Människans rätt till liv och eutanasin

Diskussionen om ändring av abortlagen har medfört att frågan om de etiska måttstockarna för människans värde och värdighet med full skärpa kommit i blickpunkten. Liksom tidigare träder vi upp mot de åsikter, som gör en väsentlig skillnad mellan ofött och fött liv och som betraktar det ofödda barnet som en varelse med mindre rättigheter. För de kristna liksom för de humant sinnade måste mänskligt liv, i vilket stadium det än må befinna sig, vara omöjligt att förfoga över och okränkbart.

Med stor oro måste vi konstatera, att denna grundsats ifrågasätts alltmer även på ett annat område. Sedan lång tid tillbaka behandlas eutanasins problem i massmedia. Många röster höjs redan med krav på att den som dödar en människa som själv begär det skall gå fri från straff. De som förespråkar detta försöker naturligtvis avgränsa sig mot praxis hos nationalsocialisterna. De hade ju ett brottsligt eutanasiprogram – förintelsen av värdelöst liv – och lät mörda tiotusentals mentalsjuka människor. Alltjämt är minnet levande hos vårt folk när det gäller dessa förbrytelser och detta fruktansvärda onda, som hade anbefallts av staten.

I förhållande till detta gör man numera gällande, att eutanasin, rätt förstådd, innebär något helt annat. Det handlar nämligen inte om undanröjandet av värdelöst liv, menar man, inte heller egentligen om ett ingrepp i rätten att leva, utan det rör sig om dödshjälp – eutanasi – och den är det medel, med vilket läkarna skulle kunna lindra plågorna hos den döende, förkorta dödskampen, göra döden mild. Kan inte, frågar man, varje människa kräva att få en nådig död? Kan hon inte begära att läkarna och samhället uppfyller detta krav? Har inte en obotligt sjuk rätt att kräva att hennes lidande inte förlängs utan förkortas?

Var och en som stått vid en obotligt sjuk människas bädd, känner till den nöd och det lidande mänsklig hjälplöshet för med sig och inte utan skäl talar vi om den ”förlossning”, som döden innebär för en sådan människa. Kräver inte en sådan situation måttstockar, som går utöver grundsatsen om livets oangriplighet?

Vi anser det vara vår plikt att ta ställning i denna fråga, i synnerhet som den diskuteras häftigt även i det offentliga livet.

I en så principiell fråga gäller det först och främst att hålla fast vid, att varje människa har rätt till en människovärdig död. Att dö är människans sista stora uppgift i livet. Ingen kan befria henne från den uppgiften men hon kan och måste få hjälp med den.

Det innebär att en sjuk människas lidanden måste kunna få ändras med smärtstillande medel, så att hon förmår uthärda sin sista tid av livet på ett människovärdigt sätt. Det betyder vidare, att den sjuke skall få bästa möjliga vård inte bara medicinskt utan framförallt mänskligt. Det gäller att skapa en förtroendefull atmosfär och medmänsklig förståelse kring den sjuke och döende, så att han blir medveten om att man erkänner och högaktar honom helt enkelt bara därför att han är människa.

Till den hjälp en döende behöver hör även, att den sjuke inte lämnas ensam i andlig nöd. Just inför döden aktualiseras de allmänmänskliga frågorna om meningen med livet. Ytterst är dessa frågor religiösa. De bör varken negligeras eller förträngas. Den kristna tron är då en verksam hjälp att uthärda, ja, att övervinna ångesten inför döden. Den ger den döende ett fast hopp. Tron ger även det lidande, som tycks oss obegripligt, en mening eftersom en troende kan se lidandet som en delaktighet i Jesu Kristi eget lidande: ”Nu gläder jag mig mitt i mina lidanden för eder; och vad som fattas i det mätt av Kristusbedrövelser som jag i mitt kött måste utstå, det uppfyller jag nu för hans kropp, som är församlingen” (Kol. 1:24). Som kristna vet vi vad aposteln Paulus säger om sig själv: ”Jag vill lära känna honom och hans uppståndelses kraft och få känna delaktighet i hans lidanden; i det jag bliver honom lik genom en död sådan som hans” (Fil. 3:10).

