Grundläggande principer för sexuell fostran

Kyrkans tradition talar om ett förbund med förnuftet. Redan Thomas av Aquino sade i Summa contra gentiles, att förnuft och tro härrör från samma gudomliga källa.

Vetenskapens rön på sexualitetens område har betytt mycket för kyrkan. Tack vare dessa har många falska inslag kunnat undanröjas. I Gaudium et spes (7.3) står det att det kritiska forskandet renar religionen från magiska inslag och vidskepliga kvarlevor. Visst har sexualforskarna kunnat gå vilse, men i många fall har de kastat nytt ljus över komplexiteten i den mänskliga naturen. Ingen vill väl tillbaka till primitiva tider, även om nya tankar och insikter medfört något av en revolution inom psykologin med början vid sekelskiftet. Tack vare vetenskapen har man lyckats klassifiera de element som är relevanta för sexualiteten och skilja dem sinsemellan. Man har lyckats definiera vad som utmärker den normala mannen och den normala kvinnan, den avvikande och den sjuke samt erbjuda bot. Härvid har varje vetenskaplig disciplin kommit med sina respektive bidrag. Visst måste man välja bland dessa med urskillning. Men så är det ju överallt!

Två grundläggande principer bör vara vägledande: en kristen och en pastoral, den första förankrad i rent rationella och vetenskapliga kriterier kring sexualiteten som ett mänskligt fenomen, medan den andra bör utgå från uppenbarelsen och vara teologisk.

A. Sexualantropologin

All sexuell uppfostran bör förankras i det mänskliga. Inte heller den kristna uppfattningen kan bortse från denna aspekt eftersom nåden förutsätter naturen som i sig rymmer lagar och inriktningar som nåden vidareutvecklar. Vilka är då dessa grundläggande element?

Det rör sig i första hand om en människouppfattning. Den aspekten kan ingen seriös forskare bortse från. Freud, Adler, Jung, Reich och Marx har alla sin teori om människan. Men det är inte likgiltigt vilken man väljer som ledstjärna! Uppfattningen måste vara öppen. Vi vägrar således att ansluta oss till en materialistisk människosyn eftersom denna innebär en begränsning. Vi ansluter oss till ett andligt synsätt.

Man kan härvid urskilja tre drag som utmärkande för vår syn på människan: för det första rör det sig om en helhet. Kropp och själ hör ihop i en psykosomatisk enhet som har sina rötter i vitala krafter som den fria människan uppfattar och anpassar sig till i överensstämmelse med de egna målsättningarna. För det andra står människan i en relation: hon finns till i förhållande till andra och hon är till för andra. Sexualiteten talar om relation, öppenhet, kontakt, fruktsamhet. Slutligen är människan öppen mot det oändliga, i detta innesluts historia, tillväxt, gränslösa möjligheter till utveckling. Döden är inte något slut. Den är en del av livet och öppnar definitivt dörren mot oändligheten. Ett fenomen som alienationen blir följden när människan i Marx’ anda söker sina lösningar blott och bart inom historiens råmärken.

Det andra elementet i vår sexualantropologi utgörs av uppfattningen om sexualiteten i sig. Och denna uppfattning är dels inkarnerad dels idealistisk. Vilka är de viktigaste aspekterna därvidlag?

a. – En specifik sexualitet

Mellan människans sexualitet och djurets finns det överensstämmelser, men icke identitet. Människans sexualitet är någonting för sig. Sexualiteten är nämligen inte någonting a priori hos människan som hos djuren. Den styrs av förnuft och vilja.

b. – En holistisk sexualitet

Ur sexuell synpunkt karakteriseras människan av tre poler: fortplantningen, erotiken och kärleken. De utgör sexualiteten som enhetligt och dynamiskt system mot nya behov, mot allt högre fullkomning. Det är ”holismens” innebörd. Det vill säga ett behov hos människan att vilja växa och nå en fullvärdig utveckling.

Det genitala

Det genitala är den morfologiska, anatomiska, fysiologiska sidan av den mänskliga kärleken. Det finns en uppenbar förbindelselänk mellan det genitala och sexualiteten, men det genitala intar ändå en begränsad plats i själva aktiviteten. Sexualiteten rör hela människan och hennes beteende. Härvid kan människan fastställa ett manligt och ett kvinnligt beteende. Och utanför själva fortplantningsakten förblir människan en varelse som i mycket hög grad styrs av det sexuella. Allt kan således inte hänföras till själva fortplantningen. Människan är av kött, det fysiska hos henne manifesteras konkret genom det sexuella.

Erotiken

Här kommer känslan, upplevelsen, sympatin, passionen, sinnena in. Det är inte lätt att i ord säga vad det rör sig om, det är betydligt lättare att tala om fortplantningsakten än om eros. Möjligen för att det rör sig om något mera diffust, rörligt, engagerande. Man kunde kanske utgå från njutningens roll i människans liv.

Njutningen, lustan är något vi alla har gemensamt. Vi söker den, vi undviker den, vi är rädda för den, hoppas på den, pratar om den, förtiger den mer eller mindre uppenbart, eller uppsöker den som något lika naturligt som när vi äter då vi är hungriga eller andas och går.

Ögat tilltalas av det sköna. Ofta finns det sköna runtomkring oss, i vardagen vid sidan om det nyttiga, det reglerade. Glädjen, njutningen, lustan är en dimension av livet.

Man kan för övrigt urskilja två nivåer: det psykogenetiska och det etiska. Den första aspekten spelar en strukturerande roll, den hjälper människan att utdana sig. Det spädbarn som inte har lust att äta, kommer heller inte att leva länge. Den åldring som tappat livslusten, går det snabbt utför med. I dessa bägge fall utgör glädjen, njutningen något konstruktivt. Och om det inte insmöge sig något inslag av erotik i kärlekens språk, vad skulle då ske! På det etiska planet kan man mäta värdet av njutningen genom det moraliska värde akten inneburit. Om akten blir lyckad så blir njutningen lyckad, men om akten går snett blir också njutningen halvdan. Gud har skapat världen i glädje. Det är redan det något fast att hålla sig till. Att ge ut sig själv och ta emot en annan, det innebär en erfarenhet där njutningen måste ingå. Men utgår man från njutningen som enda måttstock så riskerar man att förstöra allt. Njutningens värde måste mätas i förhållande till vad som förekommit mellan parterna. Detta synsätt utesluter inte njutningen utan skänker den dess rätta dimension.

Dessa preciseringar är nödvändiga att få med i den sexuella fostran, ty det är av denna koppling mellan kropp och själ som resultatet av denna fostran beror. Den som fostras måste lära sig att rätt kunna skilja mellan äkta värden och skenbara, som båda spelar med i allt vi tar oss för. Man måste kunna nämna dem vid namn och inte falla i farstun för allehanda lyckobudskap. Man måste framför allt inse faran av att bryta sambandet mellan de tre poler som sexualiteten kretsar kring och akta sig för att påstå att det genitala är det samma som kärlek eller att genitalitet och erotik utgör kärleken eller att det i äktenskapet endast finns rum för fortplantning och kärlek. Man måste våga erkänna att det finns alienerande beteenden, just beroende på dessa sammanblandningar eller avsnörningar. Och detta gäller särskilt när beteendena kommer från teorier som påstår motsatsen eller från filmhjältar, psykiatriker och psykologer eller från sensationsreportagen om mannens och kvinnans sexuella beteenden.

Tar man inte itu ordentligt med dessa problem, lämnar man åt var och en att reda upp sina härvor bäst man kan allt eftersom de dyker upp via bildkonst, böcker, TV och tidningar. Man borde vid det här laget veta ganska väl hur urspårade, bortträngda och obeaktade värderingar slår tillbaka.

Kärleken

Den tredje polen som ingår i sexualiteten är kärleken, det vill säga den djupa strävan efter den andres lycka, utveckling och fullkomning, där givandet är ett uttryck just för kärleken. Att älska är att vilja dens bästa som kärleken riktar sig till. Mycket har sagts om kärleken och dess avarter. Vi skall inte dröja vid detta.

Efter diverse omvälvningar inom de rivaliserande psykologiska skolorna börjar man nu urskilja en uppfattning som i människan ser något totalt, enhetligt och sammanhållet. En psykologi som är både dynamisk och altruistisk. Den söker anpassa sig till de element och de funktioner som ingår i människan hierarkiskt sett. Man skulle kunna kalla den en tredje ståndpunkt. Och denna inställning påverkar också synen på sexualiteten. Denna kan definieras som en relation, en öppenhet, en kontakt, en kreativitet av dynamisk styrka. Det rör sig i grund och botten om en biologisk realitet, som är endera maskulin eller feminin. Olikhet råder på det anatomiska och fysiologiska planet, men samtidigt finns en öppenhet gentemot en annan människa, och det skapas en fullständighet. Den räknar med barnet, i enlighet med denna definition, som innebär att barnet är frukten av detta äktenskapliga handlande som människans sexualliv utgör.

