Vetenskap – teknologi – industri: evangeliets nya miljö

Inledning

Denna framställning inskränker sig till en speciell infallsvinkel över trons inarbetning enligt tidsförhållandenas krav: den vetenskapliga och tekniska forskningens kraftiga inverkan på både samhället och kyrkan. Beskrivningen håller sig inom ramen för de tekniskt högutvecklade samhällena i allmänhet och USA i synnerhet. Den hämtar skäl ur en enda förutsättning: att kyrkans evangeliserande och sakramentala tjänande riktar sig till den värld vi lever i. Denna värld utmärkes bl.a. av en snabbt kringgripande vetenskaplig och teknisk revolution, vars följder är kyrkan en källa till allvarlig oro.

Vetenskap – teknologi – industri

Under loppet av de senaste trettio åren har de biologiska vetenskaperna utvecklat sig med ilande fart från ett skede av iakttagelse, över en mellantid av analys, mot vad som artar sig till en syntetisk fas. Syntes används då i betydelsen av att tillverka något – i detta fall inom växt- och djurriket. Dagens tekniska forskning slår allt tätare lovar kring s.k. levande system. Efter upptakten med bestämningen av RNA- och DNA-syra har de genetiska vetenskaperna gjort en rad häpnadsväckande upptäckter. Samma raska framsteg utmärker flera biologiska forskningsgrenar: mikrobiologi, biokemi, molekylärbiologi, neurofysiologi m.m. Vad vetenskapsmännen är i färd med att göra, är att plocka isär, ordna om och åter sätta samman de grundläggande genetiska beståndsdelarna i levande system. Enskildheterna i denna verksamhet – i sig fascinerande genom sin komplexa skönhet – betyder mindre i sig själva än vad de låter ana om framtiden.

Människosläktet erfar första påkänningen av en epokbildande teknologisk revolution – som sådan långt betydelsefullare än både åkerbrukskulturens genombrott och den industriella revolutionen. Under den senaste mansåldern har tyngdpunkten för vetenskapliga upptäckter och tillämpningar förskjutits från fysiken och kemin till biovetenskaperna. Forskning och teknik har blivit inriktade på levande system och i synnerhet på människor. Vårt släkte börjar göra bruk av ett vetande helt utan motstycke, av teknologisk styrning och härskarmakt över sig självt. Det skall just ta sig till att med vett och vilja lägga fast kursen för sin egen framtida utveckling.

Tidigare har vårt tekniska vetande främst inriktats på att förändra saker utanför människan för hennes eget bästa. Man lade an på att odla växter, tämja djur, nyttiggöra naturkrafter – allt i syfte att omgestalta miljön runt omkring människan. Noga taget hade visserligen en gren av kemin, nämligen läkemedelsforskningen, till ändamål ett omedelbart ingrepp i människokroppens naturgivna anordningar. Men även om apotekarens medverkan i stort sett hade invärtes modifikationer i sikte, så erbjöd han den endast i rätt stund och till rätt person. Biovetenskapernas senaste rön och de tekniska tillämpningarna av dessa tillåter oss – kanske rentav uppfordrar oss – att ingripa direkt i människokroppens funktionssammanhang med obetydlig eller ingen förmedling av vare sig den fysiska eller sociala miljön. På den punkten skiljer sig ”den nya biologin” från den gamla invanda såsom Charles Frankel framhållit:

… biomedicinen skiljer sig i viktiga avseenden från andra slag av teknologi … Biomedicin innebär att man avsiktligt, inte tillfälligtvis eller av ovarsamhet, modifierar den mänskliga organismen; och den drar därtill med sig vållandet av förändringar som förblir oåterkalleliga . . . Biomedicinen har ryckt undan grunden för den sorglöshet varmed de flesta människor tänkt på det tekniska framåtskridandet. Den framtvingar aktgivning inte bara på metoderna och hjälpmedlen rätt och slätt utan på mål och syften. (Charles Frankel: ”The specter of eugenics”, Commentary mars 1974, s. 27, utg. i New York av American Jewish Committee.)

