Kristen – vem är det? Reflektioner kring en undersökning

Svenskens religiositet – eller brist på sådan – har ofta blivit undersökt och diskuterad men utan påtagliga framgångar. Orsaken är, som vi vet, att genomsnittssvensken är ganska oartikulerad i sin religiösa uppfattning och föga angelägen om att ta klar ställning för eller emot gudstro, bibel eller kyrka. Sekulariseringen i Sverige handlar snarare om likgiltighet, passivitet och okunnighet än om ett uttryckligt avståndstagande från kristendom eller religion. Vill man försöka mäta något så vagt som detta, kan man bara komma till vaga resultat.

Denna vaghet vidlåder också den senaste undersökningen av svenskens religiösa inställning, redovisad i Eva M. Hambergs Kristen på mitt eget sätt (Religionssociologiska institutets serie Religion och samhälle 1989:10-11). Det betyder ingalunda att rapporten är ointressant. På senare år har man – inte minst i massmedierna – mött föreställningen att det finns en stor grupp ”privatreligiösa” eller ”anonymt religiösa”, som utövar sin religion oberoende av kyrkan. Ibland beskrivs dessa som ”sökare”, människor som på egen hand letar sig fram till en religiös övertygelse. Svenskens religion har också beskrivits som en från den etablerade kyrkan skild folkreligion. Den Hambergska undersökningen tycks vederlägga alla sådana romantiska föreställningar om en vitt utbredd svensk folkreligiositet. Vad den avslöjar är framför allt en oerhörd suddighet i tankar, föreställningar och uttryck.

Rapporten redovisar delar av ett forskningsprojekt som pågått sedan hösten 1984 inom Teologiska institutionen i Uppsala, med bidrag av HSFR och med teknisk hjälp av Statistiska Centralbyrån. Efter en provstudie skedde en intervjuundersökning med 615 slumpvis valda personer i åldern 18-69 år. Bortfallet blev emellertid stort, och endast 399 personer besvarade frågorna. En uppföljande undersökning tycks visa att bortfallet inte påverkat resultaten nämnvärt. Det ringa antalet intervjuade kan dock tyckas vara ett problem. Framför allt kommer inte regionala skillnader inom Sverige till uttryck.

Rapportens titel, ”Kristen på eget sätt” återger ett ofta återkommande svar vid intervjuerna. På en punkt i frågelistan (nr 23) fick intervjupersonerna tillfälle att göra en religiös självbestämning enligt tre alternativ: 9% förklarade sig vara bekännande kristna, 63% valde att kalla sig ”kristna på sitt eget personliga sätt” och 26% betecknade sig som ”inte kristna”. Bara 2 % underlät att besvara frågan. Den allra största gruppen var alltså de som kallade sig ”kristna på eget sätt”. Liknande resultat har man kommit till vid tidigare religionssociologiska undersökningar, vilket också är anledning till att frågan har fått denna formulering.

Kristen på eget sätt

Inför detta måste man ställa vissa kritiska frågor. Beteckningen ”kristen på eget sätt” gavs inte spontant av de intervjuade själva utan förelades dem av intervjuaren som ett av tre alternativsvar. Som vi skall se, visade sig denna mellangrupp vara oerhört heterogen. Är då detta inte en svaghet i själva undersökningen? Som Hamberg själv påpekar (s. 47), kan svaret ”kristen på eget sätt” helt enkelt betyda att man valt bort de båda andra och mera precisa alternativen: ”bekännande kristen” eller ”inte kristen” Det mellanliggande svaret passar de många som inte velat ge klart besked utan föredragit ett nebulöst ingenmansland mellan tro och otro. Med mera kvalificerade frågor hade man fått rakare svar.

Många tydliga exempel visar att ”de kristna på egen hand” inte utgör någon åsiktsgrupp med iakttagbara konturer utan just omfattar dem som av olika anledningar avvisar alternativen ”bekännande kristna” eller ”inte kristna”. Så här olika kan man svara bland ”de kristna på egen hand”:

Jag tror på Gud, att han leder mig. Jag vet vart jag kan vända mig med mina bekymmer, jag får kanske inte svar omedelbart, men jag har fått svar, inte alltid som jag bett om, men det har varit bra för mig. Många har försökt taga min tro ifrån mig, men den ligger fast. Jag har försökt vara en god kristen, men det är inte alltid man räcker till. Jag besöker inte kyrkan så ofta, kl 11 passar mig inte, men jag hör på andakterna i radio (s. 17). Tror inte, men lever efter lagar och förordningar. Vill inte skada någon människa eller göra ont, och det tycker jag är ett sätt att leva som kristen, men tror inte på någon Gud eller högre makt (s. 35).

