Den manipulerade människan

Robert Brungs

Robert Brungs SJ – ledare vid Institute for Theological Encounter with Science and Technology i St. Louis, Missouri, USA – riktar uppmärksamheten på en spirande teknokrati som har siktet inställt på människan själv, icke för att mana på hennes naturliga utveckling utanför att stöpa henne i nyform.

Samtidigt med att Brungs klargör denna tankegång, presenterar han moraliska frågor som fordrar svar från kyrkan, vilken antas ställa ~ sig oförbehållsamt öppen för framåtskridandet eftersom den inte ser någon motsägelse mellan tron och en oförfalskad forskning. Givande är inte minst Brungs belysning av tekniken (technology) i rollen som ”medborgerlig religion”, en sorts profetism med genomfört antikrasten inriktning.

På många håll i världen, särskilt i de länder som nått längst i teknikbetingad utveckling, höjs varnande röster mot den tekniska vetenskapens dehumanisering av människan. Denna teknikbekämpande rörelse spänner över ett brett register av meningsriktningar – på ena kanten utlöpare från mekaniseringsmotståndet i industrialismens barndom, på andra kanten en mera sakinriktad strävan att urskilja och styra den genomslagskraft som tekniken utövar på den mänskliga varelsen. De som helst skulle se att människan övergav det tekniska framåtskridandet och återvände till ett enklare, mindre teknikbetonat levnadssätt, är väl ibland betydelselösa svärmare men alltför ofta obstruerande dumhuvuden. Det finns inget sätt för människosläktet att vända tillbaka från sin nuvarande teknik utan att därmed störta huvuddelen av släktet i svält och massdöd. Men inte ens de, som är de första att rygga för vetenskapens och teknikens inflytelse på människan, inser beskaffenheten, storleksordningen eller den ofattbara kapaciteten hos ”den nya tekniken”. Det är på denna vi borde rikta vår uppmärksamhet.

Människan utgör inte enbart en hjärna, inte heller enbart ett djur. Det räcker inte om man säger att hon är kropp och ande. Skall man beskriva den mänskliga varelsen helt och hållet blir det nödvändigt att ta upp förknippningen av kropp och själ. Med en något tafatt liknelse från fysiken: människan utgör en seriekopplad strömkrets. Vad jag vill ha fram är den helhetsprägel som finns hos människan. Människan är mera än en varelse med förnuft. Kroppsligt sett består hon av en hjärna plus en stark lårmuskel plus händer med mera, vilket allt arbetar i inbördes samverkan. Hela den personlighetsmässiga orienteringen och kroppsliga utformningen hos människan är inriktad på att gestalta miljön efter linjer som andra arter aldrig kan uppnå eller ens föreställa sig.

Människans avsaknad av djurens ”anatomiska mekanisering” har visserligen medfört smidighet och anpassningsförmåga men har också gjort henne mycket sårbar. Vi kan ju inte gräva ordentligt med händerna eller fötterna, vi kan inte tugga oss fram genom träden, vi kan inte springa så snabbt som många djur gör, och vi kan knappast ens slita isär ett stycke kött i lämpliga munsbitar. På samma gång som kroppens utformning gör människan till en byggande varelse, så driver nödvändigheten henne till att göra och bruka redskap. Ser man till hennes egna kroppskrafter, oförstärkta av redskap, så framstår hon inte precis som någon seriös aspirant på långfristig fortlevnad.

Under tusentals år har människan använt redskap för att utforma miljön där hon levat. Människan utarbetade redskap till jakten, för att värja sig och bärga sig. Hon utarbetade system av redskap som skulle hjälpa henne att uppföra hus och odla jorden, att bryta och smälta malm. Hon byggde upp det redskapsbestånd som möjliggjorde samhällsenheter i större skala; med ett ord sagt utarbetade människan sin ”civilisation”.

Människan har inte bara påverkat den miljö där hon fann sig insatt, utan hon har också själv blivit påverkad indirekt av de redskap hon gjort. När människan upphörde att vara nomad, påverkades hon av de nya livsstilar som krävdes av urbaniseringen vilken möjliggjorts av hennes redskap. Dessa förändringar hos människan inträffade efterhand, och framåtskridandet skedde ryckvis. Ändå kan man säga att mänskligheten har blivit kulturellt, socialt och i viss utsträckning fysiskt påverkad av tekniken.

