På spaning efter de första munkarna

Såväl Egypten som Etiopien har under det gångna året fått stora rubriker på tidningarnas utrikespolitiska sidor. När Suezkanalen öppnades på nytt efter att ha varit stängd sedan 1967 och när Afrikas äldsta monarki avskaffades, så gav dessa händelser eko över hela världen.

Också på det kyrkliga området har på de senaste åren något nytt utvecklat sig i dessa länder. Ända till helt nyligen var de koptiska kristna (kopt = ortodox kristen egyptier) uteslutna ur det ekumeniska samtalet, men sedan patriarken av Alexandria och Kairo, Amba Shenuda 111, 1973 gjort ett besök hos påven, inleddes en ständig teologisk och praktisk dialog med Rom, som redan efter ett fåtal möten visade att de historiskt betingade skillnaderna mellan den monofysitiska och ortodoxa katolska läran om Kristus är skenproblem. Därmed har denna del av kristenheten, som sedan år 451 varit skild från kyrkans helhet, åter dragits djupare in i strömmen av andligt liv i våra kyrkor. Vari skulle kopternas särskilda bidrag kunna bestå?

Endast tre procent av Egyptens jord odlas; återstoden är öken, i dag liksom för 3 000 år sedan. Å andra sidan ägde landet under antiken den tidens största stad, Alexandria. I detta land, där storstadens bullrande liv och öknens tigande ensamhet låg så nära varandra, framträdde på 300-talet en rörelse, av vars arv kristenheten ännu i dag lever, nämligen munkväsendet. Den nitriska öknen mellan Alexandria och Kairo, den sketiska öknen mellan Kairo och Röda havet och öknen vid det nuvarande Luxor (Tebe) i övre Egypten utgjorde vaggan för detta munkväsen, vars munkar levde dels som eremiter, dels i ett slags gemenskap. Antonios den Store, munkarnas ”fader”, och den store organisatören Pakomios är de mest framträdande gestalterna från denna tidiga grundläggande period. Den förste blev berömd till följd av den biografi som Athanasios skrev om honom, den andre till följd av sin regel för det gemensamma livet, bearbetad av hans lärjungar Horsieri och Shenute (Shenuda). Från Egypten utbredde sig munkväsendet över Palestina till Västerlandet genom att enstaka europiska besökare någon tid levde bland de koptiska munkarna, lärde känna deras regel, översatte den till latin (Hieronymus, Johannes Cassianus) och hemma anpassade den till andra fordringar. Kunde inte detta arv erbjuda en ny uppgift?

Om man nu söker spåren av munkväsendets ovan skildrade ursprung, så blir man överallt varse att landet icke längre är egyptiskt och kristet utan har blivit arabiskt och islamskt, och att urinvånarna sjunkit ned till en tolererad minoritet (omkr 10 procent). Det är därför de vill ha kontakt med andra kyrkor.

Denna situation återspeglas naturligtvis också i klostrens antal och betydelse’. I Kairo har den traditionellt koptiska stadsdelen krympt ihop till några förfallna gränder i södra delen av den gamla staden; nunneklostren där lider av ”förgumning”.

Munkväsendets tidigare nämnda historiska medelpunkter finns alltjämt kvar. Då östra delen av landet förblir spärrat militärt område och klostren i söder ligger långt ifrån varandra, besöker man mest klostren i saltöknen. En gång fanns här femtio kloster, av vilka fyra återstår; många av de andra är tydligt skönjbara grushögar och borde bjuda arkeologerna ett givande arbetsfält.

Av dessa fyra kloster, som ligger omkring 10 mil väster om Kairo, till vänster om ökenvägen till Alexandria, är det ett, S:t Makarios, som beslutsamt har slagit in på förnyelsens väg. För sex år sedan drog en handfull unga akademiker (en apotekare, den nuvarande abboten, läkare, ingenjörer m fl) in i den fyrkantiga anläggningen, där både byggnader och andligt liv hade förfallit, rev ner alla husen så när som på den äldsta kyrkan och ett refektorium och byggde sedan nya celler för 120 munkar, en skuggig korsgång, ett bibliotek – något som dittills saknats -, en flygel för besökare och tillfälliga gäster samt en köksavdelning (som ligger utanför den kvadratiska muren kring klostret). Om några år kommer allt att vara färdigt. Kyrkan ensam skaffar medel till nybygget, och redan detta är ett tecken på att bakom står en andlig förnyelse. Denna anknyter uttryckligen till de första ökenfädernas gamla tradition i de s k ”Fädernas tänkespråk”, som dagligen läses högt vid bordet. Nu borde det äntligen bli slut på brödernas ytterliga obildning och personliga osnygghet som i det förgångna utmanat besökaren.

