Metropoliten Sterniuk från Ukraina – en trons bekännare

Det finns ett fotografi som togs den 25 juni 1990, då Johannes Paulus II mötte de ukrainska biskoparna från den underjordiska med Rom unierade ukrainska grekisk-katolska kyrkan i Rom. Han lyssnar intensivt på deras berättelser från fängelser och läger. Längst till höger på bilden sitter metropolit Volodymyr Sterniuk. Han höjer handen och berättar för påven hur han av metropoliten Slipyj blev vigd till biskop i hemlighet på ett hotellrum i Moskva och sedan själv i hemlighet vigde flera biskopar för den katolska kyrkan i Ukraina. Allt för att rädda den underjordiska kyrkans existens. Johannes Paulus böjer sig fram och lyssnar intensivt.

Metropoliten Sterniuk kallades Lejonet från Lviv (Lviv betyder ”Lejonens stad, Leopolis”). Vem var han?

Volodymyr Sterniuk föddes den 12 februari 1907 i byn Pustomyty, cirka femton kilometer söder om Lviv. Hans far var präst och sonen följde hans kallelse men gick som ung in i Redemptoristorden som just hade etablerats i Galizien på begäran av metropoliten Andrij Sjeptytskyj. Han var en av de första redemptoristerna i Ukraina och skickades till Belgien för studier och senare som präst för exilukrainare i Kanada. Han återvände till Ukraina efter andra världskriget och fann att Redemptoristorden praktiskt taget var utplånad först genom den tyska ockupationen och sedan genom den sovjetiska invasionen under andra världskriget.

Efter Stalins död lättade Chrusjtjov på förföljelsen av kristna. Chrusjtjov hade deltagit i den stora begravningsprocessionen efter den vördade metropoliten André. Men så kom 1946 beslutet att likvidera den ukrainska katolska kyrkan och införliva den med Moskvas ortodoxa patriarkat. Samtidigt häktades metropoliten Slipyj samt biskoparna Budka och Latysjevskyj. Mer än åttahundra präster hamnade i Sibirien.

Sterniuk var bara en vanlig präst i juni 1947 när han arresterades på grund av att en annan präst hade förrått honom. ”Ja, jag gick till bikt hos honom.” Att bikta betydde att man var delaktig i motståndsrörelsen. I själva verket hade Sterniuk definitivt vägrat att byta tro och bli ortodox präst.

Under två veckors tid misshandlades han, hindrades att sova och slogs ofta medvetslös. Han dömdes, utan att ha fått möjlighet att försvara sig, till fem års koncentrationsläger och hamnade i närheten av Archangelsk. Det var mycket kallt och fångarna sattes att avverka skog.

När han återvände efter fem års deportation fick han så småningom veta vad som hänt hans biskopar. Samtliga var döda, någon dödad i en bilolycka, andra mördade i läger. Hela hierarkin var försvunnen. Han sökte arbete och blev sjukvårdare på en akutklinik. Det gav honom möjlighet att fungera underjordiskt som själasörjare, när han inte var upptagen.

När kardinal Slipyj återvänt från Sibirien efter tio år, blev han utvisad till Rom. Han bodde på ett hotell i Moskva före avresan och visste att det var nödvändigt att viga en biskop för att den katolska kyrkan i Ukraina, som nu var underjordisk, inte skulle försvinna utan kunna växa. Han lyckades finna en präst som kunde bistå honom, också han nyss återvänd från sibiriskt fångläger. Det var priorn i redemptoristkommuniteten i Ternopil, monsignore Vasyl Velytjkovskyj.

På hotellrummet vigdes han i all hemlighet av kardinal Slipyj. Den nye biskopen visste att han när som helst skulle kunna bli dödad eller bortskickad igen och sökte efter någon som kunde vara hans hjälpbiskop. Som gammal vän till Sterniuk tog han kontakt och vigde honom till hjälpbiskop. Men 1969 arresterades också denne biskop (Vasyl Velytjkovskyj), då han var på väg till en kvinnas dödsbädd för att höra hennes bikt. Han dömdes till tre års fängelse för ”brott mot gudstjänstlagen” för att sedan skickas till Kanada i exil, där han avled efter några månader.

Nu var Sterniuk ordinarie biskop och fortfarande oupptäckt av KGB. Han kunde som ärkebiskop viga andra biskopar. Mellan åren 1964 och 1988 vigdes fyra eller fem biskopar.

Kände Rom till detta? Troligen. När metropoliten Slipyj kom till Rom hade han redan godkänt Sterniuks biskopsvigning och när samtliga ukrainska biskopar kom till Rom 1990 på inbjudan av påven godkändes Sterniuks biskopsvigningar. Allt hade gått lagligt till enligt den kanoniska lagen.

1967 blev Sterniuk pensionär vid 60 års ålder. Han hade problem med hjärtat, svettades alltid och var mycket trött. Han fick en mycket liten pension, 30 rubel i månaden, men kunde nu utöva sitt ämbete sedan Velytjkovskyj lämnat landet. Han bodde i ett rum och kök. Hyran var 5 rubel, mer hade han inte råd med. Hans rum tjänade både som kontor, mottagningsrum och kapell. Härifrån ansvarade han för den katolska kyrkan, ordinerade präster som lämnat den ortodoxa kyrkan och kunde återvända till sina församlingar.