Famlandet efter mening i utvecklingen av vetenskap-teknologi-industri angår kyrkan i allra högsta grad inom evangeliseringens område. Från en profan tribun har följande brandfackla nyligen utslungats av Harry Boardman; han har varit ledande kraft i ett forskningsråd som studerar sambandet mellan biologiskt vetande och mänskliga värden och är knutet till det biologiska Salkinstitutet i Kalifornien. Han säger:

. . . Men med en oförsvarlig ingroddhet röjer dessa långdragna palavrer kring biomedicinen-forskningenvärdena en oroande besinningslöshet vars direkta upphov tycks vara ett hypnotiskt vurmande för apparater och uppfinnarjockar … De dödligaste misshuggen kan mycket väl komma att ha sin upprinnelse i tankegångar med förankring på helt annat håll än i vetenskap och teknik. Drivfjädern till människans handlande sitter inte i apparaterna – hur mycket dessa än må underlätta eller kringskära det – utan i idéernas förhäxande trollmakt, i de övertygelser som så frambesvärjes i sinnen och hjärtan … Varken atombombsdetonationens förbannelse eller genetikforskningens välsignelse beror i grunden på tekniska konstruktioner. Snarare ligger deras fel eller förtjänst i de idéer varpå tekniken apteras. (Harry Boardmann: ”Some reflections on science and society: A terrain of mostly cliches and nonsense, relieved by the sanity of Whitehead”; tal hållet vid årsmöte i American Association for the Advancement of Science.)

Frågan om mening; är av största vikt för kyrkan. Nyvinningarna inom vetenskap och teknik medför konsekvenser som den tidigare forskningen gick fri ifrån. Ty vad som nu skall till att äga rum – och som eftervärlden kommer att se tillbaka på som något revolutionerande – är det direkta, omedelbara och systematiska teknologiska ingreppet i den mänskliga varelsen. Låt oss gå till grunden med denna nya betydelseskiftning i uttrycket ”systematisk”! Ordet betyder dels ”baserad på eller innebärande ett system”, dels ”kännetecknad av användningen av metod eller strikt reglering, metodisk”. Bägge dessa bemärkelser – metodologisk, metodisk – är aktuella vid det direkta, omedelbara och systematiska teknologiska ingreppet i människan. Medicinen har varit inriktad på att hindra smärta och/eller att rasera de hinder sjukdomen lägger i vägen för den goda hälsan hos en enskild patient. Den syftade till en enskild persons tillfrisknande enligt ett eller annat vedertaget hälsobegrepp. Detta är icke fallet med ”den nya medicinen”. De allt sinnrikare biomedicinska förfarandena kommer inte att främst inriktas på individen, för att återställa denne till någon på förhand utformad norm för ett liv i hälsa. Dessa metoder är huvudsakligen ämnade för skapande av nya hälsonormer som genom nedärvning skall komma framtida släktled till del.

Om biomedicinska förfaranden skall tillämpas med framgång för att skapa nya normer för fysisk, intellektuell och psykologisk hälsa, måste de användas på ett sätt som är förutsägbart och upprepbart; med ett ord systematiskt. Utan en förutsägbar och upprepbar ”produkt” bortfaller hela berättigandet för sådana teknologier. Man kan nämna förslaget om att eliminera vissa ärftliga sjukdomar med tillgripande av amniocentes (biokemisk och cytologisk undersökning av fosterceller som under graviditeten avges i livmodervattnet) och abortering av alla bärare av den ifrågavarande genetiska defekten (oavsett om det ofödda barnet för eget vidkommande drabbas av sjukdomen). Om inte alla anlagsbärare undanröjes, så är projektet att utplåna sjukdomen ett slöseri med tid, energi och resurser. Man måste gå grundligt och metodiskt tillväga.

