Den intellektuella friheten – och dess gränser

I de ideologiska debatterna mellan liberalism och socialism har man fäst stort avseende vid motsättningen mellan formell eller teoretisk frihet och reell eller praktisk frihet.

1800-talets ekonomiska liberalism innebår att allting, som inte var formligen förbjudet, i princip också var tillåtet. Denna frihet var företagandets frihet. Den var därmed främst de starkares och de besuttnas frihet. Alla hade inte möjlighet att begagna sig av den. I vildvuxet skick ledde den till en hänsynslös och brutal exploatering av människor. Den enes frihet betydde ofta den andres ofrihet. Ett exempel på det illusoriska i ett okritiskt bruk av honnörsordet frihet: envar får bli president i USA – men bara sådana som disponerar över stora ekonomiska och andra resurser kan bli det.

Det var de socialistiska tänkarnas stora förtjänst att lyfta fram sådana motsättningar i ljuset. Gentemot den formella eller teoretiska friheten ställde de den reella eller praktiska friheten, d.v.s. människors praktiska möjligheter att begagna sig av den formella friheten för att förverkliga sina strävanden. Det gällde att skapa sådana materiella villkor att människorna faktiskt kunde utnyttja sin teoretiska frihet. Motsvarande distinktioner mellan formell eller teoretisk frihet å ena sidan och reell eller praktisk frihet å andra gäller inom många områden av samhälls- och kulturlivet. Bland annat gäller de inom forskningens och den högre utbildningens fält – liksom för övrigt inom litteraturens och det offentliga ordets fält och inom konstens områden.

Problemen är tydliga inom universitetsvärlden och kan belysas med ett exempel därifrån. Samma sorts resonemang kan emellertid med vissa modifikationer i stor utsträckning tillämpas också på andra kulturella fält.

Enligt en formell frihetsdoktrin skulle det t.ex. stå de studerande fritt att läsa vad de vill och hur de vill och med vilka kriterier de önskar för värderingen av studieresultaten. Men samma doktrin skulle det stå lärarna-forskarna fritt att efter eget skön välja vad de vill undervisa om och hur de vill lägga upp sin undervisning liksom vad de vill forska om och hur.

I realiteten fungerar dock inte en sådan formell syn på universitetens frihet, av flera skäl. Ett av de mest uppenbara skälen är att forskning och universitetsutbildning kräver stora ekonomiska resurser, som det allmänna måste svara för och därför rimligen bör ha förståelse för, önskemål om och insyn i. Den formella eller ideella friheten måste sättas i relation till frihetens reella eller materiella villkor.

Låt mig ta upp universitetens – d.v.s. den högre undervisningens och forskningens – frihet i denna belysning. Som exempel väljer jag de medicinska fakulteterna.

Står det lärarna och forskarna fritt att lägga upp utbildningen och forskningen som de behagar? Naturligtvis inte! Det finns ett överordnat mål, som inskränker den teoretiska friheten. Eller rättare sagt som anger ramarna för friheten och riktlinjerna för hur friheten skall agera. Frihet finns ju och måste finnas för att verksamheten inte skall stagnera. Men friheten är inte ovillkorlig. Den är hänvisad till att spela inom de ramar som anges av det överordnade målet. Målet är: att bibringa de blivande läkarna kunskaper och färdigheter så att de skall kunna utöva sitt yrke enligt ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Detta gäller både de praktiskt verksamma läkarna och forskarna. En akademisk värld som vore sig själv nog i fullständig frihet skulle snart nog bli så som Jonathan Swift skildrade Laputa – ett isolerat samhälle utan mål och mening, befolkat av svärmare, enstöringar och stollar.

Forskningens egentliga huvudmän

Vilka är då de medicinska fakultetens huvudmän? De studerande? Nej – utbildningen skall ge dem en gedigen bas för deras framtida insatser som praktiska läkare eller som forskare. Den måste läggas upp med detta mål i sikte och med de krav som ligger i detta. Uppläggningen kan därför aldrig bli de studerandes egen sak. Lärarna-forskarna? Nej – av liknande skäl som gäller för studenterna. Universitetets styrelse? Nej – av samma skäl. UHÄ (Universitets- och högskoleämbetet)? Återigen nej, på samma grunder. Utbildningsdepartementet? Samma nej. De fackliga förbunden? Nej. Vare sig de är akademikerförbund eller LO-förbund så är de partsföreträdare och måste därför acceptera begränsningar i sina mandat gentemot andra intressenter. Regeringen? Återigen nej. Men var finns då huvudmännen?

