Georg Kleins motstånd

Den som har följt Georg Klein genom hans tidigare böcker känner genast igen sig i den senaste essäsamling från 2015, Resistens. Tankar om motstånd. Här blandas återigen de tankespår som han bearbetat i ett tiotal volymer ända från ... istället för hemland (1984), via höjdpunkter som Pietà (1989), Den sjunde djävulen (1995) och Korpens blick (1998). Men när jag nu lyssnar till det han säger i Resistens mot en bakgrund av det jag hörde i hans tidiga volymer, så finns där en nyansskillnad: då fanns det en öppenhet i frågandet, närkampen med en plågsam ovisshet kunde få meningarna att skälva, när de prövade sig fram över en okänd, farlig terräng, men här, i den nya boken, är det mest ett konstaterande: så här är det! Då fanns en beredskap till dialog, nu tycks monologen ha tagit över. Klein redogör för hur det förhåller sig.

För den som inget vet om Georg Kleins författarskap kan det vara på sin plats med en kort bakgrund så att det blir lättare att följa med i resonemanget som följer.

Klein föddes i Ungern i mitten på 1920-talet och växte upp i en sekulariserad judisk miljö med starka kulturella intressen; genom tur och dristighet undkom han förintelsen av Ungerns judar vid slutet av andra världskriget, där större delen av hans släkt mördades. Genast efter kriget började han studera medicin vid universiteten i Szeged och Budapest i Ungern, men när det stod klart att ett kommunistiskt maktövertagande var nära förestående, valde han att fortsätta sina studier i Sverige. Efter examen gick han vidare som forskare inom tumörbiologin och fick 1957 en personlig professur på KI. Parallellt med ett intensivt och framgångsrikt forskningsarbete har han odlat sina två andra stora passioner i livet: litteratur och musik.

Redan i denna korta skiss finns antydningar om de kontraster Klein har bearbetat i sina essäer. I ett återkommande tema ställs den personliga friheten mot totalitära politiska system och utopier, de utgör två oförenliga motsatser; det andra temat tar sin utgångspunkt i tumörbiologi och här argumenterar han för att den biologiska och den humanistiska synen på människan kan ställas vid sidan av varandra, som två nödvändiga och kompletterande perspektiv. Det är i spänningsfältet mellan dessa två teman, som han i sina tidiga böcker har prövat sig fram till en helhetssyn, en sorts mångfacetterad syntes av vad det innebär att vara människa. I de senare samlingarna klarnar landskapet efter hand, och i Resistens blir den bild, som han länge varit på väg mot, nästan entydig. Lite förenklat kan den sammanfattas ungefär så här:

Hjälten är den starka personligheten, han som vet sin väg och följer den; han som inte ber om lov eller frågar om råd utan går rakt fram, och han vet hur man simmar motströms; det är han som ”aldrig tillåtit någon annan att påverka honom” (s. 212). Det kan vara de stora diktare, som Klein levat med (Dante, Rilke, Mann och många, många andra mindre namnkunniga), de kompromisslösa musikerna (Bach, Bartók), de banbrytande forskare inom biologi och genetik, som vikit av från de för tillfället gängse sanningarna, de egensinniga filosofer, som vågar formulera stora tankar (Schopenhauer, Nietzsche). Men hjältarna är ingalunda bara de som fått sig ett namn i historien utan också de namnlösa som byggt upp ett starkt motstånd mot omgivningens ”förtal, nedsvärtning och falska anklagelser” (s. 222).

Och vilken är hjältens fiende? Mot vad, mot vem strider han? I första hand mot de brutala utopier som förslavat och mördat tiotals, hundratals miljoner människor, nazismen och kommunismen, de som trodde sig skapa ett tusenårsrike bortom bergen av mördade människor. Men självklart börjar inte historien med de moderna utopierna – före dem hade Maktens män andra sätt att legitimera sin härskarställning. Fast egentligen är det inte den brutala härskaren som är den verkligt farliga fienden, utan det är alla maktens medlöpare, opportunisterna, kappvändarna, de som alltid flyter med strömmen, de medelmåttiga. Det är mot denna småskurenhet, mot dessa småskurna människor, som det gäller att strida, att göra motstånd.

Här kommer också tumörbiologin in, ett område som Klein är väl förtrogen med och ständigt återkommer till. Och i Resistens är hans ingång en fråga: Varför får inte alla människor cancer? Hans svarar genom att redogöra för några av de försvarsmekanismer evolutionen utrustat olika däggdjursarter med. Våra kroppar vet att på olika sätt göra motstånd mot en annars okontrollerad och dödlig tumörtillväxt.

Här finns självklart den analogi som vi blir uppmanade att notera: medan evolutionen utrustat våra kroppar med en någorlunda god förmåga att göra motstånd mot tumörtillväxt, även om den förmågan varierar från individ till individ, så är det mer klent beställt med vår förmåga att göra motstånd mot medlöperi och feghet, mot ”förtal, nedsvärtning och falska anklagelser”; men också här varierar förmågan från individ till individ. Det finns de lysande undantagen, de starka, självständiga personligheter, som inte ber om lov. De är de stora förebilderna för hur livet bör levas! Hur vi bör göra motstånd. Och när Klein i en tidigare bok (Meteorer. Tre lysande särlingar, 2008) skriver brev till en framtida läsare, har han följande rekommendation: ”Förbli trogen ditt behov av den tillfredsställelse du kan uppnå endast genom dina egna insatser” (s. 266).

Förebilder, ja, men de utgör egentligen inget hopp, eftersom vår situation i grunden är hopplös, universum är utan botten och tom på all mening, därför att vi har blivit till genom och är fortsatt utlämnade åt tillfälligheternas mekanik. Endast genom objektiva, naturvetenskapliga metoder kan vi nå fram till en korrekt beskrivning av människans plats och roll. Och om den vet vi i dag tillräckligt mycket för att entydigt kunna slå fast att vi är en produkt av slump och nödvändighet, och när vi så småningom sopas bort från scenen är det som om vi aldrig funnits. Att tro något annat är illusionsmakeri. Och därför utgör hjältarna egentligen inget hopp; de är lysande meteorer, som avtecknar sig mot den svarta himlen.

En väsentlig del i Georg Kleins författarskap kan lite lösligt karaktäriseras som personlig bekännelselitteratur: han berättar om personlighetsdanande händelser i sitt liv, berättar om en diktsvit, ett musikverk, som gripit honom och satt djupa spår; och om allt han skrivit varit en guidning av denna typ, så hade jag kunnat sluta denna anmälan här med en uppmaning: Läs honom och ta vara på det som stämmer med din egen musik- och litteratursmak! Förmodligen kommer du då att upptäcka nya, för dig tidigare okända författare eftersom Klein är mycket, mycket beläst.

Men det finns också hos honom en mycket tydlig tendens att argumentera, han tar ställning: det här är sant och det där är falskt, så här är vår faktiska situation och det där andra är bara illusionsmakerier av dem som inte orkar leva med sanningen. Men även om det monologiska tenderar att dominera i hans senare böcker – han är ju en stor beundrare av den autonoma personlighet, som för en inre monolog med sig själv – så skriver han likväl på ett sätt som bjuder in läsaren att komma med motargument och därför vore den här anmälan ofullständig om jag inte besvarar det han skrivet med några invändningar.

Invändningar

Det är framför allt på tre områden jag har invändningar mot hans argument och sakframställan.

Det första gäller det lättvindiga sätt på vilket Klein gång på gång (inte alltid men oftast) behandlar den evolutionära process genom vilken det specifikt mänskliga blivit till. Eller snarare, han behandlar inte den processen alls utan han väljer ett ideologiskt snabbspår, där den så kallade själviska genen raskt tar honom från cell- och tumörbiologi till de starkt lysande personligheterna, hjältarna som lyckats övervinna all den medelmåttighet, feghet och medlöperi, som evolutionen tyvärr också försett mänskligheten med. Men annat var väl heller inte att vänta eftersom människan liksom allt annat i allt är en produkt av tillfälligheter och ”den själviska genen”.

Här finns för mig två stora gåtor: den första är hur Klein rakt av har kunnat köpa ”den själviska genen”, denna lättviktiga, marknadsanpassade tankeprodukt, som lovar allt men inte förklarar någonting; den andra gåtan är varför Klein ignorerar den forskning, som gjorts på många, vitt skilda områden och som på nya sätt belyser människans evolutionära tillblivelse. Och jag tänker då bland annat på upptäckten inom neurobiologin av de så kallade spegelneuronerna (Rizzolatti och Sinigaglia: Mirrors in the Brain, 2006), och jag tänker på Jane Goodalls och Frans de Waals många och nyanserade studier kring samspelet i ett antal primatflockar, och jag tänker på Bowlbys och Ainsworths nu klassiska studier om den anknytningsprocess genom vilken barn har en möjlighet att bli någorlunda hela människor; och jag tänker på Paul Blooms tankeväckande studier i barns språkinlärning (How Children Learn the Meanings of Words, 2000), men framför allt tänker jag på Michael Tomasellos studier i uppkomsten av mänskligt språk (The Cultural Origins of Human Cognition, 1999; Constructing a Language, 2003; Origins of Human Communication. 2008; Why we Cooperate, 2008). Resultat av hela denna forskning har ju tecknat en tydlig bild av människan som en supersocial varelse, som kan bli till människa bara i och genom växelverkan med andra människor.

Jag skrev ovan att Klein helt tycks ha ignorerat denna forskning; och då utgår jag ifrån att han känner till den men att den inte gjort något bestående intryck, åtminstone har jag inte hittat några spår av den i hans essäsamlingar. För när han tar sig från tumörbiologiska mekanismer till människan som kulturvarelse nöjer han sig som regel (men inte alltid) med det genetiska snabbspåret.

Det andra området där jag har invändningar gäller en tydlig tendens i Kleins framställning att se relationen individ–grupp som en dikotomi. Och då använder jag begreppet dikotomi med dess logiska innebörd: de två begreppen utesluter ömsesidigt varandra och med dem är alla möjligheter uttömda (ett tredje gives inte). Jag tror inte att Klein någonstans formulerar detta explicit, men det går som en sammanbindande röd tråd genom hans böcker, vilket också är begripligt utifrån hans egna livserfarenheter. Under sina formativa år var han ju mycket konkret drabbad av hot från brutala massrörelser som nazism och kommunism, byggda med utopiska läror, som upphöjde gruppen, kollektivet till det absolutas nivå. Att tillhöra det rätta kollektivet kunde då bokstavligt talat vara livsavgörande, och vårt samhälle fungerar väl fortfarande så att det åtminstone i vissa kretsar befrämjar karriären om man har de rätta sociala markörerna för den rätta innegruppen. Så det är fullt ut begripligt att Klein kategoriskt, i bok efter bok, vänder sin avsky mot förtryckande gruppmentalitet och hyllar de lysande autonoma personligheterna, som inte faller undan utan står stadiga i sitt motstånd mot den kollektiva fördumningen. Det är begripligt – men jag vänder mig bestämt emot en framställning som gör individ och grupp till dikotomiska storheter, som alltså låter dem representera de enda tillgängliga alternativ som människan har att välja mellan.

En kort tillbakablick på vår 1900-talshistoria kan ge ett vidgat perspektiv. Om (grovt sett) först hälften av seklet var dominerat av romantiska, utopiska rörelser, där kollektivet, gruppgemenskapen, framställs som det absoluta (vilket väl i sin tur är en fortsättning på 1800-talets romantiska nationalism), så domineras senare hälften av 1900-talet av olika ideologier som upphöjde individen till det absoluta, till en individualism i Peer Gynts anda: det stora föredömet är att vara sig själv nog. Kanske är det befogat att se denna sena 1900-talsindividualism som en reaktion mot den tidigare kollektivismen. Och den nationalism med åtföljande rasism och främlingsfientlighet, som åter vaknat till liv under 2000-talet, kan väl ses som en reaktion på en tidigare generations individualism.

Dessa växlingar mellan kollektivistiska och individualistiska strömningar kan naturligtvis tas som intäkt för att de är dikotomiska storheter, men antag att de inte är de enda möjliga alternativen! Antag att den goda, den verkliga gemenskapen är möjlig och att vi – ur ett biologiskt, evolutionärt perspektiv – faktiskt är skapta för att leva i sådana gemenskaper, där vi inte är fångar men inte heller utbytbara! Antag att båda dessa två ideologiska -ismer är valhänta eller desperata försök att skingra fantomsmärtor efter en verklig gemenskap, en sann tillhörighet till varandra som vi förlorat! Men för Klein – så tycks det mig – är förhoppningen att en verklig gemenskap vore inte bara möjlig utan också ett alternativ som skulle kunna få inflytande över människans fortsatta historia på jorden, – den förhoppningen är för honom bara en världsfrämmande illusion, och hans skäl är vår egoism och förmåga till självbedrägeri.

Men om vi i stället går till vad vi i dag vet om barns (och andra primatungars) socialiseringsprocess, så sker den i bästa fall i ett dialektiskt samspel mellan avgränsning och tillhörighet, mellan distansering och identifiering. Det mycket lilla barnet (eller apungen) stämmer av med sin mamma, vad som är OK och vad det skall akta sig för, vad som är ”vi”, vad som är ”de andra”; och det lilla barnet (och apungen) har spegelneuroner i sin hjärna, så att det känner det som den andre känner; vår förmåga till inlevelse och medkänsla är också inskriven i vår evolutionära historia.

Det blir då mycket märkligt när Klein i Jag återvänder aldrig. Essäer i förintelsens skugga (2011) skriver: ”Vår arts inneboende själviskhet, viljans hänsynslöshet, de själviska generna, får vi leva med […] Samtidigt vet vi att vår evolution också har fört med sig en stor reserv av samarbetsvilja, altruism, empati och omtanke. Det är frågan om en balansgång, i all oändlighet. Mellan Skylla och Charybdis” (s. 196).

Mellan Skylla och Charybdis? Empati och omtanke är alltså ett lika stort ont som själviskhet och hänsynslöshet, och för hjälten gäller det att segla ensam och oberörd mellan dessa två hot ut på det stora, vida havet.

Relationen mellan avskildhet och gemenskap skall inte, får inte framställas som en dikotomi därför att i sista hand är det ett komplext dialektiskt samspel mellan två poler, som båda är helt nödvändiga i ett helt mänskligt liv. På 1940-talet, kunde Harlow placera rhesusapor i isoleringsburar för att studera dem som enskilda isolat. En individ är ju alltid en individ. I dag är sådana studier helt onödiga eftersom vi redan vet resultaten; konsekvent isolering är helt förödande, den bryter ner både rhesusapor och människor. Människans specifika socialitet är inte valbar. Vår egentligen enda stora livsutmaning är vad vi dag efter dag efter dag gör med den.

Klein ställer ibland frågan hur det kan komma sig att det är så många i Sverige som mår dåligt; vi lever ju ändå i ett av världens rikaste länder, har byggt ett hyfsat välordnat samhälle och har inte haft krig på över 200 år, vi borde vara nöjda – varför då dessa höga sjukskrivningstal, denna ökande utbrändhet? Varför denna mentala stress? Något bra svar har inte Klein. Men jag tror att en delorsak kan vara att i vår tid har individen upphöjts till det absoluta. Det högsta budet är ”Förverkliga dig själv!”, ”Förbli trogen ditt behov av den tillfredsställelse du kan uppnå endast genom dina egna insatser!”, du behöver ingen annan. Det låter fortfarande rätt bra i våra öron men i slutändan mår ingen bra av att hamna ensam i en av Harlows isoleringsburar. Och risken är uppenbar att ju starkare betoningen har legat på den autonoma individen, som alltings mått och mening, ju mer en verkligt levande gemenskap monteras ner och löses upp, desto kraftigare kommer rekylen att bli i kollektivistisk riktning även om den dröjer en generation eller två; kanske är dagens frambrytande nationalism och rasism i Europa bara de första föraningarna om något som kan bli mycket, mycket värre.