En sak som rör den nya biologiska teknologin kan man göra gällande med en mycket hög grad av sannolikhet. Att döma av otaliga allvarligt menade förslag om att tillämpa biologiska nyvinningar står det klart att laboratorieforskningens egna bedömningsgrunder kommer att förestava de sociala användningarna av den nya vetenskapen. Dessa sociala tillämpningar kommer att stödja sig på kriterierna för framgångsrik laboratorieforskning. De personer som framför andra träder i bräschen för samhällets utformande med stöd av biologin (av vilka de flesta är naturvetare utan vare sig sakkännedom eller ens elementära insikter i samhällsvetenskaperna) gör påstridigt gällande att dessa hänsyn skall vara vägledande för ett nytt samhälle, tillskuret efter vetenskaplighetens mallar.

Det står utom allt tvivel att den redan grasserande agitationen för storskalig social planering, i förlängning av laboratoriemiljön med dess inpräntade begrepp om effektivitet-förutsägbarhet-upprepbarhet och pådriven av viktiga vetenskapliga nyupptäckter, kommer att utmynna i helt andra levnadsbetingelser än dagens. Möjligheten att fortplanta släktet genom ”cloning”, varigenom könsakten blir onödig, är bara en enstaka förhandsglimt av denna vår framtid. Alternativet av expediera problemet med ärftlig sjukdom med tillgripande av fostervattensprov och abort kommer vidare att bli billigare, enklare, mera effektivt och mera förutsägbart än den långfristiga forskning som skulle krävas för att få veta hur man istället kunde bota sjukdomar som går i arv. Det är alltid billigare (vilket smäller högt för det gängse lönsamhetstänkandet) att skaffa ett problem ur världen än att lösa det – förutsatt då att man smusslar undan de dolda utgiftsposterna.

Många av de förslag som lanseras inom verksamhetsområden som genetik eller neurobiologisk manipulation understryker behovet av förutsägbarhet. Samhällsforskningen har alltid intresserat sig för förutsägbarheten av mänskligt beteende; opinionsmätningar är ett exempel härpå. Otaliga forskare inom biologi och medicin gör sig förhoppningar om möjligheten att kunna förutsäga metod och resultat inom den mänskliga fortplantningen. Efter att ha betat av fältet för statistisk förutsägelse om stora populationer, ser samhällsplanerarna fördelen i att man kartlägger beteendet hos mindre och mindre populationer. Uppnår man bara detta mål: att kunna förutsäga mänskligt beteende på individens nivå, så är det tydligen klappat och klart för alliansen mellan de sociala och de genetisk-medicinska forskningsgrenarna.

Det anses vidare väsentligt, att dessa kliv i progressiv riktning, vilka leder till förutsägbarheten av såväl fortplantning som beteende, skall vara upprepbara. Om inte, skulle utvecklingsprocessens frukter komma att bli ovaraktiga och utan bestående värde. Om man skall bygga ett samhälle, osagt hurudant, grundat på laboratorievetenskapens metod, så är beständigheten det främsta kravet, och denna beständighet tillgodoses endast genom det förevigande som kommer sig av upprepbara resultat. Det lyckans land som oftast hägrar för det ”vetenskapliga” samhällets förespråkare är framför allt statiskt – det är ett samhälle som hålls igång genom inmatning av upprepbart förutsägbara mänskliga produkter. Målet för denna sort av forskardikterad planering som letar sig in i den vetenskapliga litteraturen är att undvika varje ickeprogrammerad förändring. Om det skulle inträffa, att laboratorieforskningens värderingar skulle antagas, kommer all förändring att vara planlagd, eftersom den måste ha förutsägbara och upprepbara resultat. I själva verket kommer en sådan förändring att vara ett faktum redan innan den ägt rum. Den sortens förändring kommer att regleras genom planering och logik. En på förhand avgjord förändring är inte någon förändring alls; den är en oundviklig följd av logikens avskärmning från historiesammanhanget.

