Den katolska kyrkan och de transnationella företagen

Bland de många vanskligheter som dagens samhälle har att brottas med, träder frågan om de transnationella företagen – TNC – alltmer i förgrunden. Dessa utgör en symptomatisk yttring av ekonomins internationalisering och har under lång tid varit under uppsegling. De mest välkända, såsom Shell, Unilever, Nestlé, Philips, ITT, IBM, de stora oljebolagen och många andra, växte fram under mellankrigstiden. Efter en dämpning av tillväxttakten under andra världskriget och återuppbyggnadsskedet (1939-1950) fortsatte de att gripa omkring sig. Först långt senare – tidpunkten kan förslagsvis ansättas till år 1970 – hade en vidare allmänhet fått korn på vad som försiggick. Alltsedan dess har politiska partier, fackförbund, statsledningar och internationella organisationer ansträngt sig att komma på det klara med vad saken vill säga och överblicka dess betydelse – företrädesvis i form av vidräkningar. TNC innebär centralisering av makt, en ekonomisk makt som råder över politik och kultur och allvarligt inverkar på nationer och samhällskategorier, samtidigt som de själva undandrar sig all kontroll.

Kyrkorna å sin sida anser sig inte kunna blunda för att TNC finns till, inte heller för deras mångskiftande försänkningar och maktyttringar. Det ställs en fordran på kyrkorna, både från omvärlden och de egna leden, att de skall öppet redovisa en egen ståndpunkt i saken. Det har då strax visat sig att man befattat sig med en problematik lika ofantlig som invecklad, på samma gång intresseväckande och svårutredd och som ger upphov till outforskade etiska frågor.

”Att studera TNC innebär att man får att göra med en mängd olika ämnesområden, alltifrån förekomsten av nationalstater över frågan om teknologi för utvecklingsarbete och vidare till fackförbundens internationalisering. För kyrkorna och Guds folk väcker TNC mycket viktiga etiska frågor. Ingen kan förbli likgiltig inför en anordning som vissa människor anser vara ett viktigt och utomordentligt verktyg både idag och för en överskådlig framtid, men som andra ser som kapitalistisk utsugning i högsta potens, nykolonialismens huvudrollsinnehavare.” (Kyrkornas världsråd, programenhet ”Rättvisa och tjänst”, augusti 1976.)

Artikeln syftar till en genomgång av de meningsyttringar om TNC som förekommit från katolska instanser av skilda slag. Inledningsvis vill vi erinra om en viss valfrändskap mellan kyrkorna och TNC.

När man idag talar om TNC, går tanken genast till ekonomiska storkoncerner som har produktionscentra i en mängd olika länder och som inriktar sitt handlande med sikte på världsmarknaden, eller allra minst på vidsträckta regionala marknader – varvid en internationaliserad produktion kompletterar och i viss utsträckning ersätter det internationella varu- och kapitalflödet. Men man får här inte glömma bort, att en global täckning även innehas av icke så få internationella sammanslutningar, vilkas görande och låtande sträcker sig över statsgränserna, och som nu och framdeles spelar en ingalunda oviktig roll. Som exempel kan nämnas internationella arbetsorganisationer, politiska internationaler, internationella kulturorganisationer – hemliga eller öppet framträdande ideologiska, vetenskapliga osv. (Kommittén för de mänskliga rättigheterna, Amnesty International, frimurarna . . .) – vartill idag fogar sig de internationella terroristorganisationerna.

Kyrkorna som transnationella organisationer

Även om kyrkorna är av helt annan grundbeskaffenhet, utgör de i och för sig transnationella organisationer, liksom också deras ”dotterföretag”, nämligen ordenskongregationerna, vilkas förgreningar i en rad länder är mer eller mindre självständiga eller underordnade filialavdelningar. Trots sina artegna målsättningar går också de på sitt sätt in under begreppet transnationalitet: de betjänar sig alla av liknande hjälpmedel såsom det internationella kommunikationsnätet, egna informationskanaler, mer eller mindre långtgående framförhållning, makt- och organisationsstrukturer som kan vara centraliserade eller decentraliserade. Medan kyrkorna å ena sidan genom en viss valfrändskap är bättre skickade att komma på det klara med de ekonomiska TNC, skulle å andra sidan den belysande utredningen de underkastar dessa och de kritiska domslut man kommer fram till, ge kyrkorna osökt anledning att överväga sitt eget internationella uppträdande och begrunda kyrkornas framtid i en värld där nationalstaternas vikt och betydenhet är tilltagande, trots att de utmaningar som förestår måste mötas globalt.

Katolska kyrkans ståndpunkt

Den första katolska officiella text (daterad den 14 maj 1971) som uttryckligen talar om TNC (dåförtiden hette det multinationella företag) blev Paulus VI:s apostoliska brev till kardinal Roy, ordförande för den påvliga kommissionen Justitia et Pax, utfärdat till 80-årsminnet av encyklikan Rerum novarum. Texten förtjänar omläsning. Även om beskrivningen av TNC är kortfattad, så framhäves de viktigaste aspekterna: koncentration av medel och makt, flexibla och autonoma strategier, tämligen vittgående självständighet gentemot de nationella politiska myndigheterna.

”Under trycket av nya produktionssystem raseras nationsgränserna och vi kan se nya ekonomiska krafter uppstå, de multinationella företagen, som genom koncentration och flexibilitet i fråga om medlen kan fullfölja autonoma strategier, vilka i stor utsträckning är oberoende av de nationella politiska myndigheterna och därför undandrar sig kontroll med hänsyn till det allmänna bästa. Genom att utvidga sina verksamheter kan dessa privata organisationer leda till en ny och oegentlig form av ekonomiskt herravälde över de sociala, kulturella och t o m politiska fälten. Den måttlösa koncentration av medel och makt som redan påve Pius XI förkastade vid 40-årsminnet av Rerum novarum, återkommer i en ny, mycket påtaglig form.” (Octogesima adveniens, par. 44.)

Den storartade koncilietexten från Andra Vatikankonciliet ”Kyrkan i världen av idag” (Gaudium et spes, 1965) hänvisar inte uttryckligen till TNC i kapitlet om ”Det ekonomiska och sociala livet”. Inte heller berörs saken i encyklikan ”Folkens utveckling” (Populorum progressio, 1967), fastän denna just behandlar internationella ekonomiska relationer. Men detta dokument, som är mycket viktigt genom sin anda och öppenhet, framhäver i synnerhet de internationella handelsförbindelserna och den jämvikt som bör råda där – detta var sidorepliker apropå verksamheten inom UNCTAD vid den tiden – men den säger inte ett ord om de problem som uppstått genom produktionens internationalisering, dvs problemet med TNC. Båda texterna tar sålunda hänsyn till tidsläget. Den katolska allmänheten hade då ännu inte blivit medveten om TNC:s förekomst och tillväxt. Rent märkligt är det faktum att dokumentet från biskopsynoden i Rom i oktober 1971 – ”Rättvisa i världen” – beskriver det ekonomiska världsläget och den internationella solidaritetens kris utan att så mycket som nämna TNC.

Sedan dess har uppmärksamheten tilltagit. I samband med FN-konferenserna kring internationella ekonomiska problem (UNCTAD 111, 1972) eller kulturella problem (UNESCO:s plenarförsamling, 1974) har den Heliga stolens delegation både vid plenarsession och i utskotten upprepade gånger tagit upp TNC-fenomenets vikt och invecklade beskaffenhet. Vid UNCTAD 111 betonades från samma håll TNC:s inverkan på utvecklingsländerna och den inre prisutvecklingen, TNC:s roll i de internationella valutaspekulationerna och teknologiutbytet samt behovet av överinseende. I betraktande av ett sådant fenomen, föreslog slutligen den Heliga stolens delegation, att det i klargörande syfte skulle allvarligt studeras på FN-nivå i samråd med företrädare för landsorganisationer och arbetsgivarföreningar. Detta förslag, som vann bifall av andra delegationer, föranledde omgående att man inom fackorganet ECOSOC (Ekonomiska och sociala rådet) tillsatte en expertgrupp, som kom att avge sin berättelse i juli 1974; ECOSOC beslöt sedermera att inrätta ett permanent informationscentrum samt ett särskilt utskott med uppgift att följa och utvärdera TNC:s verksamheter.

Vid plenardebatten i UNESCO i november 1974 om införandet av en ny ekonomisk världsordning riktade den Heliga stolens delegat uppmärksamheten på TNC:s roll:

”De transnationella företagen spränger statsgränserna och urholkar nationernas suveränitet. Enligt somliga företagsledare föresätter de sig den mera vittfamnande uppgiften att inrätta en ny världsordning. De anser sig själva i högre grad än nationerna vara bärare av världsomfattande universella värden och menar sig kunna befrämja dessa värden bättre än nationerna, som är klavbundna av politiska och ideologiska stridigheter. Självfallet instämmer vi ingalunda i dessa påståenden utan fäster uppmärksamheten därpå enkom för att få dem diskuterade och kritiserade. ”

Kommentarer av det slaget är ett tecken på att man inom katolska kyrkan är medveten om TNC:s vidd och betydelse och om nödvändigheten av att ta verksam del i diskussionen kring dem på högsta nivå.

TNC och Tredje världen

Medvetenheten härom kommer klart till synes i många senare texter som behandlar världsläget och internationella relationer.

Vanligtvis förekommer däri ett kort omnämnande av TNC i kritiskt hållen ton men utan närmare analys. Multijättarnas makt pekas ut och skamnaglas. Bjässarna intar sin givna plats i den pompösa och gymnasiala katalog över tidstecken – svält, fattigdom, ojämlikhet, kapprustning, stormaktsvälde, utsugning och övervåld – som utmärker den vanskliga, orättvisa och vrånga värld där också kyrkan och de kristna har sitt finger med i spelet. Ett vältaligt men ingalunda allenastående exempel är texten Brev till Gudsfolk, ett aktstycke från Ungdomskonciliet i Taizé.

”Vi har fötts till en värld som de flesta människor inte kan leva i. En stor del av mänskligheten blir utsugen av ett fåtal, vilket åtnjuter privilegier som inte kan tolereras. Det förekommer många polisstater som skyddar de mäktiga. Multinationella företag genomtrumfar lagar de själva stiftat. Människor som äger makt lyssnar sällan till människor som saknar stämma … En annan del av Guds folk, på både det norra och det södra halvklotet, förlikar sig med ojämlikheter. Enskilda kristna – och många kyrkliga institutioner – har samlat på sig kapital, sammanbragt kolossala förmögenheter i pengar, mark, fastigheter och andelar i kreditinstitut. Det finns länder där kyrkorna fortfarande står i förbund med politiska och finansiella intressegrupper . . .”

En gymnasial och radikal skopa ovett över hela orkestern! Likt och olikt utmålas i grälla färger, inget utrymme för närmare analys eller sökande efter orsaker eller ansvarighet, bara detta djupt kända, översiggivna klagorop.

På samma sätt brukar ärkebiskopen av Recife i Brasilien, dom Helder Camara, i profetiska och anklagande ordalag angripa TNC, både i enskildheter och på det hela taget, genom att framställa deras uppträdande som skadligt och undergrävande, en anklagelse som man lite till mans skulle vilja se bättre underbyggd innan den utslungas. ”Starkare än de mäktigaste stater, kontrollerar de multinationella företagen en del av massmedia, de nästlar sig in i politiken, tubbar militären till att tjäna deras intressen, verkar med förenade krafter för en ny ekonomisk kolonialism, smider ränker mot regeringar som gör motstånd mot dem, tillskansar sig fattiga länders naturtillgångar och plundrar de fattiga länderna på råvaror som de sedan ödslar med i de rika länderna” (La Croix, Paris, 8 mars 1975).

Än värre, dom Helder anklagar dem för inblandning i politiken och hyckleri. ”Det kan enligt min mening inte förnekas, att de multinationella företagen i Tredje världen inte ryggar tillbaka för att genom alla upptänkliga medel bidraga till vidmakthållandet av de diktaturer som välkomnar dem, förstår dem och understödjer dem. De tvekar inte heller att förhindra makttillträdet för sådana regeringar som kunde bli till hinders för dem. Om regeringen som är avogt inställda mot dem befinner sig vid makten, gör de sitt yttersta för att störta dessa. Men naturligtvis försiggår sådant agerande med omsvep av oantastliga honnörsbegrepp som ‘den internationella säkerheten’, ‘världsfreden’ och i kristna länder ‘vaktslåendet om de kristna värdena’.” (Informations catholiques internationales, 1 april 1975.)

Man kan inte lätteligen föreställa sig en skarpare anklagelse. Den hänsyftar på vissa välbekanta fall såsom t ex ITT:s uppträdande i Chile. Helder Camara fäller en dom utan vad, och ändå antydes en möjlighet till bot och bättring. Han tänker sig ett upprättande av ”fredshögskolor”, som bl a ”skulle göra gott i att undersöka möjligheterna att ställa de multinationella företagen i tjänst icke hos de allt mindre grupperna utan hos hela mänskligheten” (ibid.).

Den sortens yttrande av en person som är så välbekant som Helder Camara framkallar två slags reaktioner i kyrkan. En del kristna, som litar på ärkebiskopens moraliska auktoritet och uppriktighet, sätter tro till dessa skakande och grava anklagelser utan att pröva dem närmare, för dem till torgs och handlar efter dem utan vidare betänkande.

Andra kristna, som intar ledande ställningar i de multinationella företagen, tycker sig vara ställda till ansvar i oträngt mål och kräver sin talan. Som en av dem sade: ”Det är beklagligt att en del teologer i dessa dagar predikar mera om multinationella företag än om evangeliet – t o m en präktig karl som Roger Schutz i Taizé faller undan för tidens olater och orerar över det uttröskade ämnet de multinationella företagens makt. Dom Helder Camara, en framstående talesman för de fattiga, griper till sin pilgrimsstav och manar de katolska arbetarförbunden till kamp mot det internationella kapitalet. Men när han ställs inför frågan hur han tänkt sig att man skall kunna hjälpa utvecklingsländerna i bekämpandet av fattigdomen, står han där mållös som en dumbe. Han betraktar inte sig själv som vare sig teknisk expert eller nationalekonom. Kan den gode mannen till äventyrs tala om vilketdera som mera bidrar till att lösa problemet med fattigdomen i dessa länder: en ärkebiskop som förkastar födelsekontroll, eller ett multinationellt företag som kommer lastat med utbildning, arbetstillfällen och lönepengar? Om personer, lika välmenande som de är praktiskt oerfarna, får slå upp språklådan på vid gavel och utan sans och måtta spela ut de nationella intressena mot internationellt samarbete – ja, då kan följden endast bli den att kapitalägare blir avskräckta.”

Debatten om TNC har som synes trängt in också i kyrkan. Man känner behov av att få dessa företags beskaffenhet, förehavanden och avsikter klarlagda. En del kristna, huvudsakligen chefspersoner i dessa företag, menar att ytterst få människor egentligen begriper hur de multinationella företagen fungerar eller hurdana ansvarsförhållandena verkligen är, och i synnerhet inser att deras makt tvärtemot populära vaneföreställningar är snävt kringgärdad. De finner sig ställda inför ståndrätt och domfällda utan att man värdigats höra dem.