Det står klart för var och en att dessa båda intervjupersoner inte hör hemma i samma religiösa kategori. ”Kristen på eget sätt” har helt olika innebörd för dem. Den första anser att det ställs så höga krav på en kristen att hon inte vågar räkna sig dit, den andre menar att varje hygglig medborgare rimligen bör kallas kristen. De har alltså olika ordförståelse. Ramberg talar om ”en utbredd förekomst av en heterogen, diffus föreställningsvärld” (s. 63), vilket i och för sig är riktigt. Men en lika viktig slutsats – som aldrig dras – är att ordet ”kristen” har helt olika betydelseomfång hos olika svenskar. Finns det över huvud taget någon klar definition av ordet?

Bekännande kristen

Bara 9% kallar sig ”bekännande kristna”. Men vad är då en ”bekännande kristen”? Menar de tillfrågade detsamma som undersökningen avser? Förmodligen har man velat mäta hur många, procentuellt sett, som klart tar ställning för kristen tro. Men uttrycket ”bekännande kristen” har en vid och opreciserad innebörd. Det betyder inte bara ”en övertygad kristen” utan också ”en kristen som är benägen att bekänna sin tro öppet”. Vissa intervjuade associerar uppenbarligen till dem som i tid och otid demonstrerar sin kristna tro inför omvärlden. För hur många är Carola Häggqvist idealtypen för en bekännande kristen?

Själva det uppfordrande ordet ”bekännande” kan ha stött bort en del som – i likhet med den först citerade intervjupersonen – rimligtvis måste betecknas som kristna. ”Kan visa min kristenhet genom vardaglig gärning. Behöver inte ropa ’Halleluja”’, säger en intervjuperson (s.38) och fortsätter: ”Har mött s.k. kristna som uppträtt självgott och fult mot medmänniskor.” Här uppfattas de kristna alltså som en definierbar och från andra avvikande kategori, och det är tydligt att det här finns en frikyrklig bakgrund. Flera medlemmar av Svenska kyrkan kallar sig ”kristna på eget sätt” därför att de ”inte tillhör något samfund”. I vissa landsändar betyder ”kristen” ungefär detsamma som ”frikyrklig”.

Kanske hade alternativet ”inte kristen” också fått ett annat procenttal om man klarare definierat begreppet kristen. Som vi ser av intervjusvaren kan ordet ”kristen” för många betyda detsamma som skötsam och hygglig. Också detta kunde man ha förebyggt genom en klarare formulering. Som nu är fallet, visar svaren på en språklig lika mycket som en religiös oklarhet. Och detta är i och för sig ett intressant resultat, om också inte ett avsett sådant. I denna undersökning av svensk kristendomsförståelse möter vi inte en enda gång namnet Jesus Kristus. Jesus spelar förvisso en underordnad roll i svensk religiositet – med undantag för väckelserörelserna – men hade det inte varit intressant att notera? Också denna frånvaro kan delvis förklaras av frågeschemat, som inte gett anledning att föra Jesus på tal. Det mesta handlar om Gud, om etik och om livet efter detta, eller som 1700-talets författare uttryckte det, om Gud, dygd och odödlighet. Detta är helt säkert svenska folkets grundföreställning om kristendomens innehåll, men undersökningen nästan lägger det i munnen på intervjupersonerna.

En högre makt

Av de ”kristna på eget sätt” besvarade endast 16% frågan om gudstro nekande (s. 20). Men vad man menar med ”Gud” är en annan sak. Vad betyder t.ex. följande två utsagor?

Det finns en högre makt. Up (intervjupersonen) tror inte på bibelns Gud. Det finns en okänd faktor som styr vårt universum – Up kan ej definiera (s. 21).

Tror inte på någon Gud, men jag tror ändå på något högre som kan hjälpa: Har varit med i en kyrkokör i tio år och tyckte om stämningen i kyrkan men kände ingen trosgemenskap. Känns ändå bra att tro på något utan att vara bekännande kristen (s. 21).

