Det land som är avlägset land

Vad skiljer den goda konsten från den dåliga, vad gör hötorg sämre än Rembrandt? Först förmodligen resultatets överensstämmelse med ambitionerna, den åtminstone ögonskenliga lättheten att utföra planen. Därnäst det komplexa, det autentiska och förtätade. Verket måste vara sammansatt, operera på flera plan, det kan tolkas på mer än ett sätt och ha mer än

ett budskap, om det nu har något budskap alls. Budskap blir effektivare om de lyser mellan raderna än på dem. (Därför är så mycken förkunnelsekonst undermålig.) Autenticiteten visar sig däri att konstnären drivs av sitt inre tvång att gestalta, efter eget huvud och inte efter viljan att behaga. Man kunde också kalla det auktoritet: man blir tvungen att se och att lystra. Förtätningen, på tyska Dichtung, destillerar några droppar kvintessens ur det vardagliga, gör guld av det banala.

Inför mängden av likgiltiga, tröttande och tomma uppvisningsövningar på den svenska bokmarknaden kan man lugnt peka på Sven Delblancs självbiografiska skisser Livets ax som ett stort konstverk i alla dessa meningar. Manuskriptet tillkom i en första version 1988 men föreföll författaren alltför pinsamt att publicera, på grund av de smärtsamma minnena av fadern, som kastar sin skugga över varje sida. Att boken måste ut blev Delblanc efterhand övertygad om, och den sändes till förlaget samma dag han fick beskedet att han lider av obotlig cancer. ”Mitt skelett vittrar bort som en skulptur i en stad med förgiftad luft.” I ursinnig ovilja att acceptera detta kroppens obönhörliga övertag över anden (kanske är det detta uppror som gör oss till människor, anmärker han i förbigående) utgav han ytterligare några anteckningar i sjukdomens skugga, med den förpliktande titeln Slutord (Dock förbereder han ännu en bok, den kommer i vår och skall heta Homerisk hemkomst.)

I den ofrånkomliga dödens närhet blir alternativen färre och tydligare och inga distraktioner längre möjliga. Det är inte döden som skrämmer, det är Ingenting, och detta är värre än en iskall fängelsehåla. Inför detta Ingenting blir livets apspel avslöjat, och Delblanc sällar sig till profeterna som sedan tidernas begynnelse ropat: ”Älska din nästa, gör bättring, slutet är nära!” Vad är det då som ger mening? Kärleken och arbetet. Ett meningsfullt arbete är uttryck för kärlek. Men kärleken är blind och orättvis. Drabbar den någon, sker det av nåd, men fullkomligt godtyckligt.

Också sin fabuleringsförmåga och till synes motståndslösa makt över orden betraktar han som en naturens nyck, kanske som en deformitet. Den mogne Delblanc har efterhand övervunnit frestelserna i detta sitt obesvärade umgänge med språkets resurser. Den erfarne mästaren har lärt sig behärskning, att inte göra allt det han skulle kunna. Men med de stora diktarna, dessa som åldras långsamt som berget, vill han likväl inte jämföras. Inte av ödmjukhet, utan blott sakligt konstaterande. Orden ger honom möjlighet att ännu stå upprätt bland ruinerna.

Dock behandlar ingen svenskan med större mästerskap i dag. Han befriar världen från det slappa språkets gula hinna. Läs luktsinnets lov på sidan 169, eller begrunda dessa metaforer! Framtiden mognande som reptilens ägg. Illusionernas nattvardsvin. Sillbordet kom som preludium till Stadshotellets kulinariska högmässa, med biffstek och lök som en svensk trosbekännelse. Den syrsegnistrande telefonluren. Puberteten: att förvandlas till kentaur, hjälplös ryttare på sitt eget kön. Blodstrimmad av skuldkänslor. Malande avhandlingsindustri.

Delblancs universum är ett järnrike, en kniptång mellan en tyrannisk Ordning, dömd att bli till tyranni, och en Frihet som urartar till bestialitet. Människans lott är att lida. Har hon en sådan läggning, kan hon kasta sina Varför mot himmelens port. Gud gitter ändå aldrig att svara, han är blind och döv och mordisk och har sitt nöje i att inandas lidandets söta doft. Han har skapat människan till sin avbild och likhet, och avbilden strävar så gott hon kan att efterlikna sin förlaga i grymhet. Ändå tar Gud hem spelet också mot sina mest läraktiga kopior. Han är alltid starkare än vi, lyder responsoriet i denna långa, förfärande litania.

