Farväl till de revolutionära idolerna – Franska revolutionen i sovjetisk debatt

Det finns ett bärande motiv i Andrzej Wajdas film om franska revolutionen, Danton. I öppningsscenen får Robespierres son lära sig att deklamera Deklarationen om de mänskliga rättigheterna utantill; och han får stryk när minnet sviker. I slutet av filmen är barnets uppläsning felfri, men när Robespierre hör det döljer han ansiktet i skräck: verkligheten förvandlade de ädla orden till en grym fars. Slutscenen i Wajdas mästerverk kan också karakterisera hur 200-årsjubileet av Bastiljens fall har uppmärksammats i Sovjetunionen.

Revolutionen revideras

Historiskt sett har den ryska vänsterintelligentian gjort franska revolutionen till föremål för dyrkan och

som främsta mål sagt sig ha att fullborda arvet från 1789. Följaktligen framställde bolsjevikerna sig själva som jakobinernas självskrivna efterträdare. Alla som studerar de ryska partidebatterna efter 1917 måste slås av den överväldigande mängden jämförelser och termer lånade från händelserna 1789-1795. Särskilt den jakobinska terrorn har använts för att rättfärdiga den egna terrorn. Senare hamnade andra symboler i förgrunden, men fortfarande kunde man iaktta ett slags ritualistisk högaktning.

Då kändes det nästan som en chock att följa hur den officiella opinionen tog itu med den franska revolutionen under det stora jubileet.

Som en reaktion mot den franske författaren Andre Stils uppmaning att fortsätta perestrojkan i Robespierres anda, drog de framstående historikerna Moltjanov, Sirotkin och Eidelman upp en distinkt skiljelinje.

Moltjanov fastslog att ”rättfärdigandet av Terrorn och Robespierre endast kan bero på tröghet”, och att Andre Stils rekommendation påminner om 1930-talet då franska författare som Henri Barbusse uppmanade till samling bakom Stalin. ”Om vi hörsammade uppmaningen att lära av Robespierre skulle det bara innebära att (på nytt) pröva giljotinens lockelse. I det finns bara en förkrossande läxa att lära av erfarenheten från både jakobinerna och bolsjevikerna, argumenterade Sirotkin: nämligen den om misslyckandet av de doktrinära programförklaringarna, vare sig om ”frihetens universella rike” eller ”kapitalismens undergång”. Eidelman vidareutvecklade samma ”erfarenhet av de två revolutionstraditionerna” med följande ord: ” En av de viktigaste etiska slutsatserna man kan dra av dem… i slutet av det andra årtusendet är att radikala, revolutionära förändringar inte uppnås med våld, utan genom att ta avstånd från våldet. De lyckas bara där människor ständigt söker efter fridfulla och uppriktigt fredliga historiska lösningar.”

Trots sin nymodighet bleknade de tre vetenskapsmännens inställning bredvid politbyråmedlemmen Alexander Jakovlevs tal vid det officiella högtidlighållandet av jubileet i Kreml. Knappt en tanke ägnades åt de traditionella reflexionerna; budskapet var det helt motsatta:

”Idag drar vi lärdom av historien inte för att förnya de gamla dogmatiska programförklaringarna, utan för att vederlägga dem på ett avgörande sätt. I franska revolutionen visade sig friheten vara begränsad, förnuftsstyret en idealisering; förväntningar förråddes, rättvisa och jämlikhet reducerades till lagparagrafer, moral och samvete smutsades av hyckleri och tron på ideal av fariseism… Under Terrorn upphöjdes människor utan politiska och moraliska principer… (Under oktoberrevolutionen begicks samma misstag) idealiseringen av terrorn var intensiv… många åberopade den jakobinska erfarenheten och såg år 1793 som något gott, som en frälsning för landet och människorna… Man fick betala ett grymt pris för dessa illusioner, för sin pseudorevolutionära omoral …