Huvudmännen är av fyra slag, två konkreta och två mer abstrakta:

Allmänheten är medicinarnas konkreta uppdragsgivare och finansiärer. Det är där patienterna finns, vars sjukdomar skall förebyggas, botas eller lindras med de resurser som finns eller som forskningen kan skapa. Det är också allmänhetens förtroende och stöd som läkarna och forskarna måste ha för att kunna bedriva sina verksamheter.

Hälso- och sjukdomspanoramat i landet – och också i ett internationellt perspektiv – är den abstrakta huvudman som formulerar problemen och förväntningarna för läkarnas och forskarnas insatser. Man kan också kalla det: utmaningarna och eggelserna.

Det internationella forskarsamhället är den konkreta huvudman inför vilken varje forskare har att redovisa sina metoder och resultat, så att de kan prövas, verifieras eller falsifieras, men också bedömas i avseende på deras betydelse och kreativa utsikter. Det är denna internationella vetenskapliga gemenskap och dess normer – s.a.s. vetenskapernas katolicism – som svarar för soliditeten och kvaliteten på forskningen och som har gjort att naturvetenskaplig forskning och teknik har blivit kulturskapande krafter i vår värld. Den samtida forskningens läge är den abstrakta huvudman som håller forskarna med kunskaper och metoder, problem och teorier för deras arbete – med andra ord: tillför forskarna stimulansen och förutsättningarna för deras verksamhet.

De instanser, som brukar anges som universitetens huvudmän – de som nämndes tidigare, bl.a. studenterna, lärarna, styrelserna, UHÄ departementet, regeringen – är kanalerna för de egentliga huvudmännen: allmänheten, hälso- och sjukdomspanoramat, det internationella forskarsamhället och forskningens aktuella läge. Dessa kanaler konkurrerar ofta inbördes om makten – och strävar därmed också ofta efter att tränga sig själva i förgrunden framför vad jag kallar de egentliga huvudmännen. Man kan kalla detta för forskningens och utbildningens byråkratisering – intresset förskjuts från saken till formen, från mål till medel.

Exemplen har tagits från de medicinska fakulteterna, men jag tror att liknande gäller också för andra discipliner. Lättast är det att finna paralleller inom ämnen med direkt praktisk relevans, t.ex. teknik, fysik, kemi, meteorologi, biologi, ekonomi, psykologi, sociologi. Men också rent humanistiska ämnen kan passa in i mönstret. Vad som lärs och görs inom t.ex. språk, historia, litteraturhistoria, filosofi, arkeologi har ju också stor praktisk och social vikt – för den kultursyn och de kulturmönster som formar människors och samhällens livsuppfattningar, människosyn och värderingar.

Den nödvändiga forskningsinformationen

För att universiteten och dess människor – studenterna, de utbildade akademikerna och forskarna – verkligen skall kunna ingå i en givande och meningsfull gemenskap med den kultur där de lever och med vad jag har kallat de egentliga huvudmännen krävs goda kontakter dem emellan. Det oundgängliga redskapet för detta är det fria ordet och den snabba, effektiva och öppna informationen.

Fem starka skäl för denna frihet och öppenhet: a) Forskningens effektivitet förutsätter att forskarna kan publicera sig fritt och kommunicera fritt. Utan goda kontakter med den internationella forskningens alla resurser och framsteg stagnerar den enskilde forskaren eller institutionen. Forskning är ett kollektivt arbete, i ytterst vidsträckt mening. Den internationella kommunikationen öppnar denna skattkista, utan vilken en enskild forskare snart nog blir i bästa fall ett bysnille.

b) Forskningens soliditet ställer samma krav. Det är bara genom att de enskilda forskarnas och institutionernas metoder och resultat kan granskas av andra specialister som forskningen blir något att bygga på. Det är denna kritiska prövning som konsoliderar forskningen.

c) Forskningens moral kräver att också andra än de enskilda forskarna och institutionerna har insyn i vad som görs. Det är sådan insyn, både inom forskarsamhället och inom offentligheten, som kan sätta spärrar för oetisk forskning – t.ex. övergrepp mot människor och djur; kriminell forskning i strid mot bestämda förbud, t.ex. för biologisk eller kemisk krigsföring; partiskt tillrättalagd forskning i den ena eller andra industriens tjänst o.s.v.

d) Forskningens sociala förankring kräver samma öppenhet. Forskningens roll i samhället beror på allmänhetens förväntningar och tilltro till vetenskap och teknik, på förståelsen för vetenskapens betingelser och på förtroendet för forskningens och forskarnas metoder och strävanden. Dimensioneringen av den högre utbildningen och forskningen, rekryteringen av unga forskare, forskningens ekonomi, frihet och andra arbetsbetingelser speglar vetenskapens status i samhället. I ett demokratiskt samhälle är öppenheten och den fria informationen ett livsvillkor för att man över huvud taget skall satsa på högre utbildning och forskning.

