Markis Lagergren och katolicismen i Sverige II

Introduktionen i den förnäma världen

Under de följande åren kom Lagergren att göra omfattande resor i Europa, Amerika och Främre Orienten, och på ettårsdagen av sin konversion kunde han förrätta sin tacksägelsebön i den Heliga gravens basilika i Jerusalem. Mellan resorna vistades han emellertid långa tider i Rom, där han vann inträde i den allra högsta societen. Lagergren hade mycket lätt att vinna vänner, och han visste också att väl bruka denna sin gåva. Han lärde känna många av kyrkans dignitärer både inom och utom den romerska kurian och han kom att umgås som en son i huset i högadliga romerska familjer som Altieri, Massimo och Serlupi-Crescenzi. Dessa tillhörde alla den så kallade svarta adeln, det vill säga den del av den romerska adeln som inte erkände den nya italienska staten och för vilken påven fortfarande var staden Roms rättmätiga överhuvud. Nu var detta emellertid inte så märkvärdigt som det kanske kan låta, ty en stor del av världens katoliker ställde sig på samma ståndpunkt, och vid katolikdagar, eukaristiska kongresser och andra katolska manifestationer var det brukligt att man offentligen protesterade mot att påven berövats sin världsliga ställning. Den helige fadern måste ju vara suverän och därmed även ha ett eget territorium. På den punkten ansåg man sig inte kunna göra några kompromisser.

Lagergrens bekantskapskrets kom så småningom att bli mycket omfattande, vilket också avspeglas i hans brevsamling. Den omfattar mer än 1 600 brevskrivare, och här återfinner man allt från kuriekardinaler, biskopar och kungligheter till namnkunniga representanter för den europeiska kultureliten. Att Lagergren skulle stifta bekantskap med kardinal Newman eller med kejsarinnan Zita av Österrike ter sig i detta sammanhang inte alls märkvärdigt. Av särskild betydelse blev hans vänskap med biskopen av Geneve, Gaspar Mermillod, som var en av tidens mest berömda predikanter. Denne biskop var ultramontan (Romorienterad) av övertygelse och hade i samband med den schweiziska kulturkampen måst lämna Schweiz. Våren 1881 hade Mermillod besökt Stockholm och då hållit fastepredikningar i S:ta Eugeniakyrkan. Tillströmningen hade varit så stor, att man måst tillkalla polishjälp för att hålla ordning på folkmassorna, och vid ett tillfälle hade till och med statsministern, greve Posse, infunnit sig för att lyssna till den berömde predikanten. Till påsk följande år gjorde Mermillod ett nytt besök i Stockholm. Det var därför klart att han nu kom att intressera sig för den unge svenske konvertiten. Mermillod såg inte bara till att Lagergren sattes i nyttigt arbete genom att uppmana honom att översätta katolsk litteratur till svenska, utan han utverkade också att Lagergren 1884 blev utnämnd till tjänstgörande kammarherre vid det påvliga hovet. Han försökte även få honom ingift i den romerska högadeln – med en prinsessaav Modes. Detta motsatte sig emellertid Lagergren. Han ville inte ingå ett giftermål som skulle förnedra honom inför hustrun. Sedermera kom Lagergren istället att gifta sig med den förmögna amerikanskan Caroline Russell. Han hade då några år tidigare av Leo XIII förlänats ärftlig markisvärdighet. Mermillod förrättade vigseln. I sitt tal till det nygifta markisparet erinrade Mermillod, som själv var mycket engagerad i karitativ verksamhet, om den kristna plikten att bistå sin nödlidande nästa. Uppmaningen förklingade inte ohörd. Lagergren hade för den delen redan tidigare intresserat sig för karitativt arbete. Det uppfattades som en självklar plikt i den svarta (påvetrogna) romerska ”societeten.”

