Eckhart – en gränsöverskridare

Erwin Bischofbergers till omfånget lilla men till innehållet rika bok Mäster Eckharts andliga undervisning (Katolska Bokförlaget 1994) väcker på många sätt förvåning. Man kunde väntat sig att någon av de kända svenska Eckhart-experterna Bertil Brisman och Hans Hof skulle ha skrivit en bok av detta slag. Bischofberger är tyskspråkig schweizare men skriver utmärkt svenska. Han är expert på nutida medicinsk etik men skriver insiktsfullt om Eckhart, som väl kan betraktas som den medeltida kristenhetens främste mystiker, och som dessutom var dominikan, medan Bischofberger är jesuit. Sin jesuitiska erfarenhet använder Bischofberger till att ägna ett kapitel i boken åt en jämförelse mellan Eckhart och Ignatius.

Och här har jag, som hör hemma i lutherdomen, som av Karl Vennberg i bokens förord befinner sig i ”yttersta förfall”, blivit ombedd av Signums redaktion att skriva om boken. Jag gör det gärna, eftersom Eckhart sedan länge hör till mina andliga vägledare. Liksom Vennberg har jag upplevt Eckhart som en befriare från trångsynta dogmer, dock utan att fördenskull behöva känna mig behöva lämna ”lutherdomen”.

Religionsdialogen

Det är inte bara gränser mellan lutheraner och katoliker som förlorar betydelse vid läsningen av Eckhart. Han överskrider också gränser mellan kristendom och andra religioner. Bischofberger går inte mycket in på det, fastän mycket har sagts och skrivits om det. Eckharts tänkande har jämförts t.ex. med japansk zenbuddhism och sydindisk bhaktifromhet.

Eckhart skriver: ”Gud är i sig själv så hög att ingen kunskap eller åstundan förmår nå dit… Allt som kunskapen förmår begripa och allt som åstundan förmår trakta efter är ändå icke Gud. Där förståndet och åstundan upphör, där är det mörkt, men där lyser Gud.” Samma tankar om att Gud inte ryms inom våra tankeformer finner man i andra religioner. Så heter det t.ex. i Dao-de-jing: ”Det dao man kan tala om är icke det förblivande dao. Det namn man kan nämna är icke det förblivande namnet. Såsom icke-benämnt är detta begynnelsen till himmel och jord.”

För aktuell religionsdialog är Eckharts tankar viktiga. Vad skulle han ha tänkt om hinduisk, buddhistisk, taoistisk livstolkning, om han känt till dem?

Lättillgänglig är Eckhart långt ifrån alltid, vare sig i sina egna texter eller i Bischofbergers tolkningar av dem. Han rör sig i medeltidens teologiska och filosofiska tankevärld, där teologins anknytning till Platon respektive Aristoteles var en central fråga.

Att driva ut bilder med bilder

Han använder ofta och gärna utmanande paradoxer. Också i det avseendet kan han betraktas som en gränsöverskridare: han visar hur vanligt språk inte räcker till. Det måste överskridas, och det sker med paradoxernas hjälp.

Ordet paradox betyder enligt Svenska Akademins Ordlista (SAOL) ”skenbart orimlig sats”. Bakom den skenbara orimligheten skall alltså ligga någon ”rimlighet”, någon som kan förklaras med andra ord. När Eckhart talar om att den som hädar Gud prisar Gud, menar han väl att våra begrepp och ord om Gud är otillräckliga, hur vi än formulerar dem.

Ett annat exempel: ”Gud är intet; inte så som vore han utan vara. Fastmer är han varken det ena eller det andra av det som man kan påstå något om – han är ett vara över alla vara. Därför måste sättet, med vilket man skall älska honom, vara utan sätt.” Eller: ”Jag ber Gud att han gör mig fri från Gud; ty mitt rena väsens vara är ovanför Gud, i den mån vi fattar Gud som de skapade varelsernas upphov.”

Paradoxernas ”skenbara orimlighet” är en form av motsägelse. SAOL skriver om en andra synonym till paradox ”motsägelsefull företeelse” utan att här skriva ”skenbar”. Det finns motsägelser som är skenbara, men också sådana som inte är skenbara och som är svårare att förstå meningen med. Jag tänker t.ex. på vad Eckhart skriver om ”genombrottet”. Ofta uppmanar Eckhart sina åhörare att inte ge akt på inre upplevelser – det inre skall helt tömmas för att ge plats för Guds födelse – även på upplevelser av Guds närvaro. ”Människan skall stå så oberoende och fri, att hon inte vet eller har kunskap om att Gud verkar i henne.” Men ändå skildras Guds födelse i vårt inre som ett genombrott, som man kan nalkas i etapper och som man kan uppleva. Det verkar här vara fråga om något som man skulle kunna iaktta i sitt inre – samtidigt som man varnas för att iaktta sitt inre. Hur skall man få ihop det?