KGB intensifierade förföljelsen av den underjordiska katolska kyrkan. Många gånger kallades biskop Sterniuk till långa förhör. Man förföljde honom och ville veta vad han gjort ”i den familjen, i den kyrkan eller på den kyrkogården”. Alla dop, bröllop och begravningar förrättades nattetid.

En av de första offentliggörandena som kom från den nyvalde polske påven Johannes Paulus II var ett erkännande av unionen i Brest-Litovsk 1595–1596, då den ortodoxa kyrkan inom det polsk-litauska samväldet förenades med Rom. I och med det lyfte påven fram ”Katakombkyrkan” i ett brev till kardinal Slipyj den 19 mars 1979.

Kommunistpartiet laddade upp en stor hatkampanj mot påven som ansågs vara en dubbelnatur; både intelligent och mjuk men också ond och elak. ”Han lierade sig med de ukrainska katolska fascisterna för att störta kommunistregimen”, sade man.

Också biskop Sterniuk fick känna av förföljelsen. Han kallades till förhör nästan varje dag. Samtidigt undervisade han de blivande prästerna. Han var en sträng lärare eftersom han ville att de skulle bli bra präster. Läromedel fick han översätta från latin. Han skrev böcker om dogmatik, moral och allt som behövdes för prästens utbildning på ukrainska. KGB:s tjänstemän hade konfiskerat alla hans böcker på engelska, tyska eller ukrainska men av någon anledning hade böckerna på latin blivit kvar. Han kunde därför behålla dem och översätta från dem. Prästerna vigdes i sina byar, likaså diakonerna. En gång överraskades han under vigningen av sex präster i en by. Men han lyckades bortförklara det hela med att det bara gällde att välsigna ett hem.

Efter mötet mellan påven och de ukrainska biskoparna kunde den underjordiska kyrkan stiga upp ur underjorden. Metropolit Sterniuk kallade till sig fem biskopar och började fördela prästerna på olika församlingar. Då började ”kyrkokriget”. Katolska kyrkor som övertagits av ortodoxa kyrkan återkrävdes av församlingsbor som återvände till sina fäders tro. Men den ortodoxe metropoliten Filaret i Kiev, då fortfarande en företrädare för Moskvapatriarkatet, förklarade i en tidning att den katolska kyrkan i Ukraina var dömd av historien, den hade ingen rätt att återta några kyrkor.

Sterniuk svarade att den grekisk-katolska kyrkan hade laglig rätt att existera, en rätt som den ortodoxa kyrkan bestred på grund av sina egna intressen. ”Men jag beklagar”, sade Sterniuk, ”att den ryska ortodoxa kyrkan, som också fått lida under de gångna åren, inte har förmåga att förstå vårt drama. Vi hyser ingen bitterhet eller några negativa känslor mot dem som valt den ortodoxa kyrkan men vi kräver friheten och rätten att existera enligt landets lagar.”

Sterniuk hade redan tagit emot 350 präster från den ortodoxa kyrkan som tvingats tjänstgöra i ortodoxa församlingar samt sjuhundra annekterade församlingar som velat återvända till den katolska kyrkan. Vid förhandlingarna med den ortodoxa kyrkan vägrade denna att ta ansvar för synoden 1946 och de många dödade och försvunna prästerna och biskoparna. Allt skylldes på Stalin, och den rysk-ortodoxa kyrkan hade minsann fått lida mycket mer än den ukrainska grekisk-katolska kyrkan och hade fler martyrer än katolikerna menade man.

Den 23 juni 1990 flyger Sterniuk till Rom och två dagar senare blir han mottagen av påven Johannes Paulus II som en trons bekännare. Fyrahundra år och en dag har gått sedan ukrainarna beslutade att i Brest-Litovsk bekänna sig till Rom och lyda påven. Nu befann sig åter ukrainarna från den underjordiska katolska kyrkan inför påven och betygade honom sin trohet.

Påven sade då: ”Den förödmjukelse som den katolsk-bysantinska kyrkan har lidit under 45 års förföljelse i sitt eget fädernesland är stor. Under denna förföljelse har den ukrainska kyrkan fått hundratusentals martyrer. Ett kors, buret i Kristi anda är källa till liv. Er återvunna frihet är född av många martyrer och trosvittnen som har lidit för Kristus och för föreningen med den apostoliska tron.”

Den 19 augusti samma år firades åter en grekisk-katolsk gudomlig liturgi vid Sankt Georgskatedralen i Lviv.

Prästseminariet öppnades på nytt. Inte alla hade kallelsen men kanske hälften blev präster. Spänningarna mellan ortodoxa och grekisk-katolska kristna pågår ännu i dagens Ukraina. Det finns dock många tecken på att kyrkorna, mot bakgrund av den ukrainska revolutionen i vintras numera går försoningens och enhetens väg.

Enligt Sterniuk var det allra viktigaste behovet att undervisa människor som de senaste femtio åren knappast fått någon moralisk eller religiös kunskap. Behoven av litteratur var – och är – mycket stora.

Metropoliten Sterniuk avled den 29 september 1997.

Ingrid Ydén Sandgren är journalist och författare verksam i Jönköping.