Synen på den ryska kyrkan i stormaktstidens Sverige

Inom svensk kristenhet och offentlighet talas det i dag ofta om den ryska ortodoxa kyrkan. Det kan gälla förhållandet mellan kyrka och stat, synen på homosexualitet, Pussy Riot, men också och kanske lika mycket en annan syn på gudstjänsten eller bildens betydelse för fromheten. En diskussion om den ryska kyrkan har pågått i Sverige ända sedan 1600-talet och jag vill här presentera och analysera synen på den ryska ortodoxa kyrkan (och den ortodoxa kyrkan i stort) i fyra svenska texter från 1600-talet. Under denna tid utkom en rik litteratur om Ryssland i Sverige liksom i resten av Europa. Landet började framträda som europeisk stormakt vid denna tid och var en viktig handelspartner men framför allt en fiende till Sverige. Freden i Stolbova 1617 gjorde att det svenska riket plötsligt hade en betydande rysk minoritet inom sina gränser. Vad man i detta sammanhang skulle kunna förvänta sig är en entydigt negativ beskrivning, särskilt mot bakgrund av att ryssarna ofta uppfattats som hedningar under tidigare perioder. Kung Gustav Vasa summerade: ”The rydzer, turcker och andre hedninger”.

Det är den utanförstående resenärens eller betraktarens blick, den andres blick, som är det speciella med dessa beskrivningar. Texterna visar dåtidens inställning till den ryska kyrkan och bevekelsegrunderna till denna inställning. Samtliga texter skrivs också från ett gemensamt innanförskap, eftersom både den ryska och den svenska sidan omfattar den kristna traditionen opåverkad av upplysningen och senare århundradens religionskritik.

Rysslandskännaren Petrus Petrejus

Den kanske mest kända av dessa svenska Rysslandsskildrare på 1600-talet var Petrus Petrejus. Han var under flera år och av okända orsaker bosatt i Ryssland, kanske hade han svenska uppdrag, kanske var han spion och äventyrare. I en alldeles färsk artikel i en rysk tidskrift anklagas Petrus Petrejus för att ha stött den förste falske Dmitrij. Han skall också ha gett upphov till den av ryska nationalister så förkättrade normandiska teorin, det vill säga uppfattningen om att den första ryska härskarfamiljen, Rurikätten, hade svenska rötter och att landets gamla namn Rus kommer från platsnamnet Roslagen. Denna nämns verkligen i boken. Den nyutkomna artikeln är en stridsskrift mot Petrejus, som framstår som en veritabel James Bond på 1600-talet.

I hans bok Beskrifning om Ryszlands belägenhet, gräntzor, landskaper, städer, styrelse, macht, plägseder och andra beskaffenheter nu för tijden utgiven 1615 på svenska och sedan i tysk översättning 1620 skildras förutom historiska, geografiska och samhälleliga fakta också den ryska karaktären ofta i dystra färger. Petrus Petrejus är ögonvittne men har som framgår av tidigare forskning utnyttjat redan utkomna beskrivningar av Ryssland.

Den sista sjätte delen (sjätte boken) av hans omfattande verk handlar om kyrkan. Framför allt innehåller den noggranna beskrivningar av dop, begravning, prästernas dräkter, klostren, men den tar också upp teologiska frågor, som synen på Treenigheten.

Petrejus är faktarik och detaljrik i sin framställning. Han skriver om mångfalden av gudstjänster:

”Bisperna som munkar och präster äre efter deras sätt och ceremonier ganska flitige till att läsa och sjunga deras tider både dagar och nätter, och mena icke därmed till att tjäna församlingen, utan till att bevisa Gud därmed synnerlig tjänst och behag, och att de med sådant heligt leverne och goda gärningar skole för Gud helige och rättfärdige bliva, och därmed förvärva sig det eviga livet.”

Han nämner det ritualistiska i det ryska förhållningssättet till religionsutövningen flera gånger. Gudstjänsten måste utföras på ett fullgott sätt:

”Men råkar han /prästen/ något stappla uti sina böner och läxor förarga hans åhörare sig högeligen där uppå, så att han bliver priverat och satt ifrån sitt kall och ämbete, om det bliver sport och klagat.”