Delblanc är Job på sin askhög, en Job som förundras över att han har gjort sig en bild av Gud som god och rättvis och sedan klagar över sin misär och orättvisa behandling. Som om Gud utställt några garantier! Han kräver bara nya offer utan att någonsin bli nöjd. Denne Job känner igen sig i Schopenhauer och på de grymma sidorna i bibeln, i Gamla testamentets nyckfulle hämnare, i den Gud som straffar människan med livslång livslust.

Försoning är inte att tänka på, allra minst genom lidandet. Jesus säger honom ingenting, den milde Frälsaren med sin lykta klappade förgäves på dörren till barndomsgården Mölna. Julens budskap förblir stumt; bara Rakels otröstliga gråt över sina mördade barn är begriplig, den bild (från Stånga på Gotland) som satts på omslaget. Just så är det, säger Delblanc, varför hymla inför Inferno och Gehenna? ”Det onda jag gjort kan inte göras ogjort. Verkningarna av mina ogärningar fortsätter till evig tid, som en ändlös rad av fallande dominobrickor.”

Detta sekel överträffar allt annat i grymhet och förljugenhet, och Delblanc blir kallsvettig inför klerkernas förräderi och förställning. Det finns inte den bödel som inte fått stöd av lismande propagandister som flockas i maktens närhet. Den akademiska världen är en svinstia, där kombattanterna med stupida grymtningar och lömska hugg håller varandra från foderhoarna.

Livets ax växte från början på ett vetefält vid floden Minitonas i Kanada. Treåringen erfor världen med vidöppna och överkänsliga sinnen. Det lockande veteaxet var bittert och vasst. Inför barnets kamp att svälja det blir de vuxna blott roade, den väldige fadern skrattar bullersamt. De är alla starkare än gossebarnet Sven. Solens ljus är starkare, livet är starkare, Gud är starkare: den blinde Guden, som saknar organ att vända blicken mot sin avbild i förbarmande.

En mystikers bekännelse

Redan en frekvensordlista skulle avslöja att Delblancs två verk är religiösa. De är anklagelser, utslungade i människans namn mot en obegriplig gudom. Det delblancska världsalltet är ett ständigt pågående och allt krävande mässoffer, utan varje tillstymmelse till tröst och kommunion. Vad kan man göra, i synnerhet om man som Delblanc är ”abnormt känslig”? Skulle självmordet vara lösningen? Nej, det vore blott att lämna ett rum för att träda in i ett annat.

Här öppnar sig ett oväntat perspektiv, som recensenterna har haft föga eller intet att säga om. Delblanc är mystiker, i ordets tekniska mening. I barndomsåren och sedan i avtagande grad, sista gången på skärtorsdagen 1961, hade han tillgång till det mystiska hemlandet, den högre verkligheten, det vakna tillståndet, uppgåendet i alltet. För detta finns inget språk här i främlingslandet, där man blott kan lalla bland sovande bröder. ”Utan ljud, utan form, ogripbart, oförgängligt, utan smak, utan lukt, utan begynnelse, utan ände, evigt oföränderligt, bortom naturen är Det. Den som känner Det är befriad från döden.”

Han kallar sig passiv mystiker. Ett aktivt fullföljande av denna förmåga hade förpassat honom till linnesjukdom och tvångsförvaring, och i vår svenska prosa finns för mystiken ingen plats. ”Av paradisets honung blev hans tunga förlamad.” Visst gjorde han tappra försök på sin tid att vara radikal eller socialist och annat passande. Men mystiker är hans kall, fast överlevnaden krävde försakelsen därav, som homosexualitet och syfilis i det viktorianska samhället. Nu vågar han öppet tillstå det, eftersom det metafysiska pryderiet har börjat släppa greppet.

Han hade fritt inträde i den andra världen, det sannskyldiga fosterlandet, där främlingsskapet är upphävt, där klyvnaden mellan liv och död är övervunnen, där frihet och tvång och alla andra motsatser är försonade, där all-enheten råder och den frid som är ”de levande tingens inbördes vila med varandra”.

”Återkommen från avlägset land kände jag mindre saknad än ett stort lugn och en känsla av osårbarhet och odödlighet. Jag upplöstes och förenades med alltet, det lidande, förhatliga jaget försvann, så som Buddha hade sagt.” Men att försöka tala om detta med sin samtid var uteslutet. ”Jag mäter och förklarar denna verklighet med positivismens och materialismens enkla måttstock. Och marteras samtidigt av en längtan tillbaka till mystikens avlägsna land, som inte ryms på förnuftets karta. Ser i ökensanden fotavtrycken av en Gud som inte finns, som spåren av ett mytens vilddjur. Landet som inte är, guden som inte finns i förnuftets öken.”