Den nya tekniken

De tekniker (technologies) som århundradena igenom utvecklats av mänskliga varelser har (ju) i första hand inriktats på den icke-mänskliga världen och syftat till människans eget bästa. Människan har lärt sig att odla grödor och tämja djur till boskap. Hon bevattnade åkern och lade avkastningen i lager, både årets växt och boskapens kött. Hon har lärt sig konsten att smälta malm och smida metall. Hon åskådliggjorde sitt eget inre i ord och bild och toner. Med tiden har hon ju också utvecklat tekniker för att låta ångkraften arbeta för sina ändamål, för att underlägga sig elektricitetens styrka – och för att (möjligen) bli herre över de energikällor atomfysiken blottlägger. Hon har satt samman elektroniska system som är dunkla spegelbilder av människohjärnan i en del saker den gör, dess jämlike i andra och dess överman i ytterligare en del saker. När vi nu spänner en bogserlina från datorn (kraften som tänker) till vår hittillsvarande teknik, då bygger vi till sist ett system – en kedja där länkarna övergriper varandra – av teknik som matas med teknik och som på flera plan styrs av teknik.

Längs hela denna utvecklingsgång har siktet på det hela taget varit ställt på saker, på växtlighet och djur. Visserligen tillämpade människan tekniken på den egna personen – bruket av kirurgi och läkemedel syftar ju alltid till att avhjälpa eller lindra plågor. Vidare har man ju arbetat fram proteser, och sådana kan idag uppvisa en sinnrikhet som gränsar till det naturligt växta. Men trots allt är t.o.m. dessa tillämpningar av tekniken till sin art helt skilda från de förfaranden som håller på att utvecklas idag.

Vad som börjar hända i vår egen livstid – och som man i framtiden kommer att se tillbaka på som revolutionerande – är den direkta och systematiska tillämpningen av människans redan uppnådda bemästrande av tingen i syfte att förändra själva människan. Mänskligheten står nu på tröskeln till förmågan att avsiktligt styra sin egen evolution – någonting fullkomligt nytt i mänsklighetens historia. Vetenskapens nya upptäckter tillåter (och t.o.m. anförtror) människor att göra ingrepp i artens konstruktion utan någon förmedling av vare sig den fysiska eller samhälleliga miljön. Tillämpligheten omfattar varje tidpunkt av människans levnadslopp, vilket på flera sätt är någonting fullkomligt nytt. För att belysa detta skall vi här se på tre områden där människan kan ställas under kontroll: kontroll 1. över liv och död, 2. över människans anlag och 3. över människans prestationsförmåga.

1. Kontroll över liv och död

– Strävan att bekämpa döden är nog människans äldsta fortlöpande sysselsättning. Tidigare har döden angripits med amuletter, kostregler och vattenberedning, – genom att rena den andliga och materiella miljön. Idag bedrivs forskning på två vetenskapliga nivåer. Dels arbetar man utifrån hypotesen att människans livslängd kan ökas genom att kroppstemperaturen sänks med någon enstaka grad. Dels forskar man ivrigt enligt hypotesen att orsaken till åldrande och död är att informationen i den genetiska koden plånas ut. Om vi kunde lära oss koden, skulle ju den ändamålsenligt kodade kemiska informationen kunna införas i den mänskliga varelsen och så skapa livslängder på kanske hundratals år. Skillnaden mellan de bägge vapenslagen i kampen mot döden bör hållas klar: det förra tar sikte på lämpliga förändringar i den yttre miljön, det senare på förändringar inom själva människokroppen och utan att det behövs några förändringar i den yttre miljön. Den attacken består alltså i att man söker omstöpa själva människan.

Vid den andra änden av levnadsloppet har vi första början till laboratorieframställning av mänskliga varelser. Det har meddelats från Europa att tre barn kommit till genom befruktning som försiggått in vitro. I och för sig syftar inte förfarandet till någon omedelbar förändring av människans konstruktion. Allt som uppnåtts än så länge är att man skaffat fram en ny miljö, utanför moderns kropp, där avlandet av en människa kan uppnås. Även när man gått så långt som till att bedriva också fosterutvecklingen in vitro (men när det kommer att inträffa, kan inte förutses), så innebär ju det bara att man för ”havandeskapet” tagit fram ytterligare en ny miljö. Men det blir en väldig skillnad om man sedan binder samman de här bägge miljöerna, för då har man medlen i sin hand dels att experimentera med förändring av den mänskliga varelsen under ”havandeskapet” och dels att utöva ”kvalitetskontroll” så att man eliminerar de genetiska typer som är mindre önskvärda. De här förfarandena kommer att utgöra en av metoderna att avbalka människans sexualliv från barnalstringen, även om man i det skisserade läget fortfarande behöver människan med tanke på könscellerna.