Petrejus framhäver alltså den liturgiska läsningens betydelse i den ryska kyrkan. Han klagar över att prästerna läser olika partier av gudstjänsten alltför snabbt. Det är en kritik som också finns i inhemska källor från denna tid, och den upprepas av flera andra av våra resenärer. Det är ett bruk som förresten fortsätter i den ryska kyrkan.

Petrus Petrejus skriver också vid flera tillfällen om betydelsen av de heliga bilderna. Det är inte tillåtet att be om man inte står framför en ikon eller ett kors och det är inte tillåtet för en präst att hålla gudstjänst ensam utan kaplan, det vill säga utan djak:

”Ingen präst må heller göra någon gudstjänst i kyrkan som är mässa, döpa, kristna barn, utdela sacramentet, jorda lik och annat sådant om han icke haver en cappelan hos sig tillstädes och må icke heller någon präst bedja och läsa i kyrkan eller annorstädes utan beläte, vilket och allom är förbjudet såväl andliga som världsliga höga som låga rika som fattiga bedja Gud antingen afton eller morgon utan han ser uppå ett beläte eller kors som står antingen i stugan eller i kyrkan.”

Han skriver också om klosterlivet och återkommer flera gånger till munkarnas och nunnornas obildning:

”De kunna slätt ingen besked giva varken om en sak eller annan utan är alldeles menlösa och enfaldiga och kunna varken läsa eller skriva och dricka sig likväl fulla och druckna som andra svin och säga att patriarken metropoliterna och de andra deras höga andliga förmän skola för dem svara ty de göra allt efter vad som de dem bjuda och befalla det vare sig rätt eller orätt.”

Petrejus berättelse om munkarnas och nunnornas obildning och omoraliska leverne får ses i samband med att man i den protestantiska kyrkan varit mycket avogt inställd just till klosterväsendet. I Sverige var katolska kloster vid den tiden förbjudna och det sista, det i Vadstena hade stängts ett par decennier tidigare. Först 1977 blev det åter helt fritt att grunda kloster i Sverige. I och med freden i Stolbova 1617 kom emellertid ett antal ortodoxa kloster i Ingermanland att hamna under svensk förvaltning. De förbjöds inte men kunde endast föra en tynande tillvaro på grund av att antalet munkar och nunnor hela tiden minskade. Ingermanland var ett för litet upptagningsområde för dessa kloster. De ortodoxa klostrens belägenhet i Ingermanland har beskrivits i en artikel av den svenske forskaren Alexander I. Pereswetoff-Morath.

Petrejus skriver en hel del om den ryska kyrkans syn på protestantismen. Katolikerna uppfattades av Petrejus som den gemensamma fienden för ryssarna och svenskarna. Det gäller för honom att så långt som möjligt inlemma den ryska tron i den protestantiska kultursfären.

”De /ryssarna/ hålla mera utav den rena augsburgska läran än som utav den påveska eller någon annan religion och säga de att den lutherska kommer nästan överens med sanningen, och stode wäl till att lida där hon allenast ville angripa de papistiska lärare, och icke ville göra någon förändring uppå de ceremonier som uti kyrkan brukas.”

Boken avslutas med en lista över regler för gudstjänstens utövande och av fastorna i påsktid. Det är mycket specifika uppgifter, som annars bara brukar återfinnas i praktiska handböcker för präster. Den ritualistiska sidan av den ryska ortodoxin inkluderas här på ett oväntat och egendomligt sätt i Petrus Petrejus text i en passus som direkt citerar den ryska ortodoxa kyrkans egna texter från denna tid. Avsnittet är delvis översatt från en rysk handbok för präster, men Petrejus citerar det inte direkt utan från en framställning om Ryssland från 1500-talet av österrikaren Sigismund von Herberstein. En rysk forskare, Tatiana Oparina, har visat att Petrejus sedan gjort ändringar och rättelser, så att uppgifterna motsvarar de verkliga kyrkliga bruken i de fall Herberstein har missuppfattat något.

