Den mediala bildkulten

– En sån söt baby ni har!

– Äsch, det är väl ingenting, då skulle du se henne på kort.

Det största samfundet är mediakyrkan. Alla måste tillhöra den; vi kollektivansluts till den genom födelsen. Den håller sig med alla de drag som kyrkan uppvisade i det medeltida samhället, med det undantaget att församlingen då kunde välja sin präst. De journalistiska förkunnarna tänker sig stå i folkets tjänst men har inte sitt uppdrag från folket. De bärs av sin kallelse att avslöja det sjuka, falska och pompösa. De vill, som forna tiders profeter, göra livet surt för makthavarna, eller med ord från den nuvarande chefredaktören för Expressen, ”se till att makthavarna mår illa”. Majoriteterna växlar i de styrande församlingarna, regeringar kommer och går, men redaktionerna består, tidningsägarna sitter kvar, medieimperierna överlever. Deras företrädare föreläser predikotexten, den för dagen meningsskapande berättelsen, och de utlägger den. De väljer vilka stycken i katekesen som skall inskärpas. De förklarar varför världen ser ut som den gör och måste göra det. De föreslår och verkställer sanktioner mot dem som tänker fel och tredskas.

De svenska kvällstidningarna har under senare tid befunnit sig i en upplagekris som gör att de råkat i panik. När man läser deras löpsedlar hör man inombords repliker från diskussionerna vid morgonens redaktionsmöten om hur en obetydlighet eller en pseudohändelse bäst skall kunna ges status av verklighet genom en världskrigsfet rubrik. Ingvar Kamprads politiska ungdomsförvillelser för femtio år sedan bedöms av pressen som så betydelsefullt stoff att det publiceras över hela världen. Det är oklart vilka slutsatser man vill att läsarna skall dra. Har alla de som innehar en IKEA-bokhylla därmed blivit medskyldiga till nazismens illdåd? Bör man i fortsättningen bojkotta företaget?

Kort sagt: man tillverkar en bild av verkligheten som skall vädja till sinnet för sensation och sensualism, två av Expressens honnörsord. I hög grad producerar de den verklighet som de sedan beskriver.

Med obarmhärtig tydlighet har detta avslöjats under hösten, då det visat sig att tidningen i det föregivna syftet att ”skaffa händelserna ett ansikte” helt enkelt har kombinerat andra människors drag till nya ansikten i rent bokstavlig mening genom att med datorns hjälp skapa bilder av en känd spion och dennes hustru. Det är bilden som räknas, och det är bilden av oss som betyder något, inte vem och vad vi i själva verket är eller vill vara. Människor tvingas in i en image som tillverkats av andra och måste leva där. Det som gäller bildproduktionen gäller i än högre grad imageproduktionen: människor måste finna sig i att bli beskrivna av andra för att passa deras tillfälliga syften.

Journalistiken är nödvändig. Den är ett specialfall av retorik. Retorikens uppgift är alltid att vinna publiken över till sin sida, att övertyga den om att en viss verklighetsbekrivning är korrekt, att fa den att handla därefter. Det fria ordet är grundpelaren i ett demokratiskt samhälle, denna samhällsmodell som förvisso inte saknar brister men som hittills inte har överträffats av någon bättre. Här är journalisterna nyckelfigurerna, motsvarande prästerna i förgången tid. Detta faktum påpekades i våras av statsvetaren Olof Petersson i två artiklar i Svenska Dagbladet. Han myntade uttrycket journalism och menade att journalisterna gett upphov till en ny och dominerande samhällsideologi, den gemensamt omfattade självuppfattningen i informationssamhället, motsvarande religionen i jordbrukssamhället och politiken i den industriella samhället.

