Den latinska katolska kyrkan i dagens Turkiet

Dagens Turkiet är väldigt olikt förra århundradets. Ett nytt anatoliskt och konservativt borgerskap har uppstått, AKP (Partiet för rättvisa och utveckling). Det tog makten år 2002 och tog sedan kontrollen över militären, och allt detta har förändrat landet på djupet i alla dess sektorer. Utrikespolitiken och ekonomin har utvecklats och tagit steget helt och fullt in i globaliseringen och har förvandlat Turkiet till en mellanstor makt. Internt har infrastrukturerna vuxit oerhört mycket, modern stadsplanering sprids överallt, i alla städer öppnas köpcentra och tiotals privata universitet har grundats.

Även den officiella ideologin har förändrats på djupet och samhälls- och kulturlivet har blivit litet mer ”konservativt”. Detta tar sig uttryck i olika livsstilar, men också i en stadsplanering som präglas av symboler som påminner om den förrepublikanska tiden.

De senaste årens nya internationella och nationella kontexter har ställt Turkiet inför nya utmaningar. Internationellt har krisen i de arabiska vårarna satt stopp för en regional utrikespolitik som präglades av öppenhet. I dag stöder Turkiet alla dem som motsätter sig Assad i Syrien. Kriget i Syrien och uppkomsten av den självutnämnda Islamiska staten har lett till att nästan 2 miljoner flyktingar kommit till Turkiet.

På en nationell nivå har man de senaste åren betonat statens ”presidentialisering”. Fredsprocessen med den kurdiska rörelsen, som inletts med tillförsikt, frystes ner efter det attentat som utfördes av IS i juli. Demonstrationerna i juni 2013 kring Gezi-parken, den långsammare ekonomiska tillväxten och en mer instabil region har präglat en övergångsperiod. I denna kontext ledde det allmänna valet i juni 2015 till att AKP inte längre kunde regera ensamt utan ett nyval blev nödvändigt. I Ankara inträffade så den 10 oktober en explosion under en fredlig demonstration. 97 personer dödades och omkring 250 skadades. Valet i november innebar sedan att Erdogan fick absolut majoritet.

En kyrka i förändring

Dessa förändringar har också påverkat lokalkyrkan. Den katolska latinska kyrkan i Turkiet är bara en liten del av alla kristna, som uppgår till mellan 100 000 och 150 000 personer (0,15 procent av befolkningen). Hälften av dem är armenier, men här ingår också syrier, ortodoxer (främst araber, med tanke på att grekerna inte är fler än 3 000 personer), kaldéer (vars antal utökas av flyktingar från Irak) och protestanter av olika samfund, främst evangeliska. Den katolska kyrkan omfattar också, vid sidan om latinska katoliker (levantiner, konvertiter och utlänningar), orientaler (armeniska och syriska katoliker, liksom också kaldéer). De flesta kristna bor i Istanbul, men det finns kristna också i Smyrna och söderut, i regionerna Mersin och Antiochia, och i regionen Mardin. Andra, orientaler eller latinska katoliker, är spridda över resten av Anatolien.

Vid sidan om de kristnas historiska närvaro i detta land (för den latinska katolska kyrkan handlar det om levantiner), finns det nya kristna som kommer både från konversioner och framför allt från migrationer (särskilt ryssar eller personer från Östeuropa, filippiner, armenier från Armenien, georgier, kaldéer från Irak och syriska kristna från Syrien).

De är koncentrerade framför allt till de stora städerna, men flyktingar och asylsökande (de som erkänts som sådana, alltså inte de syrier som är ”gäster”) kan inte bosätta sig där och är spridda i ett sextiotal mellanstora ”satellitstäder”, som ibland är ganska konservativa, och som inte alls är vana vid kristna och där det just inte finns några kyrkliga strukturer.

När Turkiet öppnade sig för Afrika fick några tusen studenter från den världsdelen stipendier för att studera i landet och de finns också utspridda i landet. Därför kan kristna leva mycket isolerade. Turkiet tar också emot migranter från Afrika och flyktingar (främst somalier).

