Växande i konkurrens: Kristendomen och islam i Afr

Islam – en afrikansk religion

Det råder inga tvivel; Islam har under de senaste åren vuxit uppseendeväckande i länderna söder om Sahara. Under tiden från 1900 till 1950 har islam ökat sin utbredning mer än under de föregående 1000 åren. För att förklara denna tillväxt stöder man sig vanligen på det faktum att islam är en afrikansk religion som på ett särskilt vis anpassar sig efter afrikanernas mentalitet. Medan kristendomen ännu tyngs av sitt hypotek att ha varit kolonialmakternas religion, dvs. främmande, utländsk och oafrikansk, så gäller för islam att den har visat sig mycket anpassningsbar i Afrika och att den tillmötesgår den afrikanska egenarten. Islam framstår som en religion som hör hemma i Afrika. Den sprids av afrikaner och är i sin trosbekännelse enkel och lättförståelig. När islam trängt fram söder om Sahara har man inom rörelsen förstått att respektera bruk och beteendemönster och att inte ifrågasätta den afrikanska storfamiljen (månggiftet inberäknat). Islam tycks afrikanerna som en religion, som omfattar livet i sin helhet på alla områden, men som inte försöker att omforma det med våld utan tar hänsyn till det afrikanska behovet av aktning för förfäderna (begravningsceremonier) och glädjerika fester (som bröllop m.m.). Man har talat om en synkretistisk islam som vinnlägger sig om att så långt som möjligt tillmötesgå afrikanernas mentalitet, att först låta amuletter, medicinska riter och andra magiska utövningar finnas kvar, för att först så småningom ställa fram som mål att upprätta ett alltigenom islamskt samhälle (införande av Sharia). Denna bild av islam, som på ett så betydande sätt är anpassad efter Afrika och den afrikanska mentaliteten, framvisas ofta stolt av muslimerna. Liknande tankar uttrycks också ibland med en viss pessimism eller resignation av afrikanska kristna. Men stämmer det verkligen att kristendomen i jämförelse med islam i Afrika så utan vidare måste avstå epitetet ”afrikansk religion” eller ”anpassad till afrikanerna” till islam? L. Sanneh uppmärksammar en intressant företeelse, som i någon mån omkastar tesen om islams särskilda anpassningsbarhet för Afrika. Överallt där islam prövar en förnyelse eller reform sker detta i form av att man återgår till ett strikt iakttagande av Koranen, hadith, och om möjligt sharia-lagstiftningen, som går tillbaka på islams arabiska arv. De tidigare eftergifterna för afrikansk mentalitet och afrikanska seder tas tillbaka steg för steg i denna process. Detta gäller i högsta grad för den fundamentalistiska inställning som utbreder sig genom wahhabismen i Saudiarabien. Mången pilgrim från Nigeria eller Västafrika har under vallfärden till Mekka (hadjdj) med bestörtning kunnat konstatera att hans afrikanska form av muslimsk tillvaro bara uppfattas som avvikelser från den rätta läran av de ortodoxa kretsarna i Saudiarabien.

Reformrörelserna i Nigeria, Senegal och andra afrikanska länder tar ofta formen av en jihad – ett heligt krig – mot afrikanska inslag i islam och yttrar sig i en förstärkt arabisering av islam i det svarta Afrika. Inom kristendomen däremot är förhållandet det motsatta. De senaste åren har man i reformens namn prövat en allt starkare afrikanisering. Slagordet heter här ”inkulturation” av det kristna budskapet på liturgins, lärans och sedernas områden. Bibeln översätts alltmer till nya afrikanska språk och dialekter. Många olika ansträngningar görs för att bättre förstå afrikanska seder och bruk, för att inordna dem i den kristna förkunnelsen, i liv och gudstjänst. Somligt sker säkert för att ställa till rätta vad en förfelad förkunnelse som varit alltför västerländsk åstadkommit, en del sker också för att markera mot vissa oavhängiga afrikanska kyrkor som går mycket långt, ofta alltför långt, när det gäller afrikanisering av kristendomen. Men det kan inte förnekas att ansträngningarna från de kristnas sida att ”afrikanisera” kristendomen visar en utveckling som går i rakt motsatt riktning mot den muslimska.

