Den heliga staden och de italienska kommunisterna

Alla iakttagare har rapporterat att det just avslutade heliga året innebar en oväntad bekräftelse av påvens och Roms ställning i den katolska världen. Det är väl bekant att påven länge tvekade om att utlysa detta heliga år. Dålig tillströmning av pilgrimer eller demonstrationer och missnöjesyttringar kunde bli ett pinsamt vittnesbörd om kyrkans kris. Emellertid kom antalet pilgrimer att överträffa alla beräkningar, och demonstrationer kom endast från grupper av traditionalister som protesterade mot de efterkonciliära reformerna.

Det kan inte råda något tvivel om att det heliga året visade att påvens och Roms ställning inom den katolska kyrkan inte var så undergrävd som det senaste årtiondets utveckling har kunnat antyda. Men detta påverkar obetydligt påvens och kyrkans trängande problem på hemmaplan, i Italien och i Rom. Skall den eviga staden inom kort få en kommunistisk borgmästare?

Kris, konfrontation eller kompromiss?

Kyrkans ställning i det italienska politiska systemet håller på att i grunden ifrågasättas genom att Democrazia Cristiana förlorar sin dominerande roll i italiensk politik. Förhållandet att hjälpen endast synes kunna komma från ett håll, kommunisterna, gör knappast situationen lättare.

DC:s tillbakagång vid regionalvalen i somras med ett par procentenheter var allmänt förutsett. Däremot var kommunisternas framryckning överraskande stor, och skillnaden i styrka mellan partierna smälte ihop till två procentenheter. De nya center-vänsterkombinationerna har tett sig allt mer handlingsförlamade. Delvis givetvis på grund av splittring, förstelning och korruption i DC, men i lika mån också på de italienska socialisternas återkommande söndringar, återföreningar och nybildningar.

Sedan flera år söker PCI att åstadkomma ett samarbete med DC, den s k ”historiska kompromissen”. Det senaste uttrycken för denna ambition är kommunisternas benägenhet att söka en samförståndslösning med DC om den nya abortlagstiftningen, som skulle vara betydligt mindre långtgående än förslag från socialistiskt och liberalt håll. Biskoparna kan knappast välkomna denna lösning, men alternativet är sannolikt en uppslitande folkomröstning och hotet om en mer otillfredsställande lagstiftning. Den ovanligt misslyckade konfrontationstaktiken från skilsmässofrågan måste självfallet mana kyrkans företrädare till ett försiktigare uppträdande denna gång.

Kommunisterna har genom sin kompromissvilja ställt Vatikanen och biskoparna inför valet mellan att acceptera en överenskommelse med PCI eller att ställas inför en enig vänsterfront också på nationell nivå. Lokalt lever ju redan den italienska kyrkan här och var sedan länge under marxistiskt styre, t ex i Bologna, där dock samexistensen förefaller att fungera och kanske också vitalisera kyrkan.

Men också de mindre vänsterpartierna är besvärade över kommunisternas strävan efter samförstånd med DC, vilket givetvis hotar att helt ställa dem vid sidan. I detta sammanhang bör man se socialisternas beslut att inte längre stödja regeringen, ett steg som normalt borde leda till nyval. De flesta menar att partiet här spelar högt i ett ekonomiskt svårt läge för att uppnå egna taktiska vinster. DC är inte beredda att gå i val, och PCI vill tydligen konsolidera sina vinster från regionalvalen. Dessutom vore det för partiet något av ett nederlag att inte nu gå om DC, och detta förefaller trots allt vara högst osäkert.

Korståg?

I den italienska situationen har biskoparna med Vatikanens gillande använt ett kraftigare språk mot kommunisterna än på något årtionde. Kritiken mot PCI har artikulerats i jesuiternas tidskrift Civilta Cattolica. Man förklarar sig tro på ärligheten i den kommunistiska bekännelsen till en pluralistisk demokrati men finner den provisorisk och strategiskt betingad. Det är nu inte den marxistiska dogmatismen som man vänder sig emot, utan tvärtom avsaknaden av en statsideologi, PCI som företrädare för en neutral, sekulär stat. Detta skulle vara ett stort framsteg i Östeuropa, menar Civilta, där marxismen är ett slags statsreligion, men för Västeuropa ett steg tillbaka.

Biskoparna och Vatikanen är uppenbarligen inställda på att så långt som möjligt medverka till att kommunisterna inte kommer till makten, även om de skulle dela den. Å andra sidan inser också påven att förändringar i Lateranfördragen är oundvikliga, och liksom ifråga om abortlagstiftningen kan kommunisterna där visa sig vara en modererande kraft i förhållande till andra anti-klerikala partier. Det var ju en gång under Togliatti kommunisterna som röstade för att fördragen med den Heliga stolen skulle godkännas av det demokratiska efterkrigs-Italien.

Men hur grav krisen än synes vara, hur sönderregerat och lamslaget Democrazia Cristiana än är, måste man komma ihåg att det omedelbart förestående sammanbrottet för Italiens samhällsskick förutsagts åtskilliga gånger under efterkrigstiden. Kanske finns tecken på förnyelse och ansvarigt ledarskap också inom Italiens katolska kyrka?