Kyrka och stat i Frankrike En skilsmässa med förvecklingar

Det var 9 dec 1905 som den franska nationalförsamlingen med 341 röster mot 233 fattade beslutet om skilsmässa mellan stat och kyrka. Därmed fördes en utveckling till slut som hade sina rötter i den franska revolutionen. Lagen, som än idag är gällande, garanterar samvets- och gudstjänstfrihet, men tillser noga att inga statliga medel anslås till religionsutövning. Robert Leuenberger ägnar i Neue Zurcher Zeitung 3 februari hela frågan initierad uppmärksamhet. Bl.a. granskar han den omfattande dokumentation över händelseutvecklingen som utgavs så sent som 1966. För var och en som engagerar sig i frågan om förhållandet mellan kyrka och stat i Sverige utgör den franska uppgörelsen ett lärorikt exempel.

Briands liberalism

Nationalförsamlingens beslut föregicks av ett spänt stämningsläge i kyrkofrågan. Bl.a. bröt regeringen de diplomatiska förbindelserna med den Heliga Stolen. Ett första skilsmässoprojekt, Combes, stötte på starkt motstånd. Det syftade inte bara till separation mellan stat och kyrka, utan till ingrepp från statens sida i mötesfriheten och kyrkosamfundens självständighet.

Situationen ändrades när Aristide Briand – senare en av förkämparna för Nationernas förbund och angelägen om franskttyskt samförstånd – övertog ledningen av nationalförsamlingens beredningsutskott. Tidigare en politiker av radikaltantiklerikalt snitt hade han utvecklats i en liberal och tolerant riktning, även om han alltid höll fast vi¢ den laicistiska statens principer. Med sin hållning hamnade han emellertid mellan två stolar: han fick emot sig såväl de katolska integralisterna (sekelskiftets lefebvrianer) som den radikala vänstern och fritänkarna.

Att det ändå sedan lagen genomdrivits kom till en skärpning av läget och den katolska kyrkan trots Briands liberala föresatser led svåra skador berodde på en rad faktorer som det än idag kan löna sig att ta upp till granskning. Skilsmässan mellan kyrka och stat i Frankrike är ju det klassiska exemplet på dylika uppgörelser i Europa; när man nu en smula tvehågset diskuterar detta problem i vårt eget land kan det vara nyttigt att ha de olika turerna i den franska utvecklingen i minnet.

”Les extremes se touchent”

Motsättningarna i deputeradekammaren var starka. Å ena sidan den oförsonliga vänstern, å andra sidan den lika kompromisslösa katolicismen med adelsmän och monarkiförsvarare i sina led. Visserligen kunde inte dessa ytterlighetsgrupper hindra liberalernas avsikter. Men de åstadkom att en för alla acceptabel lösning inte kunde genomföras. Det blev tydligt att vad vänstern åsyftade var i själva verket kyrkans och kristendomens utmönstring ur Frankrikes offentliga liv.

De två frågor som stod i centrum för debatten var den privaträttsliga formen för kyrkosamfunden (”associations cultuelles”) och sekulariseringen av kyrkoegendomen. Vänstern hade hoppats att kunna bryta ned kyrkans hierarkiska struktur. Här hindrades dessa avsikter av Briand, som gick in för att respektera kyrkans självständighet. Han vann därigenom många katolikers förtroende. I en skenbart obetydlig fråga gav han emellertid efter: i händelse av konflikter inom samfunden skulle avgörandet ligga hos den statliga förvaltningsdomstolen, inte hos den kyrkliga ledningen. Därmed underblåstes misstroendet i vida katolska kretsar.

Det började med en klumpig åtgärd av regeringen Rouvier. Med beskattningen som förevändning igångsatte statsmakten en inventering av kyrkoinventarierna ända intill tabernaklet (där de konsekrerade hostiorna förvarades). Detta förgripande på det heliga uppfattade befolkningen i de traditionellt katolska områdena som hädelse och reagerade ytterst häftigt. Grupper av män, här och var beväpnade med liar och högafflar, samlades för att bjuda de fiskala tjänstemännen motstånd; i Pyreneerna hände det till och med att björnar placerades att vakta kyrkporten. Det kom till sammanstötningar, även i huvudstadens kyrkor, och enstaka dödsoffer krävdes. Den integralistiska pressen talade om en ”revolte de tout un peuple”.

Med ett dylikt riksomfattande religiöst betingat uppror hade regeringen inte räknat. Rouvier trädde tillbaka och gav sålunda plats för den kallblodige Clemenceau. Stämningen slog om. De flesta kände motvilja mot ett heligt krig för ett ”tres ancienne France”. De strax därpå följande parlamentsvalen gick mot all förmodan dåligt för de konservativa. Vänstern och de liberala stärkte sina positioner.

