Santa Teresa och den stora världsteatern

Santa Teresa föddes i början och Calderón dog i slutet av den spanska guldåldern. Många guldåldrar har kommit och gått, litterära, konstnärliga, filosofiska, politiska och allt möjligt annat, men det märkvärdiga med den spanska var att den räckte två hundra år, omfattade de flesta kulturyttringar, ledde till nationens konsolidering och samtidigt grundade ett kolonialvälde som alltjämt är präglat av erövrarnas språk och seder. Därtill kom Spaniens insatser för att avvärja Islams hot mot Europa. Men det hjälpte inte. Det blev England som gick i spetsen när det långvariga europeiska världsherraväldet kom till stånd, och när så de lyckosamma rivalerna skulle skriva historien lanserades ”den svarta legenden”: det spanska moderlandet blev obskurantismens högborg och kolonierna paradexempel på den vite mannens ogärningar. Men hur vindarna än blåser kommer el siglo de oro att förbli den mest förbluffande gåtan i världshistorien, som den garvade relativisten Taine uttryckte saken.

Vad man än må tillvita spanjorerna, brist på anstolthet kan ingen beskylla dem för. De har ivrigt grävt efter sina rötter, men då främmande stammar ideligen sköljt över landet har det varit lönlöst att söka konstruera fram någon spansk ras. Man har fått nöja sig med det som bättre är: en uppsättning karaktärsegenskaper som gått i arv inom en miljö skapad av ett antal representativa män. Först bland dessa kommer Seneca, stoikern som förde mildhetens talan, levnadskonstnären som såg livets mening i att lära sig konsten att dö, skeptikern som inte trodde på något annat än den inre rösten. Också hans läsdramer med deras framhävande av den antika tragikens mest sönderslitande skräckmålningar var något som kom att tilltala spanjorernas uppfattning av konst och liv. Här var han i gott sällskap med sin brorson Lucanus, vars förmåga att ställa den högsta idealism mot den brutalaste verklighet ansågs oöverträffade. Att båda föll offer för Neros skräckvälde var ytterligare ett plus för ett folk som dyrkade martyrer över allt annat. Till den kategorin kunde omöjligen räknas katalanen Martialis; han smädade och smickrade sig fram med samma gamängaktiga fräckhet som kom att utmärka de sanningssägande skojarna i spansk populärlitteratur.

Kristendomens seger medförde en blomstring för den kyrkliga sången. Den har nått ända hit upp i gestalt av gravhymnen Nu tystne de klagande ljuden, mästerligt försvenskad av Wallin. Författaren var ingen mindre än Prudentius, vars dikter till martyrernas ära delvis följde de gamla traditionernas spel med kontraster men fördjupade det genom evighetsperspektivet. Här står också orden Hispanos Deus adspicit benignus. Gud ser med välbehag på spanjorerna, ord som de aldrig skulle glömma. Såväl det djupa allvaret i tanken på domedagen som tron på det egna folkets kallelse att vara egendomsfolk har satts i samband med det starka judiska inslaget i det medeltida Spanien. Augustinus, som kom att betyda särskilt mycket för spanjorerna, hade gett en av dem, Orosius, i uppgift att med glödande färger måla de fasor som hotade världen. Men motvikter mot allt detta dystra saknades inte. Då och då bröt en bullrande festyra igenom, med groteska upptåg och en frispråkighet på gränsen till det blasfemiska som inte alltid gjorde halt ens inför kyrkportarna.

