Den mystika teologin

Kapitel 1
Treenighet, högre än allt annat, högre än allt gudomligt och allt gott,

de kristnas ledsagare i den gudomliga visheten!

Led oss upp bortom ovetande och ljus

upp till den högsta toppen av mystik skrift.

Där möter Guds ords mysterier, enkla, absoluta, oföränderliga

och dolda av ett bländande töcken i ett fördolt mysteriums tystnad.

I det djupaste mörker kastas det starkaste ljus på det alltigenom transcendenta.

Bland det ogripbara och osynliga fyller det våra blinda sinnen

med skatter som överträffar all skönhet.
Detta ber jag.

Men du, min vän Timotheos,

skall i din intensiva strävan att se de hemlighetsfulla tingen

lämna bakom dig det som du inser med förståndet,

allt som kan förnimmas och förstås,

allt som inte finns till och allt som finns till,

och att med intellektet lagt åt sidan stiga upp, såvitt det är möjligt,

till förening med honom som är bortom all existens och all kunskap.

Genom att helt och hållet gå ut ur dig själv och allt annat

kommer du, sedan du lagt av allt och befriats från allt,

att lyftas upp till det gudomliga mörkrets strålglans, som är bortom allting.
Men se till att ingen av de oinvigda får höra detta.

Jag menar dessa som är fångna av de ting som existerar

och föreställer sig, att inget finns till bortom detta.

De tror, att de av sig själva har kunskap om honom

som dolt sig inne i mörkrets tält.

Men om invigningen i de gudomliga mysterierna är för hög för dem,

vad skall man då säga om dessa andra som är än mera oinvigda,

de som beskriver alla tings transcendenta orsak

med termer från det lägsta som existerar och säger,

att den på intet sätt överträffar

de gudlösa och mångskiftande gestalter som de själva skapat.

Eftersom den är alla tings orsak, måste vi fastslå och tillskriva den

alla de egenskaper som tillkommer det som existerar,

och, än mera, förneka allt detta, eftersom den är bortom allt som finns till.

Vi får inte tro, att negationerna är påståendenas motsatser

utan snarare att den är bortom varje brist, varje negation och varje påstående.
Så sade i varje fall den helige Bartholomaios,

att Guds ord är stort men obetydligt,

att evangeliet är vittfamnande och omfattande men ändå begränsat.

Det tycks mig att han har tänkt ut detta underbart,

att den goda orsaken bakom allt

på en och samma gång är ordrik och fåordig, ja till och med ordlös.

Den varken talar eller tänker,

eftersom den befinner sig bortom allt annat

och uppenbaras öppet och trovärdigt bara för dem som färdas

bortom allt, både det orena och det rena.

De inte bara bestiger utan passerar förbi alla heliga toppar

och lämnar bakom sig allt gudomligt ljus, varje röst, ja alla himmelska ord,

och träder in i det töcken där, som skriftordet säger,

han som är bortom alla ting verkligen bor.
Ty det var inte utan orsak som den helige Mose först fick befallning

att själv låta sig renas, och därefter lämna dem som inte renats.

Sedan hans rening fullbordats, hör han trumpeter i många stämmor

och ser många ljus som strålar fram, klart och i alla riktningar.

Därefter lämnar han folkhopen, och tillsammans med de utvalda prästerna

nalkas han höjdpunkten i uppstigandet till Gud.

Men där möter han ändå inte Gud själv,

han betraktar inte Gud, som ju är osynlig, utan bara platsen där Gud bor.

Detta, menar jag, betyder,

att de heligaste och högsta av de ting som man kan se och betrakta

bara antyder det som lagts under den Transcendente.

Men genom dem visas hans obegripliga närvaro,

som beträder de heligaste platser som sinnet kan stiga upp till.
Men då befriar Mose sig från allt som man kan se och som han själv ser,

och han träder in i okunnighetens djupt hemlighetsfulla töcken.

Där avvisar han allt som förnuftet kan veta

och ingår helt och fullt i det som är ogenomträngligt och osynligt.

Han hör då till honom som är bortom alla,

och hör varken till sig själv eller någon annan.

Han är med passivt intellekt helt förenad med honom

som är fullständigt ovetbar,

och utan att ha kunskap når han kunskap som överstiger förnuftet.

<b<Kapitel 2
Jag ber, att vi får gå in i detta töcken som överglänser ljuset

och, utan att se och känna, ändå se och känna

honom som är bortom åsyn och kunskap,

och detta genom att själva inte se eller känna.

Ty det är verkligen att se och känna:

att lovsjunga den Transcendente på ett transcendent sätt

genom att förneka allt som finns till

likt de som skapar en naturtrogen staty.

De tar bort allt som hindrar den direkta anblicken av det fördolda,

och endast genom att avlägsna detta visar man upp det fördoldas skönhet.
Men nu menar jag, att man måste lovsjunga det som negeras

på ett helt annat sätt än det som bejakas.

Beträffande dessa senare börjar vi med de högsta tingen och rör oss neråt,

tills vi genom tingen däremellan når fram till de lägsta tingen.

Men när vi stiger upp från dessa till det högsta av allt,

förnekar vi allt, för att vi klart skall känna den okunskap,

som är fördold för alla som finns till och har kunskap,

och skåda detta allt överskuggande töcken,

som är fjärran från allt ljus bland dem som finns till.

Kapitel 3
I De teologiska utredningarna

har jag lovsjungit det bästa i den bejakande teologin,

hur den gudomliga och goda naturen sägs vara en och samtidigt trefaldig,

hur faderskap och sonskap förhåller sig till varandra,

vad teologin om Anden vill uttrycka,

hur det godas inre ljus vuxit fram ur det okroppsliga och odelbara goda,

hur de, när de väl vuxit upp, har förblivit oskiljbara från sin eviga boning

i sig själva och i varandra,

och hur Jesus, bortom alla varelser, antog en sant mänsklig natur.

