Dit du icke vill

Det är något egendomligt med läsning och särskilt med omläsning. Jag minns inte bara boken jag läst utan också var någonstans jag var när jag läste den.

I det här fallet minns jag den lilla salongen på ålderdomshemmet där jag sommarjobbade när jag var 17–18 år, ett mycket stillsamt, ganska mörkt rum med utsirade möbler. Det är i början av 1980-talet men inredningen känns flera decennier äldre. Miljön är präglad av många kvinnors liv – här både arbetar och bor kvinnor. Ett fåtal män lyckas inte ändra det intrycket. Nu är det söndag och mindre att göra än vanligt, så jag hinner ta fram en bok och läser om en kvinna som sitter på en kärra dragen av hästar. Jag ser för min inre syn hur hon sitter liksom högt upp, eller är det bara att hon är rakryggad? Hon är på väg till sitt fängelse, till sin kommande avrättning, anklagad för att vara häxa. En stor orätt är på väg att begås mot en stark kvinna som inte vill ge sig. I mitt minne överlagras den här synbilden på ett märkligt sätt med intrycken av finrummet på ålderdomshemmet. Boken jag läser är Ulla Isakssons Dit du icke vill (1956), en roman om 1670-talets häxförföljelser i Dalarna.

Ulla Isaksson (1916–2000) var en författare som var mycket läst av den egna generationen, särskilt av dem som delade hennes frikyrkliga uppväxt, och ett par av hennes romaner fanns i min farmors bokhylla. Hennes namn var också vagt bekant genom romanen Paradistorg som filmatiserats i slutet av 1970-talet. Så mycket visste jag, och jag kände igen bokens titel som ett bibelcitat. Det var en smula betryggande, trots dess hotfullhet: ”dit du icke vill”.

Men nu var det min svensklärare på gymnasiet som hade rekommenderat boken, och det var starkt bjudande. Hon var en person som vi i klassen litade på i allt, eftersom hon visade att hon trodde på oss som riktiga, tänkande människor, inte bara som elever i ett poängräknande och betygssättande skolsystem. Och nu hade det plötsligt lyst igenom att hon menade att just den här romanen var en bok som var bra på riktigt, en bok som vi inte på villkors vis fick gå miste om. Den var inte bara en skolbok, inte bara något som ingick i kursen, utan en avgörande bok. Att min svensklärare, som genom både sin kortlippta gråvita frisyr och sina vänsterpolitiska sympatier påminde om Sara Lidman, kunde ha intresse av samma författare som min folkpartistiska och missionskyrkliga farmor väckte min nyfikenhet.

När jag tar upp den här romanen igen har mer än 30 år gått. Fortfarande är det min lärares bedömning jag litar på: läs den här. Av min minnesbild från den första läsningen inser jag så småningom att jag inte förstod så mycket den gången. Kvinnans stolthet inför den orättvisa anklagelsen visar sig vara endast en av de många olika handlingstrådar och psykologiska skikt som Ulla Isaksson arbetar med. Att jag den gången uppfattade just stoltheten säger mer om en naiv läsart än om romanen som sådan. Det sena 1600-talets maktkamp mellan olika lokala grupper och centrala kyrkliga och statliga myndigheter hör till det som gick mig helt förbi: Det jag den gången läste var en roman som handlade om förr i tiden, likt böckerna om Kulla-Gulla eller utvandrarna – i mina gymnasistögon kunde det lika gärna rört sig om medeltid eller 1800-tal som 1600-tal.

Romanens huvudperson heter Hanna och är husfru i en av byns mer välbeställda gårdar, Lustiggården. Anklagelsen om den fruktansvärda synd det innebar att vara häxa i 1600-talets Sverige kuggar här på ett mycket speciellt sätt i en synd som hon faktiskt har på sitt samvete och är högst medveten om: ett äktenskapsbrott. Att hon inte är häxa vet hon, men lika starkt vet hon att den man som hon älskar inte är den storbonde hon är gift med utan en lärd, känslig och intelligent person, nämligen prästen. Hennes make, storbonden, är å sin sida en av dem som ställer sig bakom anklagelserna mot Hanna för att vara häxa. Han väljer därmed byns manliga gemenskap av beslutsfattare i stället för den kvinna han svurit tro.

