Döden, domen, himlen och helvetet enligt Griffiths

Paul J Griffiths bok Decreation – The Last Things of All Creatures är ett ovanligt verk av en ovanlig teolog. Griffiths är expert på Guptaperioden inom buddhistisk filosofi, men också en stor kännare av den kristna traditionen. I dag är Griffiths verksam som professor i katolskt tänkande vid Divinity School of Duke University och har skrivit ett flertal teologiska, filosofiska och religionssociologiska verk. Utmärkande för Griffiths arbeten är den långt drivna spekulationen, vilket inte minst visar sig i hans senaste bok: Decreation. På svenska blir titeln ”avskapelse”, en term Griffiths hämtat från Simone Weil för att beskriva de sista tingen för alla kreatur, det vill säga alla skapelser efter det att de så att säga avskapats, dragits ut ur de skadade förhållanden som enligt Griffiths tolkning av den augustinska teorin om fallet utmärker världen till den grad att den bör kallas för the devestation, förödelsen. Allt liv är dömt att dö och alla döda ting förfaller. Rentav kosmos självt är dömt till ett entropiskt sönderfall då krafterna i universum som genererar oordning är mäktigare än det som genererar ordning. Det är detta våld – immanent i skapelsen själv – som läran om änglarnas och människornas fall förklarar, menar Griffiths i Decreation. Och det bör vara de kristnas förhoppning att ordningen före detta fall in i våld och förödelse, som lika mycket uttrycker sig i mänskliga orättvisor som i stjärnors kollapser, ska återställas. Kristendomen är, i slutändan, för Griffiths en förhoppning om en värld utan kyrkogårdar. En värld utan död.

Griffiths skriver därför en eskatologi även om han är skeptisk till det begreppet. Termen eskatologi är alltför inexakt för att beskriva det som är uppgiften med Decreation: nämligen möjligheten att utveckla en lära om de yttersta tingen. Det handlar inte om att spekulera om någon framtid utan om att vända tillbaka till den kristna traditionen för att beskriva vad denna tradition säger om det sista ting som enligt Griffiths bör kunna tillskrivas varje beståndsdel av denna värld, snarare än bara människan. Det handlar följaktligen om en spekulation om det som kristna brukar kalla himmel och helvete. Griffiths spårar den latinska termen eschatologia till den lutherske 1600-talsteologen Abraham Calovius men noterar att det länge funnits traktater om de sista tingen, det vill säga om novissima, de sista tingen och novissimum, det sista tinget eller kanske snarare de allra sista tingen och det allra sista tinget. Den latinska termen novissimum har traditionellt använts för att översätta den grekiska termen för det sista tinget, eschaton, och med denna term, novissimum, hoppas Griffiths kunna förtydliga sitt ärende i Decreation. Termen novissimum kan översättas som det senaste eller det yngsta och innebär enligt Griffiths ett tillstånd som är så nytt att det inte kan bli nyare; det är ett tillstånd som tillskrivs vad han benämner repetitiv stasis, ett slags evig upprepning av nyhet som är så ny att inget någonsin kan bli nyare. Han exemplifierar detta märkliga och sista tillstånd med strukturen för John Donnes Holy Sonnets, där den inledande diktens första strof – Deigne at my hands this crown of prayer and praise – också är den avslutande diktens sista strof. Dikterna vävs samman i en upprepning ”som börjar och slutar, upprepar sig utan slut, för evigt förnyar sig”. På detta sätt visar sig de sista tingen, såväl de helvetiska som de himmelska, i förödelsen som liknelser, och det är de kristnas uppgift att försöka närma sig de tecken som pekar mot en värld bortom den skadade ordningen och försöka likna, imitera, dessa sista ting.

