av KJELL BLÜCKERT
I år firar Sveriges konung Carl XVI Gustaf sitt 50-årsjubileum som statschef. Samtidigt har man från olika håll utan större framgång försökt att lansera detta jubileum tillsammans med 500-årsjubileet av valet av Gustav Vasa till svensk kung och därmed skapa en sorts historisk båge från en tänkt början av den svenska nationalstaten till vår tid. Detta jubileum har dock inte fått något större genomslag annat än i Strängnäs, som var platsen för den historiska händelsen. Det enda som förenar dessa två monarker är kanske att de båda av fritt val omfattade och omfattar ”den rena evangeliska läran”.
Gustav Vasa genomförde vid riksdagen i Västerås 1544 den så kallade arvföreningen, vilken innebar att kronan fortsättningsvis skulle ärvas av den äldste sonen (agnatisk tronföljd), vilket innebar avskaffandet av kungavalen – en reform som kom att bli bestående. Denna ordning kom att gälla fram till 1980, då Sverige fick full kognatisk tronföljd, det vill säga att tronen ärvs av det äldsta barnet oavsett kön.
Den nuvarande svenske kungens jubileum står gott och väl på egna ben. I själva verket står Hans Majestät som representant för en helt ny syn – både i Sverige och internationellt – på hur en statschefs uppgift kan se ut i en konstitutionell monarki. De svenska politikerna förberedde sig mot slutet av 1960-talet för det läge när kung Gustav VI Adolf – den siste svenske kungen av Guds nåde – skulle lämna scenen. Man träffade 1971 den så kallade Torekovöverenskommelsen, som med rätta har kallats för en kompromiss. Den innebar att parlamentarismen skulle genomföras fullt ut och med en statschef helt och hållet utan politisk makt, i alla fall med en position utanför den parlamentariskt politiska arenan. Denna reform kan ses som ytterligare ett steg på väg mot den svenska demokratins förverkligande, en monarkins definitiva underordning under folkstyret. Överenskommelsen innebar att man var överens om principerna för nya grundlagsformuleringar. I lagens förarbeten uttrycktes sedan en tydlig markering: ”Statschefen bör inte tilldelas någon som helst befogenhet, som innebär att han kan utöva makt.” Han eller hon ska vara en nationell symbol som står över politiken.
Den dåvarande statsministern Olof Palme uttryckte samma sak vid Socialdemokraternas partikongress 1972 med den snitsiga formuleringen ”det finns bara en plym kvar, en dekoration, och det är lätt att genomföra republik om man så vill […] det är bara ett penndrag”. Dennes sentida efterträdare Göran Persson har nyktert konstaterat att Torekovöverenskommelsen var bra, ”eftersom inget större parti vill i grunden ha någon uppslitande strid om monarki eller republik”.
Statschefens huvuduppgift är odefinierad
Vilken blev då statschefens uppgift? Enligt regeringsformen innebär den att vara ordförande vid informationskonseljerna och i utrikesnämnden och att på talmannens uppmaning öppna riksdagens riksmöte. I statschefens representativa roll ingår enligt sedvana att ha en ledande roll vid officiella statsbesök i Sverige och utomlands och att officiellt motta och ta farväl av utländska sändebud.
I ett anförande betitlat ”Har lagstiftaren lämnat statschefen i sticket?” som den tidigare folkpartipolitikern och riksmarskalken Ingemar Eliasson år 2011 höll i Kungl. Vitterhetsakademien konstaterar han att uppgiften att representera Sverige – som kommit att bli statschefens viktigaste uppgift och som alla politiker från början varit helt överens om – inte finns nämnd i lagtexten. Uppgiften formuleras emellertid lakoniskt i en fras i den proposition som lade fram den nya regeringsformen: ”i sin egenskap av samlande representant och symbol för landet i sin helhet fullgör han en betydelsefull funktion som ställer stora krav på hans person” (Prop. 1973:90). Även om denna huvuduppgift inte finns med i själva lagtexten, vilket måste betraktas som anmärkningsvärt, får man säga att den hör till lagkomplexets helhet. Ingen har senare haft några invändningar mot denna tolkning, men, som Eliasson påpekar, ”frågan vad som förväntas av den samlande representanten och symbolen förblev obesvarad”. Han ställer sig också frågorna om någon aktivitet förväntas och hur en ”levande symbol” agerar.
Ingemar Eliasson ger sedan en allmän och försiktig beskrivning av hur kung Carl XVI Gustaf stegvis identifierat sin roll och uttolkat den. Kungen själv har ju på eget ansvar, förvisso i dialog med riksdag, regering och sitt hov, avgjort hur och när han ska framträda, när han ska ta till orda och om vad. Hans närvaro, gester och uttalanden har ett starkt signalvärde och legitimerar därmed personer och sammanhang. Kungens valspråk ”För Sverige – i tiden” har varit vägledande i denna identifieringsprocess av vad det är att representera det svenska folket.
Från tid till annan framförs krav på att kungens roll ska prövas och utvärderas. Eftersom det är riksdagen som gett kungen hans roll och som legitimerar honom demokratiskt, vore det rimligt att den skulle ansvara för en sådan process. Men, som Eliasson konstaterar i sitt anförande, eftersom det inte finns några regler, målformuleringar eller någon arbetsbeskrivning att bedöma statschefen mot, skulle det vara svårt att genomföra en professionell utvärdering. Och han avslutar sitt resonemang: ”Om riksdagen tar sig an uppgiften att granska statschefens sätt att sköta sin uppgift kommer den finna att uppgiften först måste formuleras. Och det tror inte jag att man vill, inte nu heller.”
Formulerandet av statschefens minimala roll var resultatet av en för tiden mycket skör kompromiss. Och den tycks fortsätta att vara det. Att respekten för kungens och kungahusets gestaltande av statschefsrollen från de flesta håll blivit stor får ses som en förtroendeförklaring och en utvärdering så god som någon.
Statschefens huvuduppgift bör definieras
Den fråga om arbetsbeskrivning för statschefen som Ingemar Eliasson avvisade för ett decennium sedan aktualiseras av professorn i företagsekonomi Mikael Holmqvist i en artikel på DN Debatt (8 april 2023). Mot bakgrund av sin nyligen utgivna bok Kungen. Sveriges ledare (Natur & Kultur 2023) påpekar han att den svenska statschefen inte har några anvisningar för hur han eller hon ska sköta sitt uppdrag. Holmqvist liknar statschefen vid ”en roll som söker en pjäs” och menar vidare att någon måste skriva manus och någon måste regissera. Denna någon måste, enligt honom, vara uppdragsgivaren riksdagen. Under den nuvarande kungens tid har det varit han och hans hov som utformat uppgiften, och det på ett mycket speciellt sätt, som vid närmare skärskådande kanske alla inte är helt överens om är bra. Inför ett tronskifte borde frågan om preciseringar av statschefens uppdrag förberedas och former för avstämning av hennes uppdrag införas, menar Holmqvist. Han tycks se det som en del av den parlamentariska kontrollen av statschefen, som ett stärkande av demokratin.
De röster som höjts mot detta pekar på att en sådan nyordning riskerar att partipolitisera statschefsrollen och därmed strida mot grundtanken i Torekovöverenskommelsen. De menar att det därför vore bäst att låta nuvarande ordning med ett informellt förtroendefullt samarbete mellan riksdag/regering och statschef behållas så länge regenten har en fingertoppskänslighet för sin representativa roll i ett demokratiskt samhälle. Att monarken ska befinna sig på armslängds avstånd från riksdag och regering är, menar många bedömare, den gängse tolkningen av regeringsformen. Tidigare i vår (12 mars) torgförde statsvetaren Leif Lewin på samma debattsida en mycket pragmatisk inställning till monarkin, en styrelseform som han för övrigt menar är helt otidsenlig och odemokratisk. Men när vi nu ändå har monarkin kan vi konstatera att vi lever i ”ett system som förenar det bästa av två världar: politiken entydigt underordnad folkviljan och representationen utformad med omdöme, finess och glamour”. Andra debattörer pekade på risken med att monarkin kidnappas av nationalistiska strömningar och befäster könsstereotyper och på så sätt inte blir ett uttryck för de värden som den politiska majoriteten vill företräda (så exempelvis statsvetaren Cecilia Åse i Dagens Nyheter 14 mars).
Kungen definierar sin huvuduppgift
I den amerikanske historikern Ernst Kantorowicz studie The King’s Two Bodies (1957) beskrevs med bakgrund i medeltida politisk teologi den klassiska definitionen av en monarks politiska respektive privata kropp. Med svensk terminologi skulle vi kunna säga skillnaden mellan Kungl. Maj:t och Hans Majestät. Den politiska kroppen kan också beskrivas med frasen ”Konungen är död, leve konungen”, ett närmast performativt uttryck som åskådliggör hur den politiska kroppen förflyttas från en privat kropp till en annan.
Gränsen mellan dessa två kroppar går inte alltid att se och kropparna kan vara svåra att hålla isär, men det är gestaltandet av den första kroppen i dess förändrade karaktär som Mikael Holmqvist i sin ovan nämnda studie vill belysa. Han konstaterar, precis som Ingemar Eliasson, att det inte finns någon tydlig arbetsbeskrivning och att kungen därför relativt fritt fått utforma sitt uppdrag och sin profil. Holmqvist läser av hur kungen under de senaste 50 åren långsamt men mycket bestämt skaffat sig en helt egen och mycket tydlig profil med utgångspunkt i sitt valspråk ”För Sverige – i tiden”. Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att det handlar om en åstadkommen symbios mellan statschefen och det svenska näringslivet och dess ideal.
Det kungen berör blir legitimerat. Holmqvist anknyter i sin studie till den förmoderna och tidigmoderna föreställningen (särskilt i Frankrike och England) att monarken genom sin beröring kunde hela människor från allehanda sjukdomar till följd av att vara smord till kung. I England kallades det king’s touch eller royal touch. Han använder också termen konsekrera om de processer som den kunglige statschefen åstadkommer när han uppträder, reser, tar emot i audiens, delar ut medaljer, anslag och priser, pekar ut vad som är eftersträvansvärt. Denna legitimerande makt tycks kvarstå oförändrad, och har kanske till och med blivit stärkt, i den nutida formen av monarki. Den vördnad som kungen och de kungliga dessutom åtnjuter kan tolkas som ett utslag av civilreligion och inte bara av en respekt för statschefen.
Det som Holmqvist visar genom ett synnerligen stort källmaterial (tal, besök, medaljförläningar, medlemskap, programaktiviteter, intervjuer, tv- och radioframträdanden, tidningsmaterial etc.) är en genomgående och tydlig linje hos kung Carl XVI Gustaf, nämligen att framställa ledarskap, individuellt ansvarstagande och initiativkraft samt entreprenöriellt tänkande som eftersträvansvärda ideal. Och kungens eget varumärke har blivit att framställas som Sveriges ledare.
Det är en sorts mjuk kapitalism – på senare tid en hållbar grön ekonomi – som är det ideal som ständigt, oavsett sammanhang, mer eller mindre tydligt lyfts fram. Kungens favoritakademi är Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien, hans stiftelser fokuserar ungt företagande och hans scoutengagemang har mer och mer kommit att poängtera rörelsens betydelse som ledarskapsutbildning. Hans nära medarbetare kommer i första hand från teknikvetenskaperna och från industrin. Holmquist sammanfattar pregnant: ”Det är dessa eliter som i hög grad i dag formar den verklighet vi alla är en del av, och kungen, genom sina aktiviteter som statschef, konsekrerar dem – och blir samtidigt själv legitimerad och reproducerad av de ekonomiska och finansiella eliterna.” Processerna är ömsesidiga.
Frågan om dessa val och prioriteringar är rätt eller fel lämnar Holmqvist därhän, men han konstaterar att de är tydliga och att andra prioriteringar kunde göras. Han berömmer kungen för hans energiska arbete och kungahuset i vid bemärkelse för det framgångsrika profilerandet av kungen som Sveriges ledare och konstaterar även att det väl motsvaras av den marknadisering och finansialisering som det svenska samhället genomgått under Carl XVI Gustafs tid som statschef. Men han karakteriserar också detta rollskapande som en ”näringslivets ideologiska kolonisering av statschefsämbetet”. Att luta sig mer mot och gynna andra eliter – akademiska, kulturella, administrativa, militära, kyrkliga – hade också varit möjligt eller varför inte grupper som alls inte identifieras som eliter, kan man tycka. Kanske hade då andra dygder och livsstilar kommit i fokus. Kungen hade kunnat tala mer om kritiskt tänkande i stället för positivt tänkande, om problematisering och diskussion i stället för snabbt beslutsfattande.
Det är intressant att få en så noggrann empirisk studie som kanske inte tillför så mycket nytt i den allmänna bilden av kungen som statschef men tydligt belägger hur balansen i kungens gestaltande av sin ledarroll ser ut. Att kungen har de högsta graderna inom Försvarsmaktens olika grenar, att han på sitt sätt genom grundlagen är den främste medlemmen i Svenska kyrkan, att han gynnar de olika kungliga akademierna, att han är beskyddare av en rad olika sammanhang – och man skulle kunna räkna upp ännu fler delar av hans profilering av ämbetet – är bisaker om än viktiga sådana. Det som Mikael Holmqvist lägger tydligt i dagen är var tyngdpunkten i statschefens uppdrag kommit att läggas: det svenska näringslivet och dess ideal. Kungahusets och hovets profilering av statschefsämbetet tycks sammanfalla med innehavarens personliga preferenser.
Den analys som Mikael Holmqvist presenterar bär den högsta sannolikhetens prägel. Det är tänkvärt att ingen hittills har reagerat negativt på kungens profilering. Tvärtom har den i de flesta sammanhang i media och i det offentliga livet mötts av positiva reaktioner – som sagt en utvärdering så god som någon.
Priset för kronan
Alla funktioner i det offentliga väljs inte demokratiskt. Vi har ett samhälle som i stor utsträckning administreras av professioner, som under lagarna arbetar på eget ansvar. Alla positioner förtjänas inte i ett meriteringssystem; många ärver förmögenheter och företag tillsammans med förväntningar och ”tvingas” mer eller mindre att gå in i förutbestämda uppgifter. Men den lagfästa monarkins akilleshäl i ett modernt samhälle är att det högsta ämbetet i staten ärvs inom en bestämd familj – ett ättetänkande, ett klantänkande – och att vi medborgare utsätter familjen Bernadotte för detta.
Det är på sitt sätt ironiskt att de två institutioner som under det senast seklet utsatts för den mest hårda kritiken – familjen och religionen – är de två hörnstenar som monarkin bygger på. Vad krävs enligt grundlagen för att bli statschef i Sverige? Jo, att man är född inom det traditionella äktenskapet mellan man och kvinna i en viss bestämd familj (ej adopterad, ej född med hjälp av en surrogatmor) och att man är döpt och tillhör Svenska kyrkan. Kanske säger detta trots allt något om hur stor svenskens tilltro är till dessa båda identitets- och traditionsbärande gemenskaper. Eller är det tvärtom ett tecken på hur ogenomtänkt svensken i gemen är?
Som den främsta nationella symbolen förkroppsligar de kungliga den traditionella familjebildningen som ideal och ser religionsbekännelsen som en naturlig del av sin kallelse. Och de representerar Sverige på ett med få undantag oklanderligt sätt. Det är mycket värdefullt för sammanhållningen i det svenska samhället.
För dem av oss som menar att det nuvarande svenska statsskicket ”förenar det bästa av två världar”, som Leif Lewin skriver, återstår ändå frågan om vilket pris som betalas av de konkreta personer som föds in i detta sammanhang. Vilket är priset för att representera en klan, för att ha sitt liv förutbestämt? Ett pris som kungen själv vittnar om i Karin af Klintbergs unika dokumentärfilm Kungen är den stora ensamhet som detta liv innebär och paradoxalt nog den strikta lydnad (för att använda kungens eget ord) som genomgående krävs i hans ämbetsutövning.
Frågan om upprätthållandet av den konstitutionella monarkin är värt det personliga priset kan bara besvaras av de kungliga själva. Flertalet av oss svenska medborgare, vet vi av statistiken, uppskattar att medlemmarna av kungahuset är beredda att betala det ibland mycket höga personliga priset för den konstitutionella monarkin à la suédoise.
Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 4/2023, s. 25–29.