Dessa tre kriterier: effektivitet, förutsägbarhet och upprepbarhet är på sin plats endast i ett system som avses vara övervakat och slutet. Dessa kriterier är av värde endast försåvitt det system där de tillämpas kan hållas under sträng kontroll. Om t.ex. inga åtgärder vidtas i laboratoriet för att utestänga ovidkommande krafter, såsom utifrån kommande elektromagnetisk strålning eller bakteriesmitta, blir resultaten tvivelaktiga för att inte säga bedrägliga. Ett socialt system däremot är ett öppet system, underkastat allsköns krafter som man inte utan vidare håller i tyglar. För att de tre nämnda kriterierna skall slå igenom på samhället, måste det öppna systemet skrotas ned. Det största hindret för tillämpningen av effektivitet, förutsägbarhet och upprepbarhet som högsta norm i en social infattning är människans spontanitet. Den måste hållas under sträng uppsikt om allmänintressena skall tillgodoses i ett så beskaffat samhälle.

I USA är det redan otidsenligt att tala rätt och slätt om biologiskt grundade teknologier. Redan nu måste vi börja tala om biologisk industrialisering. Vår nyaste industri (och detta är fullkomligt revolutionerande) är den informationsteoretiska kapacitet som nu är i färd med att utvecklas.

Däri ingår de elektroniska kommunikationsmedia, datorer och annat. Men det gäller också så tillsynes vittskilda områden som fasta tillståndets fysik, genetik och neurofysiologi. Det kommer inte att stå länge på förrän vi kan koppla fasta kretsar till .människans hjärnfunktion. Vi har redan en sådan symbios i hjärtstimulatorns tämligen klumpiga gestalt. Den informationsteoretiska industrialiseringens produkter och konsekvenser går bokstavligen utanpå våra tillgängliga begrepp och lämnar vår fantasi på efterkälken. Likafullt tränger de sig på oss, och det med allt snabbare steg. De ger upphov till allvarsamma frågor kring den mänskliga personens okränkbarhet, hans frihet och sexuella integritet. Kort sagt, de är av ojämförlig vikt för kyrkan.

Metodologi/ideologi

Som redan framhållits kommer de nya teknologiska ingreppen i människan att bli direkta, omedelbara och systematiska – utan förmedling av en miljö utanför människan. Att ”systematiskt” innebär något ”metodiskt” står klart. Men systematisk innebär också ”metodologisk”, och det är nödvändigt att se närmare på den sidan av saken. Det ”systematiska” kräver förekomsten av någon tongivande samhällssyn – man frestas säga: ideologi – varpå strävandet helt och hållet grundar sig. Frankel avslutar sin artikel med att framlägga ideologin som underliggande motiv för att omgestalta människan:

Den förmodligen mest överraskande fråga av alla som uppkommit genom biomedicinens tillkomst är varför vuxna människor med hög intelligens och betydande utbildning så oförbätterligt – av obetydlig och tvivelaktig anledning – hänger sig åt hämningslösa planer på släktets förändring . . . Vad som förenar den puritanske radikalen, jakobinerna, bolsjevikerna, nazisterna och maoisterna är den medvetna avsikten att skapa en ”ny människa”, att med flit göra om människan … Det är detta som har höjt ”revolutionen” i den moderna världen över enbart inomvärldsliga angelägenheter (som att störta tyranniet eller att befordra mera kunniga och anständiga personer till makten) och har gjort den till ett förlopp med transcendent betydelse, bortom politik eller medömkan, som rättfärdigar vilket offer som helst. Sådana tankar gavs fritt lopp när Sir Francis Crick, nobelpristagare också han, bekände som sitt hjärtas mening att man inte borde tillerkänna mänsklighet åt ett nyfött barn förrän det hade genomgått vissa testningar av ärvda naturgåvor, och att ett barn som därvid kommer tillkorta har förverkat sin rätt att leva.

Bortsett från nazisterna har anhängare av eugenisk planering i stor skala vanligtvis varit burna av människokärlek. De tycks inte höra vad de själva säger.

De har blivit bergtagna av dessa idéer som säger att det inte får finnas något av tillfälligheternas spel här i världen, ingenting självbestämmande, ingenting som drivs av egen inneboende kraft, ingenting som svär mot en viss ide: t.o.m. våra barn måste vara icke vår avkomma utan vår skapelse.