En sådan radikal efterföljelse, att här, mitt i världen, inte vara av världen, innebär nödvändigtvis spekulation och radikala tankeexperiment. Enligt Griffith är nämligen en av den katolska teologins främsta uppgifter just att spekulera genom att förhålla sig affirmativt och bejakande till kyrkans tradition och utveckla dess grundantaganden för att utifrån traditionen ställa långtgående frågor om trons implikationer samt att formulera spekulativa svar på vad begrepp som himmel och helvete kan innebära i både denna och den kommande världen. Traditionen är något som överförs och därför något i grunden levande och i behov av ständig tolkning utifrån kyrkans koncilier, dogmatik och lära. Meningssammanhanget, själva det faktum att kyrkan har en uppenbarad lära, är för Griffiths därmed utgångspunkten för den katolska teologin. Men det som många skulle kunna se som en gräns för spekulationen, en hämning av själva föreställningsförmågan, nämligen ”tvånget” att förhålla sig till den kristna traditionen, ser Griffiths som en inledning till ett tänkande som på många sätt utmanar vad vi dagligen betraktar som självklart. Uppenbarelsen, och den kristna traditionen som berättar om denna uppenbarelse, är i ett tillstånd av evigt fördjupande, då den rör en sanning som överskrider det ändliga och tidsliga i kraft av sin evighet, och det är teologers – och andras – uppgift att ständigt försöka tolka och förstå denna traditions sanningar som ett slags överflöd av mening, ständigt i behov av tolkning. Denna spekulation har Griffiths i ett annat sammanhang beskrivit som en lek, ett slags andligt äventyr, och i mycket är Decreation inget annat än en allvarsam tankelek med den kristna lärans sanningar om de yttersta tingen.

Traditionellt sett, noterar Griffiths, har det eskatologiska tänkandet begränsats till människan, men i Decreation undrar Griffiths om det finns möjlighet att utveckla en lära om de sista tingen som inbegriper djuren, växterna och rentav den döda materian. För om nu hela världen är fallen och hela skapelsen vrider sig i födslovåndor, som Paulus skriver, borde man inte då tänka sig en uppståndelse som inbegriper mer än människan? Den bibliska förhoppningen om en ny värld och en ny himmel antyder trots allt detta, men med vilken rätt kan man hoppas att uppståndelsen inbegriper hela den fallna världen utifrån den katolska läran och traditionen? Det är med denna ingång i traditionen som Griffiths närmar sig tidigare teologers spekulationer om det sista som också är det absolut senaste: döden, domen, himlen och helvetet.

Alla dessa begrepp är yttersta ting för Griffiths, döden i egenskap av att det för över människan till ett tillstånd bortom det ändliga livet, domen genom att tillskriva den döda antingen ett himmelskt eller helvetiskt novissimum, och himlen och helvetet själva genom att utgöra tillståndet för denna sista och aldrig upphörande nyhet. Utan att nämna det tangerar Griffiths den katolske teologen Hans Urs von Balthasars idé om att det himmelska tillståndet kan beskrivas som ett slags evig glädje, en ständig, aldrig upphörande förundran över de himmelska tingen. Men helvetet då? Innebär detta sista ting i sådana fall en oförmåga att vänja sig vid lidandet och straffet för begångna synder? Är helvetet en smärta utan slut?

Griffiths noterar hur teologer likt Augustinus och Thomas av Aquino detaljerat beskrivit helvetet som en plats för den mest fruktansvärda tortyr och påminner om att Thomas av Aquino rentav menar att himlens medborgare kommer att kunna gå ned i helvetet och iaktta de lidande för att själva njuta av Guds härlighet än mer. Men denna position är inte gångbar enligt Griffiths. Han anknyter till Hans Urs von Balthasars Kleiner Diskurs über die Hölle, som argumenterar för att helvetet kan vara en tom plats eller ett tomt tillstånd, genom att beskriva helvetet som en icke-plats. I egenskap av den subtila och försiktiga provokatör Griffiths trots allt är, beskriver han helvetet som en utopi, det vill säga en icke-plats, vilket ordet också betyder; ett tillstånd utan rum och därmed utan tid, med andra ord ett tillstånd som inte kan existera. Att dömas till helvetet är därmed inget annat än att döma sig själv till ett rent försvinnande genom att för evigt separera sig från Gud, skaparen av såväl rum som tid. Helvetet är en utopi, ett intet och därmed något utan rum och tid, utan varande.

