En väg till ateismen

Flera svenska Guds barnbarn har i sina memoarer givit uttryck åt sin revolt mot en förkvävande miljö. Till sådana uppgörelser hör exempelvis Sam Lidmans bok Ett herrans liv, som kom ut härom året. Läser man denna bok, undrar man varför barnen till sektledaren Sven Lidman inte blev mer skadade för livet än de faktiskt blev. Givetvis är alla barndomsskildringar färgade. Man kan inte av dem kräva total objektivitet. Men när alla författare i stort sett säger samma sak, måste åtminstone ett korn av sanning finnas i deras memoarböcker. Två grundförebråelser mot uppväxtmiljön återkommer gång på gång i dem: de fromma föräldrarna uppges ha varit förljugna, och deras bibelsyn utmanande barnslig. Också P C Jersild är ett Guds barnbarn. Också han har skrivit en memoarbok: Fem hjärtan i en tändsticksask (Bonniers 1989). Titeln syftar på de fem familjemedlemmarna – två föräldrar och tre barn, som från mitten av 30-talet till mitten av 50-talet levde trångbodda i en arbetarstuga i en förort till Stockholm. Undertiteln – Sedeskildring – anger i förväg att boken lämnar uppgifter om samhällets utveckling före, under och efter andra världskriget, framför allt inom arbetarkretsar. Men den innehåller huvudsakligen barndomsminnen, alltså ett personligt itinerarium. Fem hjärtan i en tändsticksask är en rolig bok fast komiken ofta är gnisslande och ibland gränsar till grymhet. Den är framför allt en uppgörelse med föräldrarna, som avporträtteras utan större barmhärtighet. Men man måste tillägga att författaren heller inte skonar sig själv. Givetvis är hans minnen retuscherade. En och annan episod är alltför väl avrundad för att inte vara något ”förbättrad”. Detta är ofrånkomligt i ett litterärt verk. Ändå lämnar detta verk ett intryck av ärlighet och öppenhjärtighet.

Moder Svea

Tydligen hade Jersild ett gott förhållande till sin storasyster. Men hon skymtar bara sporadiskt, framför allt i författarens skildringar av sin tidiga barndom. Förhållandet till den betydligt äldre brodern var ambivalent. Den person han avgjort stod närmast var modern, Svea. Drömmen för denna arbetardotter med gott läshuvud hade varit att bli lärarinna. Det blev hon emellertid aldrig. Efter sex års folkskola hamnade hon som hjälpreda i sin mors strykinrättning. Senare drömde hon om att bli yrkeskvinna, kanske inom KFUK. Så blev det heller inte. I stället gifte hon sig och tvangs att leva som en av ekonomiska bekymmer nertyngd mor och husmor. För att komma bort från allt detta läste hon mycket, dock inte from litteratur. Man häpnar när man får veta det slags böcker hon lånade från stadsbiblioteket: världslitteratur, inte bara grekiska dramer och romersk retorik, inte bara alla nobelpristagare utan också dagsaktuella författare, både inhemska och utländska utan åtskillnad, förutsatt att de var av hög kvalitet. När den lille Per Christian växte upp, kom in i tonåren och började skriva i hemlighet, kunde han därför föra givande samtal med sin mor som gav honom goda råd. Han hade ju övertagit hennes förträngda författarambitioner och kunde senare bekänna: ”Jag tvivlar på att jag blivit författare utan henne.”

Hennes religiositet var relativt sval. Hon satt ibland tyst eller mumlade bara under bordsbönen. Visserligen var hon engagerad i KFUK. Ändå gick det knappast att diskutera religion med henne. När sonen en gång frågade henne varför hon för länge sedan hade låtit sig vuxendöpas vid Götabro, svarade hon undvikande om ett prov, för att vinna en erfarenhet. När allt kommer omkring framträder hon i boken som en psykiskt sund och pålitlig, fast också plågad kvinna. Plågad av vem?

Utöver sitt flitiga läsande hemma gick Svea gärna och lyssnade till föredrag om olika ämnen, från litteratur till psykoanalys. Sonen, som ibland ledsagade henne, berättar hur de en gång hörde Gunnar Nycander föreläsa om Oidipuskomplexet. Hemkomna småpratade de både öppet och humoristiskt om sin egen situation. De hade ju sedan länge bildat en pakt mot husets herre. Vem är denna herre?