Katolicismen

I sina dagboksanteckningar och memoarer ägnar Lagergren stort utrymme åt beskrivningen av de mycket högtidliga och på alla sätt formfulländade liturgiska ceremonier, som vid denna tid (och fram till liturgireformen på 1960-talet) var utmärkande för den katolska gudstjänsten. De var de som först uppväckt hans intresse för den katolska religionen, och de fortsatte att utöva sin tjusning på honom livet igenom. Genom dessa ceremonier manifesterades den katolska kyrkans storhet och härlighet; de skulle ge – detta var tanken – ett återsken av den gudomliga, av den himmelska härligheten, och man lade därför ned stor möda på att gestalta dem så storståtligt som möjligt. Detta var givetvis särskilt påtagligt i Rom. Triumfalismen i de storslagna ceremonierna vid påvliga jubileer, kanonisationer, kardinalskreeringar och dylikt hänsyftade på Kristi och kyrkans slutgiltiga triumfvid tidens fullbordan. Då påven buren på sin sedia gestatoria under silvertrumpeternas klang gjorde sitt intåg i Peterskyrkan alltmedan menigheten vördnadsfullt föll på knä och körerna stämde upp ”Tu es Petrus” i tonsättning av Palestrina eller någon annan mästare, och därefter hyllningsstormen bröt

lös – hyllningen av Kristi ställföreträdare på jorden -, då var det för Lagergren, och för många med honom, som om gränsen mellan det jordiska och det himmelska utplånats. Lagergren hade emellertid också en stark känsla för den folkliga fromheten, och gick gärna för att be i de fattigas kyrkor. Fader Douglas, den präst som upptog honom i kyrkan, lärde honom att uppskatta det enkla folkets religiösa seder och bruk.

Lagergren älskade således allt det som utmärkte den katolska kyrkan vid denna tid: från den monarkiskt präglade hierarkiska ordningen, vars kanske mest fullödiga uttryck var seden att de i långa röda sidenmantlar klädda kardinalerna kysste påvens fot vid de stora ceremonierna, till de folkliga andakterna, vilka enligt modern liturgiexpertis (med dess intellektualistiska utgångspunkter) skulle ha ställt den eukaristiska gudstjänsten i skymundan.” Han var med andra ord ärkekatolsk och ultramontan – och han hade inget till övers för ekumeniska strävanden i vår tids mening. Mot ärkebiskop Söderbloms ireniska strävanden kände han en instinktiv motvilja. Detta betydde emellertid inte, vilket sentida betraktare kanske kan förledas att tro, att Lagergren var intolerant, långt därifrån. Strax efter sin konversion uppvisade han, vilket ju inte är ovanligt för konvertiter, en viss tendens i den riktningen, men övervann den snart. Fader Douglas hjälpte honom att komma på rätt väg – och inte bara han. Inför ett besök i Sverige fick Lagergren stränga förhållningregler både av Douglas och av Leo X11I att inte utsätta sina gamla föräldrar för några omvändelseförsök. De var bona fide och fick inte oroas i sin tro. Påven medsände sin välsignelse.” Lagergrens inställning till de annorlunda troende – hans utläggning av ”extra ecclesiam nulla salus” om man så vill – kommer klart till uttryck i ett brev från 1894 till författarinnan Helena Nyblom, också hon konvertit. Han framhåller här, att en icke-katolik som är övertygad om sin religions sanning och lever i enlighet med det ljus han fatt, går lättare till Guds salighet än mången katolik. Visserligen skänker den katolska kyrkan otaliga medel till bättring och helgelse och bönen försätter den troende katoliken i en utomordentlig förbindelse med Gud och med himmelens alla invånare, men detta innebär samtidigt att man som katolik har ett så mycket större ansvar inför Gud. Så Lagergren i brevet till fru Nyblom, som tydligtvis oroat sig för sin protestantiske makes möjlighet till frälsning. I Lagergrens omfattande bekantskapskrets fanns många icke-katoliker, och han umgicks på förtrolig fot både med Verner von Heidenstam, Carl Snoilsky och Hjalmar Branting. Varken Snoilskys antikatolska tendenser eller Brantings klart ateistiska ståndpunkt var för Lagergren något hinder för vänskap. Sin katolska trosövertygelse dolde Lagergren för den skull aldrig; han förstod att förena renlärighet i princip med tolerans mot oliktänkande i praxis.