Islam och kristendom: en jämförelse i siffror

Inledningsvis fördes islams uppseendeväckande tillväxt i det svarta Afrika på tal. Hur ser det ut för islam vid en jämförelse med kristendomen? För länderna i Nordafrika norr om Sahara gäller det att de (med undantag av Egypten, där kopterna utgör en minoritet på 15 % av befolkningen) till hundra procent är muslimska. Befolkningen i det svarta Afrika är för närvarande 271 milj. av vilka 77 milj. (28 %) är muslimer. Med en total folkmängd på 400 milj. för hela Afrika (1975) uppgavs antalet muslimer vara 144 milj. vilket motsvarar en andel på 36 %. Jämförelsesiffrorna för kristendomen var: 129 milj. kristna i Afrika (46 milj. katoliker, 45 milj. protestanter, 25 milj. kopter och etiopier och 13 milj. katekumener) dvs. 32 %. Islam hade alltså en obetydlig majoritet vid denna tidpunkt. Hur är det med tillväxten för dessa båda religioner?

Mot de dramatiska utsagorna om ett islam som väller in över hela Afrika slår de flesta experter fast att kristendomen i Afrika är på starkare frammarsch än islam. Under det att islams ökning i stort sett motsvarar siffrorna för den naturliga tillväxten så skulle kristendomen öka ännu mer. D. Barrett, sekreterare för den ekumeniska nämnden i Nairobi förklarar: En omfattande undersökning visar att islams tillväxt håller sig inom gränserna för den naturliga befolkningstillväxten, dvs. att den ligger på 2,7 % per år. För kristendomen nämner han för 1970 en siffra på 143 milj. som till 1980 vuxit till 203 milj. vilket motsvarar en ökning till 42 % för denna period.” När han räknar med denna tillväxtandel fram till år 2000 kommer Barrett upp till summan 350 milj. kristna i Afrika. Därmed skulle Afrika bli kontinenten med största antalet kristna. Vid en ökning på 5,2 milj. på ett år faller 3,7 milj. tillbaka på naturlig tillväxt medan 1,5 milj. är övergångar. Dessa utsagor bekräftas av en expert på den afrikanska islam, J. Spencer Triminghan: De absoluta talen för islam i Afrika ökar snabbt, men inte så mycket mer än befolkningen i sin helhet gör.” I Övre Volta t.ex. har islam under de senaste 10 åren haft en ökning med 5 % om året, dvs. det sker en fördubbling efter 15 år. Under samma tid har de kristnas antal vuxit med 10 % om året, dvs. de kristnas antal fördubblas vart sjunde år. Ökningen bland de kristna i Afrika är för närvarande dubbelt så stor som befolkningstillväxten. Detta gäller naturligtvis inte i samma grad för alla områden i Afrika. I somliga områden som Mali, Niger, Senegal växer islam snabbare. Men t.o.m. en så säker källa som Världsmuslimligan förklarade 1979: ”Om utvecklingen fortsätter på samma sätt kommer kristendomen att ha hunnit förbi islam i Afrika år 2000.” Även om det är svårt att kontrollera exaktheten i afrikansk statistik så framgår det ändå tydligt av siffermaterialet från olika källor, att larmet om att islam väller in över Afrika förlorar mycket av kraft och dramatik vid en jämförelse med kristendomens utbredning. Detta allmänna konstaterande kräver dock att man undersöker vad som sker i enskilda stater i Afrika.

