När två världar möttes

I mångas ögon är kristendomen oupplösligt knuten till den västerländska kulturen och dess rötter i det gamla romerska riket. Det var i Europa som kyrkan fick sin organisatoriska och teologiska utformning. I andra världsdelar har kristendomen alltid befunnit sig i visst underläge och ofta varit beroende av västerländska moderkyrkor. Ännu i dag är det europeisk och kanske än mera amerikansk tradition som anger hur kristendom runt om i världen bör se ut. För katoliker lika väl som för ortodoxa och protestanter i andra världsdelar är detta ett påtagligt problem, och skapandet av en afrikansk eller asiatisk teologi har sedan länge stått på dagordningen. Befrielseteologin i Latinamerika och i Afrika ses ofta som ett de undertryckta folkens försök att bryta sig loss från de gamla kolonisatörernas världsbild. Men inte heller befrielseteologerna har kunnat frigöra sig från västerlandets ideologiska herravälde. En av deras viktigaste inspirationskällor är som bekant den tyske professorn Karl Marx.

Kravet på inkulturation, att kyrkans ordningar och uttrycksformer skall anpassas till de olika folkens liv och värderingar, har i nutiden kanske starkast betonats av afrikanska teologer. Men i Afrika som annorstädes är den mångkulturella kristendomen mer ideal än verklighet. Det är inte bristande entusiasm hos missionärerna som är den främsta orsaken. Deras olika försök att göra kristendomen mer afrikansk eller indisk eller japansk har ofta mötts med svalt intresse hos de utomeuropeiska kristna själva. Vi tycker gärna att det västerländska arvet är onödigt och besvärande inom andra kyrkor. Men just de dragen kan tyckas attraktiva bland kristna i länder där man strävar mot vår teknik och högre levnadsstandard och medvetet anpassar sig till en västerländsk livsstil.

Detta motstånd gör på inget sätt inkulturationen onödig. På lång sikt är den en förutsättning för att den kristna tron inte skall uppfattas enbart som en västerländsk importvara. Detta insåg redan 1500-talets jesuiter. När deras orden skickade ut sina första missionärer över haven, var vår världsbild redan stadd i snabb förändring tack vare de stora geografiska upptäckterna i öst och väst. Hela Europa hade nu vunnits för kristendomen (med undantag för isolerade folk som samerna), och i stället öppnade sig nya perspektiv för kristen förkunnelse i de världsdelar som kommit inom räckhåll genom Spaniens och Portugals koloniala expansion.

Inkulturationens första stora namn var den italienske jesuiten och kinamissionären Matteo Ricci (1552–1610). Han sändes 1583 till Kina och lyckades där få anställning vid kejsarhovet som kartograf. Här lärde han sig det kinesiska språket till fulländning, han antog landets klädedräkt och seder, och med en förbluffande frihet och kreativitet presenterade han den kristna tron i former hämtade från kinesisk föreställningsvärld. Hans metod följdes av andra jesuiter, bl.a. av Indienmissionären Robert de Nobili, som sökte vinna de sydindiska brahmanerna genom att anpassa sig till deras seder och föreskrifter. Jesuiternas liberala missionsmetoder möttes snart av kritik från de andra missionerande ordnarnas sida. Den långdragna ritstriden under 1600- och 1700-talet gällde främst om de kinesiska sedvänjor som jesuiterna hade tillåtit och resulterade till sist i att jesuiternas kulturöppna missionssätt förbjöds (1744). Under följande århundraden har jesuiternas mission utsatts för många fördömanden, inte minst från protestantisk sida. Först i nutiden, när inkulturationen åter kommit på dagordningen, har jesuiternas missionsinsatser omvärderats och väckt stort intresse.

Om Matteo Riccis växlingsrika liv och hans missionsinsatser har många svenskar redan kunnat läsa i Vincent Cronins fängslande biografi Främling i Mittens Rike (svensk övers. Margareta Ångström, AWE/ Gebers, Uppsala 1956). Men det finns förvisso mer att berätta om honom och hans tid. Mötet mellan katolsk och kinesisk kultur med hela dess överflöd av komplikationer har nu fått en rik och målande beskrivning i Matteo Riccis minnespalats (Ordfront 1989). Författare är Jonathan D. Spence, professor i historia vid Yale University. I sitt arbetssätt anknyter han närmast till de franska mentalitetshistorikerna men skiljer sig från dem genom den snabba rytmen och framför allt genom sin originella disposition. Utgångspunkten för denna har Spence tagit i Riccis eget, mer ambitiösa än framgångsrika försök att lära ut västerländsk mnemoteknik till kineserna. Detta fordrar en förklaring.