Att ställa krav på att få dö en människovärdig död kan vidare innebära att läkarna inte använder alla medicinska medel i sådana fall där döden enbart skulle bli fördröjd på konstgjord väg. Så blir fallet när ett ingripande av en läkare, exempelvis genom en operation, visserligen obetydligt förlänger livet men därmed också nöden och bördan. Den sjuke kan då under den tid han vunnit trots eller till följd av operationen få lida av svåra kroppsliga eller psykiska störningar. I denna situation måste de sjukas avgöranden om att underkasta sig en operation eller inte respekteras.

Det finns idag även medicinsk-tekniska möjligheter, som ställer oss inför nya frågor. Är vi med utgångspunkt i vårt etiska ansvar tvungna att, för att nämna ett exempel, ansluta en patient hur länge som helst till en hjärt-lungmaskin för att därigenom hålla honom vid liv på konstgjord väg? Så länge det finns hopp om att den svårt sjuke kan tillfriskna, är vi skyldiga att sätta in alla till buds stående medel och det är ansvariga myndigheters skyldighet att sörja för, att även dyra apparater och kostsamma läkemedel står till förfogande för alla, som behöver dem. Annorlunda ligger det till, när varje hopp om förbättring är utesluten och användandet av speciella medicinska tekniska hjälpmedel blott skulle på konstgjord väg förlänga en kanske plågsam dödskamp. Om patienten, anhöriga och läkare, sedan de övervägt alla tänkbara omständigheter, inte sätter in alla specialåtgärder, kan man inte klandra dem för att de på ett otillåtet sätt tagit sig rätten att förfoga över mänskligt liv. För läkaren förutsätter detta naturligtvis, att han dessförinnan inhämtat patientens samtycke eller, när detta inte längre är möjligt, de anhörigas. Vid sådana avgöranden tar man hänsyn till människans dödlighet och den frist, som Gud satt för hennes liv.

Eutanasi är inte hjälp att dö utan avsiktligt dödande

Vi måste alltså göra allt för att möjliggöra och underlätta en människovärdig död för varje människa. Men samtidigt måste vi tillbakavisa eutanasin som ett avsiktligt, för tidigt avbrytande av det mänskliga livet. Ty här rör det sig inte längre om att hjälpa en människa att dö, att underlätta döendet, utan om att döda en människa.

I dag höjs alltflera röster för att ett direkt förfogande över det egna livet och att döda den som begär det under vissa omständigheter skall tillåtas och anses som etiskt försvarbart. Man frågar, om den patient, som är obotligt sjuk och har mycket stora smärtor, inte bör kunna begära att han får sitt liv och därmed sitt lidande avkortat. Mot detta måste sägas: människan har ingen sådan förfoganderätt över sitt eget liv. Hon har en klar rätt till lindring av sina smärtor, men hon är inte herre över liv och död. Till och med den som inte i sitt samvete anser sig bunden till Gud, måste medge, att detta att förfoga över det egna livet står i motsats till den skala av värderingar som bottnar i en ovillkorlig aktning för livet.

Lika tungt vägande är det, att det vid eutanasi inte enbart är fråga om den sjukes självtagna rätt att förfoga över sitt eget liv. Det som krävs är att döda andra människor. Rättsordningens grundpelare, nämligen att ingen människa har rätt att förfoga över en annan människas liv, skulle, när det gäller eutanasi, bringas ur jämvikt. Detta ändras inte heller i något avseende om man skulle kräva att ett sådant ingrepp blott skulle få ske med den svårt sjukes vetskap och samtycke.

Man får inte heller invända, att det endast skulle vara en gradskillnad mellan att avstå från att använda medicinska specialåtgärder och att ge en spruta, som leder till döden. Det är inte heller en gradskillnad mellan en stor och en ännu något större dos smärtstillande medel. Skillnaden mellan att låta någon dö och att döda någon förblir en avgörande skillnad, oavsett hur stor dos smärtstillande medel som används.