Petrejus metod att hopa detaljkunskaper tillhör tiden. Ibland är han kritisk, ibland är han ironisk, ofta är han objektiv och neutral. De två forskarna Catherine Peebles och Paul Zumthor har karakteriserat perioden från slutet av 1500-talet med begreppet myopi, närsynthet. Reseberättelserna börjar fyllas av en ofantlig mängd av detaljer, som återges utan närmare analys eller reflektion. Petrejus bok lider i vissa avseenden av denna myopi.

Teologen Johannes Botvidi

En annan författare som skrev om ryska förhållanden vid denna tid var prästen Johannes Botvidi som 1620 disputerade i Uppsala på en avhandling avfattad på latin med titeln Theses de questione utrum muscovitae sint Christiani, (Teser om frågan huruvida moskoviterna är kristna). Den har nyligen behandlats i en avhandling från Åbo Akademi av Larisa Mokroborodova, Quaestio nostro saeculo inusitata: russkoe pravoslavie v tezisah Johannesa Botvidi ”Hristiane li Moskovity?” (1620). Botvidi tjänstgjorde som hovpredikant hos Gustav II Adolf och var dennes förtrogne. Avhandlingen förefaller också ha skrivits på kungens uppdrag. Botvidi påpekar i sin inledning ursäktande särskilt att han inte kan ryska tillräckligt bra för att använda sig av ryskt källmaterial. Han använder sig hela tiden av sekundärkällor, till exempel samlingsverket Rerum Moscoviticarum auctores varii, utgivet i Frankfurt år 1600. Däremot tycks han inte ha använt sig av Petrus Petrejus, som han aldrig hänvisar till, trots att det bara gått fem år sedan hans bok utkom. Botvidi slår i sin avhandling fast att kristendomen verkligen infördes i Ryssland och att landet förblivit kristet:

”Allt detta styrker uppenbart den tidigare slutsatsen, nämligen att den kristna religionen en gång blev introducerad i Moskva. Det återstår för oss att visa, att den har blivit bevarad där fram till i dag.”

Han förebrår ryssarna för att det inte finns någon predikan i deras kyrkor. För honom som protestant och som Guds ords tjänare måste predikan vara av alldeles central betydelse. Han konstaterar att det ryska nattvardsbrödet är jäst och ingen oblat, men samtidigt påpekar han med gillande att dopet utfördes i treenighetens namn även om man i formeln använde passivum och inte första person singularis som i den svenska dopritualen:

”Inte mycket skiljer om man säger: Jag döper dig i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, eller: Han må döpas som en Jesu Kristi tjänare i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, eller: Han må döpas med mina händer i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.”

Botvidi påpekar också att moskoviterna likt protestanterna hade en Bibel och att vördnaden för den heliga Skrift var stor. Han letar i ännu högre grad än Petrejus efter likheter snarare än skillnader mellan de två kyrkogrenarna:

”Den heliga skrift visas den största vördnad.”

Bibeln liksom gudstjänsten var på folkspråk (materno idiomate) menar både Botvidi och Petrejus. Botvidi kallar språket för både modersmål och folkspråk (vernacula), trots att det språk som användes och används är en skriftspråklig variant av en sydslavisk dialekt, kyrkslaviska:

”Därefter utför man sina heliga handlingar på modersmålet. I mässan, förutom kören, reciterar man episteln & evangeliet med församlingen stående. Efter den serafiska hymnen sjunger man den niceanska trosbekännelsen. Även kyrkans lärdes predikningar läser man offentligt på folkspråket.”

Han menar dock att det finns olika dialekter och talar om illyriska som en gemensam beteckning för de slaviska språken. Det förefaller ha varit den gemensamma beteckningen för de slaviska språken vid denna tid:

”Illyriska är det språk som slaver, kroater, böhmare, dalmatier, polacker, litauer, ryssar har gemensamt.”