Dagens nationer kan inte, och får inte, betala någon individs brist på social kunskap eller någon grupps egoism med blod och lidande. Att erkänna detta moraliska imperativ är ett av den socialhistoriska frigörelsens villkor… Under tusentals år av civilisation har aldrig någon någonstans byggt ett samhälle värt att kallas mänskligt med hjälp av våld… Våld har alltid fött våld… Det är ingen tillfällighet att civilisationen, vid varje vändpunkt, anammat tanken om icke-våld – från det bibliska ”Du ska icke döda” till (dagens) idéer om en kärnvapenfri värld … Där

man bryter mot detta bud kan de mest fruktansvärda (fenomen) framträda: brott i den lyckliga framtidens namn och omoral i moralens namn … (Revolutionärerna slog sålunda in på) en blodets väg täckt med de tragiska illusionernas rosor.

Aldrig tidigare hade en kommunistledare så öppet kritiserat de grundläggande lärosatserna i den marxist-leninistiska ideologin, den ”revolutionära tanken” i allmänhet och, åtminstone underförstått, givit en sådan bekräftelse på det bibliska budskapets giltighet.

Utopias bittra skörd

När Jakovlev i lätt förklädda ordalag lade skulden för ”blod och lidande” på vänsterns illusioner (”individers brist på social kunskap”), på dess teorier om klasskamp och det revolutionära avantgardets diktatur (”en grupps egoism”) när han fördömde deras moral (”ett brott i den lyckliga framtidens namn”), talade han naturligtvis bara marginellt om de franska erfarenheterna från 1789–1794. Egentligen återspeglade hans tal två nyckelfenomen i den sovjetiska miljön – den bittra besvikelsen över det kommunistiska experimentets misslyckanden, och debatten inom den utbildade eliten om ”vem är skyldig och vad måste göras”.

Våren 1989 skrev en framstående skribent:

”Tre så olika ledare som Lenin, Stalin och Chrusjtjov lovade att skänka sin generation kommunismen. Trots de monstruösa offer vårt folk varit tvunget att frambära på dess altare, framstår det utpekade målet ännu mer problematiskt idag än under (oktober)revolutionen.”

För två år sedan skulle en sådan tanke allvarligt ha ifrågasatts av de partitrogna; nu uppfattas den snarare som ett understatement. Kommunisternas löften om materiellt överflöd har till och med upphört att vara föremål för skämt. I sina analyser jämställer sovjetiska ekonomer levnadsstandarden i Sovjet med underutvecklade länders. Ingen skulle drista sig att påstå att 1789 års berömda triad, liberté – égalité – fraternité, hör hemma i den sovjetiska verkligheten. Det är inte bara den oändliga strömmen av vittnesmål om brott som begåtts sedan 1917, som när man upptäckte resterna av 300 000 mördade människor i en övergiven gruva i Sverdlovsk; de våldsamma interna striderna har på senare tid givit upphov till grymheter som för tankarna till medeltidens mörkaste kapitel. Men även vad égalité beträffar har tron på de kommunistiska insatserna för länge sedan avslöjats som en oanständig myt. Och när en närmare granskning tilläts upptäckte man att klyftan mellan de fattiga och de rika i många avseenden är större i Sovjetunionen än i USA, ett land som konventionellt sett anses som symbolen för social ojämlikhet. Det är inte förvånande att man inte längre har något tålamod med de slitna klichéerna. ”Låt oss förkasta kom(munist)dravlet om den kom(munistiska) uppfostran. Föreställningen om en ‘ny människa’ har efter 200 år visat sig vara fullkomligt fåfäng” – detta är en skarp protest som uttrycker de rådande åsikterna bland de intellektuella.’ I den dramatiskt förändrade atmosfären kan inte franska revolutionen ses annat än som en länk i ”tvångsavkristningen”, eller som startskottet för den ödesdigra konfrontationen mellan ”ideologi och anti-ideologi, utopi och anti-utopi”, i vilken ”utopins ideologi” nu skördar sin bittraste skörd.

