Den himmelska nyckeln

”Var man skall finna det sataniska nästet och måtta ett dråpslag mot fienden i hans egen kula – det är just ämnet för dagens predikan, det är, mina bröder och systrar, vad jag tänker tala om eller rättare sagt redan talar om, ja, just det talar jag redan om, lyssna bara, lyssna på det som ni ändå alla vet, men som det inte räcker att ni vet, för ni måste ytterligare veta att jag också vet, jag, er herde och vårdare, er rådgivare och försvarare mot den djävulska vreden.”

Pater Bernhards predikan svarar för en av de flyhänt avfattade inlagorna i den polskfödde filosofen och författaren Leszek Kolakowskis essä- och tankebok Samtal med djävulen (1982). I dessa stimulerande betraktelser, där djävulen och Ondskan står som huvudaktör, förbinds reflexioner kring ondskans närvaro och väsen med provokativa utsagor och ett fantasifullt, nästan tvingande återskapande av sagor och myter.

Att just sagan är ett välbesökt område inom Kolakowskis författarvärld förstår man av de sexton berättelser som samlats under namnet Sagor för stora och små (1984) och som i likhet med Samtal med djävulen ursprungligen publicerades 1963.

Året därpå – då Kolakowski ännu verkade i sitt hemland och utifrån en frihetligt socialistisk övertygelse sällade sig till de mest oförsonliga kritikerna av den stalinistiska praktiken – presenterades i vårt land ett urval av hans filosofiska artiklar under titeln Människan utan alternativ.

Vid denna tid, alltså 1964 – fyra år innan Kolakowski valde att gå i landsflykt – utkom i Polen en lätt censurerad samling av hans kommentarer till ett antal bibeltexter. Tack vare Bokförlaget A föreligger nu dess fullständiga version i Lennart Larssons lyhörda översättning: Den himmelska nyckeln eller Uppbyggliga berättelser ur den heliga historien samlade till råd och varnagel.

Man gör klokt i att ta alternativtiteln med en nypa salt. I sin dubbla roll som fackfilosof och författare undviker Kolakowski nämligen att vandra längs breda allfarvägar eller söka skydd i säkra målfållor. Snarare än en strävan efter vedertagen uppbyggelse finns i hans fiktiva prosa ett friskt och utmanande tvivel som effektfullt växlar mot en subtil, några gånger gyllenstensk torr ironi – allt detta i syfte att formulera den praktiska filosofins rena frågeställningar. Det är också med en närmast gyllenstensk ton som han inledningsvis ger sig på att värdera Skapelsen: ”Jag påstår inte att den /…/ skapade världen är ett särskilt lyckat verk, i varje fall ter sig uppfattningen att den utformades av ett absolut klokt och allsmäktigt väsen kraftigt överdriven. Ändå vågar jag påstå att den – också sådan den nu är – bär en viss prägel av storhet, jag tvekar inte ens att säga: genialitet. Den är – i likhet med många mänskliga produkter – ett kaotiskt verk, utan någon ledande tanke, den rymmer även kitschartade, klumpiga, smaklösa fragment /… /.”

Någon religionsfientlig hållning intar Kolakowski således inte. Tvärtom har han på olika vis sökt närma sig en religiös begreppsvärld, och det är inte någon tillfällighet att han här talar om ett begrepp som kitsch. Trots hans vilja att roa och förströ ligger nämligen mycket allvar bakom de finurligt hopsnickrade äventyr och förtretligheter som lägger sig likt ett yttre, aningen putslustigt lager över många av de aderton historierna, vilka samtliga tar sin utgångspunkt i den heliga skrift.

Särskilt komiska är de berättelser där skeendet tar stöd i en uppsluppen dialog, som om författaren likväl menade att stoffet i sig vore alltför tråkigt eller konventionellt. Historien om den fromme Job som utsätts för prövningar tillhör denna typ av humoristisk skildring. Författaren har i själva verket givit sig mycket fria tyglar när han låter oss möta en konjakstörstig Satan, som i en av den högsta himlasfärens mest fashionabla barer för ett belevat samtal med en annan av stamgästerna, nämligen Jehova. Efter att ha skrävlat om det ena och det andra och inför bartenderns uttråkade min, namngivit några av de nya byten och klienter som han snart väntar till sin ”blygsamma inrättning”, ingår Satan så ett avtal med Jehova. Vadet går ut på att mäta i vad mån Jobs trohet rubbas när man tar hälsa och välstånd ifrån honom.

Ur detta fall utvecklas sedan en fängslande”intrig” som på flera plan engagerar och berör läsaren, och många av bokens övriga avsnitt är skrivna efter en snarlik metod. Här skildras exempelvis Kains lott, Noas kval och frestelser, konung Herodes bekymmer, et cetera.

Till sitt förfogande har Kolakowski en böjlig men ändå ansenlig filosofisk begreppsapparat, med vars hjälp han ställer många moraliska implikationer på sin spets. Han är dock samtidigt djupt personlig varje gång som han öppnar sitt porträttskåp och lotsar läsaren genom problemområden som skuld, valsituationer, oegennytta, tidsdimensioner, dygd, krig, maktens medel, osv. och med glimten i ögat förser vart och ett av bokens avsnitt med punktvis uppställd sensmoral.

I Den himmelska nyckeln blandas således lek, lust, mod och sprittande berättarglädje med både knepigheter och plötsligt uppflammande stråk av ömsinthet och värme – allt med en oerhörd stilistisk smidighet och elegans och på en prosa klar som rinnande källvatten.

Man önskar bara att svenska läsare finge ta del av fler texter ut den 64-årige, numera i Oxford verksamme filosofiprofessorns rika produktion – av dennes egensinniga, djärva och originella texttolkningar, som befinner sig på eoners avstånd från dialektisk mentalitet. Marknaden borde finnas, ty den som ser, ser, och alla som ser, ser att Kolakowski är rolig, mycket rolig, och att han själv haft utomordentligt roligt under skrivandets gång.