Himlen däremot är just rum och tid för de uppståndna kropparna och för de odödliga, och då krävs det en seriös teologisk diskussion om vad som kommer att uppstå med människorna i detta nya kosmos. Griffiths påpekar att för Thomas av Aquino är det tydligt att det varken kommer att finnas djur eller växter efter skapelsen, utan skapelsen kommer att så att säga vara fullständigt humaniserad, en plats enbart för människan och hennes härlighet. Orsaken är att det är människan som är skapad enligt Guds avbild, och därmed tillskriven de sista tingen, medan ingen annan del i skapelsen är tilldelad denna gåva.

Griffiths vänder sig mot Thomas på två sätt. Först genom att försöka dekonstruera Thomas antropocentrism inifrån – ty om uppståndelsen enbart är till för människans härlighet, då bör man fråga om inte djur, växter och rentav död materia, kan behövas för att konstituera denna härlighet. Det andra sättet är att mer radikalt påminna om att den kristna traditionen säger att Herren är ”skaparen av allt som är, synligt och osynligt, levande och icke-levande. Och då är det också kristen lära att säga att Herren enbart agerar utifrån kärlek, eftersom det är vad han är till sin essens. Herren skapar därmed inte bara mångfalden av växter och djur utan älskar dem även utifrån deras egenart”. Det är med andra ord, menar Griffiths, inte på något sätt i strid med kristen lära att spekulera om en värld där lammet leker med lejonet, och där människan inte uppstår ensam utan tillsammans med hela skapelsens totalitet. Tvärtom är kanske en sådan generaliserad uppståndelse vad den kristna läran kräver. Uppståndelsen är ju en akt av kärlek som tvingar fram en omvandling av hela skapelsen.

Vad detta innebär kan vi knappast förstå, noterar Griffiths, men vi kan paradoxalt nog försöka uttrycka detta mysterium i böner, i teologisk spekulation och i andra former av kristen praxis som ställer något av det vackraste i människan, nämligen vår föreställningsförmåga och vår kapacitet till tro, i direkt relation till de yttersta tingen: själva förhoppningen om en ny värld och en ny himmel. Försöket att tänka det som inte går att tänka blir därför för Griffiths ett försök att också leva i denna värld, den så kallade förödelsen, utifrån värderingar och livsformer – barmhärtighet, förlåtelse, fattigdom, medlidande – som denna värld endast känner till som svaghet.

Decreation är en vacker och mycket märklig bok skriven av en djupt troende katolsk tänkare som visar hur komplex och rik den katolska traditionen är. Om många av dagens katolska teologer främst är inspirerade av Thomas av Aquino påminner Griffiths om att även andra arv – inte minst franciskanernas arv, kanske speciellt arvet från Bonaventura och Duns Scotus, men också Dantes och Pascals arv – är en del av kyrkans långa historia.

Pascal är speciellt viktig i Decreation, denne matematiker och augustinske teolog som beskrev den troende som ett vanedjur ständigt överskridande fixeringen vid jaget och den egna erfarenheten, rentav den egna innerligheten. Pascal är viktig för Griffiths då den stränge matematikern uppmanar den som tvivlar till att imitera andras tro och genom den rent djuriska efterapningen lära sig se det som är utanför henne, bortom den egna erfarenheten, och denna Pascals insikt att allt mänskligt är vanor, vanan att tro eller att inte tro, gör att Griffiths spekulativt frågar sig, ”kanske är erfarenhet […] själv en produkt av fallet, och därmed likt döden”. Djuret, växten eller rentav det orörliga bergsmassivet som till synes är försjunket i en ständig sabbat genom sitt rena varande tycks därmed kunna bli en vacker bild av evigheten i Griffiths teologi; ett tillstånd vi inte kan förstå med erfarenheten, men beskriva med hjälp av trons språk som hjälper oss att nå, röra och i slutändan se det som, kan vi hoppas, utlovats skapelsen i dess fullhet. Om jag nu, för att avsluta denna artikel försöker sammanfatta Griffiths ärende är det blott detta – allting i varats kedja, från de orörliga stenarna i havsdjupet till de fallna änglarna, längtar efter förlossning och förlossning är som Augustinus säger vila, en sabbat utan slut.

Mårten Björk är doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet.