellan kyrkan och staten skall kunna normaliseras är existensen av den rörelse som kallar sig ‘Katolska prästernas fredsrörelse’. Denna rörelse gör anspråk på att representera kyrkan inför staten och den allmänna opinionen. Dessa kan inte styrkas med vare sig moraliska eller juridiska skäl. De i rätt ordning utsedda biskoparna har ensamma rätt att förhandla i kyrkans namn.”

Men den normalisering som skulle ske efter 1968 innebar likväl att Pragvårens frukter på intet sätt skulle komma att skördas. I mars 1968 – samtidigt som MHKD var stadd i upplösning – inrättades en ”prästerskapets provisoriska verkställande, kommitté”, vars ledning anförtroddes åt monsignore Tomasek. Han biträddes i kommittén av sex tjeckiska och slovakiska präster. Bland dessa präster var fader Vladimir Rudolf, som – efter att ha kommit överens härom med behöriga och i rätt ordning insatta kyrkliga myndigheter – hade åtagit sig uppgifter inom Fredsrörelsens sekretariat och på ett mycket effektivt sätt hade arbetat på att göra slut på hela rörelsen. Detta provisoriska utskott skulle bli kärnan till den organisation för pånyttfödelse i konciliets anda, som instiftades i Velehrad 13–14 maj 1968. Denna organisation blev olyckligtvis av tillfällig natur.

Organisationen fick aldrig officiell sanktion och försvann i den allmänna ”normaliseringen”. Innan den försvann hann den dock visa att den kunde arbeta effektivt både med att förnya det kyrkliga livet och öppna stängda dörrar.

Efter att ha tvekat en smula beslöt sig den officiella kyrkan för att ansluta sig till Dubceks linje, som också blev den tongivande i landet efter januari 1968. Denna politik innebar för kyrkans vidkommande att de troende inbjöds att medverka i samhällsarbetet, och att de uppmanades att hjälpa till med att förbättra kontakterna mellan kyrkan och staten. I början av augusti 1968 talade man om att det nu var tid att återuppta samtalet mellan den socialistiska regeringen och Vatikanen. 20 augusti tog republikens president emot biskoparna i en audiens. 21 augusti rullade Warszavapaktens stridsvagnar in i Prag och Bratislava. Ridån faller för ”normaliseringsdramats” första akt. Andra akter skulle komma att uppföras. Det kommunistiska partiet skulle få tillfälle att svänga sin piska än ihärdigare över kyrkan. Det instrument som användes för dessa nya försök att hålla kyrkan i strama tyglar föreföll känt från förr. – Det var likväl fråga om en till namnet ny organisation, nu kallad ”Föreningen för Tjeckoslovakiens katolska prästerskap – Pacem in Terris”.

Föreningen för Tjeckoslovakiens katolska prästerskap – Pacem in Terris

Kyrkan tilldelades först en del värdefulla förmåner. I kraft av de i september 1968 stiftade lagarna fick två timmar i skolornas veckoschema användas för frivillig religionsundervisning upp till fjortonårsåldern. Barnen skulle inte längre anmälas till religionsundervisning genom skolans försorg utan direkt till prästerna. Detta system skyddade föräldrarna från tryck och påverkan utifrån. Antalet barn och ungdomar som deltog i kyrkans religionsundervisning växte också avsevärt. Lekmannakateketerna kunde krypa fram ur de gömställen där de tidigare bokstavligen hade dolt sig. Dessa undervisande lekmän – liksom också nunnorna – utbildades vid sommarkurser. Enbart i Bratislava avlade 110 personer examen som lekmannakateketer under det första året. Inte mindre än 120 personer – varav 36 lärare – från hela Tjeckoslovakien deltog i denna första omgång sommarkurser i Bratislava. Det rör sig om frivilliga krafter som ger religionsundervisning åt barn och ungdomar sedan de har slutat sitt dagliga ordinarie arbete. Vid det kateketiska institut som finns vid den teologiska fakulteten i Litomerice nära Prag avslutade i juli 1968 280 personer – lekmän och nunnor – en ettårig teologisk utbildning.

Kateketernas medverkan ökade i betydelse i takt med att antalet präster minskade och med att medelåldern inom prästerskapet steg. Hälften av prästerna är nu mer än 60 år gamla.

Ungefär 1 500 präster – vanliga präster och ordenspräster – hindrades fortfarande från att utöva sitt ämbete. Endast ett fåtal av dessa fick under Pragvåren tillstånd att återvända till sina gamla tjänster. Ordenssystrarna kunde efter en period som hade varit fylld av svårigheter, bl.a. hade man förvisat slovakiska systrar till landets tjeckiska del, återuppta församlingsarbete i nära kontakt med folket. Prästordnarna började också se fram mot att på nytt få ansvar för församlingar och kunna bedriva pastoralt arbete.

De teologiska fakulteterna och prästseminariet har hittills sluppit de intagningsbegränsningar som till 1968 starkt inskränkte rekryteringen av nya präster. Kandidater som tidigare hade utestängts på grund av de statliga restriktionerna kunde nu anmäla sig till de teologiska utbildningsanstalterna. En filial till den teologiska fakulteten i Litomerice – som ligger i egentliga Böhmen – öppnades under Pragvårens dagar i det mähriska Olomouc. Denna filial fungerar alltjämt och fortsätter att ta in prästkandidater från Mähren.

Det religiösa livet visar fortfarande en hög aktivitet. 15 januari 1969 började en rad konferenser kallade Ziva theologia (= den levande teologien). Konferenserna var ett uttryck för strävan efter teologisk och pastoral förnyelse. Dessa konferenser – vid vilka åsikt ofta stod mot åsikt – drog till sig mängder med människor som var intresserade av att informera och utbilda sig. Konferensernas syfte att informera och röja väg var tydlig. I Vatikankonciliets anda kände man att det var nödvändigt att inventera vad man hade och att försöka undersöka vilka möjligheter till utveckling som stod till buds. Auditoriernas storlek och de ivriga diskussioner som fördes medförde att man också ville ordna liknande överläggningar på andra orter. Önskemål framfördes att rapporterna från konferenserna skulle publiceras. Allt detta visade att konferenserna svarade mot ett stort behov.

Den katolska pressen – vare sig det gällde publikationer som förr hölls i mycket strama tyglar eller rörde sig om under Pragvåren nygrundade tidskrifter som exempelvis Via eller Obroda följde detta uppvaknande. I Prag respektive Bratislava utkommer två katolska tidningar, båda med namnet Katholicke Noviny. Dessa båda tidningar förmedlar till läsarna kyrkans lära i det senaste konciliets särskilda anda och vittnar dessutom om vad som händer och sker inom Tjeckoslovakiens religiösa liv och ute i den universella Kyrkan. Under Pragvåren lyckades man med stora svårigheter återupprätta det med den katolsktvästerländska kyrkan förenade stiftet Presnov, som har grekisk ritus och grekiskt kyrkospråk. Denna jämförelsevis självständiga grekisk-katolska kyrka hade tidigare av myndigheterna berövats sin legala ställning. Vid domstolarna kunde också fram till mitten av juni 1969 vinnas resning i många mot katolska kyrkomän avdöma mål vari orättfärdiga domar hade avkunnats.

Bland alla dessa tecken, som bådade om en bättre framtid, dröjde dock åtskilliga problem. I Slovakien satt några komprometterade kyrkomän kvar på nyckelposter. Präster som hade visat nit och duglighet kunde därför inte tilldelas kyrkliga lärartjänster för vilka de var väl skickade. Alltför många av gårdagens oduglingar lyckades hålla sig kvar på sina poster. När biskopen av Nitra i juni 1968 och biskopen av Trnava i april 1969 avledo insattes komprometterade präster för att såsom kapitelvikarier förestå stiften. Kontakterna med omvärlden utvecklades bättre i landets tjeckiska delar – Böhmen och Mähren – än i Slovakien. Många studerande vid prästseminariet i Litomerice fick – i samförstånd med seminariets rektor – viserade pass av myndigheterna. I Bratislava var myndigheterna dock mer försiktiga. En enda seminarist lyckades där få tillstånd att göra en utrikes resa.

Rörelsen för kyrklig förnyelse i Vatikankonciliets anda – känd under förkortningen DKO – hade inte erhållit officiellt erkännande. Man fann att situationen blev alltmer besvärlig. För att undvika avslag beslöt man sig i oktober 1968 för att återta den ansökan om statligt erkännande som man tidigare hade ingett.

Normaliseringen sökte sin form. När förste partisekreteraren Dubcek 17 april 1969 avlägsnades från sin post satte man punkt för en första etapp. Varaktig förvirring uppstod. Men snart började de ljus som tidigare hade tänts att flämta och efter hand att slockna. Chefen för statens byrå för tjeckiska kyrkofrågor, den självständiga fru Kadlecova, avgick i augusti 1969. Byråns förre chef Karel Hruza, som tidigare med framgång hade främjat statens inblandning i de böhmiska och mähriska stiftens inre angelägenheter, återfick då sitt ämbete. Hruzas återkomst visade att det nu var slut med den statliga toleransen mot kyrkan. Under hösten 1969 var det slut på ”normaliseringen” i såväl den tjeckiska som i den slovakiska delen av landet.

Med förenade krafter

Hösten 1969 samlades de ansvariga inom Slovakiens kulturministerium till en chefskonferens för att studera den religiösa situationen. Härvid utarbetade man en ”Övergripande redogörelse för verksamheten inom kyrkorna i Slovakien” och lade dessutom upp en taktik för att minska denna verksamhet. Dessa hemliga handlingar har blivit kända och utdrag har publicerats i utlandet. Vad är det då som dessa planer avslöjar?

Bland andra ting vill man inskränka prästernas pastorala verksamhetsfält. Man vill också sätta stopp för ”försöken att återupprätta ett särskilt lekmannaapostolat. Reträtter för lekmän av det slag som organiserades under åren 1968 och 1969 bör också motverkas”. Vidare ville man minska utbildningen av nya präster. Man motsatte sig en utbyggnad av den teologiska fakulteten. Man vill dessutom ”sätta igång en undersökning rörande den teologiska fakulteten i Bratislava – Helige Kyrillos och Helige Methodios’ fakultet” – och därvid särskilt försöka utröna i vilken mån fakultetens lärare hade deltagit i arbetet inom organisationen för kyrklig pånyttfödelse i Konciliets anda – DKO. Man ville också minska på ordenssystrarnas uppgifter ute i församlingarna och på sjukhusen, där de på eget initiativ också hade installerat sig. Man skulle underrätta ordensprovinsernas ledare ”att det inte längre var tillåtet att anta nya noviser”. Det skulle inte heller ”vara tillåtet att bilda religiösa kommuniteter i församlingar som var anförtrodda åt ordenspräster”. Prästerna skulle inte få predika om att kyrkans mission var ett uppdrag för alla och envar. Religionsundervisningen skulle på nytt ställas under statens kontroll, från vilken den undandrogs 1968. För att stävja rekryteringen till kyrkans tjänst skulle tidigare prövade metoder i form av administrativa åtgärder och personliga påtryckningar användas: ”Kyrkor och religiösa samfund skall till kulturavdelningen inom vederbörande distrikt inge . . . förteckning på till religionsundervisning inskrivna elever och namnen på dem som undervisar.” Endast präster skulle tillåtas att ge religionsundervisning. Den grekiskspråkiga katolska kyrkan vägrades rätten att upprätthålla en egen teologisk fakultet. Kulturministern förklarade att han skulle ”försöka finna personer som var skickade att leda denna kyrka fram till en situation som skulle ge den en högre grad av fasthet”. Man skulle strängt kontrollera den katolska pressen och dessutom reglera

importen av religiös litteratur som man säger ”med tillämpning av gällande rättsregler”. Detta medför att de regler som gällde snusklitteratur också skulle tillämpas på den religiösa litteraturen. Teologi och pornografi behandlas numera enligt samma regler och importen av bådadera är förbjuden. Slutligen underströk man åter den myndighet som de nationella organens lokala funktionärer ägde beträffande religion och religiösa institutioner.