När Teresa föddes hade de sista morerna sedan ett par decennier varit utdrivna ur Spanien. Men deras rykte levde vidare, och det var inte för vackert. Vi har numera fått lära oss att den moriska ockupationen åtminstone på sina håll var exemplariskt mild, och att araber, judar och kristna kunde leva tillsammans endräkteligen och bara göra varandra rikare genom utbyte av kunskaper, dygder och erfarenheter, inte minst inom mystikens område. Så har ju skett vid många andra tillfällen när olika kulturvärldar mötts, även om friden alltid har varit prekär och vilat på ett smalt underlag av människor med god vilja. I det söndersplittrade Spanien korsade rykten om konspirationer och sammansvärjningar varandra. Mönstret känns igen från vår egen tid. Goda patrioter och trosvissa idékämpar ansåg det vara sin plikt att befria landet från islamimperialismens förtryck. Ett av Teresas tidigaste minnen var att hon rymde hemifrån tillsammans med sin bror för att uppsöka morerna – var de nu kunde finnas – och vinna martyrskapet genom att halshuggas. Det var nämligen vad ryktena utlovade. De höll i sig länge. Ännu mot slutet av sitt liv fick Teresa rapport från Sevilla om att moriskerna planerade en kupp för att erövra staden. Hon svarade fermt att då måste man passa på tillfället att bli martyr, och bad priorinnan underrätta henne om hur det hade lyckats. Ungdomens allvar hade efterträtts av mognadens småleende.

Hotet kom nu snarare från norr än från söder och snarare från kristna kättare än från muslimska hedningar. Redan på 1520-talet började Luthers skrifter föras i land på Andalusiens kuster, där än tidigare Mäster Eckehart och andra tyska mystiker insmugglats och fått efterföljare. De kallades alumbrados, ”upplysta”, och använde flitigt det spanska favoritordet nada, intet. Todo es nada, allt är intet, var något som Teresa och Juan de la Cruz gärna upprepade och varmed de menade såväl världen som sig själva. Detta var vad de hade inhämtat hos sin lärofader Augustinus, som trogen sin grundsats att endast Gud och själen är värdiga föremål för vårt vetande inskärpte att Gud är den som är och vi det som icke är, att endast det eviga har tillvaro men det onda icke, tillika med en mängd andra kärnspråk som mer eller mindre ordagrant återges i spanjorernas skrifter. Men de utpräglade mystikerna, antingen de nu var tyskar, judar eller muslimer, brukade fränare kryddor. I klart medvetande om att deras budskap inte kunde föras fram i klanderfria logiska satser använde de sig flitigt av paradoxer och halsbrytande ordlekar, som nog kunde rätt fattas av de invigda men ställde till med det värsta ohägn hos andra. Man kunde exempelvis gå ut från den negativa teologins sats att Gud kan betecknas som icke-vara i den meningen att han inte är något ting, något bestämt, avgränsat. Därifrån är steget inte långt till att säga att Gud är nada eller, än värre, att nada är Gud. Ordlekar med bollarna vara och ickevara ständigt flygande i luften har varit kära sysselsättningar i hyperintellektuella kretsar världen runt, både i öst och väst, särskilt inom frisinnade och synkretistiska blandkulturer som den i morernas Spanien. Både Teresa och Juan de la Cruz blev anklagade för att ha smittats av alumbrados, och inte ens den blivande kardinal Cisneros, motreformationens arkitekt, gick fri från sådana misstankar.

