Den historiska bekännelsen och den kosmiska fromheten

Den mest uppmärksammade händelsen i svenskt litterärt liv våren 1985 var Lars Ahlins återkomst som romanförfattare. Den sjätte munnen tar oss tillbaka till den tid och den miljö som är ramen för nästan alla hans romaner. En närmare behandling av Ahlins författarskap får anstå till ett annat tillfälle. Här skall erinras om Ahlin som originell tänkare och essäist. Som sådan är han också tillbaka, låt vara att den stora artikeln Se människan i Expressen den 6 april knappast fick den introduktion den hade behövt och att ingen kommentar har avhörts.

Ahlin har fått ett visst inflytande på den estetiska och delvis politiska debatten. Men uppmärksamheten har varit ganska selektiv. De avhandlingar som ägnats honom har sysslat med formella eller stilistiska grepp i hans romaner eller haft en biografisk-refererande inrikting. Oftast har man noterat hans jämlikhetsfilosofi, hans kritik av utopism, av ”uppskruvning” och ”komparationer”. Hans teologiska intresse och inläsning har noterats men aldrig egentligen närmare granskats. En bärande ide som den om människans ”försociala” värde eller Ahlins användning av begreppen ”person” och ”namn” har inte närmare studerats.

En refusering 1966

I intervjuer som Ahlin givit i samband med Sjätte munnen har han berört orsakerna till den långa tystnaden sedan Bark och löv 1961. (Om vi här bortser från Hannibal segraren 1982 som han skrev tillsammans med hustrun Gunnel.) Ett skäl till hans bortavaro från publiciteten var enligt dessa uttalanden att han 1966.fick~några artiklar refuserade av Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter. Ingen har följt upp och utrett vilka artiklar det var. De har fått förnyad aktualitet genom att han i Expressen nu tagit upp tanketrådarna från, 1966.

Dagens Nyheter hade en serie Bibeln läst i dag. I denna skulle Ahlin skriva om Pauli brev. Lördagarna den 12 och 19 febr 1966 inflöt två helsidesartiklar Allt är tillåtet resp. Världen blott värld. Två ytterligare artiklar utlovades med diskussion av bl.a. Kierkegaard och Martin Buber i förhållande till Paulus. Dessa befanns tydligen umbärliga, och detta beslut att stoppa Lars Ahlin kommer väl att bli en del av Olof Lagercrantz eftermäle.

Säkerligen har det andliga och intellektuella klimatet förändrats sedan ”trolöshetens” storhetstid, men beredskapen att oförmedlat tillgodogöra sig Ahlins egensinniga och otidsenliga vokabulär och tanke är inte självklart given. Expressen borde kanske försett hans text med något slags introduktion och bruksanvisning. Men Ahlins återkomst också som essäist och debattör förtjänar att uppmärksammas och annoteras. Vi skall här inte instämma eller motsäga, utan endast söka ge en orientering om hans ärende, i Expressen för några veckor sedan liksom i DN nitton år tidigare.

En tanketråd återupptagen i år

I Expressen som i den andra av DN-artiklarna utgår Ahlin från konstaterandet att ”denna världen” är en historisk värld, uppehållen av människors gärningar och människors vetande. Detta är den ”historiska synpunkten”. Mot denna syn på världen står det som Ahlin kallar ”den kosmiska fromheten”. ”Världen är här objektiverad natur. Världen är formad av eviga lagar … Var och en är ett enskilt fall av helheten, en mikrokosmos som speglar makrokosmos. Tillvarons gåta avslöjas när helhetens lagmässighet blir förstådd.” I DN formulerade Ahlin den historiska synpunkten så att människan är ansvarig för världen, inte inför världen. Kosmos har ingen domsrätt över människan.

Den historiska synpunkten hör hemma i den västerländska kulturen alltifrån den bibliska frälsningshistorien. ”Så var det i begynnelsen då judendomen tog avstånd från naturreligionerna och kallade fruktbarhetsgudarna för avgudar” (Expressen).