2. Kontroll över människans anlag

– Kirurgin och behandlingen med läkemedel har, som vi känt dem till idag, visserligen inneburit omedelbara ingrepp i den mänskliga konstruktionen, men det har då varit ytterst begränsade mål man velat uppnå. De tillgreps för att häva ett patologiskt tillstånd och på det viset få patienten att åter passa samman med en viss allmänt godtagen norm för mänsklig hälsa. En hittills okänd typ av ingrepp får vi bereda oss på vid de förfaranden som nyligen utarbetats eller håller på att tas fram. Det gäller ingrepp där utfallet kommer att få nedslag på framtida generationer och därvid skapa nya normer för mänsklig hälsa. Inskridanden av den sorten syftar till att utarbeta nya typer av mänskliga varelser, till att människan blir den huvudsakliga produkten av mänsklighetens tekniska kunnande. Det hela framstår klarare, om vi helt kort nämner bara fyra av de föreslagna tillämpningarna av moderna upptäckter inom life sciences med avseende på att ”bygga” nya människor. Vi ordnar dessa i stigande grad av ”onaturlighet”.

(a) Vi tillämpar redan tekniker för fosterhinnepunktering (avtappning av fostervatten från den gravida livmodern för att fastställa den genetiska och biokemiska kvaliteten hos barnet i utveckling), vilka är tillräckligt känsliga för att diagnosticera ett sextiotal genetiska sjukdomar. De drabbade aborteras vanligen. Metoden är alltså negativ i den meningen att man låter eliminera bärare av skadliga anlag. Det har föreslagits (och i princip godtagits av National Academy of Sciences) att varje graviditet skall övervakas, när mera förfinade tekniker står till buds, och t.o.m. sådana anlagsbärare, som inte för egen del skulle angripas av sjukdomen, skall aborteras. Genom elimineringen av ”dåliga” gener från det gemensamma beståndet av arvsanlag kommer det att skapas nya normer för den mänskliga hälsan, låt vara att det i grund och botten är ett negativt grepp på saken.

(b) För en tjugu år sedan föreslog Herman Muller, nestorn bland ärftlighetsforskarna i USA, att man skulle infordra och lagra könsceller från alla ungdomar, varpå dessa skulle steriliseras. Sedan övervakar man och utvärderar vars och ens leverne så att de som uppvisar den godartade samhällsmedlemmens vandel kan kryssas för. Och då kan de könsceller man indrivit från de goda medborgarna, hämtas fram och paras ihop. Genom att fortplanta endast dem som uppvisar önskade kännetecken, presterar man sålunda en världsförbättrargärning av mera långfristig verkan än vad fallet blir med hittillsvarande recept. – Ja, sådana tankeflygningar kunde man bestå sig för tjugo år sedan; idag är det bister verklighet. I själva verket har vi nu medlen i vår hand att väsentligt överträffa Mullers projekt. Vi kan frysa ned sädes- och äggceller utan att skada dem. Datorer är nu i stånd att ojävigt avdöma vilka ägg som har att förmäla sig med vilka spermier – inte bara på sociala indicier utan också på genetiska. Mullers grundritning, i sig oförvägen, förbleknar fullständigt inför tillskotten från den nya tekniken i fråga om förslagenhet och ackuratess.

(c) Forskning bedrivs i stor skala kring en fortplantningsteknik som kallas cloning eller cellkärnetransplantation. Den går ut på att man plockar ut kärnan i en könscell (den kärnan har bara en halv kromosomuppsättning) och ersätter den med kärnan från en cell av helt annan art, t.ex. en hudcell (den kärnan innehåller alla kromosomerna). Detta är likvärdigt med befruktning. Om en sådan cell behandlas på rätt sätt och ingenting tillstöter, kommer den att växa ut till en fullt utvecklad individ. Den tekniken har använts med framgång på en rad växtarter och på grodor. Frågan är inte om utan hur den skall tillämpas på mänskliga varelser. Vi har här ett alltigenom icke sexuellt slag av mänsklig fortplantning, där resultatet kommer att vara nästan helt förutsägbart. När den metoden fått den slutliga finslipningen, kan fortplantningen för människans del helt skiljas från sexualiteten.

(d) Ett annat fält som ägnas stora insatser av forskning är att ta fram hybrider av människa och djur. Det rör sig här i grunden om ett korsningsförlopp där ”goda” djuregenskaper skulle avlas in i människan. Från en del forskare har det rapporterats en framgångsrik parning av celler från människa och från mus. Här öppnas fältet för genomgripande förändringar hos människan – förändringar så väldiga att det nästan är omöjligt att skapa sig en föreställning om dem.