Pappa Christian

Han kunde ha varit förmögen om han inte under en religiös kris hade förslösat sitt farsarv. I stället blev han tvungen att försörja sin familj på en usel lön som resesekreterare i Helgelseförbundet. Som sådan måste han besöka avlägsna församlingar och hålla bibelstudier när och fjärran. Samtidigt var han redaktör för Helgelseförbundets Förbundshälsning och skrev dessutom i Trons segrar – något som knappast var lönsammare. Men inget ont som inte har något gott med sig. Under kriget fick han vad sonen kallar ”ett hederligt arbete”, nämligen som assistent i Livsmedelskommissionen – vilket förbättrade familjens ekonomi. Efter kriget blev han av Evangeliska fosterlandsstiftelsen erbjuden ett arbete som förlagsredaktör. Det förblev han fram till sin förtidspensionering.

Familjen Jersild är alltså frikyrklig, med allt vad detta innebär av bud och förbud: regelbundna böner, flitig bibelläsning etc. Man betalar tiondet till församlingen. Att skaffa sig motbok och förtära sprit är självfallet uteslutet. Att svära är strikt förbjudet. Kortspel förekommer inte hemma, men aga praktiseras ivrigt: ”Här i huset uppfostrar vi våra barn enligt gamla översättningen!” deklarerar fadern. Det kryptiska yttrandet är riktat mot nyteologerna, de som inte tror på Bibelns bokstav och anses ligga bakom den senaste, och dekadenta, bibelöversättningen – från 1917! Med eller utan aga odlas skuldkänslor frikostigt, samt vanan att i tid och otid be om förlåtelse. Miljön är inte helt främmande för tillgjordhet och sekterism: man har svårt att gilla folk som inte tillhör det ”rätta” förbundet. I princip styrs man alltså av bestämda regler. Hur följer fadern dem? Och först: hurdan är hans karaktär?

Han anses ha charm. Han sägs ha varit lekfull med sina barn när dessa var små. Men han är så vital att hans handlingskraft, förenad med att häftigt humör, stundom är tröttsam för andra. Oförmögen att säga nej till något som lockar är han en fantast, lite verklighetsfrämmande, oberäknelig, ofta rastlös, stundom också brutal. Han befaller utan preludier och uppträder otaliga gånger som en hustyrann. Dessa svagheter kunde familjemedlemmarna med knapp nöd finna sig i. Vad de däremot har svårare att fördra är vad man måste kalla hans förljugenhet.

Det händer att han ljuger i smått, att han använder fromma fraser han inte tror på, att han tar sig vissa friheter med sabbatsbudet, att han utan större skrupler går med på att arbeta för Evangeliska fosterlandsstiftelsen – en grupp som han tidigare har lämnat av samvetsskäl, på grund av vuxendopsfrågan. Han har också lätt, alltför lätt att ta på sig olika roller; privatpersonen och profeten är då två oförenliga gestalter.

Det händer också, ja mer kontinuerligt, att han fuskar i stort. ”Jag har fått en kallelse”, deklarerar han plötsligt med regelbundna mellanrum, och ger sig iväg. Han låter då förstå att han antingen blivit kallad av Gud i egen person eller blivit inbjuden av någon församlingsföreståndare. Dessa plötsligt påkomna ”kallelser” lurar inte moder Svea. I själva verket reser han bort för att slippa husets bekymmer, exempelvis en födelse eller en sjukdom. Då unnar han sig lite semester, helt enkelt. Dessa många och onödiga resor leder småningom till konflikter med bokförlagets styrelse. De förbättrar heller inte hustruns relation till honom. På denna punkt har hon givit upp. Men hon har svårare att acceptera en annan sorts fiffel, som är allvarligare.

