Den mystiska erfarenheten i ofriheten

Den som uppmärksamt läser böckerna av Solzjenitsyn, Panin, Schifrin och Terz stöter ideligen på nya paradoxer. De är alla överens om att arrestering, fångenskap, lägervistelse, kort sagt ofriheten, är den viktigaste erfarenheten i deras liv. Och inte bara det: de försäkrar också att de visserligen måste uthärda de värsta psykiska och fysiska kval under ofrihetens villkor, men att de samtidigt erfarit en så fullkomlig lycka, att människor utanför lägerstängslet inte kan göra sig en föreställning om den. Aldrig tidigare hade de känt så intensiv kärlek, sådant hat och sådan förtvivlan, aldrig hade de upplevt så intressanta och med den mänskliga tillvarons frågor så fyllda dagar och nätter, aldrig hade de känt sig så förbundna med kosmos, som under sin fångenskap. Följaktligen borde ofrihet definieras som ytterst koncentrerat, intensivt liv. Och paradoxalt nog är det sant, att självmord knappast någonsin begås i fångenskap, trots all plåga.

Inte heller får man bortse från en annan paradox som bekräftas av de nämnda författarna, nämligen att bara den som frälser sin själ kan frälsa sin kropp, sin fysiska existens, det vill säga bara den som är beredd att av inre tvång ge upp sin fysiska existens. I allmänhet tror man ju motsatsen, att människan i svåra lägen står inför valet att rädda antingen kropp eller själ. Men dessa författare, som har levt i den situationen att både kropp och själ hotades av förintelse, intygar samstämmigt att de, som försöker bevara sin fysiska existens på bekostnad av själen, går miste om båda, medan omvänt de, som är beredda att offra kroppen åt själen, till följd av en hemlighetsfull lag och mot egen förmodan också får behålla kroppen, den fysiska existensen.

Det är alltså en obestridlig livserfarenhet att det djupt inne i människans själ bor en oförklarlig kraft som är starkare, inte symboliskt utan empiriskt, än alla förtryckets och förintelsens krafter, hur oövervinnerliga de än må te sig. De som beskrivit denna process, de som hundratals gånger erfarit de fasansfullaste former av ofrihet, har kommit till övertygelsen att mäktiga psykiska energier slumrar i varje människas själ, att den psykiska världen inte kan skiljas från den fysiska. De intygar att människans tankar och önskningar inte uträttar mindre utan mer än hennes händer i den yttre, fysiska världen.

Samtidigt försäkrar de att det i deras egna liv inte fanns något slumpartat, att det, trots alla deras försök och planer att själva länka sina öden, fanns förutbestämda banor för deras liv att löpa i. Detta verkar motsägelsefullt: å ena sidan skulle människan alltså ha fått hemlighetsfulla krafter, som på oförklarligt sätt vore verksamma i den yttre världen, å andra sidan skulle det finnas en sorts predestination, inför vilken människan står maktlös.

Men motsägelsen är skenbar. Om människan trots alla yttre ofrånkomligheter, trots önskningar och planer, trots hotande fysisk förintelse, tvärt emot alla förnuftets bud – för att inte tala om allmänna meningen – följer själens röst i djupet av sitt inre, bortom all rationell kontroll, då öppnas för dessa människor av egen kraft vägar, som inte bara leder till allt det som de trodde sig behöva ge upp för att kunna följa anvisningarna från denna inre kompass, utan deras hemligaste önskningar blir uppfyllda.

När människan däremot genom handlingar i strid med den inre rösten – några kallar den rösten frihetsinstinkt – försöker förverkliga sina planer och önskningar, rädda sitt liv och undgå fysisk förintelse, då griper det hotande ödet tag i henne och tillintetgör förr eller senare det, som skulle förverkligas i strid med den inre rösten.

Men människan har frihet att avgöra sig för den oförklarliga och ändå så verkliga inre röstens bud eller ej. Rättare sagt: den förfärande smärtfyllda erfarenheten av ofriheten gör henne fri.

Det finns därför ingen motsägelse. Obönhörligt öde och högsta frihet existerar sida vid sida. På människan beror det om hon utlämnar sig åt ödet eller väljer friheten.