Men den kosmiska fromheten lever fortfarande bland oss i skilda former. Nu exemplifierar Ahlin med Erik Lindegrens grandiosa dikt Kosmisk moder. Vi kan naturligtvis också tänka på den ström av alternativ religion som invaderat vår kultur, österländska föreställningar som förnekar historien som ett irreversibelt förlopp utan griper tillbaka på återfödelsernas kedja eller relaterar vår mänskliga existens inte till historien och vår gemensamma värld utan till en naturens högre ordning eller till de kosmiska makterna i de uråldriga himmelstecknen.

Ahlins sekulariseringstes

Den teologiska sekulariseringstesen hos Ahlin är snarast mer sofistikerad än hos berömda utländska teologer, där de antingen finns endast i utkast och fragment som hos Bonhoefer eller i en tidsanpassad popversion som hos Harvey Cox. Sekulariseringen är för Ahlin just den historiska synpunktens genomslag och insikten att världen blott är värld. I DN beskrev han anklagelserna mot Paulus och kristendomen: den skulle ha dräpt ”den västerländska människans förbindelser med Naturen eller Kosmos och därmed hennes sinnliga naivitet, spontana skaparlust och dionysiska hänryckning … Den efterkristna människan förmår inte upphäva den skilsmässa som uppstått. Återtåg lyckas aldrig. De kristna har använt den brända jordens taktik bakåt. Värst har protestanterna farit fram.” Eller som det uttrycks i en fråga i Expressen: ”Går det inte att förena den historiska synpunkten på vår tillvaro i världen med kosmisk fromhet, kan inte en syntes av dessa till synes antagonistiska krafter komma till stånd också i vår tid? Så frågar allt fler och några av dem granskar medeltidens relativa enhetskultur. Där förenades ett frälsningshistoriskt perspektiv med kosmisk fromhet. Människan omslöts av en sakramental och hierarkisk struktur som i djupet tryggade de inneslutna. En graderad legitimitet skrevs in i hjärtana på basis av en generell värdefullhet … Det reformatoriska och sekulariserade historieförloppet rev upp denna syntes, och nutiden ger inget fast löfte om att det går att rekonstruera den.” Men denna historiska synpunkt, denna sekulariserade syn på världen är hos Ahlin förenad med den bärande tanken att människans värde är ”försocialt” tillskrivet henne, inte förvärvat av henne. I Expressen: ”Inom vår kultur finns grundläggande dokument som försäkrar oss människovärde redan genom vår blotta existens.” Det var när han ville utlägga några av de viktigaste av dessa dokument, som Ahlin för nitton år sedan blev refuserad i DN.

Paulus är i artiklarna i DN inte bara en kritisk instans gentemot den då aktuella ”trolösheten” eller mot skilda former av kosmisk fromhet eller naturdyrkan, utan även mot den institutionella kyrkan: ”Svenska kyrkans guldbroderade schabrak av institutionellt och statligt elände” (DN 12 febr 1966).

Lars Ahlin är givetvis främst berättare och gestaltare. Det viktiga är att i vår litterära värld Jerk (i tidigare böcker Jerker Gustafson) åter sitter på Runan Öfre och att hans egendomligt brådmogne yngste son Hans (tidigare Zackarias) vakar över sin supige och storhetsdrömmande får som över en son.

Men det är inte oviktigt att Ahlin också är tillbaka som essäist och kulturdebattör. Hans texter är inte endast omistliga som ingång till hans litterära verk; han är också en utmanande, otidsenlig och egensinnig tänkare och kritiker. Skulle inte en samling av essäer från 60-talet och framåt vara möjlig att publicera?

Att han inte fick skriva fyra helsidesessäer om Paulus i DN 1966 ter sig i ett historiskt perspektiv föga överraskande.

Ahlins hävdande av världen som blott värld, den historiska bekännelsen, är i dag riktad mot andra företeelser än på 60-talet, men kanske det intellektuella och andliga klimatet är mera mottagligt för en grundläggande prövning av människovärdets grund och förhållandet mellan ”den kosmiska fromheten” och den ”historiska bekännelsen”.