En del européer bosätter sig på den turkiska kusten för att där tillbringa ålderdomen, medan det finns landsförvisade i några stora städer, framför allt i Istanbul, Ankara och Smyrna. Man måste också nämna de turister som besöker badorter vid kusten eller historiska eller naturliga sevärdheter, liksom också de pilgrimer som vill ”vandra i aposteln Paulus fotspår” eller besöka viktiga kristna platser från de första århundradena, från Istanbul till Antiochia förbi Efesos och Kappadokien.

Den latinska katolska kyrkan i Turkiet rymmer alltså en stor mångfald och består i dag av tre delar.

1) Den historiska delen består av levantiner i Istanbul och Smyrna, som främst härstammar från européer (bland annat från Venedig, Genua och Frankrike) som under århundradena slagit sig ned i det ottomanska riket. De har turkisk nationalitet men brukar tala och fira gudstjänst på franska eller italienska. Förr var de inflytelserika både i affärsvärlden och i kyrkan, men i dag blir de allt färre. Den katolska kyrkans stora institutioner i Smyrna (två skolor) men framför allt i Istanbul (åtta skolor, två sjukhus, två ålderdomshem, men också kloster och församlingar), som en gång tjänade dem drivs i dag av utländskt ordensfolk. Allt färre, särskilt i skolorna, vittnar om ett ärofullt förflutet men finns ännu kvar även om de tjänar en vidare allmänhet och ibland funderar över sin egen framtid.

2) Den turkiska eller snarare turkisktalande beståndsdelen samlar, mer eller mindre harmoniskt beroende på platsen, de levantiner som gått över till landets språk, de kristna från andra riter som valt eller varit tvungna att ansluta sig till den latinska kyrkan, konverterade turkar och bofasta utlänningar. Denna turkisktalande latinska katolska kyrka, som är på väg att födas, har ibland svårt att finna sin plats och har stora behov vad gäller organisation och utbildning, framför allt därför att den katolska kyrkans strukturer sköts av utländskt ordensfolk, som ofta har svårigheter med landets språk och kultur. De orientaliska kyrkorna och de protestantiska, ofta evangelikala samfund, samlar främst kristna som fötts i landet. De orientaliska kyrkorna har liksom de protestantiska gemenskaperna konvertiter med liknande behov, och det stimulerar samarbete.

3) Slutligen finns det en internationell beståndsdel som utgörs av landsförvisade, studenter, migranter, asylsökande eller flyktingar, turister och pilgrimer som tas emot i kyrkliga gemenskaper där man främst firar gudstjänst på franska, italienska, engelska, tyska eller polska.

Ett ordensliv i förändring

Den latinska katolska kyrkans strukturer – stift, församlingar och andra institutioner – bärs upp av utländska kongregationer och av ett antal fidei donum-präster, totalt omkring 130 personer. Det finns alltså knappt något inhemskt prästerskap, och ordensmänniskor från Turkiet bor ofta utomlands. Lyckligtvis finns gudsvigt och turkiskt lekfolk med vilka de kan samarbeta och stöttas av.

Bland de manliga kongregationer och ordnar som verkar i Turkiet är franciskanerna flest. De har flera gemenskaper av konventualer, minoriter och kapuciner i olika delar av landet. Vi får inte glömma dominikanerna och kristna skolans bröder, som finns i Istanbul och Smyrna; salesianer, assumptionister och lasarister i Istanbul, och jesuiter i Ankara och Trabzon. Dessa ordensmän är oftast ansvariga för församlingar, men också för vissa skolor.

Bland kvinnliga kongregationer skall vi främst minnas systrarna av den obefläckade avlelsen från Ivrea, som verkar i två sjukhus i Istanbul; de fattigas små systrar, som ansvarar för ett reträtthus; systrarna av Vår Fru av Sion, som verkar i skolvärlden; assumptionssystrarna; Jesu och Marias små systrar; kyrkans döttrar som tjänar pilgrimer i Tarsos. Tre franciskanska missionärer av det Heliga Hjärtat har nyss öppnat en gemenskap med gästhem på ön Büyükada nära Istanbul. Dessutom finns det kyrkliga rörelser som Focolare och Neokatekumenatet, och i olika delar av Turkiet finns det gudsvigt lekfolk och nya gemenskaper.