Mycket av det som föreföll misstänkt kunde ställas i denna motreformations tjänst. Att den negativa teologin var ett förträffligt vapen mot lutheranerna sade sig Montaigne ha fått lära sig av sin far. Han och Teresa hade det gemensamt att de hade ett spanskjudiskt inslag i sin släkt och att de båda skrev sina självbiografier, inte för att bli dyrkade som övermänniskor utan för att bli till nytta och nöje som medmänniskor. Naturligtvis var de antipoder, men Montaignes radikala tvivel och Teresas låga tankar om sig själv hade mer gemensamt än vad som kan tyckas och ledde i båda fallen till misstro mot alla som vill singularisera sig, för att använda Teresas uttryck om sådana som sökte ryktbarhet genom utmaningar och påhitt. Den som känner sig själv och vet sig vara nada faller inte för sådana frestelser utan strävar av all sin förmåga efter den tomhet som krävs för att kunna ta emot det gudomliga ljuset. Dess förutsättning är själens mörka natt, en universell symbol för den grogrund där själens blomma växer. Otaliga poeter har skrivit om den, men ingen bättre än Juan de la Cruz. Noche, natt, är också det ett spanskt nyckelord, flitigt använt av Teresa som bakgrund till hennes ljusvisioner. Ungefär samtidigt börjar El Greco sin verksamhet i Toledo, en stad där han trots många motgångar betecknande nog tycks ha känt sig hemma. Bakom hans ljusexplosioner står nästan alltid en kompakt svärta eller natthimlar med stormmoln. Ingen kan förneka släktskapen mellan den extatiske kretensaren och den spanska mystikens största. Men det är värt att minnas att Juan de la Cruz varnade för att fästa sig vid andaktsbilders konstnärliga värde därför att detta kunde dra uppmärksamheten från bildens verkliga syfte. Av samma skäl befarade Teresa att musiken kunde störa henne i hennes andliga övningar, och detta så mycket mer ju bättre den var. Och bra kunde den vara, det vet vi nu sedan radio och grammofonskivor har lärt oss att se den gammalspanska musiken i ett alldeles nytt ljus.

Esteticism och intellektualism är alltså något som många av de ledande motreformatorerna misstrodde. Därmed är inte sagt att omvärldens bild av spanjorerna som ett aristokratiskt, stilsäkert och självsäkert folk skulle vara falsk. Det är bara det att guldålderns myller av genier och talanger gör bilden omöjlig att tyda för oss efterkommande. Folklighet, humor och godmodighet tycks vara minst lika vanligt som högdragenhet, allvar och känslokyla. Men en sak är av största vikt i alla väder, och det är honra, äran, nyckelordet i all spansk moral. Om den handlar den främsta av alla romaner, Don Quijote. Riddaren själv får hela begreppet om bakfoten och hittar rätt först när han är färdig att dö. Sancho Panza behöver inte bry sig om äran, det kräver inte hans stånd, och därför tänker och handlar han vida förnuftigare än sin herre. Jämte dessa två urtyper, som erbjuder otaliga tolkningsmöjligheter, har Spanien skänkt Europa en tredje, nämligen Don Juan. Också han blir ett offer för äran, men i den befängdaste form. Medan Don Quijote, även om han totalt missuppfattade ridderlighetens bud, ändå inte förvanskade deras kärna, betydde för Don Juan äran ett hänsynslöst självförverkligande, först som rutinerad kvinnoförförare, sedan som den komplette revoltören och hädaren. För en sådan finns inget uppvaknande, men just det oåterkalleliga i hans onda öde har gjort honom till den kanske mest uppskattade sagofiguren i nyare tidens Europa. Av honom har Molière, Mozart, Kierkegaard, lord Byron och en mängd efterföljare inspirerats till analyser av denna motpol till Santa Teresa.

Både Don Quijote och Don Juan tycks ha eftertraktat äran, sådan den nu var, för dess egen skull, inte för att behaga mängden; Don Quijote gjorde sig ju bara löjlig och Don Juan bara förhatlig. Men spanjoren i gemen stod sorgligt nog lägre än dessa sorgliga skepnader i så måtto att han bara frågade efter vad folk sade om honom. Härom har naturligtvis moralisterna mycket att säga, men det blir också ett viktigt tema inom dramatiken, särskilt Calderóns. Han hade grundligt genomtänkt saken och kommit till samma slutsats som tidigare Sokrates och senare Kant: man måste följa den inre rösten, annars går man under i den vilda ström och onda dröm som är livet. Livet som en ”skuggedröm”, det var barockens ständigt upprepade grundtanke, och vilket kaos skulle det inte bli om skuggorna skulle skriva lagar för varandra. Vådorna av detta framställde man i skarpsinniga traktater och skarpslipade aforismer, medan Santa Teresa klarade av hela saken med en enkel berättelse ur sitt eget liv. Då varken hennes minne eller tonsinne var vidare bra hade hon svårt att hänga med i liturgin men skämdes för att be noviserna om hjälp. När hon till sist ändå gjorde detta fann hon till sin förvåning att småflickorna, som hon kallade dem, varken skrattade åt henne eller missaktade henne utan tvärtom tyckte bättre om henne; vartill kom att hon skötte sig skapligare i kören.