Andra uppenbarelser utifrån Skriftens ord

lovsjungs också i De teologiska utredningarna.
I De gudomliga namnen har jag visat,

hur Gud beskrivs som god, existerande, full av liv, vishet och kraft

och allt annat som är förnuftiga namn på Gud.
I Den symboliska teologin har jag visat

de analogier för det gudomliga som hämtats från det vi varseblir,

vilka bilder vi gör oss av det gudomliga,

former, figurer och instrument, de platser där han bor och hans prydnader,

hans upprördhet, bekymmer och vredesutbrott,

hur han sägs vara berusad och bakfull, hans eder och förbannelser,

hur han sover och är vaken, och alla andra föreställningar

skapade av Gud som symboliska bilder för honom.
Och jag tror, att du har insett

hur de sistnämnda är långt mera mångordigt skildrade än de tidigare nämnda.

Det är oundvikligt, att De teologiska utredningarna

och förklaringen i De gudomliga namnen

är mera kortfattade än Den symboliska teologin.

Ju mera vi riktar blicken uppåt,

desto mera inskränks våra ord till vad förnuftet kan föreställa sig.

När vi nu träder in i det töcken som övergår förnuftet,

kommer vi på motsvarande sätt att finna,

inte avsaknad av ord utan fullständig tystnad och brist på insikt.

I de tidigare böckerna löpte tankegången från det högre till det lägre,

och alltefter som nedstigandet skedde växte mängden ord.

Men nu, när mitt resonemang löper från det lägre till det transcendenta,

begränsas orden alltefter som uppstigandet sker,

och när det stigit ända upp, kommer det att fullständigt tystna

och helt förenas med honom som inte kan beskrivas.
Men varför, säger du,

efter att ha utgått från de högsta tingen när vi gjort utsagor om det gudomliga,

börjar vi nu med de lägsta tingen, när vi förnekar utsagor om gudomliga förhållanden?

När man hävdar något om det som går utöver varje utsaga,

måste man nämligen utgå ifrån det som mest liknar påståendet i fråga.

Och när vi förnekar det som går utöver varje förnekande,

måste man förneka det som skiljer sig mest från detta.

Är inte Gud snarare liv och godhet än luft och sten?

Och är det inte mera rätt att förneka, att han är bakfull eller vred

än att han inte omtalas eller är föremål för tankar?

Kapitel 4
Vi säger alltså, att alltings orsak befinner sig bortom allting.

Den är inte icke-existerande, inte livlös, stum eller oförnuftig.

Inte heller är den en kropp,

och den har inte gestalt eller form, kvalitet, mängd eller vikt.

Den kan inte lokaliseras, ses eller beröras.

Den betraktas inte och kan inte ens betraktas.

Den kan inte oroas eller störas, den övermannas inte av köttsliga lidelser,

är inte maktlös, underkastad sinnesintryckens förvillelser,

inte heller behöver den något ljus.

Den drabbas inte av förändring eller förgängelse,

den splittras inte upp, den berövas inget och får inget tillagt.

Inte heller är eller har den något annat som kan förnimmas.

Kapitel 5
Alltefter som vi stiger uppåt, säger vi detta:

Den är inte en själ eller ett förnuft;

den har inte någon föreställningsförmåga, övertygelse, talförmåga eller insikt.

Inte heller är den ord eller insikt, den omtalas inte och kan inte förstås.

Den är inte siffra eller ordningsföljd, storhet eller litenhet,

jämlikhet eller ojämlikhet, likhet eller olikhet.

Den är inte stilla, den rör sig inte, inte heller vilar den.

Den har ingen kraft eller är själv kraft eller ljus.

Den lever inte eller är själv liv, den är ingen substans, inte evighet eller tid.

Varken intellektet eller insikten kan beröra den.

Inte heller är den sanning, herravälde eller vishet.

Den är varken en enda eller en enhet, varken gudomlighet eller godhet;

inte heller är den en ande, som vi förstår begreppet.

Den är inte sonskap eller faderskap,

inte något annat som är känt av oss eller någon annan.

Den hör varken till det som inte finns till eller det som finns till.

Det som finns till känner den inte såsom den är,

inte heller känner den det som finns till såsom det är.

Den omtalas inte, varken dess namn eller kunskapen om den.

Mörker eller ljus, lögn eller sanning – den är inget av detta.

Den är långt bortom påstående och förnekande.

Det är inte om den som vi påstår eller förnekar något

utan om det som liknar den.

För den är både bortom varje påstående –

eftersom den är alltings fullkomliga och unika orsak –

och bortom allt förnekande –

tack vare sin enastående enkla och absoluta natur.

Brev 3 från Dionysios Areopagita till munken Gaius
Med ”plötsligt” betecknar man det som från att så länge ha varit fördolt – mot varje förhoppning – förs ut i ljuset. Vad beträffar Kristi kärlek till människorna menar jag, att Guds ord antyder just detta, att den Transcendente har trätt fram i mänsklig gestalt ur det fördolda, för att uppenbara sig för oss. Men han är fördold också efter att ha manifesterat sig, eller, för att tala på ett mera gudomligt sätt, också när han manifesterar sig. Ty detta Jesu mysterium förblir fördolt, och det har inte förklarats genom ord eller tanke. Det som skulle kunna sägas förblir outsagt, och det som skulle kunna tänkas är omöjligt att förstå.

Översättning: Tord Fornberg
Uttrycket ”plötsligt” är från Malakis bok 3:1.