Vem är skyldig och vad måste göras?

Den intellektuella debatten kring frågorna ”vem är skyldig och vad måste göras” har förts sedan 1960-talet och når nu sin höjdpunkt. I den har, som antytts, kardinalproblemen inom rysk och allmän historia, filosofi och besläktade vetenskapsgrenar varit föremål för intensiva diskussioner; och som alltid i modern tid har konsten och litteraturen haft stort inflytande. Man ifrågasätter den marxist-leninistiska teorin på ett allt öppnare sätt. En ung filosof skriver:

”Debatten… handlar inte alls om kritik eller revidering av marxismen, och därmed av leninismen. Poängen är inte att de existentiella frågorna har framställts på ett otillräckligt och ofullständigt sätt; poängen är att de framställts (helt) felaktigt. Partiet, som under så många år har hävdat, och fortfarande hävdar, att det leds av en sant vetenskaplig, dvs marxist-leninistisk, lära har egentligen alltid varit bundet till en skenlära, eller för att vara mer exakt, till en teori om en skentillvaro.

Men det är inte polemiken mot den starkt komprometterade officiella doktrinen som står i blickpunkten, utan förnyelsen av den gamla tvisten mellan ”slavofiler” och ”sapadniker” (”väst-orienterade-), i vilken de båda trenderna på skilda sätt närmat sig det katastrofala kommunistiska experimentet. Här är det meningslöst att gå in på detaljer i tvisten. Vår uppmärksamhet måste koncentreras på de bästa tankegångarna i dagens Sovjet (oavsett om de kommer från ”slavofiler” eller ”sapadniker”), när de inte enbart fördömer Stalin och hans hantlangare utan börjar undersöka ondskans verkliga källor – utopia och dess ideologi, och de sociala skikt som dessa är en produkt av.

I detta sökande har oundvikligen två långsiktiga socialpolitiska frågor hamnat i förgrunden. För det första intelligentians förflutna, och för det andra den roll som spelades av declasse-grupperna, eller, för att vara mer exakt, om förhållandet mellan intelligentian och vad sovjetiska författare kallar ”ljumpeny” (dvs trasproletariat och trasintelligentia), de nödlidande och/eller parasiterande elementen.

Motbevisad intelligentia

Under många årtionden hade den ryska vänsterintelligentian – precis som sina västerländska motsvarigheter – framställt sig själv i de mest smickrande ordalag: som den kraft som äger kunskapen om den absoluta, ”vetenskapliga” sanningen och tjänar de bästa av folkets intressen; en stigfinnare för utvecklingen som bekämpar både de rikas makt och ”massans vidskeplighet”. Nu har de sovjetiska arvtagarna avslöjat intelligentians helt motsatta karaktärsdrag – själviskhet och trångsynthet, mänsklig och intellektuell omognad, som tar sig uttryck i blind ateism, moralisk nihilism och en fanatisk våldsfixering. De har påpekat att detta slutligen lett till intelligentians degradering till samma status som tillkommer den ”totalitära statens slav”

Filosofen Kormer jämför den bankrutta ryska vänsterintelligentian med Smerdjakov, den romanfigur som personifierar omoral, mästerligt porträtterad av Dostejevskij i Bröderna Karamazov. ”Resultatet av den Smerdjakovliknande intelligentians deduktion (att Gud inte existerar och att moraliska skrupler därmed är överflödiga) är alltför välkänt – blodsutgjutelse, terror, och en rysk kultur i förfall.” Filosofen hänvisar till evangeliet enligt Lukas (17:1) – ”Det är oundvikligt att förförelserna kommer, men ve den genom vilken de kommer” – för att sammanfatta sin anklagelse.