Frankel hänvisar till vad Karl Löwith i ett annat sammanhang har kallat ”den moderna illusionen att historien kan uppfattas som en fortgående utveckling som löser det ondas problem genom eliminering”. Med avseende på dess religiösa inflytelse är det viktigt att lägga märke till att det system som kommer att i stor utsträckning betinga tillämpningen av dessa vetenskapliga upptäckter är religiöst till sin beskaffenhet. Karl Löwith och Eric Vögelin har tillsammans med andra klassat det som gnosticism, ett frälsningsschema grundat på immanent mänsklig visdom. Det är en religion vars centrala lärosats är ”dogmat” om den absoluta icke-transcendensen. Det är en monism grundad på sökandet efter enhet i likformighet. Som sådan svarar den mot Frankels symptombeskrivning ”att det inte får finnas något av tillfälligheternas spel här i världen”, dvs. ingenting som undandrar sig den allt övergripande människoviljan.

Sedan sekelskiftet har buden varit många om den sekulära omdefinieringen av det mänskliga. Som Vögelin och Löwith påvisat har dessa den gemensamma egenskapen att vara kristna irrläror i miniatyr. De är alla gnostiska såtillvida att de utgör frälsningsschemata som på ett eller annat sätt vetter åt ett slutstadium då rättvisan kommer att uppfylla jorden inom tidens gränser. De företräder alla en immanent eskatologi. Vi får inte förlora dessa kulturkrafter ur sikte, ty de erbjuder i sina skiftande former det huvudsakliga mediet för angrepp mot kyrkan. Det är just på den här punkten som denna nya biologisk-teknologiska revolution allt klarare framstår som viktig och ödesdiger för kyrkan.

Dessa tävlande ideologier är alla överens om människans (och de socala strukturernas) förmåga att uppnå fullkomning inom historien. Denna utgångspunkt återfinns hos Marx, Hegel och Comte – trots deras meningsskiljaktigheter i andra avseenden. Premissen kan också påvisas i FN-dokument, i verksamheten bland den sociala genetikens förespråkare och i uttalanden och synsätt som framförts av den amerikanska handelskammaren. Det rör sig om inomvärldsliggörandet av det kristna eschaton, om att människan skall nå sin fulla utveckling redan här i tiden. Vår tids samhällstänkande och – utformning – vare sig i kommunistisk, fascistisk, empiristisk, positivistisk eller någon annan tappning – stödjer sig på premissen om mänsklighetens självfrälsning. Egentligen vill man ersätta den gudomliga försynen med mänskligt förutseende.

Med tanke på dagens västerländska samhälle – och därmed de sociala tillämpningarna av vetenskapliga upptäckter – påpekar Löwith:

En annan sak är den moderna framstegsreligion som är en irreligion: ty den är en tro på människans perfektibilitet, skild från den religiösa tron på Honom som ensam är fullkomlig . . . Stötestenen i den moderna framstegsreligionen är inte, såsom man har antagits, att den har tappat sitt andliga ”centrum” vid sin sekulära ”tillämpning”, utan att den har tillämpat en framstegside som är antireligiös och antikristen både i förutsättningar och slutföljder. Det är den moderna kristendomens svaga sida att den är så ohejdat modern och så föga kristen att den håglöst flyter med tiden i fråga om språkbruk, tillvägagångssätt och resultaten av våra världsliga nydaningar, i illusionen att alla dessa påfund endast skulle vara neutrala redskap som kan kristnas i en handvändning genom moraliska, om än inte religiösa, målsättningar. I själva verket är de resultat av världslighet och självsäkerhet drivna till sin spets.