De övriga tre klostren (Romarklostret, Syriska klostret och S:t Bishoi) är likaså villiga att vandra denna väg. Och den nuvarande patriarken, som själv har framgått ur det Syriska klostret, understöder reformen med all kraft. Varje gemenskap räknar nu 30–40 munkar, de flesta av dem yngre män. I princip lever de som eremiter; ensamheten bryts endast av en gemensam måltid och en gemensam gudstjänst om dagen. För övrigt har varje munk en tredelad cell med arbetsrum, sovplats (med sanitära anordningar) och kokvrå; somliga bor också med abbotens tillstånd tidvis i närbelägna hyddor i öknen. Dessutom har de obetydliga små kyrkorna av torkad lera nästan alltid ett litet sidokapell, så litet att man inte kan gå in rak och med plats för en enda person. Här firar prästmunkarna då och då en liturgi som syftar till deras personliga fördjupning. Dräkten är en enkel svart kåpa, ”sådan som fader Antonios var klädd i”, bordet i refektoriet är ett hästskobord, ”sådant som Kristus satt vid med sina lärjungar i nattvardssalen”: även i den moderniserade omgivningen tar man den föregivet obrutna traditionen mycket bokstavligt. Men säkert har den hårda, bländande öknen förblivit densamma sedan fädernas dagar. Dess brännheta ljus, dess tystnad och gränslösa vidd antingen förkrossar eller upphöjer människan. Man vågar hoppas att ökenmunkarna skall återvinna den andliga eld (Evagrios Pontikos) och den utstrålning som en gång ställde dem i spetsen för en världsomfattande rörelse.

Helt andra är förhållandena i Etiopien’ (landet gränsade förr till södra Egypten; numera ligger Sudan emellan de båda länderna). Visserligen delar här merparten av den kristna befolkningen kopternas monofysitiska tro – till 1959 var det etiopiska patriarkatet rättsligt underordnat patriarken av Alexandria, även om redan vid Mussolinis inmarsch 1936 banden hade börjat lösas – men kyrkan ser här helt annorlunda ut och befinner sig på en helt annan utvecklingsnivå. Den nuvarande huvudstaden Addis Abeba är en ny stad; den anlades först i slutet av 1800-talet av det moderna Etiopiens skapare Menelik II. Den ligger i landets geografiska medelpunkt.

För att kunna följa kristendomens spår tillbaka till begynnelsen måste man resa till landets nordliga del, där tre tidigare huvudstäder ligger: Aksum, Lalibela (med de berömda klippkyrkorna) och Gondar. Inom en vid halvcirkel av höga berg runt Tanasjön ligger de flesta av klostren och de konsthistoriskt värdefulla kyrkorna. Efter de första missionsförsöken på 300-talet blomstrade kyrkan och munkväsendet upp tack vare de ”nio romerska heliga”, som troligen var fördrivna syriska munkar och kom till Etiopien omkring 500. Detta hindrade nu inte legenden från att, liksom i Egypten, utpeka enstaka rastställen på Tanasjöns strand, där Guds Moder skulle ha vilat med sitt barn.

Munkarnas bosättning på klippiga högslätter, mellan det i dag omstridda Eritrea och huvudstaden eller på svårtillgängliga öar i Tanasjön, kunde mellertid på nytt stärkas därigenom att senare de erövringslystna araberna blott av svårframkomlig och farlig mark lät sig hejdas från vidare framryckning. Så har munkarna räddat inte bara kyrkan utan också staten (rättare monarkin) genom seklernas virrvarr.

Tills monarkin störtades var det kyrkliga livet helt och hållet inriktat på att bevara sitt arv, medan yttre inflytanden omsorgsfullt avskärmades. Därför var t ex de franskkanadensiska jesuiterna, som kejsar Haile Selassie hade inkallat för att bygga upp det högre skolväsendet och universitetet, strängt förpliktade att i offentliga sammanhang dölja sin egentliga identitet. I och med maktväxlingen 1974 har detta på ett avgörande sätt förändrats. Den socialistiskt orienterade militärjuntan eftersträvar att helt skilja kyrkan och staten. Härav har i första hand de hittills styvmoderligt behandlade muslimerna dragit nytta: vid den fem timmar långa paraden på årsdagen av revolutionen stod patriarken och stormuftin likaberättigade (och stumma) bredvid den regerande trojkan.

Men i den nordliga klostren kurar munkarna kring sina kyrkor med ogenomträngliga ansikten och i stor fattigdom. Hittills har de knappast tagit notis om förändringen i huvudstaden. För närvarande bemöter ännu folket dem med stor vördnad – i varje fall större än den de visar församlingsprästerna – men hur länge kommer det att förbli så? Hur länge skall folket – i enlighet med de ”judiska” föreskrifterna om renhet – under liturgin andäktigt stå i en halvkrets utanför kyrkorna i tillitsfull bön om hjälp och försoning? Munkarnas bildningsgrad är låg; knappast någon enda av dem förstår längre det gamla liturgiska språket geez, på vilket den Heliga Skrift och de kyrkliga sångerna är avfattade. Kommer de att uthärda expropriationerna av sin mark och att finna unga människor som är redo att inte bara fortsätta på deras väg utan också övertänka den på nytt? Detta kan man bedöma först om några år.

1. Jfr O F A Meinardus, Christian Egypt, ancient and modern, Kairo 1965.

2. Jfr H Neubacher, Die Festung der Löwen. Aethiopien von Salomon bis zur Gegenwart, Olten-Freiburg i B 1959; R Hammerschmidt, Aethiopien. Christliches Reich zwischen Gestern und Morgen, Wiesbaden 1967; T Tamrat, Church and State in Ethiopia 1270-1527, Oxford 1972.