I överensstämmelse med kristna ryska tänkare (Solovjev, Berdjaev, etc.) har deras sovjetiska lärjungar kritiskt granskat hela den så kallade ”progressiva tanken” sedan renässansen och humanismen, och avslöjat de olyckliga politiska och etiska konsekvenserna av att Gud som summum bonum ersätts med Förnuftet och andra rationalistiska uppfinningar.

Så har till exempel det sätt på vilket Rousseaus idéer om ”allmänviljan” och ”den rena människan” exploaterats av vänsterintelligentian avslöjats. Enligt professor Tsipko har Salus populi suprema lex (folkets välstånd är högsta lag), i själva verket avskaffat kriterierna demokrati och etik; tyranni har rättfärdigats i ”allmänviljans” eller ”allmännyttans” namn. På samma sätt har tron på ”den rena människan” – i motsats till den måttfulla kristna synen på den mänskliga naturen – lett till moraliska och politiska ytterligheter. ”Idealiseringen av den mänskliga naturen har inte bara misslyckats med att stärka det moraliska klimatet i samhället; den lät demagoger och skojare trampa på självklara bibliska normer och förlöjliga dem som ville tala om samvete, hederlighet och anständighet.” Och den ”rena människan” blev en ”abstrakt människa” i vars namn alla former av sociala experiment kunde förklaras rättmätiga, utan att hindras av några etiska normer. Detta må vara åsikter som ofta framförs både av kristna tänkare och av den profana historiska och filosofiska vetenskapen. Och ändå kan man inte överskatta det faktum att de i allt mer otvetydiga termer framkommer i ”officiella” tidningar och tidskrifter; att det inte råder några större skillnader mellan de mest skarpsynta analyserna från den intellektuella sovjetiska miljön och, låt säga, Kardinal Ratzingers tes om ”kärnpunkten i vår kulturella kris, avstabiliseringen av ethos”.

Ochlokratin

Som när det gäller declasses-temat, är det, strängt taget ingenting helt nytt i den sovjetiska debatten heller. Frågan om ochlokratin, mobbens styre, har behandlats av antikens stora filosofer; historikerna har avslöjat trasintelligentians nyckelroll – som ett resultat av ”överproduktionen” på högre skolor – i sociala konvulsioner sedan medeltiden; Marx gjorde en omfattande undersökning av fenomenet ”Lumpenproletariat”; Hermann Rauschning påvisar dess roll i de nazistiska och sovjetiska ”nihilistiska revolutionerna”. Särskild betydelse har den allians mellan intelligentian och liumpeny (dvs trasintelligentian och trasproletariatet) haft, som i Sovjet ofta betecknats som den olyckligaste socialpolitiska kombinationen i modern tid. I sin rationalistiska etiska relativism, machiavellism, har intelligentian genom att upphöja Nationen, Förnuftet, eller Klassen till högsta avgud, förberett och deltagit i skapandet av en ”särskild moralmatrix, som i allt väsentligt är lumpen-inspirerad”. Den har präglats av en våldskult som torftigt dolt avund, revanschlusta, önskan om status och egendom, och makt över människor genom en revolutionär ”omfördelning”,”

Genom att tillämpa termen ochlokrati som minsta gemensamma nämnare för regimer upprättade på detta sätt, satte sovjetkritikerna likhetstecken mellan Robespierre, Hitler, Stalin, Pol Pot med flera, oavsett under vilken fana de marscherat; och påpekade att de, medan de predikade om högre Rättvisa och det högre Goda, erbjöd falska lösningar som motverkade den sanna rättvisan och det mänskligt goda. Författarna av en analys av den totalitära makten skrev:

”På vilket sätt Robespierre och Hitler, Stalin och Pol Pot än föreställt sig ett framtida samhälle i fullständig rättvisa, såg de sig alla berättigade till ‘partiella’ brott mot denna rättvisa. Idag ser till och med den stora massan kritiskt på denna ensamrätt på (revolutionär) makt. ‘Revolution, du har lärt oss att tro på det godas orättfärdighet’, sjunger en (sovjetisk) rockgrupp.”…