Om det förhåller sig så – och de här behandlade erfarenheterna intygar det – då måste den insikten skaka vetenskapens systembyggen, inte bara lärorna om människan och hennes psyke, utan också uppfattningen om den synliga och osynliga verkligheten. Om det finns två världar samtidigt, som inte sammanfaller med varandra men heller inte kan skiljas åt, nämligen ödets värld och frihetens, om människan lever antingen i den ena världen eller i den andra, allt beroende på om hon följer den för varje människa unika, personegna och hemlighetsfulla, inte alltid tydliga inre rösten, då är varje vetenskap meningslös, om den utgår från att det bara finns en värld med identiska och för alla lika giltiga lagar, en värld som skall behärskas just genom kunskapen om dessa av människor oavhängiga lagar.

De människor som upplevt detta liv i yttersta frihet lär oss motsatsen: varken kunskapen om de lagar som dagens vetenskap sysslar med eller kunskapen om de hemlighetsfulla och hittills okända lagar, som mot all förmodan och sannolikhet räddar dem som följer sin inre röst, skänker någon makt. För människans räddning behövs inte makt utan frihet. Till frihet hjälper inte kunskapen, utan tron. Tron allena gör det möjligt att följa den inre röst som bekräftas av intet ”objektivt”. Med andra ord, att följa den inre rösten är att tro. Panin skriver: Här i detta koncentrerade liv” testas alla läror under de hårdaste villkor”. ”Här tänker man intensivare än inom vetenskapen” tillägger han kategoriskt: ”Vetenskapen fjärmar sig från sanningen.” Dessa människor, fullkomligt avskurna från omvärlden, ägnade sig åt bibeln, som de bar med sig avskriven i utdrag på papperslappar. De upptäckte glömda grundbegrepp i de orientaliska yoga-lärorna. De vände sig till teosofin, kort sagt, de försökte komma till rätta med sina egna personliga erfarenheter, som de ju inte kunde tvivla på, även om dessa stod i strid med aldrig så många läror, ideologier, doktriner och vetenskapliga teorier.

Dessa människors kanske mest paradoxala och optimistiska övertygelse, sedan de på sina egna kroppar fått erfara ondskans samlade makt, består kanske i att kraften till det goda är starkare än andra krafter, att världen är en vit bordduk med svarta fläckar, och inte tvärtom, att bödeln dömer sig själv medan den dömde går fri, att livet är viktigare än vi trodde, som Terz försäkrar.

Av det sagda framgår att kampen mellan människan och ondskans makter ingalunda är av rent politisk natur. Vid första anblicken kunde det tyckas som om det rörde sig om politiska konflikter, om enpartidiktaturer, om polisens godtycke och allmakt, om frånvaro av rättssäkerhet och yttrandefrihet. Men det är bara utsidan, den sociala projektionen av en annan hård förfärande kamp i det inre hos otaliga människor, en oundviklig kamp som tvingar till ödesdigra val mellan hittills obesegrade våldskrafter och den ingalunda riskfria inre röstens bud. Därför är den utdragna kampen i så många diktaturer idag inte en politisk utan en religiös kamp, också om detta aldrig erkännes av motståndarna. Solzjenitsyn har rätt när han säger att de kristna i Sovjetunionen utgör en verklig politisk kraft, eftersom de ifrågasätter det totalitära systemets grundvalar, nämligen tron på den synliga världens prioritet och den inre människans beroende av den yttre. Om den yttre världen är starkare än den inre, då kan man inte avskaffa förtrycket av människor genom politiska reformer. Men om omvänt den yttre världen lyder under människans själskrafter, då beror människans öde på henne själv, då finns det inget oskyldigt lidande, då är alla prövningar och lidanden välförtjänta, men då är också vägen öppen till ett liv i frihet, där ett humant politiskt system endast är följden av själens inre befrielse.

Frågan om människan är underkastad den yttre världen eller omvänt är för de flesta av rent teoretiskt intresse. Men för dem som här kommer till tals, och miljoner andra människor i samma situation, är den en eminent praktisk fråga. Svaret avgör liv och död, inte teoretiskt utan praktiskt. Den som följer den inre rösten och räddar sin själ lär sig empiriskt att så länge själen inte gått förlorad, så är det viktigaste ännu inte förlorat. På denna insikt vilar tron på själens odödlighet. Att följa den inre rösten betyder ju inget annat än att handla i tiden med blicken på evigheten. En sådan erfarenhet är inte bara av vikt för människor under yttersta ofrihet utan för alla som levt på denna jord och kommer att göra det. Sjukdomar, katastrofer, olycksfall och död är en form av arrestering, rättegång, fängelse och straffläger. Ingen kommer undan.