På uppdrag av Propaganda Fide och med stöd från ”Kyrka i nöd” har P. V. Mertens SJ., assistent till jesuitgeneralen, genomfört en undersökning om islam i länderna söder om Sahara. På tre månader besökte han Senegal, Mali, Övre Volta, Elfenbenskusten, Ghana, Nigeria, Kamerun, Zaire, Uganda, Kenya, Tanzania, Somalia, Sudan samt Egypten. Ändamålet med resan var att skaffa information om islam, att bli förtrogen med kyrkans situation i dessa länder, att bedöma relationerna mellan kristendomen och islam och göra förslag för det pastorala arbetet. Rapporten som kommit till på detta vis innehåller många värdefulla uppgifter. Hela undersökningen blev dock lidande på att den i stort sett utförts av en enda man, som på relativt kort tid försökte förena en mycket omfångsrik resrutt med intensiva undersökningar. Med hänsyn till detta riktades kritik mot företaget från grupperna för islamsk-kristet samarbete vid den västafrikanska biskopskonferensen (CERAO). Bättre kontakter med de lokala församlingarna, fler medarbetare och mindre förslag i pastorala frågor skulle väl snarare vunnit bifall.

Enstaka exempel: Nigeria, Senegal, Tanzania

Med 80 milj. inv. är Nigeria den folkrikaste staten i Afrika. Tack vare den rika oljetillgången har man här ganska väl lyckats komma över skadorna från Biafrakriget. Muslimerna utgör med en andel på 45 % av befolkningen den största religionsgruppen i landet. Med sina 40 % ligger de kristna församlingarna inte långt efter. Religionstillhörigheten bestäms – liksom också i andra länder i Afrika – av stamtillhörigheten. I de östra delarna av Nigeria (Sokoto, Borno och Kano) är muslimerna i förkrossande majoritet. Här förekom efter Biafrakriget starka strävanden för att vid den nya utformningen av statsförfattningen genomdriva egna domstolar för muslimerna på den islamiska lagen, sharia, grundval. Efter långvariga strider gav det islamiska partiet slutligen efter i denna fråga. Många kristna anser att frågan därmed endast har ställts på framtiden och att problemet vid ett givet tillfälle skulle kunna bli akut igen. En annan stridsfråga mellan muslimer och kristna är utbildningsväsendet. I västra Nigeria där de kristna utgör majoriteten, besöker många muslimer kristna skolor. Där har en rad omvändelser ägt rum. Framför allt i Oyo-staten gällde islam som religion för folket från bushen. Hand i hand med den islamiska väckelsen går en stärkt självkänsla och ökad stolthet hos muslimerna. Ett antal av dessa nyomvända kristna av islamisk härkomst har under tiden återgått till islam. Liknande skolproblem finns för den kristna minoriteten i öststaterna, där kristna barn som av brist på andra möjligheter måste gå i muslimska skolor, ”värvas” av islam. I dessa områden har kristna kyrkor svårt att skaffa ett underlag för kyrkliga institutioner.

Det islamisk-kristna förhållandet försvåras sålunda på många olika vis i Nigeria. Från kristen sida har fundamentalistiska grupper och pingstgrupper genom provokativa missionskampanjer bidragit till att skapa spänningar mellan religionsgrupperna. Den islamisk-kristna dialogen är härigenom tungt belastad. Man kan dock finna några initiativ – samtal och möten på universitetsnivå, möten inom församlingarnas område och andra dialogförsök – som strävar efter förståelse och dialog.

Senegal med 4 milj. inv. hör till Afrikas mindre länder. Muslimerna utgör med 86 % av befolkningen den avgjort största religionsgruppen, medan de kristna (till största delen katoliker) med 5 % är en blygsam minoritet. Islam trängde med ny kraft in i landet på 1800-talet. En stor roll spelade och spelar fortfarande det islamiska brödraskapet mouriderna. Redan den franska kolonialregeringen vinnlade sig om goda relationer med denna grupp, som behöll sitt inflytande också under den katolske statspresidenten Senghors regeringstid. I slutet av förra året trädde Senghor tillbaka från sin post. En muslim blev hans efterträdare. Det islamisk-kristna förhållandet är sedan länge gott. Redan på 1800-talet fanns det goda kontakter mellan religionerna, som har lett till en ganska god samlevnad mellan kristna och muslimer. Det har visserligen hela tiden förekommit stridigheter och spänningar. Marcel Lefebvre som var ärkebiskop i Dakar vid slutet av 60-talet väckte ont blod när han gjorde uttalanden om islam som månggiftets religion.

Bland Östafrikas folk har Tanzania de flesta muslimerna. Med 30 % för den muslimska befolkningen, 35 % för de kristna och 35 % för dem som tillhör de traditionella religionerna (med en liten andel hinduer) fördelas de 16 milj. inv. tämligen jämnt på de tre stora religionsblocken. Förutom ättlingar till de arabiska köpmännen består den muslimska befolkningen av indiska muslimer som kom in i landet från 1885 till 1930 som arbetare för järnvägsbygget och andra projekt. De flesta tillhör Shia, närmare bestämt några sekter som ismailiterna (anhängare till Aga Khan) Ithnasheria och Bohora. Deras antal är stort på Zanzibar och i städerna som t.ex. Tabora m.fl. Inom regeringspartiet, TANU, är islams inflytande ganska stort. President Nyerere har hittills haft framgång i sin strävan att skilja politik och religion åt. Mellan muslimer och kristna i Tanzania råder ett tillstånd av ömsesidigt erkännande och fredlig samexistens. Å andra sidan förekommer det inga särskilda ansträngningar från de kristna för att få till stånd en dialog med muslimerna. Inom den katolska biskopskonferensen i landet finns det ingen kommission för samtalen med islam, som skulle kunna verka samordnande eller stimulerande.

Helhetsbilden: föga enhetlig

Ett gemensamt fenomen, som präglar islam över hela världen och också i Afrika, är den nya vitalitet som visar sig i alla länder, olika alltefter lokala förhållanden. Det handlar om en komplex företeelse som är sammansatt av olika element. Avkolonialiseringen och att man vann nationell självständighet stärkte islam som inte belastades av att vara en vit, importerad religion. Centrum för förnyelserörelsen var länge Al-Azhar-universitetet i Kairo, där många studenter från afrikanska länder utbildades. Många rapporter om en planerad och målinriktad utbildning av tusentals muslimska missionärer för det svarta Afrika grundar sig snarare på skräckpropaganda än på verkligheten. I Kairo, i Algeriet och sedan någon tid i ökande utsträckning i Mekka bedriver afrikaner studier av islam för att ta hand om islamiska församlingar och för att bedriva mission (Dawah). Jämfört med utbildning, organisation och resurser för den kristna missionen i Afrika, handlar det ännu så länge från islamiskt håll snarare om blygsamma försök att erbjuda den kristna missionsverksamheten en jämbördig motvikt.

Utmärkande för islam är att det bara finns några få internationella organisationer. I Mekka befinner sig ”församlingarnas höga råd för utbredandet av islam”, som är avsett att vara en topporganisation för de nationella församlingarna och är företrätt i enskilda länder i Nordafrika och det svarta Afrika (inte i alla). Antalet medarbetare i dessa organisationer uppges vara 3000 i hela världen. ”Världsmuslimligan” i Afrika har sitt säte i Dakar. Försök har gjorts att samordna muslimernas internationella samarbete på utvecklingshjälpens område, men de är jämfört med kristna hjälporganisationer ännu av ganska ringa omfattning. Den ”Internationella muslimska hjälporganisationen” (Muslim International Relief Organization) har brutit samman på grund av misstanken om förskingring av gåvomedel.

I Afrika spelar rivaliteten mellan Saudiarabien och Libyen en stor roll. Den excentriske överste Khaddafis inflytande med en blandning av politik och islam förenat med icke obetydliga finansiella tillgångar kan man märka i många stater. Den politiska expansionsivern i förening med insatsen för utbredandet av islam gör hans ansträngningar snarare suspekta för många afrikanska statsmän. Khaddafis direkta ansträngningar som ibland liknar utpressning, för att omvända afrikanska statsmän som besöker honom till islam har hittills snarare haft en frånstötande effekt. Huruvida det storslagna finansiella stödet för moskébyggen och islamiska centra i länder som Burundi, Ruanda, Zaire m.fl. bidrar till större livaktighet inom islam återstår att se. På utvecklingshjälpens område försöker Libyen förbinda somliga projekt med vissa motprestationer för att sprida islam, ett tillvägagångssätt som snarare tillbakavisas än möter bifall i de berörda länderna. Stort inflytande utövar också Saudiarabien. Inflytandet från Wahhabismens fundamentalistiska tankegods sprids i Afrika genom vallfärderna till Mekka, som i ökande utsträckning för svarta afrikaner i direkt kontakt med den arabiska islam som den utövas i Saudiarabien. Ansträngningarna från Saudiarabiens sida för att få den arabiska ortodoxin att slå igenom i Afrika stöds likaså med finansiella medel, som ges för byggandet av moskéer, islamiska inrättningar för utbildning och socialarbete, och som stipendier för studenter till studier i arabiska länder och som stöd för arbete inom massmedierna. Den reformrörelse som på detta sätt framkallats vänder sig mot många former av islam i det svarta Afrika. De bekämpas därför att de anses som avvikelser från ortodoxin och för stora eftergifter för afrikanskt tänkande.