Denna historia är typisk för Teresas sätt att handskas med de svåraste frågor. Hon lägger sig gärna till med en lättsam samtalston och väljer helst vardagliga ting för att åskådliggöra vad hon menar. Hon talar med sakkännedom om konstbevattning, silkesmaskodling, matlagning, budoarer med en röra av smycken och parfymflaskor. Som alla mästare i liknelsekonsten håller hon sig strängt till sak och kommer aldrig med moraliska pekpinnar. När hon talar om hur platt eländig hon alltid varit och ännu är går hon aldrig in på detaljer och sensationella avslöjanden. Hennes avsikt är att visa att nåden kan vederfaras även den ovärdigaste, och att hon hörde till den kategorin var en uppriktig åsikt som hon delade med helgonen i allmänhet; det är ju självkännedomen som har utgjort deras styrka. Ju högre hon kom på stegen, desto mer otillräckliga fann hon sina egna ord. Hon måste använda sig av citat ur Bibeln och kyrkofäderna, ibland översatta men ofta på latin. Det var ett språk som en del av dåtidens spanjorskor kunde så bra att en och annan till och med undervisade i det. Men att Teresas kunskaper var bristfälliga framgår av att flera av hennes latincitat är inkorrekta och stavningen ofta fonetisk: det ser ut som om hon inte hade läst dem utan hört dem.

Hon försummade inte att inskärpa hos sina biktfäder hur obildad hon var. Därtill lades försäkringar om att hon mycket väl begrep i vilket underläge hon som kvinna befann sig gentemot dessa höglärda och intelligenta män. Säkert rymde detta en god portion ironi, men i botten låg ett långt djupare allvar: hon behövde vägledning. En upptäckt hade hon gjort – och här fick hon medhåll av de erfarnaste biktfäderna – nämligen att kvinnor av naturen har en större begåvning för andaktsliv eller ”spiritualitet” än männen. Till stöd för sin åsikt hade hon ju kunnat anföra en lång rad namn ur mystikens hävder: de båda Catharinorna, Juliana av Norwich, Mechthild av Magdeburg, Hildegard av Bingen, vår egen Birgitta icke att förglömma. Men det var knappast sådana hon tänkte på, kände kanske inte heller till dem, snarare på klostersystrar och närstående som varken kunde läsa eller skriva men hade nått längre i oración, inre bön, än många grundlärda teologer som inte hade kommit förbi rezar, den i och för sig högst lovvärda dygden att förrätta bön med fastställda ord. Det var alltså inte för att förkovra sig i bön hon sökte de lärdes hjälp – där var det, som hon öppet sade ifrån, snarare de som behövde hjälp. Nej, vad hon bad biktfäderna om var att de skulle korrigera hennes ord och skrift om de där fann något som stred mot kyrkoläran. Här kan vi frestas till paralleller med andra tider, exempelvis våra egna, och tro att hon ville gardera sig mot att komma i konflikt med inkvisitionen. Det hade heller inte varit ur vägen. Livet var inte lätt för den som i dåtidens Spanien ägnade sig åt författarskap, särskilt om det rörde andliga ämnen. En mycket hög procent av dem, däribland flera av Teresas vänner, satt i fängelser, ofta flera år och under mycket omild behandling.