Vänsterismen, ”de vuxnas barnsjukdom”, har avfärdats som en ”fullständigt negativ metafysik”;

dess tillämpning på livet har betecknats som att ”beröva livet dess mening”, dess strävan att uppnå ett klasslöst samhälle som en ”chimär, eftersom ett klasslöst samhälle bara kan vara ett samhälle av declasses”. Fördömanden av det här slaget har till och med uttalats av lojala partimedlemmar som författaren Ajtmatov. Den ”barbariska läran om världsrevolutionen”, sade han vid det nya sovjetiska parlamentet (folkkongressen), ”är ett arv som fött fruktansvärd ondska – en allomfattande, total alienation av alla från alla…”

Ochlos kontra kristendom

Det är särskilt declasse-fenomenet som har präglat den sovjetiska debatten med så stor intensitet och angelägenhet.

Det finns naturligtvis ett starkt argument i ”slavofilernas” polemik mot ”västorienterade” närde påpekar att den sociala anomin (dvs uppryckandet av sociala rötter, fragmentation och alienation) och lumpenproletariseringen av samhället nått alarmerande proportioner även i västerlandet. De symtom som en gång observerades av Marx – att man även inom gräddan av de ägande klasserna tillägnade sig värden och attityder från ”Lumpen” – har där tagit överhanden. Ekonomiskt välstånd och demokrati kan inte rädda den materialistiska människan från andligt förfall i en masskultur som exploaterar våra lägsta instinkter, leder till ökad brottslighet och andra former av asocialt beteende, till upplösning av familjen, etc.

Men allt detta kan knappast vara en tröst i den nuvarande sovjetiska ödeläggelsen. På grund av den katastrofala utvecklingen under de senaste åtta decennierna har, som sovjetiska skribenter brukar kalla det, ”brutaliseringen och animaliseringen” (oditienie, ozverenie) skapat ett dödläge som gör att man saknar tro på bättring. ”Vi står inför den monstruösa faran att folket förvandlas till ochlos, och inför en hel nations förfall-, hävdar en sociolog. Med andra ord: ”majoriteten av befolkningen har dömts till en rent biologisk existens-”), och många tror att den skada som tillfogats den ”genetiska kärnan” är irreparabel.”

Tyvärr måste även kristendomens, i övrigt högst uppmuntrande, renässans ses inom dessa begränsningar.

Det är riktigt att de bästa delarna av samhället sökt sig till Bibeln för att få vägledning. Även framstående ekonomer som industrichefen Botjarov eller professor Simelev, som man trodde var helt upptagna av knivskarpa ”praktiska problem”, känner denna nödvändighet:

”Det har aldrig existerat något starkare än de tio budorden och bergspredikan, åtminstone inte i (vår) kristna civilisation eller i de industrialiserade ländernas historia. Man kan bygga på det, man kan fundera kring det, men man kan aldrig uppfinna något mer giltigt”, sade Sjmelev.

Sett ur en något annan synvinkel kan man säga att medan tusenårsjubileets år (1988) blev ett år då kristendomen steg upp från sin underjordiska tillvaro, blev revolutionsjubileets år (1989) det år då den så kallade ”vetenskapliga ateismen” ställdes i en moralisk och kulturell skamvrå. Professor Mitrochin, en av förgrundsfigurerna i denna konstiga disciplin har erkänt att ”vetenskaplig ateism” inte varit något annat än en pseudovetenskap; och att ateismen i det allmänna medvetandet identifierats ”med alla dödssynder, inklusive ansvaret för förföljelsen av präster och troende och ödeläggelsen av kyrkor och kulturella monument’ . Ett brev från en man som för första gången i sitt liv läste Bibeln, säger mycket om den rådande sinnesstämningen:

”Nu när (Utopias) kristallpalats visat sig vara ett korthus… vet jag att det finns en bok som jag kan återvända till, och som kan ge mig hjälp, tröst och stöd … Vilken skatt som har uppenbarats för mig! På vilka grunder och varför har någon beslutat att den skulle skada mig?… (Nu vet jag att) jag inte var och inte ska bli ateist. En stat som är skild från kyrkan måste skiljas även från ateismen. Är inte den andliga totalitarismen värre än den politiska?”

