Den kateketiska utvecklingen i Europa

Från den 20 till den 22 oktober 1975 ägde en kateketisk konferens rum i Rom om den kateketiska utvecklingen i Europa sedan det andra Vatikankonciliet. Till konferensen var inbjudna 13 biskopar som representanter för de europeiska biskopskonferenserna och 16 huvudansvariga för de nationella kateketiska centralerna. Initiativet utgick för flera år sedan från Jose Manuel Estepa, coadjutor i Madrid. Frågan togs upp på den europeiska biskopskonferensen i Chur och biskop Stroba från Polen fick i uppdrag att tillsammans med Maurice Laurent, directeur national i Frankrike, förbereda konferensen, som nu anordnades av Congregatio pro Clericis för att möjliggöra ett utbyte av religionspedagogiska erfarenheter på europeisk nivå för ansvariga på olika plan.

Påfallande var att alla deltagare kom vid konferensens början och stannade till slutet, med undantag av biskop Simonis från Rotterdam. Den 21 oktober deltog sekreteraren vid Congregatio pro Clericis, ärkebiskop Maximino Romero med sin sekreterare biskop Goretti. – Bland flera föreslagna frågeställningar prioriterades fyra, av vilka tre behandlades vid konferensen:

1. Trosundervisning i och utanför skolan. Föredragare: Exeler, Mönster.

2. Det kristna budskapet och metodologi. Föredragare: Laurent, Paris.

3. Katekes: Förmedling av ett budskap eller fostran till en kristen syn på världen. Föredragare: Pederosa, Madrid. Dessutom beslöts att inventera aktuella samarbetsfrågor för biskopskonferensen och ansvariga på nationell nivå.

Vid en första sammankomst av detta slag var det givetvis inte möjligt att uttömmande behandla de olika ämnena, utan man koncentrerade arbetet till att diagnostisera och identifiera problemställningarna i de olika länderna. Varje ämne behandlades i tre avsnitt:

a. Kort föredragning.

b. Grupparbete (två fransktalande och en tysktalande grupp).

c. Redovisning och fortsatt diskussion.

Sista kvällen redigerade fyra deltagare (Laurent, Charytanski, Pederosa och Exeler) en sammanställning av de viktigaste yttrandena, som föredrogs sista dagen utan påföljande diskussion eller votering. Helt medvetet avstod man från resolutioner eller officiella sammanfattningar.

I inledningsanförandet underströks värdet av en vänskaplig och öppen samtalsatmosfär präglad av frihet och tolerans. Konferensen överträffade alla förväntningar och i sitt slutanförande framhöll biskop Stroba sin glädje över den fina stämning som rått. Han hade i onödan befarat vissa personliga, institutionella och läromässiga spänningar och uttryckte en förhoppning om att två eller tre år åter kunna organisera en liknande konferens.

1. Trosundervisning i och utanför skolan

Det var ingalunda självklart att distinktionen mellan trosundervisning i och utanför skolan skulle utgöra ett allmänt europeiskt problem. Till mångas överraskning rapporterades emellertid från de tre arbetsgrupperna att man ansåg denna åtskillnad vara av stor betydelse. Även i de länder, där trosundervisning inte meddelas inom skolans ram, visade sig problemet vara aktuellt, då församlingsundervisningen utformas efter den modell som skolan ger: program, organisation, läromedel, arbetssätt och mottagare motsvarar det son normalt ryms i andra länders skolmässiga trosundervisning. Pastorala synpunkter gör sig idag allt mer gällande och krav på att trosundervisningen integreras i en pastoral helhetssyn leder till en långsam övergång till församlingsundervisning.

På konferensen betonades föräldrarnas ansvar och vikten av deras aktiva medverkan – inte bara principiellt utan även praktiskt. Det betonades att församlingsundervisningen borde befrias från sin skolmässiga prägel. Även om de flesta av eleverna i många länder deltar i skolans kristendomsundervisning, blir svårigheterna allt tydligare: de ungas betänksamhet att delta i undervisningen ökar, lärare blir allt mer tveksamma, etc. Vad gör man med lärare som förlorat en levande kontakt med den officiella kyrkan? Hur kan man inom skolans ram praktisera en differentierad sakramentsförberedelse, där man tar mer hänsyn till mognad än till intellektuella kunskaper? Kort sagt, undervisningen inom skolan ansågs inte tillräcklig. Alternativ undervisning behövs, även om man bör utnyttja det som skolan kan ge. Men nya problem uppstår: Hur skall skolans och församlingens undervisning samordnas? Hur skall man kunna undvika en polarisering? Biskop Estepa underströk att det viktiga är att kyrkan utövar sin kateketiska funktion. Vilka kanaler (familj, skola, församling etc) man sedan använder är av underordnad betydelse. Huvudsaken är att kyrkans undervisning fungerar.

Samstämmighet rådde på följande punkter:

1. De unga tycks bli allt mer tveksamma att delta i den katekesundervisning som meddelas i skolan.

2. Man får inte begära mer av skolan än vad den kan ge.

3. I de flesta länder finns möjlighet till katekesundervisning i skolan (med undantag av Polen, Östtyskland och Jugoslavien). Lekmännen har här ett stort ansvar.

4. Överallt växer det fram en katekesundervisning utanför skolans ram, särskilt inriktad på undervisning av barn.

5. Där omständigheterna tillåter, bör man försöka bibehålla katekesundervisningen i skolan.

6. Uppdelningen i katekesundervisning i och utanför skolstrukturen är inte alldeles lycklig. Det vore bättre att tala om den kateketiska funktionen som utövas på olika nivåer och vägar. Den kateketiska funktionen är en uppgift för den kristna gemenskapen och inte bara för skolan.

7. En bra skolkateketik kan inte tilldelas hela ansvaret för kyrkans kateketiska uppgift.

Frågor:

1. Vad gör man med de lärare som har fått i uppdrag att undervisa, men som samtidigt inte känner sig knutna till kyrkan?

2. Hur kan följande konkretiseras: trosundervisning kan meddelas på olika vägar: skola, hem, församling etc?

3. Vad skall man i skolan göra med de elever som inte har kontakt med den kristna gemenskapen men som ändå är troende?

2. Det kristna budskapet och metodologi

Den uppdelning man vanligtvis gör mellan budskap och metod är ofta en källa till förvirring och svårigheter. Båda element är relaterade till varandra. Det finns inte någon lära som är isolerad från metoden att kommunicera den.

Det kristna budskapet, som har sitt ursprung i uppenbarelsen, måste hela tiden nyformuleras för att förbli levande och måste gå in på människans och samhällets grundbehov, utan att därför gå upp i dem. Katekesen kan inte nöja sig med att upprepa budskapet så som det formulerats i tidigare epoker. Vid översättningen, dvs nyformuleringen, får emellertid inte sambandet med den traditionella formuleringen gå förlorat, ty därigenom försvåras olika generationers ömsesidiga förståelse. Därför måste man ständigt referera till de traditionella formuleringarna.

När man bemödar sig om att ge sin tids människor en riktig tolkning av budskapet, uppstår ofta en viss spänning mellan ett korrekt och ett levande uttryck för tron. Häri behöver inte ligga ett motsatsförhållande. Men alltför ofta möter man å ena sidan korrekta uttryck som dödar liv och å den andra levande uttryck för tron som är tvetydiga, men rika på betydelse. Barn och ungdomar är ofta inte existentiellt mogna för ”korrekta” formuleringar. Mognad och ålder måste alltid beaktas som förutsättningar för trosinsikt.

På konferensen var man också allmänt överens om, att det dogmatiska skolspråket varken är det enda eller det primära trosspråket. Kateketen har ett ansvar inte bara i relation till det kristna budskapet och kyrkans lära, utan även för människan idag. Och ansvar betyder inte bara försiktighet, utan även mod och kreativitet. Den som drar sig undan de verkliga problemen beter sig ansvarslöst.

Samstämmighet rådde på följande punkter:

1. Den ”rena” läran finns inte isolerad bredvid metoden. Det finns mellan båda element en nödvändig relation. Den kyrkligt formulerade läran är ett arv som ständigt måste nyformuleras på ett existentiellt sätt.

2. Katekesen kan inte nöja sig med att upprepa budskapet så som det formulerats i gången tid. Katekesen måste översätta det till människans aktuella livssituation. Därför föredrar vi benämningen ”budskap”. En större satsning på vuxenkateksen skulle bidra till en fördjupning av denna fråga.

3. Vi är medvetna om att språket i predikan och undervisning är främmande för människan idag.

4. Det är önskvärt att katekesen får allt fler uttrycksmöjligheter. En viss enhetlighet är emellertid nödvändig för att möjliggöra förståelse av essentiella trosuttryck.

5. Tron är inte bara något man har ”nytta” av (mening åt den mänskliga erfarenheten), utan har även ett värde i sig (bön). Det är viktigt att engagerade kristna blir påminda om detta, liksom att kontemplativt inställda kristna görs uppmärksamma på nödvändigheten av engagemang i världen.

6. Det finns alltid en spänning mellan ett ”korrekt” och ett ”levande” uttryck för tron. Det finns korrekta uttryck som dödar och levande uttryck som är tvetydiga.

7. Det ”inom-kyrkliga” språket måste övervinnas till förmån för ett erfarenhetspräglat språk.

8. Det dogmatiska språket är varken det enda eller ens det primära trosspråket.

Frågor:

1. Det finns vissa prioriteringar i katekesen, vilka är betingade av det egna perspektivet. Kan man tala om en pedagogisk prioritering eller måste man göra en innehållsmässig prioritering?

2. Konferensen uppfattar metod- och metodologifrågor i enlighet med det Allmänna kateketiska direktoriet. Men frågeställningen borde fördjupas.