Vatikanen agerar

Den politiska tyngdpunktsförskjutningen skulle ensam inte ha behövt innebära några större problem för den katolska kyrkan; det var Briand som svarade för utbildnings- och kyrkoministeriet i Clemenceaus regering. Ödesdigrare än de radikala tendenserna skulle Vatikanens politiska agerande visa sig bli. För Pius X, som hade efterträtt den öppne Leo XIII, innebar den franska laicismen inkarnationen av alla gudlösa krafter. Kardinalstatssekreteraren Merry del Val såg i Frankrike med dess kyrkofientliga frimurarrörelse ett typexempel på europeisk utveckling. Istället för att lyssna på de franska biskoparna, som ingalunda var eftergivna men ändå såg sig om efter ett modus vivendi, utgav påven rundskrivelsen ”Vehementer nos”, varigenom han berövade biskoparna deras spelrum och desavouerade de mera liberala inslagen i den franska katolicismen. Att påven förbehållslöst solidariserade sig med ultramontanismens företrädare, som ännu trodde på myten om ett katolskt Frankrike, betydde i själva verket en avsevärd politisk och moralisk försvagning av den katolska positionen.

Därmed skall inte regeringens inklusive Briands misstag överskylas. Dess största fel bestod i att uteslutande ha betraktat frågan om skilsmässa mellan stat och kyrka som en inrikespolitisk angelägenhet och handlat utan hänsyn till kyrkorna. Särskilt genom att man vägrade betrakta påven som samtalspartner drevs denne in i en aggressiv försvarsposition.

De reformertas roll

Först kan konstateras att Briand i ett avgörande skede i lagberedningen stod under varaktigt inflytande av en reformert politiker, Louis Mdjan. Denne var exponent för en för de reformerta representativ grupp av teologer, filosofer och politiker. De betraktade kyrkans skiljande från staten som den ur teologisk såväl som statsfilosofisk synpunkt enda acceptabla lösningen.

Men med samma eftertryck som de reformerta drev skilsmässolinjen motsatte de sig ett förhastat genomförande av den. I Combes projekt genomskådade de den religionsfientliga tendensen och arbetade verksamt för dess liberalisering. I Briands lagförslag såg de reformerta sitt mål förverkligat – kyrkans skiljande från staten, genomfört med rättvisa – även om det skulle komma att orsaka dem själva kännbara förluster, t.ex. av fakulteten i Sorbonne. I sin kombination av teologisk principfasthet och en politiskt liberal hållning framstår de reformertas bidrag till lösningen av kyrka-statkonflikten i Frankrike som förebildlig.

Skilsmässans följder

De kyrkliga och politiska följderna av 1905 års lag blev betydande och kan ännu på intet sätt sägas ha avslutats. Det kan inte förnekas att den katolska kyrkan har lidit stor skada när det gäller själavården. Avkristnandet har gått fort efter 1905, varvid kyrkan ”har blivit utfattig utan att samtidigt ha blivit de fattigas kyrka” (Mayeur). Det har med full rätt framhållits att kyrkans skiljande från staten i Frankrike inte får ses som orsak, utan som en accelererande faktor i en världsomfattande process.

Man får dock inte blunda för att skilsmässan från staten också har bragt avsevärda fördelar åt kyrkan. En ny prästtyp har vuxit fram. Sin mest uttryckliga gestaltning har denna utveckling nått i arbetarprästerna. Ännu viktigare är kanske den kanalisering av andligt liv och kyrkligt uppdrag till lekmännen som har skett. Det visar bl.a. en av ”Le Monde” nyligen genomförd undersökning. Enligt denna finns det idag i Frankrike flera hundra katolska församlingar där inarbetade grupper av lekmän leder det kyrkliga arbetet. Samtidigt kan hos prästerna iakttas tendensen att genom bredvidarbete, t.ex. som lärare eller industriarbetare, söka bli bättre integrerade i det liv som lekmännen lever och samtidigt bli disponibla för nya typer av apostolisk verksamhet.

Till och med vad teologin beträffar är följderna av kyrkans skiljande från staten ambivalenta. Eftersom teologin i Frankrike är utestängd från de statliga universiteten (undantag se nedan) saknar den medel att kunna ta upp konkurrensen med t.ex. den tyska teologin. Man kan emellertid inte förebrå vare sig den katolska eller den protestantiska teologin brist på seriös målmedvetenhet eller idérikedom. I jämförelse med den tyska teologin har den dessutom fördelen att stå närmare kyrkans liv. Den är, som Yves Congar har uttryckt saken, starkare inriktad på det praktiska och därmed mera spirituell än ofta är fallet med den akademiska teologin på andra håll.