Användningen av ordet folkspråk passar också in i Botvidis försök att närma rysk och svensk tro till varandra. Han noterar alltså skillnaderna i kyrkobruk men ser förvånande nog många av dem som adiafora – oviktiga bisaker.

Botvidi kom till den slutsatsen att moskoviterna var kristna. Det var ett svar som passade den svenske kungen eftersom han gärna såg sig som de ortodoxas beskyddare i den del av det svenska väldet på andra sidan Östersjön som hade rysk befolkning. Svenskarna ville helst att ryssarna i detta område skulle övergå till lutherdomen, och man tryckte till och med Luthers lilla katekes på kyrkslaviska för detta ändamål. Ändå fanns en viss förståelse från svensk sida för ortodoxin, som man ibland välvilligt kallade ”den gamla grekiska religionen.” Botvidi förmedlar en syn på ryska kyrkan som får den att likna den protestantiska. Han vill göra Ryssland och den ryska religionen till en del av kristenheten. Han är överraskande tolerant, vidsynt och nästan modernt ekumenisk i sin framställning. Den katolska kyrkan saknas däremot i hans argumentation.

Diplomaten Johan Gabriel Sparwenfeld

Låt oss nu gå över till synen på den ryska kyrkan hos en iakttagare som är verksam mer än sextio år efter Petrejus och Botvidi, nämligen Johan Gabriel Sparwenfeld, som skrev dagbok från en ambassad till Ryssland åren 1684–87. Dagboken är utgiven genom Vitterhetsakademiens försorg av professor Ulla Birgegård från Uppsala universitet. Sparwenfeld var, som framgår av dagboken, hängivet intresserad av och vetgirig vad gäller Ryssland, det ryska språket och den ryska kyrkan och beskriver ofta i sina anteckningar hur han besöker kloster och kyrkor. I högre grad än hos Petrejus är beskrivningarna positiva eller neutrala. Han skildrar precist gudstjänstens utformning, även om han erkänner sin okunnighet, och lovordar dess ”iver” på samma sätt som Petrejus gjorde. Han vill veta så mycket som möjligt och han försöker förmedla det han tagit reda på så sannfärdigt och exakt som han kan. Ett exempel är denna dagboksanteckning från hans första tid i Ryssland, där han beskriver ett besök i Iverionklostret i staden Valdaj:

”Om gudstjänsten kan jag intet stort säga emedan jag henne intet förstod, men det såg jag att allt gick med iver till, och till anseendet nästan på katholiskt maner, med rökande, och mässekläder, och 3 personer vid altaret tjänande och emellan var gång Prästen för altaret något sjungit hade svarade en kör bakom altaret inom skranket, som ej syntes, och det ljöd med skön harmoni av 5 eller 6 stämmor. Så svarade de varandra några gånger något av litanian, hör oss Herre Gud.”

Här kan Sparwenfeld som världsman och diplomat och i en tid långt efter trettioåriga kriget ha en annan och mer positiv syn på den katolska kyrkan och se likheter mellan ortodoxa och katoliker. Han vill lära sig mera och förstå den ryska kyrkan. Han iakttar utan att döma och ber att få återkomma till ett av de kloster han besöker för att bo där och lära sig ryska. Sparwenfeld uppfattar både ikoner och kyrkosång som estetiskt tilltalande. Kyrkointeriörer beskrivs mycket noga, särskilt ikonostasens olika rader av ikoner:

”[…] när man är i koret och ser ut genom dörren, är ett stort Kristi bild målat hans like i finhet, och Colori jag intet sett har sådan stor douceur är däri. Där hänger ock fram före många votivgåvor på en ståltråd. Men på högra sidan om kordörren är det utropade Marie beläte, även så väl målat som det förr nämnda Kristi, som de kalla Iverska Bogoroditsa guds föderska från Iver, eller den iverska Maria.”