3. Är katekesens innehåll endast att finna i den skrivna eller levande traditionen? Eller finns den även i det som händer och sker idag? Det Allmänna kateketiska direktoriet bejakar denna fråga, men det vore angeläget med en närmare förklaring av hur detta svar skall uppfattas.

4. Kateketen har ett ansvar för troheten mot kyrkans lära liksom för troheten mot människan idag.

3. Katekes: Förmedling av ett budskap eller fostran till en kristen syn på världen?

Detta arbetspapper var redigerat vid kateketcentralerna i Spanien och Portugal. Vid en bedömning måste man enligt min mening vara medveten om den sociala, ekonomiska och politiska situationen i dessa länder, liksom att det är här som man i Europa fångar upp de många och starka impulserna från Latinamerika.

I de första avsnitten hade två typer av katekes ställts bredvid varandra: ”Förmedling av ett arv” och ”Förmedling av en kristen världs- och livsåskådning”. Beträffande den första typen underströks negativt, att denna katekes var alltför transcendent och fjärran från den konkreta människan, att den var präglad av vissa dualistiska föreställningar och att människan betraktades mer som objekt än som subjekt. Beträffande den andra typen (antropologisk katekes) framhävdas också vissa negativa sidor: svagt samband med kyrkans levande tradition, alltför stark betoning av grupprocesser och psykologiska aspekter, fara för att man aldrig kommer fram till ett möte med Gud, utan fastnar i analysen av den mänskliga erfarenheten.

Diskussionen var på många sätt klargörande. De båda modellerna uppfattades inte av konferensdeltagarna som motsatser, utan som väsentliga poler. Spanjorerna hade föreslagit ”Den befriande katekesen” som en tredje modell och som en syntes av de båda tidigare, vilket inte accepterades. Snarare uppfattade man deras modell som ett kateketiskt program med viktiga moment.

Särskilt från västtyskt håll attackerades benämningen ”befriande”. Andra kunde emellertid mycket väl acceptera denna benämning, under förutsättning att man med befrielse inte bara åsyftade sociala, ekonomiska och politiska situationer, utan hela människan, och under förutsättning att man undviker ett alltför spirituellt och individualistiskt synsätt. Man hänvisade även till det aktuella missbruket av ordet ”befrielse”, som ofta blir täckmantel för annat slag av förtryck och utsugning, inte minst när det gäller konsumption.

Man var helt enig om att det inte finns någon tidlös katekes. I varje epok måste vissa accenter sättas annorlunda och även om ”befrielse” idag är ett missbrukat modeord, är det ofrånkomligt att det utgör ett bibliskt kärnbegrepp.

Punkter där det rådde samstämmighet:

1. Olika utvecklingsfaser i katekesen skall inte ställas mot varandra. Man bör uppfatta dem som olika stadier i utvecklingen.

2. När ett kristet samhälle sekulariseras blir evangelisationsaspekten allt mer betydelsefull inom katekesen. Relationen mellan kyrka och samhälle förändras och katekesen påverkas av detta.

3. Uttrycket ”befriande katekes” är riktigt om man förstår ordet i dess fulla bibliska mening: befrielse av hela människan.

4. Den befriande katekesen utgör en accent i varje katekes och särskilt i den nu aktuella.

5. Både kyrkan och världen har idag behov av vittnen som inte drar sig undan p g a rädsla utan som uppenbarar en autentiskt levd frihet.

Frågor:

1. Hur kan man utveckla en åldersmässigt differentierad ”befriande katekes”?

2. Bör man p g a den antydda tvetydigheten undvika detta nyckelord i evangeliet?

4. Struktur för samarbete

På denna punkt i dagordningen bemödade man sig inte om att finna goda lösningar utan åsyftade ett informationsutbyte. Den officiella strukturen: en kommission inom biskopskonferensen och ett centrum på riksnivå med en direktor är bara utbyggt i de romanska länderna. I de andra länderna handlägger hela biskopskonferensen eller en av biskopskonferensen delegerad biskop de kateketiska frågorna.

Mot slutet av konferensen gjordes ett enligt min mening viktigt yttrande från själva konferensledningen: Det finns lite varstans i Europa reaktionära grupper som vänder sig till biskopskonferenserna och Rom med anklagelser mot de nationella centralerna. Konferensen visade tydligt att det finns en samsyn, samarbetsvilja och lojalitet mellan biskopar och ansvariga på nationell nivå. Det finns med andra ord ingen anledning till fruktan eller osäkerhet.

Man frågar sig givetvis om det är mödan värt att deltaga vid konferenser som den här. Det kostar tid och pengar! Personligen besvarar jag denna gång frågan med ja. Visst talar man delvis om självklarheter – men det stärker självförtroendet att sammanträffa med kolleger från andra länder för att konstatera att vi här i Sverige trots ”det lilla formatet” arbetar efter linjer som utgör en allmän trend i hela kyrkan.