Under det första århundradet av vår tideräkning uppfann den romerske retorn Quintilianus en egenartad metod för talare att hålla sina anföranden i minnet utan något skrivet manus. Med hjälp av sin fantasi borde talaren inrätta ett imaginärt galleri med symboliska figurer. Under talets gång kunde han sedan i andanom vandra kring i denna sin egen fantasiskapelse och betrakta figurerna i tur och ordning. Varje enskild tanke som han skulle framföra var förknippad med en av figurerna, och genom att erinra sig dem aktualiserade han tankegången i sitt anförande. Under renässansen fick metoden ett nytt uppsving och började användas som en allmän metod för inlärning. Åt detta har Frances A. Yates ägnat en grundlärd och läsvärd studie, The Art of Memory. Matteo Ricci hade nu lärt sig Quintilianus mnemotekniska metod under sin utbildning. Att den fått gehör just hos jesuiterna är inte så märkvärdigt med tanke på vilken viktig roll formandet av mentala bilder intar inom Ignatius exercitier.

Men Ricci nöjde sig inte med att lära ut metoden så som han lärt sig den. På sitt vanliga sätt omformade han sin kunskap till den kinesiska miljön och använde bl.a. kinesiska skrivtecken som symboler i det imaginära minnespalats han byggde upp. Fyra sådana tecken utgör dispositionen i Spences bok och interfolieras med tre bilder över evangeliska scener som Ricci lät framställa och som också har formats enligt kinesiska uttrycksformer. Denna märkvärdiga presentation ställer stora krav på läsarens tålamod. Spence ger från början inga konkreta anvisningar om vad som är bokens innehåll, det måste läsaren själv komma på efter hand. Lyckas man ta sig över denna onödiga tröskel, finner man att innehållet är både begripligt och spännande. I klartext handlar det om teman som krig, sjöfart, judar och muslimer, bildning, ekonomi, osedlighet och slutligen religiositet.

Spences bok är märkvärdig också på ett annat sätt. Den är extremt deskriptiv, och författaren uttrycker aldrig några märkbara värderingar inför det ibland dramatiska kulturmötet. Han tar ingen egen ställning vare sig för eller emot Riccis missionsverksamhet eller något annat i samtiden. Till och med när han redogör för de grymmaste former av tortyr och avrättningar sker det i samma kyligt beskrivande stil. Den enda lidelse Spence ger uttryck åt är hans ohejdade glädje över faktasamlandet i sig. När man blir översköljd av all denna komprimerade information om en svunnen tid kan det nästan kännas bedövande. Låt oss t.ex. se på hur Spence beskriver förhållandena i Macao på Riccis tid:

År 1598 uppgick folkmängden i Macao till omkring 10 000, varav kanske 400 eller 500 var portugisiska män, medan flertalet utgjordes av indiska och kinesiska kvinnor, de barn av blandras som var frukterna av dessa förbindelser, samt svarta slavar, medlemmar av olika religiösa ordenssällskap och 300 eller 400 bofasta kinesiska familjer, som fungerade som tolkar, småhandlare och hantverkare. Där fanns tre kyrkor, ett stort sjukhus och en välgörenhetsstiftelse.

Visst vet vi mer om Macao år 1598 efter att ha läst detta, men efter många sidor med liknande innehåll börjar man undra vad man skall ha allt detta till: berikar det verkligen läsaren eller är det bara useless information? Jag menar trots allt att Spences myller av fakta är värdefullt, inte bara för Kinaspecialisten utan också för den kulturhistoriskt allmänintresserade. De flesta detaljerna försvinner snart ur läsarens minne, men helhetsintrycket består av ett enastående kulturmöte mellan europeisk kolonialism och kinesisk kultur, mellan katolsk kristendom och östasiatisk religion. Spence målar upp överdådigt rika bakgrunder till jesuiternas första stora missionsförsök och ger perspektiv som Vincent Cronins sympatiska biografi inte helt kan förmedla.