Dessa tekniker utvecklas nu såsom de grundläggande redskapen som behövs för att bygga ett eugeniskt samhälle. Detta är utan tvivel syftet bakom de förslag som ställts att omskapa människan på ett förutsägbart sätt.

3. Kontroll över människans prestationsförmåga

För att inte framställningen skall svälla över alla bräddar, kommer detta forskningsfält bara att här skisseras. Det kan mycket väl bli det första som tillämpas i stor skala, och är av ytterst stor vikt. Det rör sig om en selektiv stegring av (och/eller kontroll över) mänskliga egenskaper som har sin stödjepunkt i hjärnan. Det skulle inbegripa sådana saker som en förutsägbar och upprepbar användning av neurokirurgi, droger som påverkar medvetandet och liknande, för att kontrollera de förmögenheter som vi betraktar som de mest mänskliga: talet, tänkandet, omdömet, känslan, minnet, fantasin, skaparkraften och (kanske) den andliga varseblivningen.

Vi avstår här från att uppehålla oss vid de psykologiska metoderna sådana som B.F. Skinners, inte för att de är betydelselösa men därför att de, i och med att de dras med en miljöfaktor som undflyr fullständig kontroll, är mindre verkningsfulla än de som nu tas fram av en del neuroforskare. Där har vi t.ex. tekniken, utvecklad av Jose Delgado (Yale och Madrid), att fästa mikroelektroder i särskilda områden av hjärnan. Man framkallar med dem elektrisk stimulering direkt i hjärnan. Den resulterar i förnimmelser av t.ex. intensiv lust, vrede, lindring av svår ångest osv.

För att ge en antydan om måttet av den forskning som ägnas människans hjärna och medvetande – en bibliografi med över tusen nummer publicerades nyligen, med en anmärkning att detta endast var ett axplock av utgivningen.

Allt detta utmynnar i den tvingande frågan: är mänskligheten ett tillbörligt föremål för systematiskt, oförmedlat teknologiskt inskridande?

Ett teologiskt grepp

Man kan nog tryggt säga, att den Gud som uppenbarats för oss i Skriften och traditionen är vitt skild från Zeus i Prometeusmyten. Den judiske och kristne Guden ser inte människan som någon rival om makten, utan som en medarbetare i byggandet av det Nya Jerusalem. Den kristne Guden förminskas inte av människans strävan att skaffa sig ett visst herravälde över skapelsen; snarare har ett sådant rentav anförtrotts henne att förvalta (1 Mos. 2:19). Människan har tilldelats rollen av medarbetare, förvaltare över skapelsen. Detta herravälde är ingalunda något envälde utan en ansvarsförbindelse. Det var ju inte människan som framkallade tingen ur intigheten och tilldelade dem deras eviga bestämmelse. Utan det är människan som, i samarbete med Gud, skall arbeta för att nå uppfyllelsen av denna bestämmelse, och som är ett bemyndigat ombud (responsible agent) vid den gudomliga saliggörande viljans verkande på hela skapelsen.

Alldeles som Gud har skapat allting i Kristus, så är människan kallad till att sam-skapa allting, till att vara sam-skapare, samfrälsare, sam-helbrägdagörare. I den mån som det ännu inte är uppenbart vad Kristus kommer att bli, när han vid den slutliga sammanfattningen överlämnar allting till Fadern – i samma mån är det ännu inte uppenbart vad vi skall bli, när vi känner såsom vi själva blivit kända (1 Joh. 3:2, 1 Kor. 13:12). I den mån Kristus i sin mystiska kropp tillväxer emot den slutliga uppfyllelsen – i samma mån tillväxer också vi i Honom emot den slutliga uppfyllelsen, inlyfta som vi är i Guds rikes tillväxt inom historien och ivrigt strävande mot den slutliga transhistoriska frälsningen och förvandlingen av hela skapelsen, när ”Gud blir allt i alla” (1 Kor. 15:28).