Min tredje punkt är egentligen inte en invändning utan mer av en reflexion och gäller den tendens jag tycker mig kunna spåra genom hans böcker, där monolog med tiden blir ett alltmer dominerande inslag, en tendens som ju också är konsekvent eftersom hans ideal är att ”aldrig tillåtit någon annan att påverka honom”, och att förbli trogen sitt behov av den tillfredsställelse som han kan uppnå endast genom sina ”egna insatser” och där det viktigaste samtalet är det man för med sig själv. Peer Gynts ”Var dig själv nog!” ger ju inte mycket utrymmer för verklig dialog. Det räcker med att förklara för andra hur det egentligen förhåller sig.

Kontrasten mellan tidiga och senare böcker blir särskilt tydlig om man ser till hur hans hållning till religion har förändrats över tiden. Klein deklarerade tidigt att han var en bekännande ateist (hans andra bok heter Ateisten och den heliga staden och kom 1987) men i Pietà två år senare tycker jag mig kunna spåra ett lyhört sökande och ett smärtsamt avvisande av all gudstro men i Resistens avfärdas allt religiöst med en enkel handviftning. Här slår han fast att han, till skillnad från till exempel Dawkins, inte är en kämpande ateist, eftersom han menar att en sådan kamp är lönlös. Det är evolutionen som har gjort människan religiös. De flesta människor är alltså genetiskt programmerade att tro på något bortomvärldsligt. Dessa makter finns visserligen inte, de är bara mänskliga illusioner skapade av den mänskliga hjärnan. Men om nu människan är programmerad att ljuga för sig själv, och hennes lögner har ett överlevnadsvärde för henne – vem är då Klein att försöka tvinga på henne en sanning hon inte vill ha och inte mår bra av!

När jag begrundar det Klein skriver, kommer jag att tänka på en judisk filosof, som har kommit att betyda mycket för mig, Martin Buber. Redan i sina tidigaste verk formulerar Buber den bekännelse som skall följa honom genom hela hans liv, en bekännelse till ”den heliga osäkerheten”. Denna osäkerhet betyder att i varje ögonblick ha en beredskap att lyssna på det som sägs i det ögonblicket, och en beredskap att svara efter förmåga, att tjäna det som är sant och levande i den stunden; och att i varje ögonblick också veta att det är tillåtet att ställa en verklig fråga, be om råd och vägledning och sedan en beredskap att ta emot det svar som ges, även om det inte omedelbart är begripligt; alltså en villighet att vara ena parten i ett pågående samtal, där den andre parten aldrig blir helt känd; en villighet att ta på sig den bördan och det ansvaret.

Så vitt jag förstår förblev Buber trogen den heliga osäkerheten fram till sin död. Hans sanningskrav, hans villighet att tjäna tillät honom inte att inbilla sig en förment säkerhet. Och en verklig visshet inom detta område kan ju enligt sin natur aldrig vara annat än en färskvara, eftersom den andre förblir både känd och okänd. Något av denna osäkerhet märker jag i Kleins tidigare böcker, men sedan är det som om hans motstånd mot all inblandning utifrån blir mer effektivt. Det är som om han lyckas övertyga sig om att tomheten är det slutgiltiga svaret och att det enda viktiga samtalet är den inre monologen, det samtal han för med sig själv och där han är den ende deltagaren.

Stig Olsson är biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.