Vid kyrkornas världsråd femte generalförsamling i Nairobi i december 1975 var en delegat från UNIAPAC (Internationella kristna föreningen av företagsledare) inbjudan som observatör i sektion VI, och han hade följande att säga. ”Jag avslöjar knappast någon hemlighet, när jag säger att ledande personer inom de transnationella företagen har en känsla av att de i kyrkan sitter på de anklagades bänk. Då de inte är några ideologer, vill de ogärna gå in i en offentlig dispyt med kyrkoledare. Likafullt anser de att den avkunnade domen har varit summarisk. De har intrycket att man av storföretag väntar sig insatser som inte ligger inom deras verksamhetsområde, och samtidigt anklagar dem för missförhållanden som de inte bär ansvaret för. Företagsledarna känner emellertid behov av att överväga verksamhetens målsättningar, klargöra avsikterna och entydigt fastställa normer för företagens uppträdande. Till den ändan skulle en del företag tacksamt mottaga råd och stöd från kyrkans ledare.”

Det finns alltså ett behov av samråd där skiljaktiga lägesbedömningar kan jämföras och det kristna ansvarsområdet utstakas. En rad sådana konferenser har redan hållits och ännu flera kommer sannolikt att följa.

I det sammanhanget kan man nämna ett intressant initiativ av UNIAPAC. Alltsedan 1968 har denna internationella ekumeniska organisation anordnat internationella överläggningar mellan företagsledare och representativa talesmän för kyrkorna. Två symposier från senare tid har särskilt behandlat TNC. 1975: Storföretaget i samhället, där man diskuterade dels storföretagens målsättningar dels företagens, staternas och fackförbundens makt. 1977: Kyrkorna, de transnationella företagen och fattigdomen. Ett tredje symposium kommer att äga rum 1979. Vid sådana möten samtycker de transnationella företagens ledare till att ställa sig öppna för kyrkornas etiska utmaningar. Kyrkans män å sin sida blir grundligt insatta i hur mångsidig och svåröverskådlig den internationella ekonomiska verksamheten är. Ändamålet är inte att nå fram till gemensamma slutsatser. Men trots detta är dialogen berikande för båda parter. Kyrkans män lär sig att inte fälla lättvindiga omdömen utan i stället lyssna till de särskilda frågor som sysselsätter personer på ansvariga poster i storföretagen. Likaså uppväcker dialogen sinnet för rättfärdighet inom de transnationella företagen och bibringar dem en klick av den kristna surdegen

Kyrkornas ansvar för framtiden

Den ofantliga mängd arbete som alltjämt måste utföras innan problemet ”TNC och kyrkorna” kan lösas är inte lätt att skissera. På grundval av vad som har uträttats uppkommer en rad frågor: Har kyrkorna, som var multinationella långt innan uttrycket myntades, verkligen gjort bruk av sin transnationella erfarenhet? Förblir de sin profetiska roll trogna, när de på lösa boliner klandrar TNC och hyllar den nationella suveräniteten? Är de trogna sin själavårdande uppgift när de håller sig borta från teknokraternas värld? Är det då förvånande att alla deras uttalanden betraktas som negativ och ogrundad kritik?

För att undgå sådana blindskär i framtiden och bättre hjälpa människan (sådan människan nu är) bör insatser av kyrkorna och de kristna – i synnerhet kristna med politiskt ansvar eller inflytande i näringslivet – göras på två plan:

– på lång sikt:

Ur missionssynpunkt mera uppmärksamhet på teknokraternas värld, främjande av alla sociala, kulturella och politiska värden, deltagande i skapandet av en ny samhällsuppfattning, utvecklandet av en transnationell medvetenhet, påskyndandet av det internationella samarbetet och medverkan till skapandet av en världsregering.

– på kort sikt:

Samverkan för att avstämma nationella förhållningssätt och lagar gentemot TNC.

Statsmän blir alltmer medvetna om det faktum att hela den ekonomiska världsordningen måste ombildas. Genom att lämna sin medverkan till denna uppgift kan de kristna och kyrkorna visa människorna en framtidsväg i hoppets tecken.