Härvid utbildas två gyllene kedjor: dels i vad gäller relationer, tagande och givande, beröring och gemenskap; dels i vad gäller skapande kraft, befruktning och fortplantning.

Man måste noga hålla dessa bägge samband åtskils, ty det rationella drag som hör till sexualiteten är inte bara något som gäller det sexuella och än mindre fortplantningen enbart. Den sexuella rationaliteten trycker också sin stämpel på kunskap och känsla. Annorlunda uttryckt: den mänskliga personen ryms aldrig i någon av sina dimensioner var för sig, könsdriften sträcker sig utöver tillfredsställelsen, och sexualiteten för med sig mer än fortplantningen. Den mänskliga sexualiteten är i första hand ett val och inte enbart driftsutlevelse. Den är inte rent instinktiv, utan först och främst något framåtriktat. Den definieras bäst genom sin relation till den andra personen och sett i ett längre perspektiv till barnet.

För att ge en riktig bild av sexualiteten måste man räkna med många poster: bipolaritet och komplementaritet, manligt och kvinnligt i sättet att förhålla sig till omvärlden och bete sig rent fysiskt, ett mångfacetterat ”språk” med konsekvenser för materien, organismen och anden. Relation, öppenhet, kontakt och kreativitet – ja, man kunde länge fortsmitta uppräkningen.

c. – Sexualitetens tvetydighet

Av vad som kan iakttas i sexualiteten framtonar ett slags dubbelexponering – där finns öppenhet, kontakt och kreativitet, alltså något som inte är givet utan vidare; därtill kommer att det genitala, det erotiska spelet och kärleken inte av sig själva hör ihop. Sexualiteten kan urarta till en låsning av det egna jaget, till härsklystnad och dominans. Den kan förfalla till erotism, snask, neuroser och perversitet, m.a.o. ikläda sig alla de former av sexuell alienation som om något är ett tecken på bristande frigörelse. Personen i fråga har gått i baklås på ett eller annat sätt. Frigörelsen har inte kommit till sin rätt med påföljande positiva verkningar.

Det känns egendomligt att bevittna den fantastiska begreppsförvirringen som härvid råder. Somliga kallar det frigörelse som egentligen är förslavning, medan andra menar alldeles tvärtom. Wilhelm Reich hävdade att om bara driften lämnades åt sig själv så skulle den med tiden också fostra sig själv. Den prunkande frigjordheten skulle sammanfalla med den genitala fulländningen, och då skulle det också vara slut med människans aggressivitet. Skrattretande? Tja, det är visor tryckta i år. En av de första uppgifterna för sexualundervisning är att identifiera och hänföra dessa teorier till respektive upphovsman.

d. – Sexualiteten och den fortlöpande personlighetsdaningen

Likaväl som det är viktigt att den sexuella fostran under barndomen och uppväxtåren görs på ett medvetet sätt och inte lämnas åt slumpen, så är det nödvändigt att den följs upp i ett större personlighetsdanande sammanhang livet igenom. Det kan mycket väl hända att en lyckligt inledd sexuell fostran senare helt förfelas, just därför att man inte insett kontinuitetens betydelse. Varje levnadsålder gömmer på sin egna svårigheter och fallgropar som man kan hamna i. Det är helt grundlöst att intala sig att bara man har lagt en grund i de tidiga åren så är allt uppklarat för kommande dagar. Man måste hålla jämna steg med en mognadsprocess. Den som inte stöttas i detta avseende blir ostadig och faller. Ålderskurvan visar entydigt var skilsmässorna brukar inträffa, även om det kan finnas skillnader mellan länder och epoker. Man kan också peka på kritiska åldrar, då många avhopp från prästämbetet inträffar, ibland till följd av uppkommande sexuella problem. Jung har skarpsinnigt iakttagit att ”på grund av psykiska nedgångsperioder hela delar av vår personlighet kan sjunka ned i det undermedvetna och inte visa sig på åratal”. Genomgripande förändringar blir en följd härav – man säger ju ibland att en person ordagrant ”är som en helt annan människa” alltsedan en viss händelse.

Ett är säkert: människans sexualitet är ofrånkomligen något dynamiskt, och utvecklingen måste följas uppmärksamt alltifrån ett primitivt och infantilt, helt egocentriskt stadium fram emot öppenheten, kontaktsökandet och kreativiteten. Den är en följd av stadier som ger ökat rum åt en trevande ansvarskänsla trots kvardröjande koncentration på det egna jaget; inställningen förstärks till vidmakthållande av moraliska, intellektuella och kreativa värden och framför allt en förmåga att till slut inbördes rangordna dessa. Varje steg framåt längs denna väg bör motsvaras av en ny etapp också i den sexuella fostran. Den primitiva instinkten i dess ursprungliga stadier möts i fortsättningen av ett vacklande mellan oarten och det rätta. Så stabiliseras känslolivet samtidigt som sinnet för ansvar tilltar. Egoismen viker, en viss återhållsamhet inställer sig, och mötet med den andra parten medför att man kan älska någon för dennes egen skull. Så småningom sker en integrering av de olika poler som utmärker sexualiteten: det genitala, det erotiska, kärleken. Ett idealiskt förhållande? Man lyckas aldrig fullständigt. Men det finns fler som lever i överensstämmelse därmed än vad man tror. Framför allt finns det många som kommer dithän utan någon direkt teologisk insikt. Gud skyddar de sina. Han inbjuder oss samtidigt att delta i Försynens plan, och då sätter han alla trumfkort i vår hand. – Könsdriften ärvde vi alla lika, och den kan som öppenhet, gemenskap och skaparkraft stå i fullt flor i alla stånd och villkor: inom eller utom äktenskapet och i det åt Gud vigda livet i alla dess former.

Det är uppenbart att man kan leva ut sin sexualitet som man och kvinna utan tanke på fortplantning. Den definition vi givit av sexualiteten bygger just på detta. Livet i celibat, såväl prästens som ordensfolkets, kan vara ett äkta uttryck för en mänsklig sexualitet som till sitt innersta väsen är relation, öppenhet, kontakt och kreativitet. Detta sätt att leva innebär krav på klarsyn, självkontroll och redlighet (vertu). Det får inte bli en fråga om att avköna människor eller borttränga deras drifter. Tror man det visar det bara att man ingenting fattat av sexualitetens egentliga natur.

B. Den kristna sexualitetsuppfattningen

Nåden förutsätter naturen. Den kristna sexualitetsuppfattningen baserar sig alltså på en sexualantropologi. Men det finns något härutöver. Tron upplyser förnuftet. Den andliga dimension som kristendomen rymmer, kan icke acceptera en på rationella grunder baserad antropologi av materialistisk typ. Det finns mängder av värden som har uppenbarats och som utgör en nådegåva, som ger oss den rätta förståelsen av denna mänskliga yttring som sexualiteten utgör. Dessa värden förblir dock obekanta för dem som inte orkar sätta sig in i detta evangeliska perspektiv. Många av dessa människor strävar efter att kunna skaffa mänskligheten verklig lycka. Men de är okunniga om att ”det glada budskapet” omfattar alla Guds barn, inberäknat dessas sexualitet. Det vore inte likt Gud att tillbakavisa någon del av sin egen skapelse.

a) Sett ur bibelns synvinkel är sexualiteten en egenskap som hör samman med människan, och som ryms i hennes personlighet, i hennes liv. Mänskligheten är endera maskulin eller feminin. Det rör sig alltså om en egenskap, inte om någon pålaga, något krux eller något smyghål där Gud är borta. För denna gåva måste man tacka och lova Gud.

b) En Guds avbild. Sexualiteten, som trycker sin stämpel på vårt sätt att vara till – endera som man eller som kvinna – är det konkreta sätt varpå Skaparen velat att vi skall vara till som Guds avbild. Gud är en personlig Gud med relation, öppenhet, gemenskap och kreativitet som ingående beståndsdelar i sitt väsen. Guds avbild i mannen och kvinnan återspeglas i förnuftet och viljan, liksom också konkret i hela varelsen. Bibeln säger: ”Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem” (1 Mos. 1:27). Bipolaritet och komplementaritet i återgivandet av Gudsbilden! Jung menade att sexualiteten är Guds frånsida, skuggsidan av hans bild. Denna dunkla väsensart kommer kanske ur djupet av Guds varande, men i sig är sexualiteten – genom att den är en avbild – en ljus verklighet, och det är den ljusa sidan som måste komma med i den sexuella fostran.