Efter tålmodigt detektivarbete har hon nämligen upptäckt att han fifflar med sin lön. Familjen har det svårt. Man för kassabok över vartenda öre. Ändå hittar han ständigt nya skäl att beskära hushållspengarna, och framför allt: han behåller i smyg för sig själv sina extrainkomster. Till sist står modern inte ut med de ekonomiska manipulationerna och de övriga bristerna hos den man hon upphörde att älska för länge sedan. Makarna separerar efter femtio års äktenskap. Det slutar alltså med en familjetragedi. Hur slutar det för Per Christian? Vad betyder faderns beteende för hans inre utveckling?

På väg bort från Gud

Det började bra, ja idylliskt. Den lilla pojken är fascinerad av en rund avloppsbrunn med gjutjärnsgaller i badrummet – Kom och titta ner i helvetet! säger hans bror.

”Också utan hans uppmaning brukar jag sätta mig på huk intill gallret och försöka få en skymt av dem som vrider sig i sina plågor där nere i det brinnande Gehenna. Om man sticker näsan över brunnen och drar ett djupt andetag osar det faktiskt som stekt fläsk. Man kan också se på hårstråna som fastnat i gallret att någon av dem varit uppe och skavt med huvudet mot gallret. Dit ner i underjorden blir man stoppad om man är en syndig människa. Men jag tänker inte hamna där; jag vill följa far och mor, syster och bror till himlen. Där skall vi bo i ett hus som ser ut exakt som vårt nuvarande. Fast trädgården kommer att vara större för att kunna rymma paradisets ängder.”

I hans inre värld står Gud, Jesus och Den Onde i förgrunden. ”När jag försöker föreställa mig hur Gud ser ut, för att kunna rikta min bön till honom, är Gud på ett skrattretande sätt lik min far. Gud har min fars gestalt; det är bara ögonbrynen som är borstigare och nattskjortan som är längre.” Så länge pilten ser upp till sin far är det inget problem. Han kan på samma gång se upp till Gud. Men tingen artar sig undan för undan illa.

En vacker dag upptäcker han att hans föräldrar ljuger, eller åtminstone narras. Han kommer också på det klara med att ett av de frikyrkligas bud – Du skall icke gå på bio – inte är absolut, åtminstone inte i Stockholmstrakten. Far älskar nämligen att gå på bio, självfallet i smyg, när han vill rymma fältet. Då inser pojken att fars makt inte är absolut. Också han har sin akilleshäl. Med ett barns djävulska klarsynthet blir pojken uppmärksam på utpressningens möjligheter. Först skvallrar han, till de frommas fasa. Sedan kohandlar han med sin far:

”I fortsättningen rådde en tyst överenskommelse mellan honom och mig. Om jag höll tyst med hans biobesök försåg han mig med matinépengar. Så hade jag upptäckt förräderiets möjligheter. Min första reaktion efter att ha förrått far var skuld och ånger. Men det fanns något mer, en känsla så förbjuden att den inte lät sig formuleras förrän långt senare. Det var makten över en annan människa. Bara med en mening eller med ett enda ord kunde man störta en annan människa i fördärvet. Upptäckten fick mig att växa. Barn var alltså inte helt maktlösa mot sina föräldrar. Den enda som nu kunde stoppa mig var Gud. Så började gudsbilden för första gången lösgöra sig ur bilden av min far. De två var inte längre ett. Och – tanken svindlade – det var inte längre självklart att far befann sig över mig i hierarkin. Genom att förråda honom kunde jag kliva förbi honom och placera mig mellan honom och Gud. Och för första gången tänkte jag: om Gud inte finns, vem hejdar mig då?”

Sakta men säkert detroniseras Gud själv i samma takt som husets herre. Allt fler sprickor uppstår i monoliten. Ena gången berättar pojken hur han, under en bibelstund hemma, försöker lyssna till fars alldeles obegripliga utläggningar om Blodets Värde: ”Det känns som om de andra satt och under fars ledning löste ett invecklat räknetal. En räkneövning där de kan reglerna, men inte jag. Det ger mig först skuldkänslor som dock snart övergår i avsky. Jag hatar dem för att de är invigda i något från vilket jag är utesluten.” Han antecknar en annan gång:

”När jag först, jag var fjorton år, på allvar började opponera mig mot hans kristna tro, tog han det som en uppmuntran. Han såg det som ett förtroende och var glad att jag kom med mina religiösa bekymmer – som han kallade själanöd – till honom. Han tvivlade inte på att han förr eller senare skulle lyckas återföra mig i fadershuset. Men diskussionerna har inte utvecklats tillfredsställande. Jag kräver vetenskapliga förklaringar på allt, inte bara varför och hur världen skapades fix och färdig femtusen år före Kristus utan också vad det – exakt – är för skillnad mellan kropp, själ och ande. Att jag inte godtog hans svar, stimulerade honom i början att söka efter bättre och mer sofistikerade svar. Men när inte heller dessa duger, grips han av ovilja och leda. Han har svårt att lägga band på sig, han vill slå näven i bordet och kommendera mig att läsa Bibeln eller falla på knä och be om ledning. Men han vet att inget av detta går. 1 sitt yngsta barn har han stött på en vilja som är lika stark som hans egen; det är i sanning en Herrens prövning.

Den upproriske pilten finner en tilltalande förebild hos sin äldre bror, som med all önskvärd tydlighet visat att han inte tror på Gud längre. Denna bror har några år innan insjuknat i tbc. Hans tillstånd försämras, till hela familjens bestörtning. Han måste genomgå en farlig operation och svävar efteråt mellan liv och död. Far har besökt honom på sjukhuset och rapporterar med adress till sin yngste son: ”Han har lämnat sig till Herren.” Då blir den lille P C synnerligen upprörd: hur kunde hans bundsförvant gå och bli frälst? Vilket svek! Senare, när brodern har återhämtat sig någorlunda efter pulmectomin, förhör han honom ingående: ”Är det sant som far säger att du lämnade dej åt Jesus? – Det var en av hans vanliga lögner.”

Tyvärr är far inte ensam om att tala osanning. Sonens sista stora uppgörelse med religionen sker i Pingstkyrkan i Ängby. Där tar han sin sista chans, eftersom han inte längre kan diskutera religion med sin far, ej heller med sin gymnasielärare i filosofi, som är ateist. Dessvärre blir han grundligt lurad av en pastor som falskeligen påstår sig ha blivit botad genom ett under. Offentligt talar pastorn vältaligt om det ”bevis” han har på magen: ett fullt synligt ärr. Men sedan, under ett eftermöte på tu man hand, vägrar han att för P C visa det bevis han har stoltserat med. I ställer parerar han med undvikande svar som luktar lögn lång väg.

Detta blir nådastöten för tonåringen. Hans Gud då? Eller den gudsbild som är kvar? Jo, han berättar om den i en av sina första noveller, en självbiografisk sådan, vad annars?

”I torkpauserna (han bygger modellplan) skriver jag på mitt tävlingsbidrag. Jag har döpt historien till Katten och råttan och den handlar om en ung man som bor i ett litet torp långt ute i storskogen för att slippa kontakten med andra människor. Under trädgårdsarbete ser han en katt fånga en mus och följer sedan äcklad men fascinerad kattens dödslek med den lilla musen. I katten ser han Gud och i musen sig själv, människan.”

(I min bok Du skickade en salamander har jag granskat en mängd animala kristusbilder i dagens litteratur. Jag påpekade där att samtliga bilder är positiva, under det att så gott som alla animala gudsbilder är negativa. Här har vi ytterligare ett exempel på detta.)

När faderns liv led mot sitt slut, han dog åttioett år gammal, kunde P C umgås med honom mer försonligt. Dock förmådde han aldrig finna sig i att gamlingen, då lika lite som förr, kunde acceptera en annans tro eller icke-tro.

Bokstavstro

Orsakerna till att den unge P C definitivt förkastade kristendomen är många och invecklade. I främsta rummet kommer faderns och en pingstpastors falskhet. Hittills rör det sig om moraliska defekter som man trots allt möjligen kan ha överseende med, fast de förekommer oroväckande ofta i dessa fromma kretsar. Skulle de kunna ha sin rot i en allmän brist på kritiskt sinne, som rimligtvis också borde innefatta självkritik?’

