Nicolaus Cusanus – ett ord till vår tid

Det är i dagarna 550 år sedan Cusanus De docta ignorantia, utkom. Denna händelse kommer att högtidlighållas 29–31 mars med ett symposium i Trier där Institutet för Cusanusforskning är beläget. Författaren till följande artikel, professor Rudolf Haubst, är direktor för detta institut.
Den 12 februari 1440, alltså för jämt 550 år sedan, avslutade Nicolaus Cusanus sin bok De docta ignorantia. Han har genom detta verk och andra åtminstone öppnat dörren till ”nya tiden”. Är Cusanus fortfarande aktuell eller ”modern-? Hans valspråk docta ignorantia skulle kunna översättas ”icke-vetandets vishet”. I en senare skrift konstaterar kardinalen att han på sin ”jakt efter visheten” alltid förundrat sig över en sak: ”Intellektet (förmågan till insikt) längtar efter vishet. Detta innebär inte att det skulle kunna nå något vetande om Guds väsen, bara att lära känna Gud som den som är så stor att det inte finns någon gräns för hans storhet (jfr Psaltaren 144:3). Han är alltså större än allt som kan fattas eller vetas.” Cusanus grundar denna övertygelse på människans erfarenhet av sin egen ande: hon skulle inte vara tillfreds om hennes intellekt bara vore en avspegling av en Skapare som är så liten och ofullkomlig, att han kunde vara större. Här röjer sig den innersta pulsen i Cusanus tänkande. Dess rytm överensstämmer med orden i Första Johannesbrevet: ”Gud är större än vårt hjärta.” Samma motto uppställdes av Anselm av Canterbury: ”Gud är större än vad som kan tänkas av oss.” Ignatius av Loyola säger också: Deus semper maior, Gud är alltid större.

I sin stora förklaring av Fader vår från 1441 resonerar Cusanus utifrån den mänskliga själverfarenheten till Guds enhet av tre Personer. När vi tänker på vår existens, vårt intellekt och vår vilja, finner vi där en avglans av Guds levande Treenighet. I oss finns en himmelsk längtan efter det eviga livet, sanningen och det goda. Detta är en levande bild i människan av Treenigheten. I De docta ignorantia vill han visa att Gud inte skall tänkas som en punkt (som islam gärna vill framställa saken). En cirkel, ett klot och en triangel får bidra till att förklara Gud som det infinitesimala. I Guds icke-ändliga liv sammanfaller enhet och tre-het till ett, liksom cirkeln och triangeln gör om de förstoras oändligt.

Den synliga skapelsen kan också bidra till förståelsen av denna paradox: de tre dimensionerna längd, bredd och höjd, tidsdimensionerna förflutet, nu och framtid, som sammanfaller till ett. I alla hans skrifter finns en mängd sådana analogier som vill peka på den fördolde Gudens enhet av tre Personer.

Detta ledmotiv hos Cusanus, treenighetsanalogin i skapelsen och i människans ande, har av vissa tänkare åberopats som botemedel mot senare tiders hegelianska dialektik, positivismens vetenskapsideal och existentialismen. Jag vill då precisera detta i följande tes: Ingen annan bro leder till vissheten om Guds enhet av tre Personer än den nytestamentliga uppenbarelsen. Först i denna tro uppenbarar sig analogierna.

Människans hemlighet: människan Jesus

Cusanus lära om Kristus är också ett intensivt möte mellan ett kosmologiskt-metafysiskt tänkande och uppenbarelsen. Grundtanken är denna: människan är en mikrokosm, en värld i det lilla. Hon förenar i sig alla nivåer av vara och liv, alltifrån det oorganiska till det andliga. Först hos henne kan sinnesförnimmelserna, som också djuren har, leda till insikt om mening och mål. När nu Frälsaren och medlaren mellan Gud och människan, Jesus Kristus, skulle komma för att råda bot på människans ofullkomlighet, måste han först i sig förena allt det sant mänskliga. En sådan fullkomning av en människa kunde bara ske därför att han samtidigt var Gud. Teologiskt uttryckt: det gudomliga logos, som är universums-makrokosmos urbild och därför också människans-mikrokosmos, har tagit en människas natur i anspråk genom den intensivast möjliga graden av förening, nämligen den hypostatiska unionen (i en person, Jesus Kristus, som förenar gudomlig och mänsklig natur).

Också här illustreras förhållandet tro–vetande (eller teologi–filosofi) hos Cusanus: de möts, kompletterar och preciserar varandra som två poler, som både är omöjliga att förväxla och att skilja åt.

I tredje boken av De docta ignorantia ger han oss en intensiv skildring av Kristus. För Cusanus är Kristus inte närvarande blott som det allestädes närvarande gudomliga Logos. Han är oss också närmare än far och mor, bror och vän, som människa, i sin mänsklighet. I sin predikan Confide, filia från 1444 liknar han predikantens uppgift vid bagarens. Det gäller att baka ett bröd för varje behov och tillfälle. Den slutar i den djärva uppmaningen: ”Låt oss i oss själva söka det som är Jesus! Finner vi honom inte i oss själva, kommer vi aldrig att finna honom. Så länge människan inte i sin egen mänskliga existens (in humanitate sua) når Livet, som är grunden till allt liv, Sanningen, som är grunden till allt sant och fattbart, det Goda, som är grunden till allt som är gott och eftertraktansvärt, kommer hon aldrig att nå sitt mål och sin vila.”