c) En avbild av den ene och treenige Guden. Alldeles som uppenbarelsen visar oss Gud så är kärleken något givet, något mottaget, något samägt och något skapande; och därmed också en kärlek som undsätter oss för att skaffa frälsning och befrielse då den satt en utvald varelse i vår väg.

d) En verklighet som skall levas i Kristi anda. Häri ligger inriktningen av sexuallivet redan utstakad: i Jesu anda och tack vare Hans ande. Guds egen kärlek tränger in i människans sexualliv, i äktenskapet och i celibatet, i prästens och i ordensfolkets liv; det genitala, det erotiska och kärleken inneslutes i den kärlek som leves i saligprisningarnas tecken. Mannen och kvinnan blir till ömsesidiga gåvor: de utvecklar varandra, frigör varandra – och sexualiteten förvandlas till ett kraftcentrum av engagemang för något gemensamt. Kärleken och livet uppenbaras på det sättet oupphörligen.

e) Sexualiteten vid uppståndelsen. Kristus har själv sagt: ”Vid uppståndelsen taga män sig icke hustrur, ej heller givas hustrur åt män” (Matt. 22:30). Skillnaden mellan man och kvinna upphör inte vid uppståndelsen, ty skapelsen skall fortsätta att vara en Guds avbild. Sexualiteten kommer alltså att bestå som ett sätt att mötas, att öppna sig för varandra, ett sätt att uppnå kreativitet. De förhärligade kropparna kommer att uppnå en högsta förening i kärleken utan omvägen över sexualiteten. Men vår jordiska erfarenhet av kärlek kommer att nå en sådan grad av fullkomning i himmelen, att allt kommer att framstå som förnyat. Och så kan till sist det rike tillkomma, som tagit vägen över inkarnationen och uppståndelsen.

f) Maria. Maria förverkligade som ingen gjort helt och fullt denna avbild av Gud på jorden, eftersom hon var både jungfru och moder. Som en Guds avbild inkarnerade hon kärleken som gåva, som något mottaget, delat och skapande. Det kan kallas en könsroll av det mest krävande slag i sin renaste uppenbarelse. Hade inte hennes Son utgått från henne, så hade Han inte varit det inkarnerade Ordet. Om han varit frukten av Maria och Josef, så hade han varit enbart en Guds styvson. Och säger man i samstämmighet med traditionen att hon var jungfru före, under och efter barnets födsel så visar detta att sexualiteten i och med henne uppnådde förhållandena i himmelriket.

g) Sexualitetens tvetydighet. Alldeles som förnuftet självt kan fastställa säger bibeln att det finns en tvetydighet i den mänskliga sexualiteten. Den utpekar upphovet därtill. Den utpekar också vägen till befrielse därifrån. Den kristne tillhör Kristus som en av lemmarna i Hans kropp. Tack vare detta samband har således sexualiteten givits nya möjligheter, återlösts, återinlemmats i kärleken. Det Kristus avser när Han talar om äktenskapet och jungfruligheten är detta fulla förverkligande av kärleken såsom den var tänkt i Guds skapelseplan. Dynamiken i sexualiteten med dess inslag av relation, öppenhet, gemenskap och kreativitet kan levas fram som ett ”tecken” för himmelriket och med himmelriket som mål. Den äktenskapliga kärleken liksom kärleken i kyskhet är var för sig en avglans av Kristi förening med sin kyrka. De förenas i den salighet som tillkommer de renhjärtade och som är oförkränkthetens salighet, vare sig bland äkta par eller i det åt Gud vigda livet.

h) Att skåda Gud. Tanken på offer, som finns med vid sidan av Guds förhärligande i själva frälsningen, visar varför kyrkan insisterar på askes, disciplin och helgelse. Ty det är endast på sådana villkor som man kan skåda Gud. Det är priset för allt samband med vad ovanefter är. Om det nu är så att uppståndelsen består i kroppens förklaring och förhärligande, bör ju jordelivet vara en beredelse inför detta tillstånd.

i) Sensus fidelium. Låt oss så tillägga, att vid sidan av Skriften, läroämbetet och den levande traditionen, Sensus fidelium, måste kunna åberopas i dessa frågor. Andra Vatikankonciliet påminner om detta synsätt genom konstitutionen Lumen gentium.

Övers. o. sammandrag: Jarl Ekman