Biskop Bitter och Oscar II

Vid en privataudiens 1882 hade Leo XIII uttryckt sin förhoppning, att Lagergren skulle komma att bli till gagn för den katolska saken i sitt svenska fosterland. Påven hade tre år tidigare haft anledning att närmare befatta sig med Sverige. Det hade då gällt jesuitordens etablering i landet. Den apostoliske vikarien Huber hade nämligen anhållit om att fa jesuiter till Stockholm. Jesuitgeneralen ställde sig emellertid tveksam, och det var först efter det att Leo XIII uttryckligen befallt denne att tillmötesgå Hubers önskan som han till slut gav med sig. Hösten 1879 sändes de två första jesuitfäderna till Stockholm, och genom kontrakt med den apostoliske vikarien 1882 och 1885 övertog den tyska provinsen av Jesu sällskap ansvaret för S:ta Eugeniaförsamlingen och för församlingen i Göteborg. Man hoppades nu i Rom på ett uppsving för den svenska missionen. Lagergren blev snart bekant med fäderna i Stockholm, med Erik Benelius, Friedrich Lieber och Edvard Wessel, och det var de som ombesörjde utgivningen av den bok som Lagergren på Mermillods uppmaning satt sig ned att översätta, nämligen kardinal Gibbons Våra fäders tro. Lagergren hade givetvis med sig ett rekommendationsbrev från Gibbons – denne var ärkebiskop av Baltimore.’

Lagergren hade bara flyktigt lärt känna den apostoliske vikarien Huber. Med Hubers efterträdare, Albert Bitter, kom han däremot snart att stå på förtrolig fot – även om vänskapen med den känslige prelaten emellanåt sattes på hårda prov. Lagergren såg till att Bitter erhöll rikligt med mässkrudar, kalkar och andra föremål för gudstjänstbruk från den stora jubileumsutällningen i Vatikanen 1888, där de många gåvor som sänts till Leo XIII till 50-årsminnet av dennes prästvigning visats för allmänheten. Han brukade vidare bistå Bitter på alla sätt vid dennes ad-limina-besök i Rom. Det var också i viss mån tack vare Lagergren som Bitter 1893 erhöll biskoplig värdighet. Året innan hade den danske och den norske apostoliske vikarien vigts till biskopar, och då borde även den svenske överherden vara biskop, menade Lagergren. Utmärkelsen gällde ju folket lika mycket som personen. För övrigt var Lagergren emellertid tämligen kritisk mot biskop Bitter, och han noterade vid flera tillfällen i sin dagbok, att denne tycktes vara mera intresserad av att uppträda vid hovet och i andra officiella sammanhang än att verka för den katolska religionens utbredning i landet. Vidare ansåg han, att Bitter motverkade den katolska trons inkulturation i Sverige genom att införa tyska seder och bruk. I stället borde man, menade Lagergren, anknyta till det rika katolska arvet från svensk medeltid och så utveckla en genuint svensk katolicism. Lagergren kom sedermera själv att bidra till detta genom att ekonomiskt understödja moder Elisabeth Hesselblads verksamhet. Det var till stor del tack vare honom, som de svenska birgittinerna kunde förvärva Birgittahuset på Piazza Farnese.