Låt vara att de som undgått ofrihetens erfarenhet antar att det finns en avgörande skillnad mellan livet i fängelse och utanför. Men de som upplevt ofriheten inser att den skillnaden är ytlig och temporär och att frihetens värld en gång blir en dödscell för alla. ”Hela världen är en enda dödscell,” skriver Solzjenitsyn, och han fortsätter: ”Det är trångt i cellen, men är inte friheten ännu trängre?” Panin kallar världen ett enda ”genomgångsläger”, och Panin jämför döden med utträdet i friheten.

Det första och viktigaste

Vad händer med en människa som plötsligt rycks ur det invanda livet och faller i händerna på skoningslösa makter med en enda avsikt, hennes förintelse? Kan hon försvara sig, göra motstånd? Allt – frihet, vänner, arbetet, tingen, kroppen och livet – allt detta är oskyddat, ligger i det ondas våld. Försöker hon att med de vanliga medlen från samma sfär försvara det, är hon dömd att misslyckas.

Just här, alldeles före den totala förintelsen, börjar människan fatta att det finns något utom räckhåll för de yttre, skenbart oövervinnerliga krafterna, där motstånd, kamp och seger fortfarande är möjliga, nämligen kampen för att rädda själen. Den som förlitar sig på dess röst, frihetens röst, han har chansen att gå segrande ur striden mot ondskan och våldet. Dessförinnan måste han dock avsäga sig allt, som makterna i den synliga världen kan ta ifrån honom.

”Bara inte hänga fast vid livet”, säger Solzjenitsyn. ”Inte äga något, lösgöra sig från allt, också från sina närmaste, också de är fiender.” Panin bekräftar att kampen kräver frigörelse från allt – med undantag av själen. Bara den som gör avkall på allt blir fullt fri: friheten börjar när inget mer finns att förlora.

Och då börjar i djupet av själen en väldig kraft att sätta sig i rörelse. Den ger inte bara ens helt och hållet utmattade kropp en otrolig motståndskraft, utan den börjar på ett för modern verklighetsuppfattning fullkomligt obegripligt sätt att påverka den synliga omvärlden. Panin skriver: ”Den som räddar själen, räddar också kroppen.” Därför upprepar Solzjenitsyn om och om igen, att bara anden kan rädda. Alla fyra författare intygar att kroppen reagerar med otrolig seghet på stark andlig koncentration, medan omvänt förlusten av det andliga också drar med sig förlust av det fysiska.

Förbindelsen med kraften i det inre

”Inom oss bor en oerhörd kraft” hävdar Panin, och han fortsätter: hela universum är på hemlighetsfullt sått förbundet med djupen i vår själ. ”Var och en av oss år universums centrum”, skriver Solzjenitsyn. Han nämner också en hemlighetsfull inre värme som kommer till oss från en annan värld och bevarar människan från förfrysning på glaciären. Panin berättar om en gåtfull, okänd kraft som väckte honom till liv efter fyrtio dagar, och om en fånge som varje dag rullade sig i snön mitt i den värsta vinterkylan utan att bli sjuk. Författarna beskriver också många andra oförklarliga fenomen. Den som är fast besluten att följa sin inre röst, som han till sin förvåning finner vara en kraft som är verksam också i den yttre världen, han märker samtidigt att han inte är herre över denna kraft, utan att omvänt allt i hans liv, ja livet självt, helt och hållet beror av denna hemlighetsfulla – mystikös betyder hemlighetsfull – inre kraft som på religionens språk heter Gud.

Verkan av bön, meditation och yoga, till och med enkla besvärjelser, har testats, inte i teoretiska och abstrakta experiment, utan inför en fasansfull och oundviklig dödsfara. Inte bara Gamla och Nya testamentet, som de förelåg i form av enkla minnesanteckningar, utan också allt som hör samman med yoga, parapsykologi och teosofi blev viktiga och nödvändiga praktiska hjälpmedel i försöket att hålla samman kropp och själ.

Panin intygar bönens reala verkan. Sekelgammal, för länge sedan bortglömd vishet visar på nytt sin hållbarhet. Solzjenitsyn betygar att ”den onda energiens pansarskjorta” faller av människan under trycket av psykiskt och fysiskt lidande. Solzjenitsyn påstår också att blotta nämnandet av Jesu Kristi namn skulle ha en magisk verkan på våldets företrädare.

Den mystiska grundlagen visar att den synliga och den osynliga världen vilar på samma oförklarliga grund och att händelserna i den synliga världen beror på den osynliga världen, och inte tvärtom. Detta erinrar om den gamla boken som påstår, att den synliga världen vilar på tio rättfärdiga, i verklig, inte i symbolisk mening.

Övers. i sammandrag Anders Piltz