Utan att det egentligen någonsin behöver nämnas i romanen står det fullt klart för läsaren att både prästen och kvinnan är lika skyldiga till det brott och den synd det innebar att utanför äktenskapet älska varandra. Men medan han befordras i den kyrkliga hierarkin och kan dra nytta av maktens vägar, råkar hon ut för maktens – eller kanske snarare maktlöshetens – värsta avigsidor. Barnen i byn, som hon gärna bjudit in på mat och ofta hjälpt i sitt välordnade hem, anklagar henne för att vara häxa. I den närbelägna staden, Falun, ställs hon inför rätta efter långvarigt förvar i ett improviserat fängelse i hembyn. Prästen hon möter vid avrättnings- och bålplatsen är den man hon älskar. Han har inte förrått henne men inte heller kunnat göra mycket för att hjälpa henne. Allt hänger till sist på hur hon själv, inför erbjudandet om en sista nattvardsgång, kommer att svara på anklagelsen. Ska hon bekänna sig skyldig till trolldom eller ej? Prästen ger henne inte minsta vink, och villrådigheten växer. Skulle en bekännelse trots allt hjälpa henne? Sin stolthet trogen vägrar hon bekänna, och det räddar henne från döden.

I bakgrunden av denna minst sagt kontrastrika berättelse tecknas samtidigt den vardagsverklighet som är kvinnornas. Det är inte genom trolleri som den häxanklagade kvinnan kan häva en annan kvinnlig fånges till synes vanvettiga raseri i fängelset som sätter skräck i alla, fångar och vakter lika. Vad det rör sig om är mjölkstockning hos en ammande kvinna som blivit skild från sitt nyfödda barn, och det som behövs för att häva hennes plågor är bara att den rasande kvinnan, på Hannas befallning och på trots mot vaktens tidigare order, får ta till sig sitt dibarn igen. En helt ung flicka som delar plats med Hanna i fängelset berättar i ett slags intensiva visioner dels om häxornas göromål i Blåkulla, dels om det himmelska livet i Vitkulla, och såväl de onda som goda drömmarna och visionerna visar sig hämta sitt bränsle från den trånga krets som livsomständigheterna i byn utgör. Kvinnorna kan hjälpa varandra men också – i lika hög grad som männen men med andra medel – förgöra varandra.

Den mest egenartade hjälpen kommer emellertid Hanna till del genom hennes egen mor, StorAnna. Båda är de kloka och hushållningsskickliga genom sina kunskaper i läkekonst och örter, och den gamla modern bor med sin dotter på hennes makes, storbondens, rika gård. När häxanklagelserna kommer ingår det i vittnesmålen, på traditionellt vis, att häxan lagt ett förtrollat trästycke i sängen bredvid sin man på nätterna när hon varit ute på blåkullafärder. I Ulla Isakssons roman antyds emellertid en naturlig förklaring: Det är modern, StorAnna, som så att säga täckt upp för sin dotter i den äktenskapliga sängen, för att den inte ska verka tom, när Hanna är ute på nattligt kärleksmöte med den hon älskar, prästen. I fortsättningen av romanen framstår den här episoden som ett tyst kärleksbevis de två kvinnorna emellan: Modern skyddar sin dotter från upptäckt genom att i skydd av mörkret utsätta sig själv för storbondens famntag. När alla andra senare sviker Hanna, kvarstår moderns gärning som ett ofattbart stort försvar för kärleken, sådan den kan te sig, utanför såväl samhälleliga konventioner som kyrkliga regler. Likaså är de barn som föds välkomna och tas utan frågor emot av kvinnorna. Det påminner om Höga visans ord: ”Stör inte kärleken”. Såvitt jag förstår har något liknande varken förr eller senare beskrivits i skönlitteraturen.

Men jag kommer ändå att associera till en roman om häxförföljelserna som blivit mycket omtalad på sistone, Therése Söderlinds Vägen till Bålberget (2013). Här är det den ännu inte vuxna dottern som vid upprepade tillfällen blir våldtagen av mannen, men utan att modern, den häxanklagade, vågar eller har möjlighet att göra motstånd. I stället tar hon på sig dotterns incestuösa graviditet genom att själv låtsas vara gravid, och det sägs i romanen att hon gör det ”av kärlek”. Hon slipper på så vis ut ur fängelsehålan och undgår avrättning, men våldtäkterna av dottern fortgår.