Tiden är en annan, men framför allt är personen en annan: Sparwenfeld framstår som en aristokrat som mot bakgrund av sin ställning kan kosta på sig tolerans, förståelse och välvilja. Alla tre författarna har alltså också ett inifrånperspektiv. De skriver alla från en kristen, förmodern ståndpunkt om ett kristet förmodernt fenomen: den ryska kyrkan, samtidigt som de konfessionellt relaterar till den från ett utifrånperspektiv.

Laurentius Petri och Ivan den förskräcklige

Om vi för ett ögonblick går tillbaka i tiden finner vi en skildring av mötet mellan protestantismen och den ryska ortodoxin i en berättelse om en svensk ambassad till Moskva 1557 i syfte att förhandla om fred mellan de båda länderna. Bland de svenska deltagarna fanns både ärkebiskopen Laurentius Petri och Åbobiskopen Mikael Agricola. Det är alltså under Gustav Vasas tid. Ambassaden finns omtalad i olika diplomatiska dokument och i Gustav Vasas registratur. Bevarad finns en berättelse om ett möte mellan företrädare för den svenska kyrkan och den ryska kyrkan som skulle ha ägt rum efter de officiella förhandlingarnas avslutande. Berättelsen finns återgiven i en akademisk avhandling från 1726 av Johan Göstuf Hallman: The twenne bröder och neriksboer, so then evangeliske läran införde uti nordlanden, then äldre mest. Olaff Petri.

Texten berättar om en dispyt om tron som sker på initiativ av tsaren Ivan den förskräcklige. Ämnena är fastan och de heliga bilderna:

”Först osamdes them hwilketthera språket, the under disputationen skulle betiena sig utaf, Mäster Lars wille tala latin, utan något grækiska. Storfursten åter som samtalet afhöra skulle, förstod hwarken latin eller grækiska; begärade therföre thet the måtte tala på tyska, then Patriarken inte heller kunde; men Mäster Lars, som i sin ungdom studerade i Tyskland, war i thet språket färdig, talar therföre Storfursten til på tyska, men som Storfurstens tal intet kom öfwerens med thet som Mäster Lars sade, kunde man någorlunda sluta, at Storfursten äfwen i tyskan hade en ringa kunskap. Omsider kommo the öfwerens at talas vid på grækiska, om fastan och beläternas tilbediande, men när Erkiebiskopen i sitt tal metaphysiske termer inspädde, förstod intet Patriarken hwart tredie ord och lemnade svaret ther efter. Storfurstens Tolk, som talet skulle uttolka, war under thetta samtalet stadd i tusende ångest, emedan han af alt som sades icke ett enda ord förstod, wiste ock, at om han sig skolat ursäckta, hade thet kostat hans lif, ty thenne Storfurste war en af the grymmaste Ryske Storfurstar. Hwarföre, när han skulle förklara hwad som sades, tog han til råda, och talade hwad som då i en hast kunde honom förekomma, som dock i intet mål med Erkiebiskopens och Patriarkens tal öfwerens kom. Michael Agricola, then äfwen war en af the Swenske sändebuden, förstod både grækiska, latin och Ryska, men hölt dock för särdeles orsaker skul lönliga, at han Ryskan förstod, han begynner öfwer thenna löjeliga handel at hierteliga le, hwilket, då Storfursten förmärckte, befalte han the både talande med disputationen uphöra, som war allom kärt; men i synnerhet Tolcken, hwilken thet ena swettbadet efter thet andra öfwergick.”

Den ryska sidan och särskilt storfursten får här representera tyranni, barbari och okunnighet. Svenskarna framstår som bildade, intelligenta, listiga och kloka. Framför allt gäller det här språkkunskaper. Det visar sig att den svenska sidan behärskar många språk förutom svenska, tyska, latin, grekiska och ryska. Särskilt kunskaper i de klassiska språken skiljer ut svenskarna. Den andra sidan beskrivs som okunnig och med svaga språkkunskaper.

Den ryska sidan framstår som komisk. Tolken, som svettas, när han inte klarar av sitt uppdrag, kunde ju vara hämtad ur anekdotfloran kring sovjetmaktens representanter. Som slavist känner jag naturligtvis också medlidande med honom.