Budet ”du skall inte dräpa” gäller för alla situationer och stadier i det mänskliga livet. Begreppet ”eutanasi” kan inte överskyla det faktum att varje för tidigt avbrytande av liv är att döda, ett kränkande av Guds och humanitetens lagar. Det bryter även mot de grundsatser som är utmärkande för ordningen i vår rättsstat.

Förbundsrepublikens högsta rättsliga instans gjorde följande uttalande i en dom av den 16 januari 1964 i samband med dödandet av mentalsjuka: ”Varje människa, alltså även den sjuka eller till sin mentala konstitution skadade eller kroppsligt missbildade människan, har rätt till att bli respekterad när det gäller hennes människovärde, och till skydd genom rättsordningen, när det gäller hennes rätt att leva. En genom rättsstatens principer bestämd rättsordning garanterar denna rätt. Utsläckandet av mänskligt liv, hos sjuka alltså även det för tidiga framkallandet av döden, bryter därför mot de principer som är utmärkande för en rättsstat närmare bestämt även när gärningen begås av medlidande. Ingen medlem av en rättsgemenskap har nämligen rätt att av personliga bevekelsegrunder missakta de för alla medborgare bindande rättsstatliga principerna eller att sätta sig över dem enligt värderingar, som motsäger dessa principer i sak även om de personliga motiven skulle tillmötesgå en human känsla – äkta eller missförstådd. Enligt rättsstatliga principer kan därför dödandet av en människa aldrig tillåtas genom formell lag.”

Vår rättsordning skulle bli fördärvad till sin innersta kärna, om dessa principer inte längre skulle erkännas.

Varning för oöverskådliga följder

De som yrkar på straffrihet för den som dödar en människa, som själv begär det, hänvisar till och kräver att den samvetsfrihet som garanteras i grundlagen, tillämpas, och förebrår samtidigt kyrkan, att den inte visar tillräcklig tolerans gentemot en världsåskådningsminoritet. Men samvetsfrihet betyder inte, att samvetet inte är bundet vid etiska värden. Den enskilde har, som även grundlagen fastställer i art. 2, rätt till fri utveckling av sin personlighet endast i den mån han inte därmed skadar andras rätt och inte bryter mot den författningsenliga ordningen eller morallagarna. Erfarenheten visar, att en enda svag punkt i grundinställningen till respekten för människoliv är tillräcklig för att öppna vägen för en lavin av omänsklighet. Vi är tvungna att ta problemet med eutanasin mycket allvarligt och får inte tillåta, att den offentliga meningen ger den ett sken av harmlöshet, inte heller att enskilda eller vissa grupper tillåts arbeta med slagordet humanisering, när det i verkligheten är fråga om en upplösning av det som innefattas i begreppet humanitet. Varje uppmjukning av det etiska och rättsliga medvetandet i denna fråga skulle få vittomfattande följder.

Sådana följder skulle närmast drabba de sjuka. Den motivering, som skulle rättfärdiga att döda den som begär det, nämligen smärtan och den obotliga sjukdomen, skulle mycket snart även komma att omfatta ett sådant känslomässigt tillstånd som hopplöshet. En svårt sjuk känner sig inte sällan ansatt av längtan efter att det tillstånd han befinner sig i och som han uppfattar som hopplöst skall få ett slut. Härifrån är det sedan endast ett litet steg, till att tillerkänna även de psykiskt sjuka en sådan ”rätt”, som de sedan kan göra bruk av i en kortslutningshandling. Vi vet, att just de människor, som sätter ringa värde på sitt liv, i en skenbart förtvivlad situation, åter håller fast vid livet, sedan de kommit ur sitt beträngda läge. För sådana som fått sin ”önskan” om att bli dödade uppfylld genom samhällets försorg blir det ingen morgondag mer, ingen ny chans till liv och lycka. Var går då gränsen mellan en försvarbar och en oförsvarbar eutanasi? Det finns ingen sådan gräns!