Under det att man var sysselsatt med att snabbt genomföra grundläggande administrativa åtgärder tvingades man också att angripa en del mycket brådskande frågor som under perioden efter januari 1968 hade undsluppit det kommunistiska partiets och de statliga organens inflytande. Sedan väl dessa brådskande frågor hade reglerats borde partiet och staten lätt kunna behålla det kyrkopolitiska initiativet.

Dessa omständigheter gjorde det nödvändigt att börja planera för en ny prästorganisation som skulle ersätta den havererade ”Katolska prästernas fredsrörelse”. Denna nya organisation skulle samla de katolska präster som förklarade sig vara villiga att följa gällande socialistiska riktlinjer.

Slutligen lade man fram ett ”Förslag till beslut”. I detta angavs en uppdelning av uppgifterna. Det var än en gång fråga om MHKD och den taktik man skulle använda för att ersätta denna organisation.

Även om de katolska prästernas fredsrörelse hade haft sina brister ansågs den dock ha varit till stort gagn när det gällde kampen mot hierarkin och mot Vatikanen. I organisationsförslaget hette det vidare:

”Vi menar att det är nödvändigt att främja bildandet av en ny organisation för det katolska prästerskapet i syfte att motverka, dels Vatikanens ansträngningar att politiskt och ideologiskt försöka samla prästerna, dels de katolska emigranternas inflytande och dels olämpliga åtgärder, som kan komma att vidtagas av biskopar och präster . . . Men det gäller i detta sammanhang att noga vaka över att inte sådana ytterlighetsgrupper som har utmärkt sig inom organisationen för kyrklig förnyelse i koncieliets anda, ”DKO”, släpps in i den nya rörelsen.”

Startandet av organisationen ”Pacem in Terris”

Även om man ansåg att tiden var mogen för handling så manade klokheten till att skynda långsamt. Tillverkningen av denna nya ”kraftöverföring” gick trögt och svårigheter tillstötte.

26 maj 1970 mottogs en delegation bestående av ett sextiotal gamla medlemmar i MHKD av den tjeckiske kulturministern Miroslav Bruzek. 22 juni tar den slovakiske ministern Miroslav Valek emot en grupp slovakiska präster. De gamla talesätten ljuder på nytt. I Bratislava utfärdas sålunda ett ”Uttalande av Slovakiens katolska präster”, vari dessa brännmärker ”närsyntheten hos dem som år 1968 slog följe med de antisocialistiska krafterna och använde sig av utvecklingen efter januari 1969 för sina egna syften samt förstörde våra prästers möjlighet att tjäna fredens sak . . . Den verksamhet som då hindrades var ett arbete, som var i full samklang med de idéer som den oförglömlige Johannes XXIII utvecklade i rundskrivelsen Pacem in Terris. ”

Kapitelvikarien Onderoko erinrade i sitt anförande till den slovakiske ministern om dem som hade startat DKO:

”Vi är inte fjärran från sanningen om vi säger att de som startade DKO ville politisera vår katolska och kristna tro. I själva verket betydde själva namnet ”Organisationen för förnyelse i konciliets anda” ingenting annat än just detta. Men de glömde att för oss finns det endast en riktig politisk linje – om man nu kan uttrycka saken så – nämligen Kristus som en gång för alla har sagt: ‘Giv det som tillhör kejsaren åt kejsaren och det som tillhör Gud åt Gud’.”

Dekanen vid den teologiska fakulteten i Bratislava professor Vinovsky anförde vid samma tillfälle att våra präster hädanefter är beslutna ”att från och med nu inrikta sin pastorala verksamhet på sina religiösa plikter och uppmuntra de troende till att medverka till en politisk och ekonomisk normalisering som skall gagna det nödvändiga utvecklingsarbetet i vårt samhälle” .

Under dessa vackra vår- och försommardagar 1970 utspelade sig sålunda förspelet till den nya organisationen ”Pacem in Terris”. Ungefär samtidigt med uppvaktningen för den slovakiske ministern inlämnade biskoparna ett memorandum till regeringen vari de uttryckte sin stora oro för den pågående utvecklingen.