Men detta tycks man ha vant sig vid och funnit nära nog naturligt. Berättelser om överlägset jämnmod cirkulerade, t.ex. den om Teresas store beundrare Luis de León, som efter några års fängelse återinsattes på sin professorsstol och började sin föreläsning med orden: Som vi sade förra gången … För Teresa var också lidanden av detta slag en hjälp till befrielse från världen, och hennes vördnad för kyrkan stördes inte av att hon blev trakasserad av dess tjänare. Detta var inte blind underkastelse utan det sunda förnuftets röst hos en kyrkans tjänarinna som sökte det enda nödvändiga, unio mystica, och inte ville befatta sig med tvister om adiafora, dit hon räknade allt annat.

Lätt kan det annars inte ha varit att bli berövad översättningar av en del mystikers skrifter, som sattes på index därför att myndigheterna fann det riskabelt att, som de sade, ”snickarhustrur” studerade teologi på egen hand. Här kunde Teresas ställning knappast bli entydig. På grund av hennes svaghet i latin var det ju ett hårt slag, men å andra sidan visade hennes enträgna böner om biktfädernas råd hur medveten hon var om vådorna av att lita för mycket på egna ingivelser. Och från andra sidan Pyrenéerna duggade berättelserna tätt om vart kyrkosplittringen kunde leda: uppslitande tvister inom familjerna, dödshotande fiendskap grannar emellan. Här måste man dock fråga sig om inte mystikerna är jämförelsevis oskyldiga till detta och om inte skulden snarare vilar på de rationalistiska systematikerna och fanatikerna.

Ordet mystik har så ofta växlat betydelse att mången drar sig för att bruka det. Det har använts om det mörker där alla katter är grå och om den klarhet som fördriver all tidens dunkelhet. Det har varit en giftetikett som klistrats på kättare av olika slag, på dissidenter och avvikare som vänt sig bort från förnuftsmässigt etablerade religioner eller från etablerade upplysta despotier av furstligt eller folkligt snitt … Men det har också varit ett honnörsord varmed man hedrat särskilt djupsinniga siare och skalder, en lång rad ockultistiska och synkretistiska sekter, en ännu längre rad tungomålstalare på såväl politikens som kulturens samtliga områden. Under den spanska guldåldern liksom under medeltiden användes ordet regelbundet som adjektiv; det talas om theologia mystica, vars mål är att nå fram till unio mystica. Legitimare bruk av ordet kan inte tänkas, och här är det oersättligt: en gräns måste dras mellan det varom det kan talas och det varom det måste tigas, för att citera Wittgenstein. Men nog vore det bra med ett mera heltäckande ord för andliga aktiviteter, och därför kan det sägas vara ett gott tecken att ordet spiritualitet har börjat återfå sin gamla allmäneuropeiska betydelse andlighet efter att åtminstone i Sverige sedan långliga tider närmast ha betytt motsatsen.

Må vara att det alltså inte finns några filologiska eller etymologiska invändningar mot ett rätt bruk av orden mystik och spiritualitet. Men det väger lätt mot de invändningar den sig så kallade moderna människan har att göra mot själva saken. Så som världen ser ut, sägs det, är inåtvänd kontemplation en otillåten lyx. Vad brydde sig Teresa om inkvisitionens grymheter och spanjorernas illdåd i de erövrade kolonierna? Så mycket, skulle man kunna säga att de kom att förändra hela hennes liv. Sina djupa insikter i ondskans väsen och makt hade hon vunnit genom introspektion, och det var sig själv hon anklagade, inte andra. Men radikal som hon var drog hon ut konsekvenserna åt alla håll. Girigheten fann hon vara roten till allt ont, alltså särskilt till kriget, mänsklighetens värsta gissel. Liksom i all krigspropaganda framställde spanjorerna de egna som hjältar och martyrer och motståndarna som hjälpbehövande uslingar. Teresa hade bröder som var med i krigen; en av dem hjälpte henne att få klosterbostad och ägnade sig åt så stränga botprövningar att systern varnade honom för överdrifter. Allt det där måste ses i tidssammanhang. Det viktiga är att världen för Teresa tedde sig sådan att hon inte ville ha del i dess väsen. För att ta död på girigheten skulle hennes kloster sakna alla fasta inkomster. För att hindra uppkomsten av maktlystnad skulle de vara små. Så radikala försök att stå det onda emot måste naturligtvis oroa de praktiska ordensledarna, och själv var Teresa ofta så osäker att hon var färdig att ge upp. När det var som värst blev hon styrkt av en röst från ovan: Vad vore världen utan klosterfolket?