Vetenskapen och dess tekniska tillämpningar har blivit en av grundvalarna för det moderna (eller efter-moderna) västerländska samhället. Låt oss citera Vögelin, och hålla i minnet att han skrev detta för nästan trettio år sedan, innan den biologiska revolutionen hade inletts:

Och med vetenskapens oerhörda landvinningar alltsedan sextonhundratalet skulle det nya redskapet för inhämtande av kunskap – man är böjd att säga: oundvikligen-bli den symboliska vehikeln för gnostisk sanning. I vetenskapstrons gnostiska spekulation nådde denna särskilda variant sin yttersta punkt när den positivistiska vetenskapsfullkomnaren ersatte den kristna eran med Comtes Kalender. Vetenskapstron har till den dag idag förblivit en av de starkaste strömningarna i det västerländska samhället; och immanensfrämjarnas högmod över vetenskapen är så storvulet att t.o.m. specialvetenskaperna var för sig har avsatt en skönjbar avlagring i gestalt av olika frälsningsvägar genom respektive fysiken, ekonomin, sociologin, biologin och psykologin. (Eric Vögelin: The new science of politics, University of Chicago Press 1952, s. 126.)

Det kan vara på sin plats att endast i förbigående nämna ytterligare ett särmärke för dagens västerländska kultur. Barbara Tuchman avslutade sin bok om första världskrigets början, The Guns of August, med följande konstaterande:

När det (första världskriget) till sist var över, hade kriget fått många följder av skilda slag, däribland en som övergick alla andra: desillusioneringen. ”Alla höga ord tömdes på sitt innehåll för den generationen” skrev D.H. Lawrence och sammanfattade därmed sina generationskamraters erfarenheter. Om någon av dem i likhet med Emile Verhaeren med ett styng av smärta erinrade sig ”den människa jag en gång var”, så skedde det därför att han visste att man aldrig kunde blåsa in nytt liv i de stora orden och övertygelserna från tiden före 1914.

Det råder idag en ännu djupare missräkning med den gnostiska vetenskapstrons löften och en förtvivlan som vältaligt återspeglas i vår tids hetsiga njutningslystnad och själviskhet. Den kommer tydligt till synes i vår rusning mot döden som en lösning på våra problem. Trots denna förtvivlan skulle kyrkan göra klokt i att predika det hopp som är vårt i Jesus Kristus. Det är hoppet västerlandet behöver, och hoppet är smittande. Men vi får inte begränsa detta hopp till att gälla en världslig rättvisa.

Sammanfattning

Kyrkan har inte varit hemmastadd i den värld som beskrivits av vår tids vetenskap. Nymodighetens stormsteg och det yttre världsalltets nya ansikte är tyvärr saker som kyrkans tänkande inte hunnit tillgodogöra sig. Därmed inte sagt att kyrkan skulle vara ensam om detta; detsamma gäller de flesta av våra kulturinstitutioner. Men det olyckliga är att kyrkan inte är så medveten om vetenskapliga och tekniska framsteg som hon skulle behöva vara för att kunna utföra sin uppgift. Vår nuvarande belägenhet hotas av två frestelser: å ena sidan att fullständigt och okritiskt gå med på allt som den moderna forskningen säger och gör och på det sättet ”hänga med” och ”vara öppen för” världen; å andra sidan att låtsa sig sakna kännedom om sådana upptäckter och tillämpningar för att bevara ”trons renhet”. Bägge ståndpunkterna har förespråkare i kyrkan. Båda mynnar ut i en återvändsgränd.

Moralförkunnelse må vara en viktig del av evangelisationen – tillräcklig är den inte. En av kyrkans svagaste punkter i den utvecklade världen är den brist på samband som tillåtits uppkomma mellan dogmatisk, moralisk och andlig teologi. Dessa vattentäta skott har givit kyrkans budskap en splittrad form. Till dess att moralteologi, det andliga livets teologi och dogmatiken förenats till ett helt, kommer evangelisten att tala med sprucken röst. Detta gäller isynnerhet de områden som präglas av komplexet vetenskap/teknologi/industri. Det kunde visa sig givande att vända sig till kyrkofäder sådana som Irenaeus för att finna ett sätt att ge gnosticismen svar på tal. Ett sådant svar kommer naturligtvis att behöva anpassas till den aktuella situationen, men fädernas skrifter är av ojämförligt värde i traditionen och i våra strävanden att evangelisera en gnostisk värld.