Religionsdialogen i Tripoli

Den första veckan i februari arrangerades ett kristet-islamskt seminarium av folkrepubliken Libyen. Samtalspartner i denna religionsdialog var den Heliga stolen, eller kanske snarare Vatikanstaten. De officiella delegationerna, vardera bestående av tolv personer, var dock hämtade också från andra håll än Rom och Libyen.

Innan vi söker skildra det unika seminariets förhistoria och förlopp, måste vi ägna oss åt dess avslutning och omedelbara efterspel, då uppmärksamheten kom att koncentrera sig på vad som då tilldrog sig. I det slutdokument, som man beslöt att sammanställa, och som antogs av seminariet kom att ingå två paragrafer med långtgående politisk innebörd, vilka omedelbart undandrogs stöd både av den katolska delegationens ledare Pignedoli, och senare av andra officiella talesmän för den Heliga stolen.

Slutförklaringens § 20 förklarade att som en konsekvens av den gemensamma respekten för de uppenbarade religionerna man gjorde en åtskillnad mellan judendom och sionism, vilken senare betecknades som en aggressiv rasistisk rörelse, främmande för Palestina och för hela Främre Orienten. § 21 förklarade att de två parterna bekräftar det palestinska folkets nationella rättigheter och rätt att återvända till sitt land. Likaledes bekräftade man Jerusalems arabiska karaktär och avvisade planerna på en judaisering eller internationalisering av staden.

Kupp eller missförstånd?

Det är ju alldeles uppenbart att Rom inte kunde godkänna ett dokument med denna innebörd. Visserligen har den Heliga stolen inte upptagit diplomatiska relationer med staten Israel, men FN-resolutionen i fjol, som stämplade sionismen som rasism, kritiserades i synnerligen klara ordalag av talesmän för Rom. Dessutom har det alltid varit Vatikanens linje att Jerusalem borde ställas under något slags internationellt styre.

Skälen till att denna slutkommuniké kunde paraferas var uppenbarligen flera. När man inledde arbetet på en dylik, fanns två utkast, men de katolska representanterna beslöt att bearbeta det islamska. Det synes också som om de katolska teologer som satt i den subkommitté, som just behandlade dessa paragrafer delvis var araber, och därför sannolikt personligen hade sympati för den arabiska saken. Kardinal Pignedoli, ordförande i sekretariatet för de icke-kristna, förklarade att han och teologkommittén inte hade någon kompetens att företräda den Heliga stolen i frågor som rörde storpolitik, och att de endast kunde bringa dessa formuleringar till Roms kännedom och ställningstagande. Han sade sig personligen ta avstånd från dem. Men otvivelaktigt skedde den katolska reträtten på ett tämligen diskret sätt, som kunde ge intryck av att man åtminstone inte opponerade sig mot de islamska formuleringarna.

Det förefaller också uppenbart att den katolska delegationen, i den mån den var helt informerad, fann sig i något av ett dilemma, där man underlät att protestera för att inte störa den goda atmosfär som eljest präglat seminariet och för att inte vedervåga en önskad fortsättning. Dock torde det råda delade meningar om det kloka i ett sådant uppträdande, och kommentatorer har menat att kardinal Pignedoli lockats i något slags fälla, och att han kanske vore att stryka från listan av kardinaler som brukar nämnas som möjliga efterträdare till Paulus VI.

Förhistorien

En förutsättning för komplikationerna av politisk natur ligger givetvis i seminariets tillkomst. Enligt en intervju Signum omedelbart efter Tripolisamtalen fick med en observatör, prof. Hoffman i den reformerta franska församlingen i Stockholm, tycks åtminstone en del av förhistorien vara denna.

Bekymrade kristna ledare i Frankrike iakttog den fientlighet mot nordafrikanska muslimer som rådde, främst i Sydfrankrike. Sonderingar gjordes för att diskutera situationen mellan företrädare för de två religionerna. På något stadium av dessa fick Libyens ledare överste Muamar Khaddafi reda på de diffusa planerna, och tog resolut hand om saken. Den ursprungliga anledningen till kristen-muslimsk dialog sköts i bakgrunden, och Khaddafi ville ordna ett möte på statlig nivå. De två parterna blev sålunda Libyen och den Heliga stolen. Endast dessa sände delegater, i övrigt var närvarande bortåt 300 observatörer och hundratals journalister.

Också observatörerna inbjöds så att säga på statlig nivå. Prof. Hoffman direkt av den libyska folkrepubliken, sannolikt till följd av det besök i Zaire, om vilket han redogjorde i en artikel i Signum 1976:1.

Andligt och världsligt

Man kan säga att redan i seminariets arrangemang framträder den islamska enheten av politiskt-religiöst, och att de politiska paragraferna i slutkommunikén bär vittne om samma sak. Och en svårighet som framträder i referat av vad som förevar visar också en klar skillnad i målsättning och ambitioner mellan den katolska och den islamska delegationen, den förra var främst intresserad av en teologisk-vetenskaplig dialog, den senare av ett mera konkret samarbete på det ideologiska och politiska planet.