Denna mångfald av ordenslivets familjer och nådegåvor är både en rikedom och en utmaning. Förbundet för ordensfolk i Turkiet försöker hjälpa ordensmän och ordenskvinnor att lära känna varandra, att stärka enheten dem emellan och att vara ett allt livfullare tecken för Guds rike. Det faktum att ordensfolket ofta har en egen hierarki vid sidan av lokalkyrkans hierarki är ibland en utmaning för de lokala biskoparna, men samtidigt är biskoparna själva ordensmän. Utmaningen handlar om att samla dem alla kring gemensamma mål och att finna medel för att kunna förverkliga dessa mål.

Men man måste också lägga märka till en annan mångfald. De senaste åren har dessa gemenskaper själva förändrats. De blir allt mer internationella, för de tar emot ordensfolk från Östeuropa och från världens alla hörn, eftersom kallelserna blir färre i de länder som tidigare var särskilt aktiva i missionen, medan kyrkorna i världens södra del utvecklas. Detta kan bli ett tillfälle för autentiskt vittnesbörd om broderligt liv, men kräver också ett stort engagemang. Mötet mellan olika ”kyrkliga kulturer” kan vara berikande men är en utmaning. Vissa gemenskaper är som ett litet koncentrat av världskyrkan och är en bild av de församlingar som de tjänar.

Bland detta ordensfolk har de flesta kommit ganska nyligen till Turkiet (de flesta har kommit efter år 2000). Ofta talar de inte språket bra, särskilt i Istanbuls kosmopolitiska universum. Det turkiska språket är svårt att lära sig, särskilt för äldre. Ordensfolk förflyttas ofta. Allt detta gör det svårt att skapa en verkligt ”lokal” kyrka med tanke på hur lång tid som krävs för en verklig inkulturation. Eftersom de flesta av kyrkans ledare är utlänningar, är kyrkan inte alltid närvarande i landets samhällsliv och kulturliv, och är nästan helt frånvarande i medierna.

Det är svårt att sända unga till Turkiet, därför att ordenslivet i detta land ibland är ganska fruktlöst och kräver män och kvinnor som uppnått hög mänsklig och andlig jämvikt och som har svarat på ett ”särskilt kall”. Att verka som ordensfolk i Turkiet, som en minoritet i en turkisk och muslimsk värld vid sidan av andra minoriteter och kulturer i en ofta juridiskt oklar situation, kräver därför ett ”kall i kallet”.

Utanför institutionerna är arbetet ibland oklart och kräver ödmjukhet, tålamod, öppenhet för andra och för det oförutsedda, ifrågasättande av de egna övertygelserna, och ofta gäller det ett begränsat antal personer. I institutionerna, särskilt i skolorna, har ordensfolket ofta svårt att finna efterföljare i den egna kongregationen, och det leder till att det är svårt att upprätthålla respektabla institutioner, och ibland får man gå över till att vara närvarande på något annat sätt.

En hierarki i förändring

Kyrkan förändras också i sin hierarki på alla nivåer. Ärkebiskop Antonio Lucibello, apostolisk nuntie i Turkiet och Turkmenistan, kom till Turkiet för att förbereda påven Benedictus XVI:s besök år 2006 och förberedde sedan också påven Franciskus besök i november 2014. Han lämnade sitt uppdrag i somras. Nuntiaturen är anförtrodd åt monsignor Angelo Accattino, som är chargé d’affaires. Det finns mycket att göra på lokal kyrklig nivå.

Den latinska katolska kyrkan är organiserad i tre kyrkoregioner som är vitt skilda sinsemellan och vars biskopar alla är utländska ordensmän: 1) det apostoliska vikariatet i Istanbul, som omfattar de flesta kristna, ordensfolk och de katolska institutionerna; 2) ärkestiftet Smyrna, som bevarar minnet av en ärofull levantinsk värld och som också omfattar en vallfartsort, vigd åt jungfru Maria, nära Efesos; 3) det apostoliska vikariatet för Anatolien, som omfattar den östra delen av Turkiet, särskilt små gemenskaper i södra Turkiet från Mersin och Antiochia och på Svarta havskusten i trakten kring Trabzon.