Den första mässan sändes i TV den 15 oktober 1989; och för att uttrycka sitt gillande förkunnade man på följande sätt att ateismen var bankrupt:

”kanske (i framtiden) kommer även ateismen, när den befriar sig från det statliga skyddet och förlorar sin officiella karaktär, bli en jämställd och (med religionen) konkurrerande deltagare” i samlingen av landets krafter .

Ett annat symtom på kristendomens renässans är att den ”Bibelinspirerade” prosan och poesin blomstrar. Till exempel att Novyi mir, den mest prestigefyllda litterära tidskriften, under 1989 helt dominerats av starka verk som på olika sätt vittnar om ”samhällets brutalisering- och/eller ”sökandet efter Jesus” – Solsjenitsyns och Sjalamovs starka vittnesbörd och Solodovnikovs underbara dikter, allt från och om GULAG-läger, Kaledins chockerande Strojbat (Arbetarbataljonen) och Astafjevs gripande Liudotjka. I nummer 7 finns en novell som lovordades som en ”säregen berättelse med andlig styrka”. Dzhvan av Valentina Alfejeva handlar om en kvinnlig författare som når en existentiell tröskel och kommer till ett georgiskt kloster ”inte som en utomstående, om än konstnärlig, betraktare, utan med en troende själ och en intensiv längtan efter att finna ett

sant liv i tron”. Sist, men definitivt inte minst, finns (i numren 4 och 5) ett odiskutabelt mästerverk, Otec-Les (Fader Skog, som nu håller på att översättas till svenska) av Aleksej Kim. Den är inte bara en fulländad berättelse om tre generationer ryska intellektuella, som ser tillbaka på vårt århundrade med kristna ögon; utan också – med Emmausberättelsen och Kristi himmelsfärd som ledtråd – ett övertygande litterärt bevis om Nya Testamentets budskap till människan av idag.

Den ”kristna renässansens” triumfer, och alla förändringar till det bättre skulle fylla människornas hjärtan med hopp och glädje, ödmjukhet och förlåtelse. Men systemets kollaps har genomsyrat atmosfären med rakt motsatta känslor. Ånger och försonlighet har alltid varit främmande för ochlos. Under trycket av olika psykologiska bördor har även somliga av dem som bekänner sig till kristendomens etik gått emot detta. På så sätt har rädsla och desperation spridit sig bland dem vi litar på. Den apokalyptiska pessimismen, som en gång uttrycktes av filosofen Konstantin Leontjev att revolutionens tidsålder är en triumfatorisk tidsålder för djävulen, att ”vi ska oväntat föda antikrist”, har spridit sig allt mer. Även Kim ger på något sätt uttryck för detta i sin roman: hans Jesus har varit skild från den felande mänskligheten under lång tid. På goda grunder måste en välvillig kritiker, genom att citera evangeliet enligt Matteus (25:3140), påminna författaren om Jesu löfte till de rättfärdiga bland alla folk som samlats inför Gud.

För oss återstår ingenting annat, hur bekymrade vi än är med den deprimerande sidan av den sovjetiska verkligheten, än att leva i hoppet om att de revolutionära idolernas störtande och slutet för den ”starkt materialistiska, starkt utopiska barackkommunismen inte ska efterträdas av ett annat slags massnihilism; att, som skrevs av Pierre Teilhard de Chardin:

”på det här farliga stadiet hotas själarnas existens… kristendomen vill, och kan, medla för att leda människans hopp och önskningar tillbaka till den enda väg som underkastar sig tillvarons och livets fundamentala lagar.”

Översättning från engelska Anna Helleskog