Från muslimsk sida framförde man förvåning över att den kristna kyrkan funnit sig i att fientliga ideologier brett ut sig i Västerlandet, att för ungdomens moral förödande krafter fritt fått utveckla sig i samhällslivet, och att inom den teologiska forskningen en historiskkritisk metod tillåtits undergräva tron på Skriftens auktoritet.

Khaddafi gjorde själv flera inlägg i samtalet, som både vittnade om hans nitälskan för en rigorös islam, hans oro för att upplösande västerländska idéer skulle sprida sig inom islam, och hans oförmåga att förstå kyrkans begränsade inflytande i ett pluralistiskt samhälle. Mot denna bakgrund var han också intresserad av vad Vatikanstaten egentligen var; den kanske var en teokrati av ett slag han eftersträvar?

Khaddafi

Prof. Hoffman vittnade om det intryck som den libyske presidenten gjort med sitt religiösa och moraliska allvar, sin personliga anspråkslöshet, och sitt kallelsemedvetande. På många sätt är säkerligen Libyen idag som ett experiment i politisk-moralisk mobilisering lika märkligt som Kina. Men här rör det sig om ett försök att återvända till en traditionell religiös moral, och med hjälp av den nya tidens oljemiljarder kunna tillämpa den på ett helt land. Man kan också notera att det land som möjligen kan sägas vara på ett liknande sätt präglat av islam, Saudiarabien, helt var frånvarande vid Tripolisamtalen.

Diskussioner och resultat

Det viktigaste föredraget från katolsk sida förefaller ha hållits av pater Lanfry, från de vita fäderna. Däri gjorde han upp med alla de fördomar och missförstånd om islam, som fortfarande vanställer bilden av denna religion i den kristna världen. Anklagelserna för fatalism, juridism, slapphet i moralen och överdriven konservatism var enligt Lanfry falska och försvårar möjligheterna till närmande och förståelse. Under diskussionerna kom från muslimsk sida ett förslag om att man skulle inrätta blandade kommissioner för att på ort och ställe studera de allvarligaste konflikthärdarna, där religiösa motsättningar på något sätt var involverade, Jerusalem, Libanon, södra Filippinerna, men också Nordirland. Representanter för sekretariatet för de icke-kristna avböjde förslaget under hänvisning till att politiska frågor borde lösas av internationella organ som FN.

En central teologisk fråga som väcktes från muslimskt håll var den kristna hållningen till Muhammed som en Guds profet. Kardinal Pignedoli svarade att man inom sekretariatet skulle göra ett sakkunnigutlåtande i frågan.

De gemensamma resolutioner som antogs i Tripoli betonar religionernas skyldighet och roll i strävan efter social och ekonomisk rättvisa, och främst i att utjämna skillnaderna mellan rika och fattiga i världen. Vidare kunde man förenas i aktningen för människovärdet och religionsfriheten, och i fördömandet av ideologier och regeringar som förföljde de troende. Likaså var man överens om att verka för att framställningen av de skilda religionerna i läroböcker och undervisning skulle göras mer objektiv och opartisk.

Observatörer i Tripoli menar dock att man på muslimsk sida knappast hade kommit särskilt långt i försök att tillägna sig en mer historiskt korrekt bild av kristendomen. Nyare bibelöversättningars bemödanden om att för Nya Testamentets text bruka ett ordval som inte gav näring åt en traditionell nedvärderande bild av judarna, uppfattades enligt prof. Hoffman av Khaddafi som ett verk av eller åtminstone en eftergift åt ”sionisterna”.

Fortsättning

Det är uppenbart att man i Rom och särskilt i sekretariatet för icke-kristna religioner trots allt vill betrakta Tripolisamtalen som en framgång, och en början till en mera mångsidig dialog. Med dess delvis pinsamma komplikationer, visade seminariet mycket klart upp de särskilda svårigheter som samtal med islam är underkastade, och som väsentligen ligger däri, att sådana samtal på grund av islams själva karaktär svårligen kan bli enbart teologiska samtal.

I början av mars mötte företrädare för den Heliga stolen upp i en judisk-kristen dialog i Jerusalem, och många frågar sig givetvis hur förutsättningarna för en sådan kan ha påverkats av Tripoli.

På visst sätt gäller de aktuella svårigheterna i dialogen med judendomen liknande problem som i förhållande till islam. Från judisk sida är man angelägen om något slag av erkännande från kristet håll av den religiösa enheten mellan folk och land, dvs att själva den israeliska statsbildningen skulle kunna ges något slag av religiös innebörd.

För de flesta kristna torde detta vara en oöverkomlig svårighet. Och det existerar ju också inom judendomen grupper som helt avvisar varje form av religiös legitimation för det nuvarande Israel. Inte minst gäller det den ultraortodoxa gemenskapen i Jerusalem, som i detta hänseende är helt överens med Khaddafi.

Den Heliga stolen har uppenbarligen haft en instruktiv påminnelse om hur dialogen mellan religionerna är invävd i politiska motsättningar. Förhållandet att Rom uppenbarligen har föga att vinna ”taktiskt” och ”diplomatiskt” kan kanske bidra till att dialogens egentliga religiösa och andliga inriktning lättare bevaras.