I och för sig kan tekniken bli ett av de sätt varpå människan, eller den del av mänskligheten som lever i Kristus, arbetar för denna slutliga sammanfattning. Människan är själv inbegripen i detta tillväxtförlopp. Att ”vara mänsklig” är inte något oföränderligt tillstånd, avgjort från begynnelsen eller taget i kvarstad av evigheten. Vår fulla mänsklighet kommer visserligen att uppnås först i saligheten, men fram till dess är detta att vara mänsklig – liksom att vara skapad över huvud – en realitet i tilltagande. Den kristne sänder inga längtansfulla blickar tillbaka mot Edens lustgård för att finna sin mänskliga identitet, tvärtom ser han fram emot den eskatologiska saligheten för att upptäcka vad det innebär att vara fullt ut mänsklig. Detta förblir naturligtvis ett mysterium och kommer att förbli ett sådant till dess att allting fullbordas i Kristus. Trots det är det viktigt för oss att veta att vi är ofullbordade. I Emedan människan är ofullbordad kunde det vid första påseendet tyckas att människan är ett tillbörligt föremål för tekniken som sådan. Det kunde synas som om människorna innefattades av det gudomliga förtroendeuppdraget i 1 Mos. – som om vi skulle ”underlägga oss och råda över” oss själva jämte den övriga skapelsen.

Öppna frågor

I mycket av diskussionen om det tillbörliga i att direkt och oförmedlat på människor tillämpa vetenskapliga upptäckter, särskilt inom life-sciences, är det vanligen frågorna hur och när som framställes. T.ex.: när kommer laboratoriemässig befruktning att stå till buds som en alternativ avlingsform? När kommer cellkärnetransplantation att vara tillgänglig som en metod för icke-sexuell fortplantning? Hur kommer vi att avgöra vem som skall undergå cloning? Osv. Fastän hurfrågorna kan vara viktiga nog, utgör de inte de grundläggande trosfrågorna. Betydligt viktigare är vad vi avser att underkasta människan. Vilka slags tillämpningar talar vi om? Vilken syn på människan är det som ligger bakom vårt val av mål och medel? Det kommer att göra en oerhörd skillnad i vår tillämpning av vetenskapliga upptäckter, om vi betraktar människan som en varelse med rättigheten av dyrka Gud, eller om vi betraktar henne som enbart en uppsättning kromosomer som skall manipuleras och förbättras. Dessa frågor är särskilt viktiga och angelägna nu, för vi lever i en kultur kännetecknad av en mycket bestämd motvilja mot en klar formulering av vad eller vem människan är. I alla händelser är det ett oavvisligt krav, för att man skall kunna göra människan till ett mer eller mindre rådligt föremål för tekniska tillämpningar, att allt som hör till den motsvarande människosynen öppet redovisas. Vårt släkte dras här in i ett kvacksalvande med mekanismer som är bra mycket mera djupgående och undflyende än vad fallet var när man frilade atomens eller cellkärnans hemligheter.

Läromässigt finns det åtskilliga problem av yttersta vikt med avseende på vad-frågorna. När det gäller preventivteknik, abort och sterilisering kan orsak och verkan mellan könsumgänge och fortplantning effektivt kortslutas med teknikens hjälp. I en bemärkelse är detta i grunden en tekniskt åstadkommen social åtskillnad mellan sex och fortplantning. I och med att cellkärnetransplantation blir tillgänglig, uppträder en mera djupgående åtskillnad. I det läget kommer vi att kunna fortplanta släktet oberoende av sexuell verksamhet. Vad kommer det att innebära t.ex. för tron, ifall sexualiteten helt kan skiljas från fortplantningen? Vad kommer att ske med tron, ifall moderskap och familj blir både socialt och fysiskt överspelade? En ännu mer grundläggande läromässig fråga kan uppkomma, framdriven av den aviserade åtskillnaden mellan sex och fortplantning: vad betyder sexualiteten för den kristne? Vilken är dess plats i hans frälsning och i frälsningshistorien? Finns det något alternativ till sakramentaliteten i kvinnligheten och manligheten annat än ett återfall i en dualistisk pessimism, en pessimism som menar att den enskilda människan inte har ett mer än pragmatiskt värde och bara är en sak vars värde går jämnt upp med dess funktionsduglighet?

Kort sagt – en av de saker som måste till vid ett försök att precisera den allmänna principen att människan är ett tillbörligt föremål för en direkt, oförmedlad och systematisk tillämpning av tekniken, är en betydligt bättre nyanserad kristen antropologi. En sådan landvinning blir nödvändig inför den nya utmaning som skapas av denna revolutionerande teknik. Den är nödvändig men inte tillräcklig.

En annan uppgift man måste ta itu med i arbetet gå den nämnda preciseringen är ett varsamt grepp på varför-frågan. Vi måste fråga varför vi befattar oss med det tekniska utvecklandet av själva mänskligheten. Är det för att ”förbättra” den enskilde eller samhället? Är det dess syfte att tämja mänskligheten till en boskapshjord, så att man kan förutsäga krittrens beteende säkrare än hittills? Detta är realistiska frågor och brännande problem i vårt samhälle och för framtiden. När människan utvecklar redskap att förändra människan, kommer riskerna för missbruk att tillta, och vi måste ständigt hålla läget under uppsikt.