Eckhart medger ibland att han kan vara svår att förstå. Det behövs en viss form av beredskap för att fatta vad han säger. Ingen kan hindra mig och andra läsare av Eckhart att få hjälp av vissa yttranden av honom, samtidigt som vi går förbi annat som han sagt och inte gör anspråk på att ha fattat hela Eckhart.

Bischofberger kommenterar (s. 57) utmärkt Eckharts sätt att tala: ”I viss mån driver han ut bilderna med bilder, manar fram ordlösheten med ord. Han talar för att få sig själv och andra att tiga. Han tar till orda för att få orden att komma till ett stillestånd. Han skapar ord som skall avskaffa sig själva. Hans tal syftar till att utlösa en chockverkan hos dem som alltför lättsinnigt talar om Gud som om vilket föremål eller vilken varelse som helst. Eckhart menar att vi talar om Gud alltför rutinmässigt. Dessa rutiner som vi har lagt oss till med kan lätt urarta i slentrian. Ingenting är skadligare för människans gudsförhållande.”

Det kan vara svårt att få ihop olika uttalanden av Eckhart och han kan uppfattas på olika sätt. Så har han ibland uppfattats som panteist, och han blev redan under sin livstid anklagad för kätteri. Han sade t.ex.: ”Den som rätt och i sanning har Gud, han har honom på alla platser […] Alla ting blir för henne endast Gud.” I en annan predikan sade han: ”Många enfaldiga människor menar att de skall se Gud så, som stode han där och de själva där. Så är det inte. Gud och jag är ett.” Men vid ett annat tillfälle sade han: ”Gud är i själen med sin natur, med sitt väsen och med sin gudom, och dock är Han inte själen.”

Vad Eckhart sade om den yttersta enheten mellan vårt innersta jag och Gud – eller gudomen bortom Gud – liknar hinduisk advaita (icke-tvåhet). Kristna teologer har olika åsikter om hur förenlig kristen skapelse- och treenighetstro är med hinduisk advaita. Somliga menar att advaita innebär en med kristen tro oförenlig panteism, när den talar om att jaget (atman) och Gud (brahman) är ett. Eckhart brottades med samma problem, fastän han inte kände till de indiska tankarna. Bischofberger är ivrig att säga att Eckhart inte hamnar i panteism, som han blev anklagad för. Han understryker Eckharts kyrkliga renlärighet, hans fasthållande vid kyrkans tro på skapelsen, treenigheten, inkarnationen, uppståndelsen. Men Bischofberger talar om en viss ”försvagning” (s. 120) av de traditionella föreställningarna, då Eckhart ”överskrider” dem för att nå den yttersta enheten, gudomen bortom Gud. (Av någon anledning som jag inte förstått skriver Bischofberger ibland ”ettheten”).

Är kanske också panteism ett av de begrepp, som måste överskridas? Är det inte så, att Eckhart överskrider den kristna konfessionalismens gränser på ett sätt som är helt i överensstämmelse med det kristna evangeliets innebörd? Bibeln är fylld av paradoxer. Så är exempelvis dess olika uttryck för vad som kommer efter döden fyllda av motsägelser. Det måste bli så, när det som är bortom tid och rum skall uttryckas med ord som är präglade av tid och rum.

Det förefaller mig som om Bischofberger är lite för angelägen om att understryka att Eckhart infogar sig i den kyrkliga ordningen och accepterar de kyrkliga lärosatserna. Det som är det viktigaste är väl att Eckhart med sina paradoxer visar på alla begrepps och ordningars otillräcklighet.

Intressant är det som Bischofberger drar fram från nyare forskningar om kätteriprocessen mot Eckhart. Han visar hur domarna i Avignon menade att sådant som för vanligt folk kunde låta kätterskt inte behövde vara det för de kunniga. Man funderar över om inte i vår tid Eckharts tankar borde bli mer kända just av vanligt folk, som fjärmar sig från kyrkans tro, därför att de känner sig alltför bundna av de traditionella begreppen och orden.

Att inte stanna i stillheten

Som Bischofberger flera gånger påpekar, är det främst i den tysta meditationen, den inre bönen, där man försöker tömma sitt inre på alla tankar, som man kan uppleva något av vad Eckhart skriver om. Eckhart har mycket att säga om stillhet, tystnad, avskildhet, som kan direkt tillämpas i olika former av nutida meditationsmetod, för hur man skall gå tillväga för att tömma sitt inre. Men han talar om att övning behövs – det går inte av sig själv.

Livligt varnar Eckhart för att stanna i stillheten. Berömd är hans utläggning av hur Marta i sitt husliga arbete har kommit längre än Maria, som stannat i stillheten vid Jesu fötter. I valet mellan att i meditationen uppleva Gud i sitt inre och att i praktisk insats tjäna sin nästa, skall den yttre handlingen ha företräde. Men ”görat” skall vara grundat i ”varat”.

Det finns alla skäl för svenska läsare att vara mycket tacksam för den presentation av Eckhart, en stor europe, som Bischofberger, en invandrare i vårt land, har gett oss. Eckharts tankar från tidigt 1300-tal kan hjälpa också det sena 1900-talets människor att finna sig tillrätta med sin tro i sin tid.