Efter mordet år 2010 på ärkebiskop Luigi Padovese, som tillhörde kapucinorden och var den siste apostoliske vikarien för Anatolien, förblev uppdraget vakant i fem år. Nu har jesuiten Paolo Bizzetti utnämnts till ny apostolisk vikarie. Ärkebiskop Louis Pelâtre, apostolisk vikarie för Istanbul, och ärkebiskopen av Smyrna Ruggero Franceschini har bägge fyllt 75 år och har därför lämnat in sina avskedsansökningar. Den 1 november utnämndes dominikanpater Lorenzo Piretto till Franceschinis efterträdare. Turkiets biskopskonferens, som omfattar de orientaliska katolska kyrkorna (kaldeisk-katolska, armenisk-katolska och syrisk-katolska) leds för närvarande av de armeniska katolikernas ärkebiskop Levon Zekiyan, som vigdes för ett år sedan.

Glädjeämnen och sorger för ordensfolk i Turkiet

Det kan vara en källa till stor glädje att leva som ordensfolk i Turkiet. Det är ett uppdrag där varje möte är en provokation och ett äventyr på grund av mångfalden: psykologisk, andlig, kulturell, språklig, konfessionell och religiös.

Livet i de små gemenskaperna, som ofta är mångkulturella och ibland relativt isolerade, är en daglig utmaning, som låter dem som accepterar att ständigt ifrågasättas, att växa. I församlingarna är så få personer inblandade att man får ge upp varje hopp om effektivitet. Det leder till att man mest ägnar sig åt de personer som man möter sporadiskt innan de reser till andra platser, vare sig de är besökare, pilgrimer, landsförvisade, konvertiter eller flyktingar. Varje dag får man erfara vad det betyder att ge utan att vänta sig något i gengäld, både i mötet med människor och i den enkla närvaron i de lokala gemenskaperna och ibland i vad som kan förefalla overksamhet på några mer isolerade platser.

Att lära sig det turkiska språket och den turkiska kulturen är en prövning för alla utländska ordenspersoner. För dem som inte klarar av det är risken stor att bli isolerad i ett ghetto. Men de som klarar av det kan erfara glädjen i att lära känna ett kulturellt och religiöst universum som varje dag är en källa till förundran men också till trötthet, ty konflikten med mångfalden tar aldrig slut och de problem som uppstår är alltid desamma, även om personerna byts ut.

Ordensfolket består mest av utlänningar och gäster i Turkiet, och därför uttrycker de sig inte väl på landets språk. Därför blir de nästan aldrig involverade i landets sociala, politiska eller kulturella liv och därför får de endast hjälp av vissa institutioner – särskilt i Istanbul – och av församlingar och lekfolk som de samarbetar med.

Språket är också orsaken till varför inkulturationen är så svår för den katolska kyrkan i Turkiet. Hela Bibeln har endast översatts av protestanter och på ett sätt som passar dem. För katolsk gudstjänst måste texterna ses över. Det finns nästan ingen seriös utbildning. Sångerna är anpassningar av italienska och franska sånger, och så vidare. Det turkiska språket har ingen kristen historia. Minoriteternas språk var historiskt sett armeniska, syriska, kaldeiska, grekiska, eller franska och italienska för västerlänningarna.

Ett viktigt problem för den katolska kyrkan i Turkiet är att den saknar juridiskt erkännande. Det gör att den egendom som kyrkan hade före revolutionen 1923 ibland ifrågasätts, och att de utlänningar som arbetar för kyrkan inte har någon klar status. Det gör det svårt att få uppehållstillstånd och tvingar många att vända sig till den egna ambassaden.

Den katolska kyrkan äger en del byggnader på de platser där kyrkan funnits under historisk tid, men i dag är det många kristna – flyktingar, utländska studenter eller lokala kristna – som lever långt från dessa platser. I alla viktiga städer i Anatolien har protestanterna små gemenskaper som också besöks av vissa katoliker. Den lokala katolska kyrkan har ännu inte blivit helt medveten om hur stort problemet är, och den ger inte stor hjälp åt dessa isolerade personer och gemenskaper. Det är också sant att bristen på juridiskt erkännande inte gör saken lättare. Kyrkan saknar också ekonomiskt stöd.