Bägge dessa frågor är nödvändiga på det läromässiga planet men måste också sättas i samband med de troendes vardagsliv, emedan dessa problem i sista hand kommer att bemötas framgångsrikt genom det framlevda gensvaret från Guds folk.

Samhällsplaneringen

När det gäller att besvara varför-frågorna, är ovannämnda forskning och teknik inte av så omedelbar vikt som den ”filosofi”, i praktiken den medborgerliga religion, som kommer att styra användningen av dem. Här ställs vi inför dogmat om det absolut icke-transcendenta. För många av dem som är sysselsatta med att planera framtidens samhälle, är människan föga mer än en uppsättning kromosomer att manipulera eller ett system av nervceller att bygga ut. Denna dogm om den absoluta icke-transcendensen utgör ett avsnitt i den västerländska människans strävan att ta itu med lidandets problem. I västvärlden har lidandets problem bemötts på två helt motsatta sätt: genom Prometeus-myten och genom tron på Jesus Kristus. Men varken antiken eller kristendomen dukade under för den moderna illusionen att uppfatta historien som en fortlöpande evolution som löser det ondas problem genom eliminering.

Det västerländska samhället ser det så, att historien går vidare genom revolutionära kriser som ger upphov till nya uppfattningar om rättvisan. Den första krisen var Jesu förkunnelse av människornas jämlikhet inför Gud. Den andra bröt igenom med reformationen och Descartes och innebar jämlikhet inför samvetet och förnuftet. Den tredje började med franska revolutionen och åstadkom jämlikhet inför lagen. Den stundande revolutionen – som är vetenskaplig, ekonomisk och social – markerar ”slutet på den religiösa, aristokratiska och borgerliga tidsåldern. Den kommer att åstadkomma slutlig jämlikhet genom att jämställa människan med mänskligheten” (så Proudhon). För Proudhon, liksom för de flesta av den moderna tidens samhällsplanerare på forskningens grund, utgör Gud det enda stora hindret för människans framåtskridande. Detta synsätt har förmedlats av Comte som tänkte sig ett linjärt fortskridande från primitiva till högt utvecklade skeden. Detta framåtskridande är mera iögonfallande på det intellektuella fältet än på det moraliska och är fastare stadgat i naturvetenskaperna än i samhällsforskningen. Men den yttersta målsättningen och uppgiften är att tillämpa resultaten av naturvetenskapen, och nu i synnerhet life-sciences, på socialfysiken eller sociologin med sikte på samhällsomdaning. Som Eric Voegefn har anmärkt:

”Försöket att ge tillvarons mening ett fäste i det immanenta är i grunden ett försök att få vår kunskap om det transcendenta i ett fastare grepp är cognitio fidei kan ge, och gnostiska’ erfarenheter erbjuder detta fastare grepp såtillvida att de utvidgar själen till den punkt där Gud dras in i människans tillvaro … Det sociala underlaget för (de gnostiska) rörelserna förändrades i sin tur med det västerländska samhällets uppgrening och utprägling. I den nyare tidens första skeden bildades det av stadsbefolkning och bönder med anknytning till feodalsamhället, i de senare skedena av framstegsvänliga borgare, socialistiska arbetare och fascistisk lägre medelklass. Och slutligen skulle, med vetenskapens oerhörda landvinningar alltsedan sextonhundratalet, det nya instrumentet för inhämtande av kunskap (gnosis) – man är böjd att säga: oundvikligen – bli den symboliska vehikeln för gnostisk sanning … Vetenskapstron har till den dag idag förblivit en av de starkaste gnostiska rörelserna i det västerländska samhället; och immanensfrämjarnas stolthet över vetenskapen är så stursk att t.o.m. specialvetenskaperna var för sig har lämnat en urskiljbar avlagring i frälsningsvarianterna (kurs. här) genom fysiken, ekonomin, sociologin, biologin och psykologin.”

En modern gnosticism

De vetenskapliga teknikerna hos en biologisk vetenskap som plötsligt blivit syntetisk (i den bemärkelsen att den kan bygga saker) håller på att bli tillgängliga i en kultur som framdrivs av en pseudo-vetenskaplig gnosticism. Denna gnosticism, liksom dess sidoformer, avser människans frälsning i tiden genom den visdom som nu kan ges uttryck i vetenskaplig och teknisk handlingsförmåga.

