Vittringen av det gudomliga

Kanske en bokanmälan kan inledas personligt. Som gymnasist låg jag tillsammans med min pojkvän på vardagsrumsmattan och vi läste högt ur en favoritbok, en verklig upptäckt: Andra riter, av en lundapoet vid namn Ingemar Gustafsson – med ett motto av Henri Michaux, till vilken poeten också vägledde oss. Gustafssons milt vemodiga, uppsluppet vanvettiga dikter – om mannen som sveper sin skugga om sig som skydd mot solen under ökenvandringen, om mannen som hela livet bodde i en kokosnöt – dyrkades av oss på vardagsrumsmattan, och några lärde vi oss utantill.

Det var på 50-talet. På 60-talet mötte jag skalden på nytt, nu som Ingemar Leckius, i samlingar som Ravin av ljus, Lasarus bröder och I öknen går de vilda fåren. Det var under Vietnamdemonstrationernas år. Skalden hade inte bara bytt namn utan också konverterat till katolicismen. Likväl skrev han något som kunde likna politiska dikter (om också kristna), med dedikationer till Frantz Fanon eller Helder Camara. Om någon av dessa samlingar skrev jag en recension, förmodligen hövlig men utan större entusiasm – trots att dikternas politiska vägval låg mig nära. De föreföll mig estetiskt tunna.

Var jag orättvis? Saknade jag instrument för att förstå dem? Framför mig ligger Ingemar Leckius nya diktsamling: Vid Terebintträdet (Bonniers 1989). Efter tre eller fyra läsningar känner jag mig omtumlad, ödmjukt tacksam. Det är en stillsamt lysande diktsamling, där varje ord äger tyngd, och där varje dikt förtjänar att läsas om och om igen, djupnande för varje omläsning. Inget är överflödigt, tonen är självklar och lugn, bilderna ömsom enkla, ömsom sällsamt skimrande – de slitna heliga orden och symbolerna förefaller rentvättade, använda som de är utan ansträngning, med lätthet, i stor frihet. Det finns ord för detta, t ex ”förnyelse av det religiösa språkbruket”. Hos Leckius är det emellertid omöjligt att skilja poesi och religiös känsla åt. Vid Terebintträdet är ett verk av en diktare som mognat till poetiskt mästerskap.

”Främlingen”, som inledningsdikten heter, sägs vara ”sammantvinnad av himlens och jordens senor”, han är en ”fisk med soluppgångsfärgade gälar”. Kristus namn nämns inte. Men ett nyckelord för hela samlingen är denna inledningsdikts avslutningsord, och detta i en mening av rå poetisk skönhet: ”Han flår vår trängtan, väcker i oss en flödande törst.” Den mänskliga törsten, hungern eller längtan återkommer på många ställen och är – långt mer än bilden av Gud – ett uttryck för människans predikament, som i den paradoxala kortdikten ”Så älskar Gud världen./ Så dricker källan vår törst” (dikten ”Spegling”). Denna relation, törstens osäkra förbindelse till en närvaro för vilken inga bevis finns – ”bara hjärtat vet” – är diktsamlingens grundackord.

Gud är frånvarande, bortvänd, människan likaså. Det ena har samband med det andra. I en dikt talas det om ”det enda nödvändiga,/ den hemlighetsfulla pärlan som vi alltid åtrår/ och alltid försmår”. Ändå ringar Leckius genom sitt oväntade bildspråk in denna närvaro – osentimentalt, ibland med skön råhet, ofta med mjuk naturlighet – starkare än i någon modern svensk diktsamling jag på rak arm kan påminna mig. Samma närvaro finns hos Tomas Tranströmer, men skyggare, den finns hos Karl Vennberg, men alltid med åtbörder av förbehåll eller förnekelse. Hos Leckius är den paradoxala närvaron mitt i frånvaron, vittringen av det gudomliga, det egentliga ämnet för varje dikt.

De enskilda dikterna kan förefalla tillfälliga. Noga läst visar sig samlingen emellertid ha en fast och logisk uppbyggnad i sina sju delar. Invokationen till främlingen, vår okända och fruktade like, följs av den andra avdelningens motiv från igenkännbara och vardagliga situationer, vardagslidandet, det som är banalt, men i Leckius mun också blir omstörtande:

Törst. Stendryck. Obegriplighet. Smärtgrus.

Även bönen är uttorkad. Men någon annan

fortsätter att be i oss utan ord

(Ur dikten I terminalrummet). Avdelning tre fördjupar bilden av Deus absconditus (och människans frånvändhet):

När den Bortvände snuddar vid dig

är hela dan varelse täckt av ögonlock

Fjärde avdelningen utvidgar plötsligt synfältet. Den skulle kunna kallas för den ”judiska” – landsflyktens, diasporans, utrotningslägrens motivkrets. Här är skaldens närhet till och förbundenhet med ursprungsfolket märkbar, som i den mycket vackra ”Den sjunde dagen” med dess bilder från ingången till en sabbat i Jerusalem eller Ukraina. Här speglas chassidernas glädje, här syns den unge judiske pojken som i natten på en trappa ser den första stjärnan tändas ”som ett nyckelhål till en växande hemlighet”. Här möter vi juden eller aramén under sitt namn Jeshua – en bön om att nå Kristus i hans ursprunglighet, bortom maktens insignier eller gudsstatens kvävning, naken som människa och gud:

Var är den människoson

som ännu inte iklätts kejsarmakt

Här finns bönen till Rabbi Ruach, den judiska andan, som åkallas i gaskamrarnas närhet:

ge oss ett uns av din trofasthet

längst ut i vilddjursmörkret

Men i nästa avdelning, den femte, befinner vi oss med samma intensiva närhet i Islams värld, hos den islamitiska världens store diktare Rumi, eller vid bälet där den sufiske mystikern Al-Halladi bränns för sina kätterier – ”ett fåfängt byte för lagen”. Ja, den närvaro Leckius talar om beskrivs också på andra ställen såsom utom eller bortom lagen – främlingen får ”lagen att krängas av som ett ormskinn”. Den svenske målaren Agueli som i öknen lärt sig be med penseln, målar ljuset, ”utblottad och bländad”, med en katt och Ibn-el-Arabis skugga som enda sällskap. I Dakar hör skalden en blind och okänd tiggarpojke sjunga och släpper ett mynt i hans hand:

Vågade jag

ett ögonblack omfamna honom, skulle jag

kanske igenkänna Isa, Maryams son

Men nu

Är jag den som med hörande öron intet hör

och med seende ögon intet ser

Den vardagliga handlingen med myntet illustrerar vår frånvändhet och rädsla – det vore ju också ”orimligt” att plötsligt omfamna en tiggare! Om Broder Charles, den franske officer som blev ökeneremit och 1916 mördades i Sahara, heter det emellertid att han överlämnade sig åt honom ”vars famn är ett stup”.

Bokens sjätte avdelning utgörs av en liten svit resebilder från den grekisk-ortodoxa kulturkretsen, Grekland och Makedonien. De skulle kunna bära rubriken ”vardagens under” – bilder av en plötslig och oväntad närvarokänsla i sinnenas värld, som om själens mörka natt (för att travestera Johannes av Korset, som liksom Teresa av Avila ibland får en nästan omärklig reverens) för ett ögonblick gav vika för ett verkligt seende, odramatiskt men omvälvande. Dammet på en landsväg i Makedomen ryker som om någon nyss gått där (vem?), allt tycks rämna, men ändå knastrar det av brödet som bryts under vägvilan och det gula vinet smakar bittert och källfriskt:

Från ingenstans kommer en vindfläkt.

Vi rastar i hemlösheten

Det är berättande dikter, till synes avsiktslösa, reseögonblick bearbetade till glasklar pregnans. Skalden talar i eget namn.

De leder fram mot den sjunde och avslutande delen där slutligen mötet med Gud skildras, men på Leckius karakteristiska vis: t ex genom en ikonmålare som under sitt hantverk alltmer utplånas tills bara hans utblottade ögon återstår och i dem ”det inifrån strömmande ljuset”, eller genom Gudsföderskan Maria i en bondflickas gestalt, hon som är ingenting ”utom ett framvällande ljus”. En dikt skildrar bergen Sinai, Karmel och Tabor, branta som vår åtrå, där ”mysteriet springer fram/ som en mörk ljungeld”. Avslutningsdikten och samlingens titeldikt för oss till Mamres lund där hjärtat utsätts för ett verkligt möte och en förening utspelar sig:

Öga smälter samman med öga

och blicken badar i regnbågskällan

Det är mötet med honom ”vars namn är hängivelse”. Så går dikternas kurva från mörkret, det ibland ohyggliga och ibland trösterika, till ljuset som är både förskräckande och allt mottagande – det som kan kallas Gud, eller hängivelse, eller kärlek. Det är märkligt hur Leckius i denna sista avdelning kommer romantikens bildspråk nära – en Stagnelius, en Franzen – och ändå lyckas undgå det som hos dem i våra ögon kan likna sötma eller rentav jolmighet. Han tycks ha smält och bearbetat och i sig införlivat traditionen, både den romantiska och den kristologiska, på ett så genomgripande sätt att hans diktning talar med en egen, helt fri och modern tunga.

Därför vore det en felsyn, tror jag, att se diktsamlingens kurva – från frånvändhet och mörker till närvaro och ljus – som en kronologisk anvisning eller ett utvecklingsförlopp. Från en svindlande och kanske sällsynt sekund av möte eller närvaro återvänder människan ständigt ”till vardagen”, med munnen full av jord och med svedda ögon. Hon är i sin vardag, hos törsten, i den schizofrent lidande världen, och det som finns där bortom är verkligt okänt. Törstens plats, öknen, är ett annat av Leckius nyckelord. Men – som hos ökenfäderna – också orten där förvandlingen kan äga rum: ”hängivelsens öken” som det heter i en dikt som bär namnet ”Nunc et semper”, nu och alltid.

En av kortdikterna heter just ”I öknen” och lyder i sin helhet:

Gör inte tomheten

till ett palats.

Det är sandkornen i öknen, inte hägringarna,

som är nära Gud.

som är nära Gud.

Så är hela diktsamlingen en inövning i denna jordiska levnad, där vi alla, inte bara inledningsdiktens Främling, är ”membran mot det okända”. Ingemar Leckius diktsamling – storartad, jag finner inget bättre adjektiv – avspeglar en livshållning på ljusårs avstånd från enkel trosvisshet eller ljumt fromleri: Guds famn är sannerligen som för broder Charles ett stup.