Men att leva som ordensfolk i Turkiet är också att känna världens hjärta slå och att leva enligt denna hjärtrytm. Den nuvarande premiärministern Ahmet Davutoglu, som ligger bakom AKP:s utrikespolitik, betonar att rent geopolitiskt är Turkiet en mötesplats, som rymmer olika kulturella, religiösa, geografiska och politiska världar och utgör en resonansbotten för dem. Ett exempel är det växande antalet migranter och flyktingar. Och detta är något som den katolska kyrkan månar särskilt om. Landets Caritas och Kader, en kaldeisk NGO, utvecklar program för flyktingar tillsammans med församlingar och vissa institutioner. Detta arbete utförs ekumeniskt, bland annat i ett program för flyktingar i Istanbul som omfattar olika församlingar (Iimp), och interreligiöst, i samarbete också med muslimska flyktingar.

Att leva som ordensfolk i Turkiet innebär alltså att inandas ekumenik varje dag. I Istanbul finns det ekumeniska patriarkatet av Konstantinopel. Även om antalet grekisk-ortodoxa i landet har minskat kraftigt, så är ändå patriarkatet en viktig symbol för världskyrkan, vilket framgår av de senaste påvarnas besök. Många i Istanbul vill stärka vänskapsbandet med denna kyrka.

Men den största gemenskapen i Turkiet är armenierna. De har flera kyrkor och institutioner, särskilt i Istanbul. Den armeniska tidskriften Agos, som ges ut varannan vecka och grundades av Hrant Dink 1996, behandlar deras problem men försvarar också alla minoriteters rättigheter. De lokala protestantiska gemenskaperna tar emot konvertiter men också människor som kommer från andra minoriteter. De är verksamma i medierna och ger ut böcker och en del av deras initiativ är ekumeniska. Man kan till exempel nämna Sat 7 Türk, den turkiska avdelningen av en kristen tv-kanal, och, mer anspråkslöst, tidskriften Miras, som ges ut varannan månad och behandlar kristen fostran.

Mitt i Anatolien blir vissa kristna gemenskaper nödvändigtvis ekumeniska. I Ankara tar till exempel den lokala katolska gemenskapen emot armenier och syrier och deras ledare när de besöker huvudstaden. Söderut, i trakten kring Antiochia, lever ortodoxa araber, armenier och katoliker tillsammans.

Att leva i Turkiet som ordensfolk innebär också att inandas den ”interreligiösa dialogen” med muslimerna, som de kristna möter i vardagslivet och i institutionerna, och som de också möter i kyrkorna dit muslimerna kommer för att tända ett ljus, för att be om att befrias från någon sjukdom, och ibland rentav för att vara med på en gudstjänst eller för att förbereda ett av de många blandäktenskapen.

Detta möte med muslimerna äger också rum när man tar emot imamer på väg till Europa eller studenter från fakulteterna för islamisk teologi. Mötet kan också bli mer formellt på symposier eller konferenser som organiseras av en officiell institution eller av en sufisk eller neo-sufisk gemenskap. Ibland uppstår verkliga vänskapsband under dessa möten.

Men för att leva i Turkiet som ordensfolk måste man först och främst kunna vara kontemplativ. Varje dag kan man erfara att man känner igen Kristus i bröder och systrar och i varje människa man möter eller som kommer och knackar på dörren, var den människan än kommer ifrån. Det är en erfarenhet som får sin näring av bön och eukaristi. Guds rike är där, det sprids, i Turkiet liksom överallt, och katolska ordensmän och ordenskvinnor försöker bidra enligt sin ofta begränsade förmåga genom att sprida senapsfrön för vinden så gott de kan.

Översättning: Olle Brandt

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften La Civiltà Cattolica den 12 december 2015.

Jean-Marc Balhan är jesuitpater, verksam vid centret för studier av nutida islam, Ankara.