I staterna i Västafrika uppkommer härvid stridigheter med de islamska brödraskapen (Tariqua = väg, stig), som i dessa länder är rikligt företrädda. Dessa brödraskapsrörelser har olika ålder och målsättning. I Nigeria spelar Qadiriyya en framträdande roll. Denna grupp uppstod i Bagdad på 1100-talet ur sufismen. Tidjaniyya, en mahdistisk rörelse, som spridits i Niger och Nigeria framför allt under Fulbe, kommer från Marocko (början av 1800-talet). Av yngre datum är mouridismen grundad i Senegal av Amadou Bamba (slutet av 1800-talet) och hamallismen, som utbretts i Sahel genom Hama Allah (början av 1900-talet). Gemensamt för broderskapen är att den religiöse ledarens person spelar en framträdande roll. Att man fordrar absolut underkastelse under den andlige ledarens auktoritet motsäger enligt de ortodoxas övertygelse lärorna i Koranen och Hadith, som inte räknar med sådana mellaninstanser mellan Gud och de troende. I Nigeria har det också funnits starka motsättningar med Ahmadija-rörelsen. Man frånsäger Ahmadijas anhängare islamisk tillhörighet eftersom de anses ha förvanskat islams grundläggande läror och översatt Koranen fel. Sedan en längre tid förvägras Ahmadija-anhängarna visum för vallfärden till Mekka.

Bilden av islam i Afrika är föga enhetlig. Det vore fel att bara framställa den från förnyelsens och väckelsens synpunkt. Den riktning mot en återgång till den arabiska ortodoxin, som för närvarande dominerar, är ingalunda utan motstånd. Det finns en ljudlös protest från de afrikaner, som i denna form av islam inte finner några svar på frågorna i en modern tid med omvälvande industrialisering och som besvikna vänder sig bort från islam. Förlusten av många intellektuella och personer tillhörande de nya ledande skikten inom politik och industri beklagas av en del högt uppsatta muslimer. En ledande imam i Nigeria konstaterar nyktert i Lagos: ”I de moderna kontors- och förvaltningshusen iakttas inte längre bönestunderna av arbetsledare och höga funktionärer som arbetar. Det är bara enkla arbetare och bönder, som fortfarande håller fast vid dem.” Även iakttagandet av Ramadan är svårt i det moderna industrisamhället, som breder ut sig alltmer också i Afrika.