Men man fick ge sig till tåls ännu någon tid. Under tiden förvärrades den politiska situationen, och ”normaliseringen” började tynga och besvära kyrkan. Stadgor utarbetades både inom landets tjeckiska och slovakiska delar. De kommitteer som hade tillsatts för att förbereda bildandet av ”Föreningen för Tjeckoslovakiens katolska präster – Pacem in Terris” började få en alltmer officiell karaktär. Kommittéerna bestämde sig slutligen för att kalla samman ett konstituerande möte. Biskoparna uppmanades att uttrycka sitt gillande. Biskoparna och kapitelvikarierna för de böhmiska och mähriska stiften som var samlade till överläggning i Brno den 29 december 1970 tog ställning på ett granntyckt sätt. De förklarade att de ”skulle värdera denna nya organisation med stöd av de vittnesbörd som organisationen kom att lämna om sig själv och med ledning av det sätt varpå den kom att arbeta för att befästa förbindelserna mellan kyrkan och staten”. I Slovakien förklarade biskoparna och kapitelvikarierna inför kulturminister Valek som tog emot dem 7 januari 1971 ”att de i princip gav sitt godkännande av syftet med Pacem in Terris – den blivande föreningen för Slovakiens katolska prästerskap”. Nu återstod endast några dagar till det planerade konstituerande mötet för ”Pacem in Terris”. Men varken i Prag där ett möte hölls 19 januari eller i Bratislava där man sammanträdde dagen därpå fattades beslut om att organisationen skulle bildas. Det var dock inte den politiska följsamheten som fattades. Härom vittnar den adress som mötet i Bratislava riktade till den slovakiska regeringens presidium:

”Vi är fast beslutna att bygga upp och driva vår förening i en anda av oinskränkt tillgivenhet till vårt socialistiska samhällssystem. Vi vill genom föreningen främja utbildningen av tidsenliga präster och kristna, vilka skall känna som sin uppgift att med största beredvillighet fullgöra . . . sin del i det betydelsefulla arbete som hela vårt folk nu skall påbörja.”

Medan detta organisationsarbete pågick blev den s.k. normaliseringen alltmer märkbar. Chefen för sekretariatet för kyrkofrågor förklarade genom ett brev till biskoparna och kapitelvikarierna att den av riksåklagaren 1969 avgivna förklaringen att ordnarna och kongregationerna hade en fullt legal existens ej var rättsligt bindande. Enligt sekretariatschefens mening var det endast kulturministern som var behörig att avge en giltig och bindande förklaring rörande ordnarnas legalitet. I Prag och Bratislava ordnade man utställningar vari förevisades ”omstörtande” föremål som hade beslagtagits vid smugglingsförsök. Särskilt rörde det sig om böcker med religiöst innehåll. Åtgärder som lade hinder i vägen för kristendomsundervisningen vidtogs samtidigt. Föräldrar och ungdomar utsattes på nytt för hot i både yrkesliv och skola, bl a med avseende på framtida utsikter till högre utbildning.

Men likväl beslöt konstituerande möten i Prag 19 juni 1971 respektive i Bratislava 20 juni för bildande av ”Tjeckoslovakiens katolska prästerskaps förening – Pacem in Terris” att någon sådan förening ej skulle grundas. Därefter beslöts däremot officiellt att en tjeckisk och en slovakisk sektion av en blivande förening genast skulle inrättas. Kapitelvikarien i stiftet Olomouc, Joseph Vrana, valdes till ordförande i den tjeckoslovakiska föreningen och Mikulas Visnovsky, dekan vid teologiska fakulteten i Bratislava, till motsvarande post i den slovakiska systerorganisationen. Det blev inom en mycket begränsad krets som uppdrag och utmärkelser inom denna nya organisation kom att utdelas. De flesta som arbetar inom organisationen är gamla veteraner från MHKD. En del nya ansikten syns emellertid i sammanhanget. Genom sin närvaro ger dessa nykomlingar – vare sig de nu har inträtt av egen vilja eller under tvång – organisationen en ny lyster.

Men vad skulle man nu företaga sig?