Denna utgångspunkt i det mänskliga subjektet är också en av de mest fundamentala grundstenarna i dagens kristologi (jfr Rahners programförklaring: att bedriva kristologi som självtranscenderande antropologi).

Hjärtanas samklang

Lika aktuell är sedan Andra vatikankonciliet också Cusanus lära om kyrkan. Den unge Cusanus ville i skriften De concordantia catholica betrakta kyrkan från roten och kom till följande slutsats: Kyrkan är något som både är och blir. Därför är också samhörigheten mellan många och sinsemellan olika människor i Kristus (Paulus: Kristus i oss) något konstitutivt.

Varje ämbete förmedlar något mellan Kristus och de troende, är representativt åt båda hållen. Prästen företräder Kristus när han förkunnar ordet och förvaltar sakramenten, som förmedlar nåd och helgelse. Om prästernas ämbete verkligen skall bygga upp kyrkan till en sann gemenskap, måste prästerskapet på alla plan också företräda det troende folket. ”Prästerskapet utövar fullmakten att leda och ge föda på grund av de troendes consensus men framför allt i kraft av sin sändning genom Kristus.” I denna cusanska grundtanke finns skissen till en syntes mellan en korporativ och en hierarkisk kyrkouppfattning, som skulle drivas på Baselkonciliet.

Andra vatikankonciliet rörde sig i samma spänningsfält. Inte heller detta tänkte sig möjligheten att ge ledningsfullmakten i kyrkan åt antingen påven (som representant för enheten) eller konciliet (som representant för mångfalden). Men när konciliets majoritet helt ville göra påven underordnad konciliet, avgjorde sig Cusanus till förmån för enheten och därmed för påven Eugen IV, och därmed också för återföreningen av öst och väst i kristenheten.

För att förebygga påvlig absolutism föreslog Cusanus ett mindre, permanent koncilium mellan koncilierna. Det skulle råda påven i viktigare frågor. Han hade därmed fött en tanke som skulle förverkligas i den nuvarande biskopssynoden.

Nästan 200 år innan några romerska kardinaler med alla medel försökte hindra Galilei från att lansera en ny världsbild, förkunnade kardinal Cusanus, just i egenskap av teolog och filosof, att endast Gud kunde vara den oföränderliga ”mitten” kring vilken hela skapelsen kretsar. Och sjuttio år före Copernicus sade han: ”Det är omöjligt att vidhålla att denna med sinnena förnimbara jord (eller något annat) skulle kunna vara den fixa och orörliga medelpunkten för världen … Det finns heller ingen fast pol på himlen, utan varje del därav är i rörelse.” ”Det är uppenbart att jorden rör sig.”

Karl Jaspers har pekat på att Cusanus, som en av de stora andarna i historien, dock inte fick se några verkningar av sina stora idéer. Han svek sin kallelse, och när det kom till kritan uppträdde han alltid som en ”kyrkans man”.

Jag skulle vilja invända: visserligen rönte inte Cusanus den framgång vid kyrkans inre och yttre förnyelse som han hade hoppats på. Men hans ingripande hindrade dock att en ohelbar kyrkosplittring inträffade redan på hans tid. Just tanken docta ignorantia förhindrade att man väntade sig omvälvande historiska skeenden av en enda man. Jag ville se biskop Cusanus personliga fromhet som ett vidareförande av devotio moderna. I sina predikningar utvecklar han alltid temat imitatio Christi och också en theologia crucis, som kräver både total insats av den egna personen och mod till martyriet. Liksom devotio moderna insisterade Cusanus på lekmännens ansvar för kyrkan och han uppdrog åt lekmän till och med sådana reformuppgifter som rörde ordnar och prästerskap.

Begreppet concordantia var för honom inte blott ämne till spekulation utan radikal drivkraft bakom hans bemödanden om en kyrkoreform. Hans förslag finns samlade i idéskriften Reformatio generalis från 1459. Påven Pius Il ville genomföra den, men både han och Cusanus dog dessförinnan.

I skrifterna Om trosfred och Sållning av Koranen utsträckte Cusanus konkordansbegreppet till förhållandet mellan religionerna, också till islam som då hotade kristenheten. Med obändig optimism talar han också i andra böcker om hur skillnaderna skall inneslutas i en konkordans. Utgår man från roten och tänker igenom de stora filosofierna till vägs ände, leder de alla till urgrunden för all vishet, nämligen Gud.

Detta kunde kallas Cusanus andliga testamente till oss idag, när vi mer än någonsin är hänvisade till kommunikation: strävan efter en konkordans mellan alla människor, alla områden av tanke och tro, av kyrkligt och politiskt liv.

Konkordans: ordet utsäger redan i sin ursprungliga mening hjärtanas samklang. Det innebär långt mer än dagens honnörsord tolerans. Tolerans betyder att man undviker öppen konfrontation. Hur fattig, torftig och blind har inte tanken på mänsklighetens samhörighet blivit! Symbolerna för teknikens framsteg, atomreaktorerna, har samtidigt blivit ett hot mot livet på jorden.

Den av Cusanus framlagda tanken om en concordantia catholica går mycket djupare än till tekniken. Den speglar mänsklighetens självuppfattning, när människorna genom Jesus Kristus inser sin kallelse som Guds barn och varandras bröder och systrar.

Övers. i sammandrag Anders Piltz