Man föredrar ofta att tala om ”en högre makt” än om Gud. Själva begreppet ”Gud” eller ”bibelns Gud” är ibland bemängt med antropomorfa föreställningar som visar att man aldrig fått tillfälle att utveckla en mogen gudstro. ”Finns absolut inte någon ’snäll farbror’ med vitt skägg någonstans-, är ett svar (s. 35). Gud kan också uppfattas som en kanske hjälpsam men ineffektiv kompis:

Jag tror vi har en Gud, som bestämmer litet grand över oss. Det har jag läst i skolan. Och kommer det till kritan, så kan man be honom om hjälp (s. 22).

Ett återkommande tema är kravet på att Gud, om han finns, måste ingripa i livet och världshändelserna, något som vi känner väl igen från tidigare undersökningar. Det ondas förekomst i världen tas därför också som bevis för att det inte kan finnas någon Gud. I stället föredrar man som sagt att tala om en ”högre makt” eller, mycket ofta, om något:

Att det finns någonting. Kanske en Gud eller någon högre makt, vet inte.

Tror att det finns något, inte direkt en Gud, men något annat. Kan ej säga vad. (Dessa och flera ex. på s. 18.)

Detta ”något” är relativt sällan föremål för bön. Av ”de kristna på eget sätt” var det bara 16 personer som sade sig bedja regelbundet eller vid enstaka tillfällen (s. 39). Inte heller meditation är särskilt vanligt, vilket man också kunde förmoda.

Frågorna om ”livet efter detta” är mera lätthanterliga. Fastän det finns många olika uppfattningar om vårt öde efter döden, vet alla ändå vad frågan gäller, om vårt liv är slut i och med döden, eller om det finns någon fortsättning. Här valde 23% av de ”kristna på eget sätt” svaret ”ja”, medan 59%valde något av alternativen ”ja, kanske”, ”nej, troligtvis inte” eller ”vet inte vad jag skall tro”. Föreställningar om döden och livet efter detta finns knappast rapporterade. Ett undantag är reinkarnationen som ofta förs på tal, trots att detta inte förekom i frågeschemat. Hamberg hänvisar här till The European Values System Study, som har visat att 21% av den vuxna befolkningen i Europa år 1981 räknade med någon form av reinkarnation (s. 30). Detta är intressant därför att reinkarnationen är det enda exemplet som undersökningen ger på en religiös innovation. Medan de flesta religiösa utsagorna bland svaren tycks vara förbleknade skolkunskaper, visar reinkarnationstron på människans inneboende lust att tänka över sitt eget och andras öde.

Utbredd oklarhet

Som Hamberg själv framhåller, har undersökningen – i sin ringa omfattning – inte visat på någon utbredd privatreligiositet eller något tydligt intresse för religiöst sökande bland dem som står vid sidan om kyrkolivet. För dem som gärna vill tro på en svensk folkreligion är resultatet onekligen nedslående. Vagheten i svaren beror säkert ofta på att intervjupersonerna sällan brukat tänka eller tala om religiösa ting, och att begrepp som ”kristen” eller ”Gud” är suddiga och bemängda med ovidkommande associationer. Detta är förmodligen det resultat man kan vänta sig, när man studerar den statistiska majoritetens religiösa inställning. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Men är alltid denna majoritet så intressant, annat än för statistiker? Vad man än frågar människor om, det må vara vetenskap, konst, musik eller idrott, finns det en stor oinformerad mängd som bara kan ge oklara svar. Det finns utan tvivel en stor grupp religiösa sökare och ”privatreligiösa”, även om de inte syns så mycket i de statistiska tabellerna. Är detta inte en uppfordran till Svenska kyrkan, som har ansvar för det svenska folkets majoritet, att bidra till ökad kunskap om de centrala begreppen i kristen tro? Oklarhet om de religiösa grundfrågorna kanske hindrar människor från att bli ateister, men det hindrar dem också från att förvärva en positiv religiös övertygelse. Inte minst är en förnyad baskunskap angelägen i en situation då religionskunskapen i skolan är i starkt avtagande. Behovet av detta är inte bara en fråga om mission eller evangelisation. Också ur allmänt humanistisk synpunkt bör människor ges möjlighet att med sin intellektuella heder i behåll kunna avgöra vad de tror eller tar avstånd från.