Denna härva av problem (vetenskaplig handlingsförmåga förmäld med en gnostisk kultur) synes bli den största svårighet som möter de kristna, först i de högt tekniserade samhällena men slutligen överallt. Vad som ytterst satts på spel är den mänskliga individens frihet (genom jämställningen av människan med mänskligheten), emedan det eugeniska samhälle vi faktiskt hållet på med att bygga i väst är inriktat på tämjandet av den mänskliga ”hjorden”. Detta problem (och/eller chans, när man enbart talar om de vetenskapliga handlingsmöjligheter som utvecklas) måste man bereda sig på inom kyrkan. Detta är icke science fiction! Det samhälle som kommer att använda dessa nya möjligheter – till nytta eller skada – finns ju redan. Denna problemhärva måste angripas av kristna pedagoger och publicister. Den är i särklass svårtacklad därför att den kräver tvärvetenskaplig samverkan mellan naturvetaren (för teknisk kännedom), humanisten, beteendeforskaren, filosofen (för handlag med värderingar), teologen (för bibringande av läromässig kännedom) och mediaexpertis (för att överkomma förbistringen mellan disciplinerna).

Om man får tro vad som anbefalles i den vetenskapliga litteraturen, så står det klart att den ”gamla vetenskapens” metodlära kommer att verka riktningsgivande på den sociala användningen av den ”nya vetenskapen”. I sin jakt efter ny makt, ny kontroll och nya storskaliga samhällsmodeller utlämnar sig det västerländska samhället till observansen av trefaldigheten: verkningskraft, förutsägbarhet och upprepbarhet. Dessa är som bekant de giltighetskriterier som experimentalforskningen bygger på. Samhällsplanerarna kräver envetet att verkningskraft, förutsägbarhet och upprepbarhet skall vara de grundläggande byggnadselementen för det tekniserade samhälle som nu växer fram. Samhällsplaneraren har alltid varit inriktad på det mänskliga beteendets förutsägbarhet. Det förefaller ju vettigt att från den statistiska förutsägbarheten hos stora populationer, gå vidare till den beteendemässiga förutsägbarheten hos allt mindre populationer, för att till sist ringa in den enskildes beteende. Det finns avgjorda fördelar med hopkopplingen av samhällsvetenskaperna med den genetisk-medicinska forskningen för att uppnå denna slutliga förutsägbarhet vid den enskilda människans beteende.

Du sköna nya värld?

Uttryckt i experimentalforskningens tre kriterier kan det sägas vara nödvändigt att dessa orsaksmässigt verkande former av framåtskridande, som utmynnar i förutsägbarheten av produktion och beteende, skall vara upprepbara. I annat fall skulle avkastningen av denna samhällsomdaning bli alltför flyktig för att vara av bestående värde. För att bygga de förespråkade sköna världarna är det nödvändigt med beständighet, och den får man bara genom den slutna kedjan av upprepbara resultat. Det samhälle som förespråkas av de tongivande företrädarna för ”scientized society” är till själva sin art statiskt och icke-historiskt, ett samhälle som bevaras genom den oavbrutna inmatningen av upprepbart förutsägbara produkter och ämnen.

Det yttersta målet (sällan insett och aldrig redovisat) för denna typ av sociologiomhöljd naturvetenskaplig planering som rågar den vetenskapliga litteraturen idag, är i själva verket en flykt undan den icke på förhand dikterade förändringen. Hjärtpunkten i ett sådant samhälle är oföränderligheten. Från det ögonblick klubban slagits i bordet för denna nätta kollektion av värderingar, kommer all förändring att vara beställd på förhand så sant som den är förutsägbar och upprepbar. Förändringen kommer faktiskt att ha förverkligats innan den händer. Förändring av det slaget skulle betingas enbart av logiken. Om de grundläggande utgångspunkterna för ett sådant samhälle godtas, måste slutsatserna oundvikligen godtas. Sådan är logikens kraft. Det nya samhället, om det byggs enligt de modeller som förespråkas (i brottstycken, av många människor), kommer till själva sin art – inte bara i skeendet – att vara antikristet. Det nya samhället är enligt sin art inriktat på tämjandet av människan och detta i en samhällsform som har sin uteslutande stödjepunkt i det statiska.

