För tusen år sedan: När kievryssarna döptes (988-1988). Ett jubileum närmar sig.

1988 inträffar tusenårsminnet av Rysslands kristnande, och Moskvapatriarkatet har redan arbetat en tid för att utnyttja jubileet i propagandasyfte, och på så vis bättra på fordom mäktiga ryskortodoxa kyrkans fasad, som farit illa av de senaste decenniernas kommunistiska förföljelser. Kyrkoledarna i Moskva har också lyckats pressa den sovjetiska regimen till en del eftergifter, eftersom världens blickar säkert i hög grad kommer att riktas mot den ryska kyrkan 1988. De kommunistiska eftergifterna har inte gjorts utan anledning. De sovjetiska kommunisterna kommer utan tvivel att försöka utnyttja tillfället för sin egen propaganda. Tusenårsfirandet är dock ganska känsligt politiskt sett för deras del.

Kievstorfursten Vladimirs dop

Då storfursten av Kiev, Vladimir I (978-1015), lät sig döpas av bysantinska missionärer år 988, därför att han ville gifta sig med den bysantinskt kejsarens syster Anna, blev detta i praktiken början på kristnandet av de östslaviska stammarna och därmed av hela Ryssland. Genom att Vladimir bestämde sig för kristendomens grekiska form inlemmades också hela det östslaviska området i den grekiska kulturkretsen och inleddes dess isolering från Västeuropa, en isolering som fortfarande finns kvar, trots att både Vladimir och några av hans närmaste efterträdare fortfarande hade utmärkta relationer till den västeuropeiska kulturkretsen och till och med till Rom. (Ar 988, 991 och 1000 kom påvliga sändebud till Kiev, medan storfursten å sin sida upprättade en legation i Rom 991 och 1001.)

Noga räknat kristnades dock inte Ryssland år 988. Inte ens Kievriket kristnades då, eftersom den kristna tron redan några decennier tidigare hade fått fotfäste i det så kallade Kievskaja Rus. Det som skedde var snarare att kristendomen genom storfurstens dop upphöjdes till statsreligion, vilket kom till synligt uttryck i att en metropolit fick sitt säte i Kiev och i att landets kyrka fick en självständig uppbyggnad. Snart gjordes också i Kiev ett försök att lösgöra sig från patriarken av Konstantinopel och utnämna egna metropoliter, vilket skedde 1051 och 1147. Detta försök fick dock bara begränsade framgångar. Därpå hävdade sig äter den bysantinska fraktionen, som gynnades av de politiska omständigheterna.

Ändå kan man säga att det då grundades en nationalkyrka i Kiev, och de ukrainska kyrkorna kan alltså med rätta hävda att det kommande tusenårsjubiléet egentligen är deras fest. Sådana synpunkter kommer dock sovjetregimen att medvetet förtiga, eftersom den uppfattar varje form av ukrainsk självständighet som en fara.

För sin tid var Kievskaja Rus ett avsevärt stort rike, ty det omfattade både det nuvarande Ukrainas centrala områden, Vitryssland och Novgorodtrakten. Denna stat blev under varjagernas (Rysslandssvenskarnas) styre rik och mäktig, därför att den samtidigt blev centrum för handeln mellan varjager och greker. Härligheten varade dock inte så länge. Riket hade redan försvagats inifrån när mongolernas anfall på 1200-talet snabbt gjorde slut på dess självständighet. 1240 föll huvudstaden Kiev i händerna på tatarerna, som ryssarna kallade mongolerna.

Därmed var det slut på ryssarnas självstyre. Det forna rikets centrala område blev till en omstridd trakt u krainu (vid gränsen), vilket man numera anser är det etymologiska ursprunget till namnet Ukraina. Sedan Polen och Litauen 1386 ingått personalunion, kom den nya stormakten att under de följande åren utsträcka sitt herravälde också till Ukraina, det vill säga till ett område med övervägande ortodox befolkning, och det var inte minst motsättningarna mellan ortodoxa och katoliker i Polen-Litauens nyerövrade områden som gynnade Moskvas uppgång, och som från 1453 (då Konstantinopel föll) gjorde Moskva till ortodoxins politiska och religiösa beskyddare och till Polens arvfiende.

Unionen i Brest-Litovsk (1595-1596)

I samband med den polska motreformationen, som inleddes i slutet av 1500-talet, försökte jesuiterna få de ortodoxa i Ukraina, vilka fortfarande var underordnade patriarken av Konstantinopel, med på en union med Rom, varvid de ortodoxa skulle få behålla sina gamla östkyrkliga riter, bruk och rättigheter. Detta var i och för sig inte någon ny tanke, utan en konsekvent och helt logisk fortsättning på återföreningsförsöken från det andra kyrkomötet i Lyon (1274) och från kyrkomötet i Florens (1439), vilka då inte fått något resultat.

I Brest-Litovsk bildades också en union 1595-1596. Det kan inte bestridas att politiska omständigheter spelade in, något som alltid anförts som argument mot unionen, men redan en flyktig titt på historien visar att politiska faktorer spelade in redan när kyrkan splittrades, och att det också var politiska hänsyn som ledde till de tidigare unionsförsöken och till att dessa misslyckades.

Tyvärr blev unionen i Brest-Litovsk bara en halv framgång, eftersom många ortodoxa motsatte sig en förening med Rom (med stöd från Moskva). Därmed skärptes de religiösa motsättningarna i denna region ytterligare.

Ukrainas med Rom unierade grekisk-katolska kyrka befann sig redan från början i ett svårt läge. I grund och botten satt den hela tiden mellan två stolar – Konstantinopel (respektive Moskva) och Rom. De ortodoxa förföljde den som avfälling och förrädare, medan katolikerna av latinsk rit aldrig erkände den helt, på grund av olikheterna i de kyrkliga bruken.

När sedan Moskva, som l589 hade upprättat ett självständigt ortodoxt patriarkat, också började breda ut sig västerut och ta för sig delar av Ukraina, kvästes också den grekisk-katolska kyrkan och underställdes patriarken av Moskva. Redan 1686 ställdes metropoliten av Kiev officiellt under patriarken av Moskva, men tillerkändes fortfarande en viss autonomi.

När Polen-Litauen föll sönder i slutet av 1700-talet, kunde Ukrainas grekisk-katolska kyrka bara leva vidare och utvecklas i de delar av västra Ukraina som vid Polens delning kom att lyda under Österrike. I tsarens Ryssland var den dömd att gå under.

När Polen återupprättades efter första världskriget hamnade Ukrainas grekisk-katolska kyrka än en gång på polskt territorium. Detta tryggade till en början dess fortsatta existens, under metropoliten Andreas Szeptyckyjs utmärkta ledning, även om förhållandet till staten och till den latinska kyrkan långt ifrån alltid var fritt från problem.

När Sovjetunionen ockuperade västra Ukraina (1939-1944) beseglades den grekisk-katolska kyrkans öde. Den unierade hierarkin fängslades och deporterades. Prästerna och de troende utsattes för påtryckningar att ansluta sig till Moskvapatriarkatet.

I mars 1946 hölls till slut i Lwów (ukr. Lviv) ett så kallat kyrkomöte, vid vilket bara 250 präster deltog. Detta ”återföreningskoncilium” sade upp unionen med Rom, och röstade med handuppräckning för en ”återförening” med Moskvapatriarket, som denna kyrka över huvud taget aldrig hade tillhört. Av 1998 präster var det bara 986 som böjde sig för tvånget. De flesta av de övriga försvann i Stalins koncentrationsläger.

Sedan 1949 också den rutenska unionen i Uzjorod tvingats upplösas (biskop Teodor Romza av Mukatjevo hade redan 1947 mördats i samband med en arrangerad ”olyckshändelse”), kunde den unierade kyrkan bara leva vidare i bakgrunden, och den utsätts för ständiga förföljelser från de sovjetiska statsorganens sida. En blomstrande kyrka med omkring fem millioner troende har därmed förintats.

Den unierade ukrainska kyrkan i exil

Västra Ukraina var ett fattigt land, vilket redan före sekelskiftet tvingade många ukrainare att utvandra, framför allt till Amerika. På så vis uppstod även på västra halvklotet grekisk-katolska församlingar, som blev större vid nyinvandringen efter andra världskriget och som så småningom fick sin egen kyrkliga organisation och struktur.

Antalet grekisk-katolska ukrainare i utlandet är för närvarande mer än en million. I Canada och USA har den unierade ukrainska kyrkan egna metropoliter. Dessutom finns biskopar och apostoliska exarkat i Brasilien, Argentina, Australien, Tyskland, England och Frankrike. Ukrainarna i Schweiz lyder under det franska exarkatet.

Den unierade ukrainska kyrkan lever alltså vidare i varje fall bland utvandrare till väst, och den framlidne storärkebiskopen Josyf Slipti j lyckades också till slut, under hårda meningsutbyten med Vatikanen, driva igenom att denna kyrka än en gång fick autonom ställning under ledning av en storärkebiskop och med en egen biskopskonferens. Kyrkans nuvarande status lämnar visserligen åtskilligt övrigt att önska, men den tycks åtminstone ha kommit in på rätt väg.

Den ukrainska autokefala ortodoxa kyrkan

Sedan Ukraina i samband med Rysslands kapitulation 1917 blivit oberoende, även om oavhängigheten var mycket provisorisk och prekär, försökte de ukrainska nationalisterna kring Vasil Lipkivskij grunda en nationalkyrka som var oberoende av patriarken i Moskva. Till en början motsatte sig hierarkin detta, men sedan Sovjetunionen 1921 hade fått makt över Ukraina lyckades gruppen kring LypkivskiI till slut göra verklighet av sina planer. Den sovjetiska regimen gynnade nämligen medvetet alla splittrande tendenser inom Moskvapatriarkatet, för att försvaga den rysk-ortodoxa kyrkan.

Den 14 oktober 1921 sammanträdde i Sofiakatedralen i Kick – det °’allukrainska konciliet” med 500 delegater, varav 60 präster. Eftersom biskoparna vägrade deltaga måste de närvarande prästerna börja med att viga de nyvalda biskoparna, trots att detta stred mot de kanoniska föreskrifterna. Konciliet uppfattade detta som en tillåten nödåtgärd, och åberopade ett gammalkyrkligt alexandrinskt bruk enligt vilket presbyter också skall ha vigt sina biskopar. Följden blev att den ukrainska autokefala ortodoxa kyrkan av sina motståndare kom att skällas för samosvjaty, ”självvigda”.

Konciliet gav den nya synodalkyrkan regler som avsevärt luckrade upp de kanoniska föreskrifterna, och som också stadgade ukrainskans obligatoriska bruk som liturgiskt språk. De nya kyrkogemenskapen tillmötesgick de nationalistiska känslorna, och växte kraftigt fram till 1927, då den skall ha haft 36 biskopar och 2300 präster. Även i Canada lyckades den upprätta ett stift bland de ukrainska invandrarna. Inre stridigheter, som även den sovjetiska regimen lade sig i, och Stalins helomvändning i förhållande till de nationella minoriteterna 1929, som snart utmynnade i en skådeprocess, ledde redan i början av 1930 till att den ukrainska autokefala ortodoxa kyrkan upplöstes.

Den ukrainska nationalkyrkans återupprättande 1942

Som redan omnämnts hade Polen lyckats infoga stora delar av västra Ukraina i sitt territorium under striderna mot bolsjevikerna efter första världskriget. På grund av de nya politiska förhållandena slöt sig ukrainarna i Polen samman i en självständig ortodox nationalkyrka, som tillerkändes autokefali av patriarken i Konstantinopel mot Moskvapatriarkatets vilja.

När Hitler den 21 juni 1941 hade förklarat Sovjetunionen krig, och när tyska armen ryckte in i Ukraina, grundade en grupp patriarkatstrogna hierarker en ukrainsk autonom kyrka, autonom därför att kontakterna med kyrkoledningen i Moskva hade avbrutits på grund av kriget.

En annan grupp under ledning av förre Petljuraanhängaren och biskopen av Luek, Polikarp Sikorskij, skapade 1942 med tillstånd av det polska kyrkoöverhuvudet, metropoliten Dionysi, en ny upplaga av den ukrainska autokefala ortodoxa kyrkan, denna gång dock med reguljärt vigda biskopar. Snart upprättade autokefalisterna tio stift, delvis parallellt med autonomisternas hierarki.

Motsättningarna mellan autonomister och autokefalistcr fick mycket snart politiska inslag. Moskvapatriarkatets representant Sergej exkommunicerade Polikarp, medan autokefalisterna beskyllde autonomisterna för att vara beroende av Moskva – en mycket farlig anklagelse under den tyska ockupationen.

Det försök till förening med autokefalisterna som autonomisternas överhuvud, metropoliten Aleksej, gjorde på eget ansvar misslyckades, och metropoliten mördades sedan på våren 1943. Röda Arméns framryckning på hösten 1943 tvingade till slut både autokefalisterna och autonomisterna att fly. (En del autonomister som inte ville fly tvångsevakuerades av de tyska trupperna.)

Bland utvandrarna blev det flera stridigheter och splittringar, vilka ledde till att det uppstod olika ukrainska kyrkogrupperingar. Även det försök som 1950 gjordes i USA att förena de ”självvigda” autokefalisterna med andra världskrigets autokefalister lyckades bara delvis, och även om den ukrainska autokefala ortodoxa kyrkan bemödade sig om att bli erkänd av de övriga ortodoxa kyrkorna, och till och med försökte genomföra nya biskopsvigningar i kanonisk ordning för att undanröja de berättigade tvivlen på de ”självvigda” biskoparnas verkliga status, så vägrade de ortodoxa kyrkorna att ta med autokefalisterna i sin gemenskap. I den mån de inte gick in i en officiell kyrka förblev de isolerade grupper. Dessutom har dessa grupper nästan helt tappat fotfästet i själva Ukraina.

Tusenårsjubiléet: en anledning till solidaritet

Hur som helst har det under den senaste tiden utvecklats mellanmänskliga kontakter med de unierade, varvid strävan att bevara den ukrainska identiteten verkat förenande. Trots de konfessionella olikheterna erkänner man varandra som medlemmar av samma nation, delvis till och med som politiska meningsfränder.

Den ukrainska grekisk-katolska kyrkan är i dag utan tvivel de ukrainska utvandrarnas enhälligaste och största kyrkliga gruppering. Dessutom är den ensam om att fortfarande ha starkt fotfäste i hemlandet. I Ukraina finns nämligen fortfarande en hemlig unierad kyrka som arbetar underjordiskt, med hemliga biskopar och präster.

Detta förklarar också varför den sovjetiska regimen, som ändå ständigt måste kämpa mot nationalistiska och separatistiska känslor i Ukraina, just inför det förestående tusenårsjubiléet än en gång har gjort de unierade ukrainska katolikerna till den främsta måltavlan för sina angrepp.

Det kan nämligen inte undvikas att jubileet kommer att fästa mångas uppmärksamhet på Ukrainas och dess troendes tragiska öde, hur mycket än den sovjetiska regimen anstränger sig att undvika detta, och just den katolska kyrkan har all anledning att en gång för alla ge sina egna unierade troende det solidaritetstecken som den så ofta under historiens lopp har offrat för politiska och (felaktigt uppfattade) ekumeniska prioriteringar.

Den religionsfrihet som Andra Vatikankonciliet proklamerat måste ändå gälla också dem som, även om det kan vara kyrkopolitiskt obekvämt för Vatikanen, är och vill förbli katoliker. Just de unierade ukrainska troende har för övrigt under historiens lopp fått betala dyrt för sin trohet mot Rom.