Ulla Isakssons roman om häxförföljelsernas tid i Sverige skrevs redan i mitten av 1950-talet. Fyrtio år senare behandlades den i ett av kapitlen i Inger Littbergers avhandling om Ulla Isakssons romankonst. Kanske författaren kan ha inspirerats av Arthus Millers pjäs The Crucible (1953, senare översatt till svenska av Britt G. Hallqvist med titeln Häxjakten), som likaså tar upp det sena 1600-talets häxprocesser, men då inte i Dalarna utan i Salem i östra Nordamerika. Miller ska i sin tur ha tagit sikte på McCarthy-processerna i samtidens USA, och kanske kan denna nutida häxjakt också ha spelat roll för Ulla Isaksson. Kanske Eyvind Johnson i Drömmar om rosor och eld (1949), som utspelas i franska Loudun på 1630-talet där det var en jesuitpräst som stod anklagad, kan ha bidragit med inspiration. Kanske någon av romanens bottnar kan ha samband med hennes första äktenskap, men den biografiska bakgrunden har i så fall bleknat och tappat i intresse med tiden.

I Sverige skedde ett genombrott i forskningen om häxprocesserna inte förrän i början av 1970-talet med Bengt Ankarloos avhandling om trolldomsprocesserna, som på senare år populariserats och getts ut på nytt under titeln Satans raseri. Därefter har även historikerna Linda Oja och Marie Lennersand, för att nämna ett par av de viktigaste namnen, gjort stora insatser. De svenska barn- och ungdomsböcker som skildrat häxprocesserna ur barnens perspektiv, såväl ”visgossarnas” som de övergivna och moderlösa barnens, är skrivna från slutet av 1970-talet och framåt. Jan Guillous ”historiska reportage” Häxornas försvarare (2002), som finns både som bok och film (Häxornas tid, 2005–06), gav ämnet stor uppmärksamhet. Från den senare svenska skönlitterära horisonten har Söderlinds roman som utspelar sig i trakten av Torsåker och Nyland i Ångermanland redan nämnts, och från den internationella utgivningen bör särskilt Jeanette Wintersons Skymningsporten (The Daylight Gate, 2012), där miljön är Lancashire i det tidiga 1600-talets England, nämnas.

Men Ulla Isaksson var långt före alla dessa med att utforska de historiska häxprocessernas psykologiska och religiösa grunder. Också om man läser Dit du icke vill som en kvinnoroman står den en en smula ensam i sin samtid – flera decennier efter rösträtts- och frigörelseromanerna från det tidiga 1900-talet, och en bra bit före det sena 1960- och 1970-talets nya kvinnorörelse. Det är svårt att se att 1950- och 1960-talets stora namn, bland dem Sara Lidman, Birgitta Trotzig och Sonja Åkesson, gemensamt med Ulla Isaksson skulle utgöra någon litterär skola. Hon skriver på ett sätt som skapar bilder och eftertanke, och jag sätter gärna hennes berättarkonst i samma fack som Eyvind Johnsons och Kerstin Ekmans. Det är omöjligt att göra en spoiler genom att berätta romanens slut, därför att den här berättelsen är så mycket mer än bara sitt händelseförlopp.

När romanen slutar har Hanna varit helt nära sin avrättning och beredd att gå i döden, men hon friges. Kanske kan man säga att hon har utsatts för en skenavrättning av samma kaliber som den som år 1849 kom att bli avgörande för Dostojevskijs fortsatta liv och författarskap. Men vad återstår därefter för 1600-talets kvinna? Att fortsätta leva, att gå tillbaka till hembyn, sin make storbonden, barnen, hushållet, gården. Döden hade efter alla umbäranden kommit att framstå som en möjlig, till och med enklare, väg för henne, men hon tvingades avstå från den. ”När jag ville livet”, säger hon, ”då fick jag inte leva och när jag ville döden, då fick jag inte dö.” Samtidigt väljer ett par män som på olika sätt korsat hennes väg, genom förälskelser och angivelser, just denna enklare lösning genom att ta sitt liv.

Ulla Isakssons roman utspelar sig i historisk tid, den tar itu med maktfrågor av svåraste slag, och den skildrar kvinnors liv. Men den är framför allt en kärleksroman. Det som här ständigt står på spel är kärleken, inte bara till livet framför döden, utan det gäller också möjligheten till ett kärleksfullt liv – att våga, orka och ha förmåga att leva ett liv som innebär att älska. På så vis blir detta en bok att spegla sig i genom decennierna och generationerna. Minnesbilden av finrummet på ålderdomshemmet, där jag först läste romanen, blir som ett framkallningsrum som öppnar sig såväl bakåt som framåt i tiden, och läsningen vägleds av tidigare kvinnors erfarenheter och deras skilda livsomständigheter. Det sena 1600-talet blir 1950-tal, som i sin tur blir 1980-tal och så småningom 2010-tal. Vad kommer jag att få upptäcka om jag får möjlighet att göra ännu en omläsning om ytterligare 30 år?

Helena Bodin är docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och lektor vid Newmaninstitutet.