Strax efter det med oerhörd pompa och ståt firade påvliga jubileet 1888 kom Oscar II till Rom. Lagergren lyckades förmå den svenske kungen, drottning Josefinas son, att besöka både Vatikanen och den påvliga jubileumsutställningen, vilket egentligen inte alls varit planerat. Kungen fick även tillfälle att träffa Leo XIII, och besöket tycks ha utfallit till ömsesidig belåtenhet. Detta blev början på en ganska livlig kontakt mellan påven och den svenske kungen, och Lagergren fick tjänstgöra som kurir. De båda suveränerna utbytte hälsningar och skickade varandra gåvor. Ibland kunde uppdragen även vara av rent politisk art, så exempelvis när kungen tog upp frågan om frimureriet, vilket Leo XIII å det skarpaste fördömt i encyklikan Humanum genus. Oscar II var själv hög frimurare. Påven å sin sida var angelägen om att den svenske kungen satte sig in i den romerska frågan. Lagergren kom alltså att fungera som ett slags extraordinarie sändebud mellan den svenske monarken och påven.` Denna kontakt blev inte utan betydelse för de svenska katolikernas ställning. Så var det tack vare ett personligt ingripande från Oscar II som de fyra erkända katolska församlingarna fick behålla sin rätt till egen kyrkobokföring och fick denna rätt bekräftad genom en särskild förordning 1895. Statsmakten hade annars tänkt upphäva denna rättighet för att därigenom skapa större enhetlighet i kyrkobokföringen. 1911 blev den katolska kyrkobokföringen emellertid ändå indragen. Lagergren gjorde var han kunde för att förhindra detta dråpslag mot den katolska själavården, dock utan resultat.`9 Oscar II hade avlidit 1907, och sonen Gustaf V hade nog varken intresse eller möjlighet att bistå katolikerna i denna sak. Även under den nye kungen fortsatte Lagergren dock sin inofficiella diplomatiska verksamhet och stod till tjänst vid de kungliga besöken i Vatikanen. Han ordnade även platser för de kungliga vid de stora gudstjänsterna i Peterskyrkan. Drottning Victoria hade redan som kronprinsessa visat intresse för den katolska religionen och kom genom Lagergrens förmedling att avlägga inte så fa personliga besök hos Leo XIII. Hon dog i Rom och det sögs att hon konverterade på dödsbädden.m

Hemma i Sverige

1892 flyttade Lagergren med fru – på Leo XIII:s inrådan – till Sverige, där familjen inköpte det magnifika Tyresö slott. Lagergren fortsatte emellertid att tjänstgöra som påvlig kammarherre i Rom några månader varje år. På Tyresö levde han på stor fot som en verklig grandseigneur, och deltog flitigt i societetslivet i den svenska huvudstaden. Nu kom han också i mera direkt beröring med det katolska livet i Stockholm, och i oktober 1892 kunde han närvara vid invigningen av S:t Eriks kyrka, nuvarande domkyrkan, på Söder. Det var emellertid främst i S:ta Eugeniakyrkan på Norr som Lagergren hade sin religiösa hemvist, och han var, som sagt, god vän med jesuitfäderna där och visste att uppskatta deras insatser på det ofta mycket otacksamma svenska missionsfältet. Katolska kyrkan i Sverige utvecklades nämligen inte på långt när lika raskt som exempelvis i Danmark, för att nu inte tala om England, där antalet konversioner i genomsnitt uppgick till cirka 12 000 årligen. I Sverige var det mellan 20 och 30 personer per år som blev katoliker. Jesuiterna i S:ta Eugenia gjorde emellertid vad de kunde för att utveckla det katolska livet och de lade ned stor möda på att gestalta gudstjänsterna så högtidligt som möjligt z’ Lagergren beundrade jesuitorden, han var mycket tacksam över att orden hade etablerat sig även i Sverige. Det är faktiskt till stor del Lagergrens förtjänst, att jesuiterna inte lämnade den svenska missionen för gott på 1910-talet. Hade allt gått enligt planerna, skulle orden nämligen ha dragit sig tillbaka från Sverige 1912/13 och överlämnat verksamheten till holländska Jesu-Hjärtapräster.