Samtidigt kommer svårigheter av mer kunskapsteoretisk art: ”Ängbys pingstvänner var flackt känslomässiga, obildade och barnsligt påstridiga – vilket inte gjorde intryck på mig. Jag upplevde dem också som valhänta så fort de hamnade utanför sina inlärda banor.” Ej heller fadern var kapabel att ge sakliga och precisa svar på allvarligt menade frågor – det såg vi nyss. ”Jag tyckte att jag kört fast helt. Min far var inte att tala med; antingen föll han i gråt över min ogudaktighet eller så lämnade han bara oengagerade standardsvar eller hänvisade till olika bibelställen att slå upp på egen hand.”

För andra gången uppmanas sonen att själv läsa bibeln. Vilka förutsättningar hade han att kunna göra det med behållning? I princip goda. Hans far var ju proffs i att leda bibelcirklar. Att detta inte hjälpte beror inte bara på att fadern inte alltid levde som han lärde. In i det sista rönte han ju framgång inom vissa kretsar. Vad finns då för skillnad mellan hans vanliga åhörare och hans son?

Kanske ligger skillnaden i att de extatiska åhörarna är övertygade i förväg medan den nyktre sonen kräver besked. Möjligen bottnar den också, hos de förra, i en blockering, en rädsla för det nya och en krampaktig fixering vid det gamla. Vi kommer ihåg faderns deklaration om den gamla bibelöversättningen. Djupare sett måste den bero på rädsla för en saklig teologi, för en på en gång kritisk och vördnadsfull granskning av bibelns tillförlitlighet och till en början av dess avsedda funktion: Vad lär den och vad lär den inte? Vad var författarna aldrig ute efter? ”Stämningen är nu hög i salen när kaffet serveras efter en bibelstund. Min far delar ut ett slags svarta, torkade ärtskidor. Det är johannesbröd som han köpt på apoteket. Det är samma johannesbröd som i Bibeln. Det tillhör fars bravurnummer att dela ut de knöliga liksom svartbrända bröden. Jag har en gång hört en diskussion mellan min bror och far om Bibelns tillförlitlighet. Min bror tror inte riktigt på skapelseberättelsen. Den slutade med att min far gick och hämtade en näve johannesbröd, drämde dem i bordet och utbrast: – Tror du nu då!” Det var också ett argument!

Under sådana förhållanden blir man inte förvånad när man läser följande. För att tjäna lite extra har mor åtagit sig att sköta distributionen av ett medlemsblad åt Svenska bibelläsningsförbundet. Ibland måste P C själv sköta den saken. Självfallet inte utan motstånd: ”Jag finner det förnedrande att sprida något jag inte tror på. Jag har inget till övers för de bokstavstrogna, varken för Bibelläsningsförbundet eller Axel B. Svenssons Bibeltrogna Vänner.”

Hur som helst – vad som borde ha varit en normal frigörelseprocess från föräldrarna blev i Jersilds fall en brytning med kristendomen. Längre fram i boken ger han åter uttryck åt sin avsky för fundamentalistisk bibelpropaganda. Redan i sin föregående bok, Geniernas återkomst (1987), har han, denna gång med oemotståndlig uppsluppenhet, drivit gäck med profetiska charlataner, med lättrogna svärmare och med båda deras fromma galenskaper. Däremellan, under fjolårets bokmässa i Göteborg, deltog han i en paneldebatt om Vad är en klassiker? Enligt uppgift erkände han då att han hade svårt att läsa en klassiker, nämligen bibeln. Så skadad hade han blivit av sin uppväxtmiljö att han länge inte kunde förmå sig att öppna denna bok.

Om helig vrede bör man tala sparsamt. Begreppet kan ju vara en täckmantel för alla sorters tvivelaktig aggressivitet och trångsynt sekterism. Ändå är det svårt att inte känna upprördhet när man ser hur fromma individer, ja hela fromma kretsar, genom sin bornerade naivitet som även upphöjs till norm, förstör unga barn och komprometterar den heliga Skrift. Tyvärr är det så att man inte bara hädar genom rejäla svordomar utan också, i all välmening, genom att behandla bibeln närsynt och räddhågat. Resultatet? Jo, de utomstående kan bara spydigt fråga: Är detta deras Gud? Så länge många troende här i landet vägrar befatta sig med frågan om bibelsyn och bibelbruk, kommer många författare att, i likhet med P C Jersild, kanske utan större glädje skildra sin vandring bort från Gud.