Eutanasin skulle även tynga läkarnas och vårdpersonalens samvete på ett outhärdligt sätt och radikalt förändra förhållandet mellan läkare och patient. Att bevara och återställa hälsan är det förnämsta budet för läkarnas handlande. Att på så sätt stå i livets tjänst utesluter, att läkare förnedras till att motta befallningar om att döda den som begär det, eller att gå med på att göra det. Om läkare skulle handla så måste det inverka menligt på det förtroendefulla förhållandet mellan läkare och patient, ty läkaren skulle inte längre uteslutande tjäna livet utan tillika vara en medhjälpare åt döden. I sådana fall skulle föga kunna ändras av försiktighetsåtgärder av den typ, som föreskriver att en läkares inskridande skulle få ske endast efter det att en skriftlig fullmakt från patienten undertecknats. Utöver allt detta skulle fritt spelrum lämnas för ödesdigra manipulationer. Även om en önskan att dö nämligen måste avges skriftligt av patienten eller inför vittnen, vilket psykiskt tryck skulle inte en hjälplös sjukling utsättas för, när han märker, att hans omgivning inte längre räknar med honom utan endast väntar på hans bön om att bli dödad. Ja, det skulle räcka att låta en känslig sjukling känna, att han ligger sin omgivning till last, för att förmå honom att framställa en sådan bön om att bli dödad.

Man kan vidare frukta att en av staten erkänd och praktiserad eutanasi skulle gynna en individuell och social benägenhet eller disposition att döda. Det existerar nämligen bevisligen ett nära samband mellan de i ett samhälle gällande värdeskalorna och människornas inställning resp. beteendemönster. Det går inte att se något sådant som att döda den som begär det som något isolerat. Om det skulle tillåtas, skulle respekten för livet rent allmänt och på ett oförsvarligt sätt urholkas.

Även om eutanasin i första hand skulle kunna motiveras av vilseledd barmhärtighet, är den ingenting annat än ett uttryck för en värdering av livet som något rent jordiskt och samtidigt ett avståndstagande från övertygelsen om ett liv efter döden och om dess förankring i Gud. Men om värdet hos livet, även det eländigaste liv, inte längre anses få sin motivering från Gud, efter vilka grunder skall då människan bedömas? Efter ett subjektivt livsbejakande? I dagens diskussion om eutanasin träder denna synpunkt i förgrunden. Förespråkarna varnar för varje missbruk vid samhälleliga förändringar. Men nyttosynpunkten är redan i funktion: såväl hos den enskilde, när han med anledning därav överväger, om det lönar sig att fortsätta leva, som hos samhället. Bevekelsegrunderna för eutanasin innebär nämligen inte bara att hänsyn tas till den obotligt sjuke och hans vilja, utan även reflexionen, att livet på jorden har blivit meningslöst och värdelöst. Men därmed utnämner samhället sig till domare över vilket liv som är värt att få leva och vilket som inte är det, ett särskiljande som förr eller senare förstör livet självt.

Om livet värderas enbart ur privat och social nyttosynpunkt, är det på sin höjd en tidsfråga och en fråga för den ”allmänna meningen”, vilka grupper av människor som skall drabbas av denna förintelsedom: de mentalsjuka, de från födseln eller genom olyckshändelse lytta eller åldringarna, sådana som i ett prestationsinriktat samhälle inte längre tycks ha något värde.

Sjukdom och död trängs märkbart undan ur den moderna människans medvetande. Men de tillhör det mänskliga livet och måste uthärdas. Det är inte ”dödshjälp” vi är skyldiga att ge de sjuka utan hjälp vid själva döendet. Eutanasin är omänsklig. Vad vi behöver är vördnad och aktning för livet och beredvillighet att hjälpa alla levande.

(Ovanstående text publicerades den 15 juni 1975)