Det var nämligen vad jesuitgeneralen i Rom i samråd med den tyske provinsialen hade beslutat 1910. Verksamheten var inte så framgångsrik som man från början hoppats och förhållandet till biskop Bitter var inte det bästa. Inom Eugeniaförsamlingen ville man emellertid till varje pris ha kvar sina älskade och vördade fäder. Tillsammans med baron Årmfelt, en av de ledande lekmännen i den svenska missionen, författade Lagergren en petition till den helige fadern – det var nu Pius X – och organiserade en namninsamling bland Stockholmskatolikerna. Här kom hans omfattande kontaktnät väl till pass, och det faktum att i stort sett alla aktiva katoliker i Stockholm med biskop Bitter i spetsen skrivit under petitionen kunde inte undgå att göra ett visst intryck i Rom. Till en början lyckades man emellertid inte uppnå annat än att de två kvarvarande jesuitfäderna i Stockholm gång på gång fick uppskjuta sin avfärd. Jesuitgeneralen pater Ledöchowski, som Lagergren vid upprepade tillfällen besökte, var nämligen obeveklig; han ville inte låta sig påverkas av dylika opinionsyttringar från lekmannahåll. Men så i januari 1920 kom beskedet: jesuitorden skulle stanna. Lagergren var den förste i Sverige som fick reda på den glada nyheten – och det genom ett privatbrev från pater Ledöchowski, som samtidigt omtalade att han låtit läsa trettio mässor för Lagergren och dennes familj. Detta var på sätt och vis ett indirekt erkännande av att Lagergrens och de svenska lekmännens aktion trots allt hade haft sitt berättigande. Att glädjen var stor i S:ta Eugenia behöver väl knappast sägas. Nu var det långa provisoriet äntligen till ända, och inom kort skulle man få nya präster till församlingen som skulle bistå och så småningom ersätta de gamla. Kampen hade emellertid sitt pris.

De sista åren

Sommaren 1920 kom en apostolisk visitator till Sverige på uppdrag av den nye prefekten för Propaganda Fide, kardinal van Rossum. Visitatorn konstaterade, att det katolska religiösa livet befann sig i ett bedrövligt tillstånd. Biskop Bitter uppmanades att inlämna sin avskedsansökan, och efterträddes 1923 av den handlingskraftige biskop Muller. Samma år gjorde van Rossum ett besök i Sverige för att själv bilda sig en uppfattning om situationen och uppmuntra sina trosfränder till större religiöst nit. Lagergren, som kände kardinalen sedan tidigare, sörjde på alla sätt för den höge gästen under dennes vistelse i Sverige. Van Rossum återgäldade vänligheten genom att låta Lagergren följa med som uppvaktande kammarherre på den eukaristiska kongressen i Amsterdam 1925, där kardinalen presiderade. Den sista stora händelse som Lagergren fick uppleva var det katolska Ansgarsjubileet sommaren 1929. För denna högtid hade en rad höga prelater från det katolska Europa, däribland två kardinaler, samlats i Stockholm. ”Det var”, skriver Lagergren i sin dagbok, ’ i sanning en ståtlig och gripande högtidlighet, och jag fruktar, att aldrig en lysande procession i Peterskyrkan någonsin gripit och rört mig i så hög grad som den, vilken jag nu såg intåga i vår lilla fattiga Eugeniakyrka.”” Ett halvår senare, den 13 februari 1930, avled Lagergren 76 år gammal i Rom. Det var en torsdag, Lagergrens lyckodag. Nästan alla stora händelser i hans liv hade inträffat på torsdagar. Han ligger begraven på Campo Santo Teutonico, den lilla idylliska kyrkogården strax invid Peterskyrkan. Ingen har fyllt en bana som min, så lär Karl XIV Johan ha yttrat på dödsbädden. I det yttrandet skulle Lagergren med full rätt kunna instämma. Frågan är, om inte Lagergrens levnadshistoria rent av är den märkligare av de båda.