Undantaget: Alsace-Lorraine

I sin behandling av kyrka och stat i Frankrike tar Leuenberger inte upp specialproblemet Alsace-Lorraine (på tyska ElsassLothringen). Det förtjänar mellertid att nämnas, om också i korthet. Detta område berörs nämligen inte alls av 1905 års skilsmässobeslut. Den katolska kyrkomajoriteten där är fortfarande statskyrka. Området utgör på grund av den historiska utvecklingen i denna gränstrakt mot Tyskland en sorts enklav med helt egen kyrkolagstiftning.

Den historiska bakgrunden: Från 900-talet lydde Alsace-Lorraine under det tysk-romerska riket. Denna förbindelse blev under 1500-talet ganska lös, och från trettioåriga krigets slut till franska revolutionen knöts banden till Frankrike allt fastare; 1792 var området franskt. Det betydde att Napoleons konkordat 1801, som till ordalydelsen endast var ett konstaterande att den katolska religionen omfattades av majoriteten fransmän men till effekten blev en statskyrkolagstiftning, också kom att gälla Alsace-Lorraine. Efter fransk-tyska kriget överfördes området 1871 till Tyska riket. Och dit hörde det när kyrka och stat i Frankrike åtskildes 1905. Det fanns ingen anledning för Bismarck att tillämpa en nytillkommen fransk lagstiftning på tyskt område! Under kulturkampen klämde han visserligen åt den katolska kyrkan hårt, förbjöd de religiösa ordnarna m.m., men hade inte en tanke på kyrkans skiljande från staten. Kulturkampen avblåstes för Alsace-Lorraines del redan 1879. De katolska kyrkan återvann snabbt sin inre styrka. I så hög grad till och med att man 1903 kunde genomdriva att en katolsk fakultet inrättades i Strasbourg.

Efter första världskriget återbördades Alsace-Lorraine 1919 till Frankrike. Det blev en ”Fremdkörker” i kyrkopolitiskt avseende, men invånarna visste vad de ville: ingen ändring av förhållandet mellan kyrka och stat. 1801 års konkordat fortfor att gälla (och gäller än idag). Den katolska teologiska fakulteten åtnjöt stor prestige och studentantalet ökade. Det fanns ingen tanke på att avveckla den (den är idag den enda statliga teologiska fakulteten i Frankrike). Den konfessionella skolan kunde också bibehållas. 1945 upprepades händelseförloppet, när Alsace-Lorraine åter blev franskt efter att 1940 ha införlivats med Hitler-Tyskland. Liksom under Första världskriget hade den franska regeringen utfäst sig att inte förändra stat-kyrkaförhållandet. Det bör nämnas att området har en betydande evangelisk minoritet, luthersk till skillnad från övrig fransk protestantism. Konfessionerna är givetvis likställda i legalt hänseende, och det finns också en protestantisk teologisk fakultet i Strasbourg.

Det borde tillhöra arbetsrutinen för varje statlig eller kyrklig utredning av problemet kyrka och stat – var i Europa den än görs – att noga studera förhållandena i Frankrike inklusive Alsace-Lorraine i detta avseende. Här har man ju en ur sociologisk synpunkt enastående möjlighet till renodling av de faktorer som ligger bakom utvecklingen. Frankrike utom Alsace-Lorraine utgör en ”experimentgrupp” och Alsace-Lorraine en ”kontrollgrupp”.

En sådan undersökning skulle troligen finna att kyrkligheten är starkare i Alsace-Lorraine än i det övriga Frankrike. Innan man drar förhastade slutsatser härav måste man emellertid ta hänsyn till bl.a. den kyrkohisroriska utvecklingen inom området. Här spelar bl.a. den prästutbildning stor roll som jesuiterna i den tridentinska kyrkoförnyelsens anda inledde efter 1648. Genom den djupt rotade religiositet som på detta sätt via prästerskapet utvecklades bland folket kunde varken jansenismens, gallikanismens eller franska revolutionens stormar nämnvärt skada kyrkolivet. Vid områdets avträdande till Tyska riket emigrerade större delen av den radikala intelligentian till det återstående Frankrike. Prästerskapet stannade kvar och den biskmarckska kulturkampen stärkte identiteten kyrka-folk. Det återstår att se hur man klarar den senaste efterkonciliära kyrkokrisen.