Inskränkningar i det fria kunskapsutbytet inom forskningen är på sikt förödande ur alla dessa synpunkter: effektiviteten, kvaliteten och moralen blir lidande. Sådana inskränkningar utgör reella hot mot forskningen. En mycket stor militär forskning, inte minst i USA, arbetar under sekretessvillkor som är oförenliga med god forskning och dess codex. Detsamma gäller mycken forskning som är knuten till industrien. Forskarna själva har ett stort ansvar för att göra motstånd mot sådana bindningar. Frestelserna är stora. Forskning kostar pengar, och inom de nämnda områdena står mycket stora ekonomiska resurser till förfogande, både för forskarna själva och för deras arbete, mer än vad som kommer universitetsforskningen till del.

e) Av det hittills sagda kunde det förefalla som om jag menade att all forskning och högre utbildning är målbundna utvecklingsarbeten. Så är det inte. Också den målinriktade forskningen skulle bli lidande på ett snävt perspektiv med kortsiktig inriktning på sådana nyttigheter som kan förutses.

Forskningens egenvärde

Forskning och kunskaper har också ett egenvärde, som självändamål utan bestämda uppdrag. De är släkt med mycket annat som vi ägnar oss åt för att det berikar vårt liv, skänker glädje och intellektuell stimulans – som konst, musik och litteratur, och för den delen också idrott och annan fritidsverksamhet. Varför skulle vi inte erkänna att så är – och att det är rätt och rimligt att så är och att det får vara så? Tar man bort inslagen av äventyr, ogaranterade försök och spelmoment – då skadar man också sådant som är väsentligt för de verkligen kreativa inslagen i forskningen och utbildningen.

Det är en självklarhet att säga att de nya upptäckterna och teorierna är oförutsedda och oförutsebara. Programmerad forskning mot bestämda mål har inte sällan lett till besvikelse. President Nixons s.k. krig mot cancer är ett tydligt exempel. Målet var att utrota cancersjukdomarna. Man trodde att nya immunologiska, virologiska och andra upptäckter skulle leda därhän, om man bara satte in tillräckligt med pengar och forskare på uppgiften. Så blev det nu inte, som bekant. Däremot vann man andra stora och oväntade framsteg, inte minst inom cell- och molekylärbiologi och annan grundforskning. Mycket av detta har också varit till stor praktisk nytta på många sätt, fastän det storstilade målet inte nåddes.

När det gäller den frihet som vi har att uppfatta och tänka – alltså den intellektuella och skapande friheten i forskning, konst, litteratur och annan kulturell verksamhet – står vi inför en annan typ av inskränkningar, som gör en stor skillnad mellan den ideella eller teoretiska friheten å ena sidan och den reella eller praktiska friheten å andra sidan.

Frihet och gyckelbilder

Francis Bacon, på 1600-talet, pekade ut fyra grupper av sådana hinder. Han kallade dem gyckelbilder. a) Stammens gyckelbilder är sådana begränsningar av friheten i vår uppfattning och vårt tänkande som beror på vår biologiska art – på att vi är människor med en människas sinnen och härstamning. Och, som han skrev, ”det mänskliga förnuftet liknar en spegel, som inte är avpassad för tingens strålar utan inmanger ett stycke av sin egen natur i tingens och sålunda förvrider och förvränger den senare”. Inte minst när det gäller ekologi och miljövård – vårt förhållande till skapelsen i dess helhet – präglas vårt handlande av en förödande snävsyn, som är rotad i kortsynt egoism på människoartens egna vägnar.

b) Grottans gyckelbilder beror på den enskilda människans individuella psykologi, på just hennes karaktär, uppfostran, kunskaper och tänkesätt.

c) Torgets gyckelbilder beror på vår sociala och historiska miljö, på att vi är gruppvarelser som präglas genom vår omgivning och dess traditioner, sedvanor och normer. Det är främst språket som på så sätt formar oss, och som då också begränsar våra möjligheter att uppfatta och tänka.

d) Teaterns gyckelbilder beror på de filosofier, ideologier och andra läror som dominerar i den kultur där vi lever.

Alla dessa s.k. gyckelbilder gör att den intellektuella frihet som vi teoretiskt har eller tror oss ha i realiteten är starkt inskränkt. Vi kan aldrig undslippa dessa begränsningar helt och hållet. Men vi kan bekämpa dem genom att vara medvetna om dem och verka för öppenhet mot andra och för pluralism och mångfald.

Återigen är det fria ordet och den öppna kommunikationen avgörande för vidsynen och kvaliteten på vad vi gör i tanke och handling – för de vetenskapliga och konstnärliga nyvinningarna, för vitaliteten och nyskapandet.