Det upprättas ett stort avstånd mellan Ryssland och väst, som det framstår i denna text. Dessutom förmedlas en känsla av att ryssarna är hotfulla och oberäkneliga. Textens oklara ursprung ger dock anledning att ifrågasätta den. I avhandlingen finns ingen referens som anger varifrån denna rapport är hämtad och det finns inte heller någon sådan rapport i Riksarkivets Muscovitica-samling.

Hela berättelsen visar sig vara en förfalskning gjord någon gång under 1600-talet, som sedan kommit in i den svenska historieskrivningen som ett äkta dokument. Den ingår i en känd genre från denna tid: skildringen av religionsdispyten, varför många historiker låtit sig luras. Den är så skickligt gjord att den rysk-amerikanske religionshistorikern George Florovsky var övertygad om att texten var äkta och har beskrivit den som ett tidigt försök till dialog mellan ortodoxa och protestanter.

Det som väcker misstanken om textens äkthet är att den ryska kyrkans överhuvud tituleras patriark. Denna titel förlänades den allryska metropoliten först 1589. Texten är också av en speciell berättande karaktär, som kan väcka frågan om autenticitet. Den är också mycket riktigt tillkommen senare, författad av en känd dokumentförfalskare på 1600-talet, Nils Rabenius, vilket har påpekats av historikern Nils Ahnlund. Den är skriven ungefär samtidigt som Sparwenfelds dagbok, men alltså nedlåtande och burlesk på ett helt annat sätt än de tidigare genuina skildringarna. Det finns i berättelsen en motsats mellan västerländsk bildning och rysk obildning som snarare tillhör upplysningstidens uppfattning om förhållandet mellan Ryssland och väst. Rabenius är ett tidigt exempel på den konstruktion av Ryssland och Östeuropa som upplysningen gör och som den amerikanske forskaren Larry Wolff undersökt i sin bok Inventing Eastern Europe. Förutom oppositionen bildning–obildning passar också ett annat drag in i upplysningen, nämligen Östeuropa som burleskt. Ryssarna uppträder alltså enligt den enkla komedins regler medan västeuropén uppträder som åskådare. Texten framstår som en utvidgad reseanekdot.

Avslutning

Skildringarna av den ortodoxa kyrkan under denna äldre tid är alltså långtifrån entydigt negativa trots att det är vad man skulle ha förväntat sig. Däri ligger kanske också vår fördomsfullhet. Kunskaperna är ofta stora, tonen är ofta neutral, man är nyfiken att ta reda på hur det är. Den helt negativa skildringen är en förfalskning, gjord av Rabenius som aldrig varit i Ryssland och som mest var intresserad av att berätta anekdoter. Orsakerna till den annars mångfasetterade bilden är många. Texterna är skrivna av författare för vilka den kristna världsbilden var självklar. Hos Petrejus och Botvidi uppfattas den katolska världen som det stora hotet för både protestanterna och de ortodoxa. I och med krigen med Ryssland fick också Sverige en stor befolkning med ortodox tro inom sitt rike. Det fanns därför anledning att se på denna tro med en viss tolerans, eller med Derridas ord gästfrihet för en annans åsikter. Hos Petrejus och Sparwenfeld finns också en faktografisk iver, hos Petrejus kanske till och med det särskilda slags närsynthet, som har med tidens sätt att skriva om andra länder och kulturer att göra. Det autentiska garanterades genom mängden av detaljer. Vad som kommer på skam är den förväntan vi kan ha på texter om Ryssland på 1600-talet: att de enbart skall vara negativa och karikerande. I stället kan vi upptäcka överraskande mycket av faktakunskaper, genuint intresse och förståelse för ryska kyrkan i dessa tidiga texter. Det är också vad som varit min utgångspunkt när jag nästan fyra hundra år senare i mina böcker, artiklar och föredrag under de senaste 25 åren skrivit om mina möten med den ryska ortodoxa kyrkan.

