”När Västerlandet trädde fram”

En bildtext av Jan Myrdal i Nationalmuseums fotoutställning ”När Västerlandet trädde fram” (29 jan. – 29 febr.) visade på ett märkligt faktum – märkligt därför att just marxisten Jan Myrdal framhävde detta:

”. . . Att kalla Europas 1100-talet för en stor tid kan förvåna. 1100-talet var medeltid och medeltiden var i den tidiga liberala propagandan en mörk natt. Denna föreställning lever segt kvar i ledarspalter och gängse politikers tal. 1100-talet var därtill den segrande feodalismens århundrade i Europa och feodalism anses ofta vara detsamma som stagnation och reaktion.

Men denna syn på feodalism är oriktig. De förhållanden som ses som de typiskt feodala var de som kännetecknade en feodalism i nedgång och upplösning (dvs efter de folkliga nederlagen i bondekrigen under 1300- och 1400-talen och före de segrande borgerliga revolutionerna i Nederländerna, England och Frankrike under 1600- och 1700-talen).

Den egentliga feodala perioden i Europa omfattar bara några få århundraden från 900-talet till 1300-talet … Då trädde vårt Europa fram … Den föddes ur långa och blodiga strider. Under dessa upphävdes slaveriet … och storgårdarna splittrades. Detta innebar ökad frihet för det arbetande folket. Bönderna och hantverkarna hade erövrat en verklig andel av sin produktion och strävade efter att utvidga denna. Det arbetande folket kunde åter börja ta initiativet i produktionen. De stora nyodlingarna visade, att i det feodala samhället hade de arbetande återfått möjligheterna till arbetslust och intresset för arbetet. Så erövrade de arbetande de nya redskapen och den nya tekniken. Folket var den drivande kraften.”

Med dessa rader kommenterade Jan Myrdal Gun Kessles utomordentliga bilder av fransk 1100-talskyrkokonst. (De få bilderna som visades från 1100-talets Norge syntes föga signifikativa. Inte heller blev deras inre samband med 1100-talets franska kyrkokonst verkligen klart. I själva verket inställer sig frågan, i vad mån det överhuvudtaget finns ett sådant samband.)

Utan tvivel har Jan Myrdal här i ett intressant sammanhang upptäckt något viktigt i Västerlandets samhällsutveckling, som för övrigt bekräftas av fackhistorikernas senaste rön (jfr Karl Bosl, Die Grundlagen der modernen Gesellschaft im Mittelalter, Stuttgart 1972): ”Då trädde vårt Europa fram.” Om hans tolkning i detalj kan man vara mera tveksam. Men om vi håller oss till det väsentliga var det bara synd, att en marxistisk ideologi har gjort honom oförmögen att upptäcka medeltidens kristna tro och dess utomordentliga konstnärliga skapelser inte bara som ett resultat och en överbyggnad av samhälleliga och ekonomiska faktorer utan som en andlig kraft som å sin sida gav upphov till och präglade detta samhälle och dess uppblomstrande konst och kultur.

Bortsett från denna ideologi har denna utställning onekligen varit en tankeställare i dagens Sverige, där medeltiden fortfarande är en mörk och främmande värld och där medievistiken i dess olika grenar i stort sett gäller som en ovidkommande vetenskap.

Men därtill kommer något annat som i denna utställning inte heller framhävdes och därför förtjänar att påpekas.

För några år sedan publicerade en dansk skribent Jergen S. Dich en bok Den herrskende klasse. En kritisk analyse af social udbytning och midlerne imod den (Borgen 1973). 1 ett intressant kapitel À la recherche du temps perdu (På spaning efter den förlorade tiden) skriver han om humanismen som det förlorade motivet för dagens sociala utveckling och han fortsätter: ”Skall vi finna humanism – så långt man nu kan nå den – så måste vi gå tillbaka i vår historia till medeltidens katolicism. Kyrkan trängde då fram över Europa – också i Norden – som den första folkliga religionen med perspektiv och hopp. Den utbredde sig samtidigt med bondeståndets uppkomst i konkurrens med furstereligionen och med den hornprydde guden. Furstarnas gudar levde som herrefolket och ingrep direkt i överklassens liv. Folket existerade lika litet i denna religion som i den faktiska världen. Slavar var inte människor. Med kristendomen kom en religion som var demokratisk i den bemärkelse att den öppnade tillgången till paradiset för alla.” Författaren utvecklar sedan vad han syftar på när han skriver om medeltidens humanism mitt i en hård och brutal tid. Han anser att inte minst kyrkans omfattande hjälpverksamhet för de sjuka, fattiga och nödlidande och den stora privata välgörenheten m.m. ger vittnesbörd om denna humanism. Och han slutar: ”Hela detta omfattande hjälpsystem som fanns under högmedeltiden kom att förfalla med reformationen . . . Med reformationen dog humanismen i den danska socialpolitiken.”

Vi har visst ingen anledning att förorda en romantisk historiesyn på medeltiden och vi tycker som Jan Myrdal: ”Det var en blodig och svår tid.” Men samtidigt visade just denna utställning på Nationalmuseum, att medeltiden också var en epok med stora och skapande andliga och humana impulser.

I ett egendomligt spänningsförhållande till denna utställning står den lilla pocketboken ”Ondskan tar form” (Pan 1976) där Gun Kessle ger ett urval av sina bilder (särskilt av djurkapitäler och dylikt) och Jan Myrdal har skrivit texten. Misstar vi oss när vi förmodar, att man här har velat förmedla ett slags bildlig symbol för senfeodalismens ”sociala fördärv”, anteciperat i dessa bilder av odjur etc.? Jan Myrdal synes åtminstone antyda detta: ”I detta urval visar hon (Gun Kessle) – i den ram senare tider gett – gestalter som kring det seklet trädde ut ur väggar och pelare.” Vi skall här inte yttra oss om en sådan (som vi tycker tvivelaktig) socialpolitisk vinkling av det eljest intressanta bildmaterialet. I själva verket har ett sådant tillvägagångssätt föga att göra med en konsthistorisk förståelse och tolkning.

Jfr exempelvis angående medeltida djurornament och deras religiösa tolkning den utmärkta artikeln av Herbert Schade, Die Tiere in der mittelalterlichen Kunst, i Studium generale 1967, sid. 220–235.