Vad journalisterna inte alltid tänker på är den subtila men desto verksammare makt de förvaltar. Deras frestelse är att tjäna en rådande tankestruktur, att utföra en liturgi inför sina bilder, som är förenklade, onyanserade, polariserade, intensifierade, konkretiserade och personifierade ikoner av världen och dess snabba flöde av händelser. De upprätthåller en ordning som det ständigt talas om, även om ingen har sett den. Hoten mot denna verklighetsbeskrivning varnar man för med drastiska sedelärande exempel. Man uppmålar sådana pedagogiska bildsekvenser som kan tänkas stärka människors vilja att handla så som journalisterna vill. Redaktionerna väljer vad som skall tas upp, hur det tas upp, hur något får sägas, vad som inte skall sägas. De brottstycken av verklighet som når offentligheten har passerat dessa vår tids inkvisitionsdomstolar.

Om detta faktum inte tydligt framträder i dag, så kommer efterföljande generationer att se det desto klarare. Elektroniken, som nu möjliggör direktkontakt och direktpåverkan mellan individer och grupper, utgör grogrund för kättarrörelser inom mediekyrkan. Inte att undra på om det ortodoxa prästerskapet blir oroligt, liksom makthavare och präster varit i alla tider inför andra informationskanaler än sina egna. Olof Petersson har i Pressens Tidning (12/1994) själv sammanfattat och vidgat diskussionen. Vetenskapen har med sina anspråk hotat att bli en egen ideologi, en kvasireligiös tro på vetenskapligheten. Men vetenskapen, påpekar Petersson, har en inbyggd självkritik, den lever på och drivs fram av ömsesidig kritik inom forskarsamhället. Ingen forskare tillåts bedriva vetenskap utan att tvingas reflektera över sina teorier, metoder och begrepp. Vad som saknas hos journalismen är, enligt Petersson, detta inslag av självreflexion och självkritik. Journalister borde aktivt granska sina kolleger, men de hindras att göra det av sin kåranda, ungefär som läkare, poliser och präster inte gärna kritiserar sina kolleger öppet. Massmedierna granskar endast andra makthavare, men de har glömt bort sig själva.

Det finns ett område där det ligger särskilt nära till hands att tillgripa kyrkometaforen, nämligen när man studerar massmediernas behandling av religion. Den katolska kyrkan, som en gång för mycket länge sedan innehade informationsmonopolet i Västeuropa, får nu känna på vad det vill säga att själv utsättas för en liknande behandling av sina sentida arvtagare, medierna. Skulle den katolska trosbekännelsen i framtiden rekonstrueras med hjälp av tidningsartiklar, då skulle resultatet bli bisarrt.

Den som själv låtit sig intervjuas om katolska frågor vet hur besynnerligt resultatet kan bli. Kanske återges ens ord exakt, men de har insatts i ett sammanhang som gör dem mer eller mindre absurda. Man har bidragit med en som man tycker korrekt bild, men den klistras in i en annan som ändrar dess innebörd så att den skall passa i den rådande ordningen, som saknar bilder och begrepp för det man vill ha sagt.

Journalisternas ansvar tycks bli desto större som vi lever i en tid som inte bara dyrkar bilden utan också attityden, grimasen, minspelet och tonfallet på bekostnad av den rationella analysen. Vid en undersökning inför EU-omröstningen uppgav 42 procent av de intervjuade att de instämmer i omdömet att ”det är en principsak vilken åsikt man har i EU-frågan, inget i världen kan ändra på något som inte känns riktigt”, samt 45 procent instämmer i satsen ”Fundera på fakta blir man bara vilsen av”. Frestelsen är att mima vidare på de grimaser som för dagen eller timmen tycks sitta rätt inom denna den pågående kulten av det efemära. Om pressen far för sig att måla upp bilden av ett efter EU-omröstningen sargat och splittrat Sverige, har man goda möjligheter att skapa ett splittrat Sverige.

Här avslöjas konturskarpt skillnaden mellan professionell och demagogisk journalistik. En ansvarig journalistik publicerar inget som man inte själv tror på. Om så sker måste saken påtalas, eftersom sanningen står på spel. För journalister gäller samma etiska imperativ som för andra makthavare: att inte manipulera, att inte använda människor som instrument för något annat syfte, att uppfatta sig som ansvarig funktionär i ett mycket dyrbart och ömtåligt samspel, som är nödvändigt för att demokratin skall må väl.