En längre, engelsk version av denna artikel är publicerad i KVHAA Konferenser 85, Sweden–Serbia and Europe. Periphery or not? Kungl. Vitterhetsakademien 2014.

Litteratur

Ahnlund, Nils: Nils Rabenius: (1648–1717), Studier i svensk historiografi, Geber, Stockholm 1927.

Botvidi, Johannes: Theses de qvæstione, utrum Muschovitæ sint Christiani? Jussu s. r. m. Sveciæ etc. ad publicam disputationem in academia Ubsaliensi propositæ, a Iohanne Botvidi … respondente m. Andrea Iohannis Prytz. Prid. cal. April. in auditorio magno hora 6. mat., Diss. Uppsala: Uppsala universitet, 1620, Holmiæ, prælo Reusneriano. Anno M. DC. XX., 1620.

Florovsky, Georges: Collected Works of Georges Florovsky. Vol. 2, Christianity and Culture, Belmont, Mass. 1974.

Hallman, Johan Göstaf: The twenne bröder och neriksboer, som then evangeliska läran införde uti nordlanden, then äldre mest. Oluff Petri Phase, första evangeliska kyrkioherde öfwer Stockholms stad, then yngre mest. Lars Petri hin gamle, första evangeliska: erkiebiskop uti Upsala, til lefwerne och wandel beskrifne af Johan Göstaf Hallman Göstafsson., Stockholm, tryckt af A. Biörkman, kongl. acad. boktr. i Åbo 1726.

Iovine, Micaela S.: ”The ’Illyrian Language’ and the Language Question among the Southern Slavs in the Seventeenth and Eighteenth Centuries” i Ricardo Picchio och Harvey Goldblatt (utg.): Aspects of the Slavic Language Question, vol. I. (s. 101–156). New Haven: Yale Concilium on International and Area Studies, 1984.

Mokroborodova, Larisa: Quaestio nostro saeculo inusitata: russkoe pravoslavie v tezisah Johannesa Botvidi ”Hristiane li Moskovity?” (1620), Åbo Akademi University Press, Diss., Åbo 2013.

Oparina, T.A.: Inozemtsy v Rossii XVI–XVII vv. Otjerki istoritjeskoj biografii i genealogii (kniga pervaja), Progress-Traditsija, Moskva 2007.

Pereswetoff-Morath: Alexander I.: ”’Otiosorum holmium receptacle’ Orthodox Religious Houses in Ingra, 1615–52”, Scando-Slavica, 49:1, 2004, s. 105–129.

”Smutnoe vremja i mutnaja istorija pervogo normanista”, http://pereformat.ru.

2014-01-02
.

Sparwenfeld, Johan Gabriel: J. G. Sparwenfeld’s Diary of a Journey to Russia 1684–87, Kungl. Vitterhets historie och antikvitetsakad., Stockholm 2002.

Tarkiainen, Kari: ”Den svenska synen på den grekisk-ortodoxa religionen i början av 1600-talet”, Kyrkohistorisk årsskrift 1971, s. 106–141.

Tarkiainen, Kari: ”Petrus Petrejus som skildrare av Ryssland”, Lychnos 1971–1972, Uppsala 1973, s. 259–262.

Tarkiainen, Kari: ”Vår gamble arffiende ryssen”: synen på Ryssland i Sverige 1595–1621 och andra studier kring den svenska Rysslandsbilden från tidigare stormaktstid = [”Unser alter Erbfeind, der Russe”], Diss. (sammanfattning) Uppsala: Univ., Uppsala 1974.

Wolff, Larry: Inventing Eastern Europe: the Map of Civilization on the Mind of the Enlightenment, Stanford Univ. Press, Stanford, Calif. 1994.

Zumthor, Paul and Peebles, Catherine, ”The Medieval Travel Narrative”, New Literary History, Vol. 25, No. 4, 25th Anniversary Issue (Part 2) (Autumn, 1994), s. 809–824.

Per-Arne Bodin är professor i slaviska språk med litterär inriktning vid Stockholms universitet.

För bilder hänvisas till den tryckta utgåvan.