Försök till närmande och dialog

Även om samlevnaden mellan kristna och muslimer i Afrika inte är utan spänningar, så görs det från de kristna kyrkornas sida olika försök att få till stånd och upprätthålla en dialog, hur svår den än kan visa sig i enskilda fall. För katolska kyrkan de teologiska förutsättningarna efter Andra Vatikankonciliet med förklaringen om de icke kristna religionerna och om religionsfriheten. Den västafrikanska biskopskonferensen (CERAO) har skapat en egen kommission för kontakterna med muslimerna, som under sin president biskop François Dione (Senegal) och generalsekreteraren P. Josef Stamer utövar en skicklig och mångsidig verksamhet. Målet för kommissionens arbete är: ”Att göra de kristna församlingarna i stånd att se de islamiska församlingarna utan fördomar och att öppna en dialog med dem, som når längre än den enkla lugna tillvaron med varandra och gör ett ömsesidigt givande och tagande möjligt.” Tyngdpunkten för arbetet ligger på utbildningen av kyrkliga medarbetare för arbetet med muslimerna på pastorats- och stiftsnivå. Därför hölls sommaren 1980 en fyra veckor lång kurs i Koumi (Övre Volta) över allmänna frågor om islam där man särskilt uppmärksammade situationen i Västafrika, och härifrån utgick 40 kvalificerade medarbetare för dialogarbetet. Biskoparna i Västafrika träffas med jämna mellanrum för att dryfta förhållandet mellan kristna och muslimer. Härvid lämnas svårigheterna med denna dialog ingalunda obeaktade. Biskop Dione konstaterade i Dakar 1980; ”Det är inte lätt att föra en dialog med någon som inte är beredd till en dialog och som inte inser nödvändigheten av samtal. Dialogen med muslimerna är svår, för när vi börjar föra en dialog med dem så vill de omvända oss. Ändå måste dialogen föras vidare.” Om det ibland klagas över att det på kristet håll saknas kompetenta kännare av islam, så gäller detta i ännu högre grad för islam, som inte ens har någon utbildning för imamer och andra funktionärer, som kunde jämföras med den kristna teologutbildningen och som bara har få verkliga kännare av kristendomen, som kunde komma ifråga för en dialog. Många försök att skapa tätare förbindelser blir lidandet på denna ojämvikt. Ett liknande diskrepans gäller också för förståelsen för själva dialogen. Utifrån tolkningen av islam som en fullbordan av skriftreligionerna judendom och kristendom så ser en del muslimer målet för en dialog vara att omvända de kristna till islam – ett missförstånd som också visar sig hos somliga kristna som något oreflekterat talar om dialogen som en annan form av mission. Där kristna och muslimer sedan länge har levat bredvid varandra har man svårt att förstå den plötsliga nödvändigheten av att tala med varandra om religiösa frågor. Man fruktar att ett sådant samtal snarare skulle kunna bli en belastning. Där muslimerna gör stora ansträngningar för att omvända kristna till islam, stöter uppmaningen till dialog på motstånd också från de kristnas sida. På uppmaningen från en besökare i ett västafrikanskt land att intensifiera dialogen med islam svarade en inhemsk präst: ”Då skulle våra kristna drunkna och ni kommer här till oss och säger: Se vad himmelen är blå!” Möten mellan kristna och muslimer kommer lättast till stånd på orter där det uppstår behov i vardagslivet. Under torkan i Sahel fanns det en rad gemensamma projekt. Fester och högtider får också många gemensamma aktiviteter och sociala kontakter som följd. Utbytet av hälsningar till de stora religiösa festerna börjar att bli en fast institution mellan kristna och muslimer. Biskop Sarr (Senegal) besöker t.ex. alltid vid slutet av Ramadan imamen på orten med hälsningen från Sekretariatet för de ickekristna. En gest som imamen med hänsyn till sina mottagare enligt uppgift tyvärr inte kan återgälda.

Dialogen med muslimerna förs sedan många år också av de protestantiska kyrkorna. Kyrkornas världsråd anordnade vid slutet av 1979 en viktig konferens i Mombasa (Kenya) över temat ”Kristen samtid och förkunnelse i förhållandet med muslimska grannar”. Där bedömde man grunderna för förnyelsen inom islam och avgav ett utlåtande, som utgår från principen om ”co-citizenship”.

Kristendomen och islam i Afrika har en ökande utbredning som gör vissa rivaliteter oundvikliga. Om man är tillräckligt realistisk i sin bedömning av islams utveckling i Afrika så bör man på de kristnas sida komma till den övertygelsen: I längden räcker det inte om de kristna församlingarna bara lever sida vid sida. För att uppnå en fredlig hållning med ömsesidig tolerans är det nödvändigt med mer kontakt mellan de båda religionerna. Vid sina tal till muslimerna i samband med besöket i Afrika 1980 framhöll påven Johannes Paulus II i sina anföranden gång på gång att katolska kyrkan är beredd till denna dialog.

övers. Mim Eklund