Tillståndet gick inte att framkalla, det kom av nåd. Det kom, till en mer än andra sårbar människa, med läkande flöden av frid och åter frid. I världsalltet utan försoning existerar trots allt ett osinligt källsprång av läkedom. Det representeras, gentemot den faderlige demonguden, av det kvinnliga, och dess symbol är ett körsbärsträd, som blir ett livets träd i paradisets mitt, dolt i den djupa skogen. Glädjen över ett envist blommande körsbärsträd är det enda som kan ifrågasätta övertygelsen om universums konstitutionella grymhet, där människan lydigt strävar efter att förgöra sig själv och samtidigt torteras av sin moraliska insikt att denna hennes drift är pervers.

Mystikern Delblancs vittnesbörd om en värld utan försoning har självklart drag av gnostikernas frälsningslängtan, förlagd till en värld bortom denna jord, där den onde Demiurgen råder och där hemmahörigheten i den egna kroppen inger vämjelse. I det sanna hemlandet vinns förlossningen i det mystiska skådandet, i befrielsen från jagets och kroppens bojor. (Hans halvt autentiske romanhjälte i Samuels bok fann en preliminär vila i sin manikeism.) Här finns också Platons grottliknelse och Dionysios Areopagitas förening med det Ena bortom denna världens kaos, mörker och natt, dess brustenhet och motsatser. Där finns den augustinska friden, tranquillitas ordinis, där de levande tingen funnit sin inbördes vila med varandra.

Men frågan är hur långt man kommer med lärda seminarieövningar om beroendeförhållanden i texten. Som Delblanc själv säger: ingen verklig diktare tar några intryck, han bara känner igen vad han redan visste.

Då är kanske det som saknas intressantare. Hans böcker är mättade med bibliskt språk. Men här finns en, om uttrycket tillåts, skriande frånvaro av inkarnationens mysterium. Blott på ett ställe, apropå Lasaros, ställs frågan varför Jesus gråter. Kan han vara en gud som gråter över människolivets villkor? Gud är annars en karikatyr av Anselms kränkte rättshaverist, med sina återklanger i den gamla psalmboken:

En helig Gud för människors brott har offer kräft och offer fått, en nådig Gud, en himmelsk Far, till sina barn oss återtar. (Sv. Ps. 1819, nr 93).

I Delblancs teologi finns ingen Gud som i Kristus gjort sig solidarisk med mänskligt lidande och låter det drabba sig. Korset är ingenting mer än ett motbjudande, blodångande tortyrredskap. Den kristna religionen är en kollektiv aggression, som av sina utövare kräver självbestraffning och ett ständigt ökat syndamedvetande. Den mordiske fadersguden måste hållas på gott humör med nya rullningar i stoftet. Den söndagligen upprepade syndabekännelsen (”vet mig fördenskull vara värd att förkastas från ditt ansikte”) sökte modern svårt – hon visste vad pojken redan anade – att Gud är en stor hämnare, som ingenting förlåter. Detta monstrum förvandlar de romerska knektarna vid korset till den nya religionens offerpräster. Varför måste Jesus dö på korset, frågar en av Hedebyborna den konsternerade prosten, som blir svaret skyldig. I denna nidbild av försoningen fick Freuds teorier bränsle, och där ligger, tror jag, en förklaring till många framstående svenskspråkiga konstnärers (Hjalmar Söderberg, Ingmar Bergman, Willy Kyrklund) aggressivitet mot kristen tro, som likväl inte lämnar dem ett ögonblicks ro.

Dock finns alltså försoning och läkedom i det kvinnliga. Gossen Delblanc tyckte om att sitta i Trosa Landsförsamlings kyrka när den var vilsamt tom, när fadersfiguren inte kunde bryta sig in i tystnaden med sitt aggressiva skränande. Bilden av Jesus på korset fyllde honom med olust, den var obegriplig. Men jämsides med denna tunga obegriplighet finns förtröstan om en kvinnlig, givande, mariansk kärlek som avväpnar den förfärande, förödande, nyckfulla faderliga aggressiviteten. Trästatyn av Sankta Anna, själv tredje, hon som bar samma namn som författarens mor, var med sin dotter Maria och dottersonen Jesus i famnen ”en bild av den kvinnliga kärlek som finns i världen, trots att den grymme guden är så mycket starkare än vi”.

Och han tillägger: kanske var bilden snidad av körsbärsträ.