Kyrkan blir tvungen att göra front mot de nya vetenskapliga upptäckternas följder för människan i ett samhälle som redan är genomsyrat av gnosticismen. Här möter vi alltså heresin genom tiderna, och den har endast blivit än mer förödande genom den fruktansvärda ökningen av människans möjligheter att genomföra den. Detta kunde tydas till science fiction, om det inte vore så att maktägande krafter i det amerikanska samhället redan gripit sig an med etapper av det planerade tillskapandet av ett eugeniskt samhälle. Det ”akademiska etablissemanget” (som innefattar mycket inflytelserika fackmannasällskap sådana som National Academy of Sciences och en lång rad kapitalstarka privata stiftelser liksom många andra grupperingar) och nyhetsmedia driver på skeendet. Oavsett hur länge det kan dröja innan en del av de ovannämnda teknikerna ingår i de regelmässiga åtgärderna, så beslutar man redan idag på teoretisk grund på vilka typer av tillämpning de skall sättas in. Denna teoretiska grund kommer – om ingen förändring sker – att vara sekulariserande, pragmatisk och agnostisk. Ett citat i den riktningen skall ge besked om den allmänna innebörden. Såsom Joseph Fletcher, situationsetikens skyddsherre, anmärker:

”Genetiken, molekylärbiologin, fosterforskningen och obstetriken har utvecklats till en punkt där vi nu har effektiv kontroll över begynnelseskedet av människolivets kontinuum. Och därför skulle det från och med nu vara oansvarigt att utlämna barnalstringen åt rena slumpen och infallet, såsom vi var tvungna att göra (hans kurs.). Dagens människor gör nu försök att på ett moget sätt oförskräckt möta våra uppkommande behov av kvalitetskontroll (kurs. här) – medicinskt, ekologiskt, juridiskt och socialt. Vad som skett när det gäller födelsekontroll är lika oavvisligt i fråga om dödskontroll.”

Uttalanden av detta slag avges med jämna mellanrum från akademiska kretsar och utbasuneras med en särdeles hänförelse av nyhetsmedia såsom oemotsägligen frigörande – för att inte säga saliggörande (om det nu bara gick för sig i en ”medborgerlig religion” som dock är sekulariserande …).

I västländerna sker en omdefiniering och nydragning av demarkationslinjerna för människosläktet. Det försiggår en tilltagande insnävning av gränserna för den mänskliga gemenskapen. I USA t.ex. har barnet i livmodern uteslutits från rättsligt skydd och får numera gälla för en icke-person juridiskt sett (och därmed, i de flestas tanke: moraliskt sett). Dessa nya tekniker lanserar man som vägen till större frihet, medan man samtidigt förnekar själva grunden för mänsklig frihet. Allteftersom nya biologiska handlingsmöjligheter tas fram, kommer ett eugeniskt samhälle – grundat på en förnedrande, för att inte säga blasfemisk, sekulariserande och pragmentisk gnosticism – att upprättas. Det amerikanska samhället är redan stadigt inkört på den nya kursen och kan antas utsträcka den till andra länder, särskilt till utvecklingsländerna som ett villkor för fortsatta spannmålssändningar. Det samhället kommer helt snart att ha sådana medel i sin hand, att Tredje rikets eugeniska strävanden kommer att framstå som jämförelsevis oförargliga.

Sammanfattning

I och för sig behöver inte teknikens oförmedlade tillämpning på människan vara oförenlig med att Kristus är Herre. Som kristna kan och bör vi stå öppna för vad denna teknik erbjuder mänskligheten. Men därmed har vi så mycket större skäl att icke släppa efter på vår vaksamhet; eftersom spelet gäller en så väldig pott, måste vi snarast öka vår egen andel. I och med att sådana resurser håller på att bli tillgängliga, får vi ett samhälle som utmärkes av den omaka förmälningen av renodlad brutalitet och jordbundet känslotänkande. Frukten av en sådan förbindelse kommer att bli monstruös.

Vi är i ytterligt behov av en ny och fördjupad kristen antropologi för att kunna avgöra giltigheten av vad som föreslås förbättra människosläktet. Vidare behövs en fortlöpande värdesättning av samhället, dess målsättningar, syften och prioriteringar för att kunna avgöra varför det framförs sådana förslag om att förutbestämma framtidens samhälle. Vi har förpliktelser, både mänskliga och gudomliga, att utföra dessa granskningar från varje nivå av kyrkans liv. Det måste bli ett så fullständigt förstående som möjligt av vad som håller på att ske och varför det håller på att ske. Krisen är strax över oss, och världen tänker inte hejda sig bara för att vi har händerna fulla av annat.

‘(Gnosis här med den syftning på moderna politiska ideologier som Voegelin brukar i The New Science of Politics, 1952 och Wissenschaft, Politik und Gnosis, 1959).