Kyrkoförnyelse och klosterförnyelse brukar följas åt. Teresa växte upp i en miljö uppfylld av kyrkor och kloster (kanske var det därför hon längre fram på övligt vis klagade över att religionen höll på att försvinna). Landets ekonomi var inte den bästa, och varken befrielsekrigen eller de transoceanska erövringarna rådde bot på den, snarare tvärtom. Familjeflickor som inte kunde skrapa ihop till en anständig hemgift fick ge det lilla de hade till ett kloster för att bli försörjda där. De som inte kunde betala något alls fick en ställning därefter. För de lyckligare lottade kunde klosterlivet gestalta sig behagligt nog, som på ett bättre pensionat, med ett glatt sällskapsliv både inom och utanför klostren. Här tycks Teresa ha utmärkt sig för en livligt uppskattad spiritualitet också i mondän mening, något som hon sedan fick skämmas för hela livet igenom, som ett otvetydigt bevis för vilket väsenslöst väsen hon av naturen var.

Vad som nu blev hennes huvuduppgift var att slå vakt om de nygrundade klostrens livsduglighet. Så långt hennes lydnadsplikt tillät det stod hon på sig mot sina överordnade. Och det var på deras uppmaning hon skrev sin självbiografi. Den är, som en av hennes senaste utgivare säger i sitt företal, inte en bok för alla. Närmast var den avsedd för hennes medsystrar och andra som ville fullkomna sig i bönelivet. Men här räckte varken andras ord eller egna ansträngningar långt: allt kom av nåden. Därför kunde hon heller inte lägga stor vikt vid sina egna skriverier. Ibland undrade hon om hon inte borde använda sin tid till nyttigare ting, brodera, spinna eller sköta hushållsarbete till klostrets försörjning. Men å andra sidan hade hon gjort så unika erfarenheter att de kunde bli till gagn för många. Så har också skett under de mer än fyra hundra år som gått.

Att höra röster och se syner är inte något som är mystikerna förbehållet. Många av de mest betydande bland dem har haft föga eller intet att berätta i den vägen. Däremot är det inte ovanligt att stora krigare och härskare haft den sortens upplevelser, liksom de ständigt har förekommit i de otaliga vardagsmänniskornas hopp och ångest inför framtiden. Vissa tider och folk kanske haft större dragning åt sådant som andra kallat vidskepelse, men här som alltid är statistiken osäker. Vad vi vet är att Teresa sökte hemlighålla sina hänryckningar av fruktan för att hennes medsystrar skulle skratta åt henne eller finna henne tokig.

Hon skiljer på olika grader av visioner. Högst står de bildlösa eller intellektuella. De motsvaras av den högsta graden av röster, som inte uppfattas av vare sig kroppslig eller själslig hörsel utan hör till samma rike som den ordlösa bönen, det område som är reserverat för den genuina mystiken. Intellektuell betyder naturligtvis inte vad det gör nu för tiden utan har kvar sin gamla skolastiska innebörd som återklingar i exempelvis amor Dei intellectualis. Men för att budskapet alls skall kunna förmedlas krävs någon form av bildvärld, och den hämtar Teresa helt och hållet ur kyrkoläran. Men farorna lurade, ju subtilare visionerna var. Kom de från höjden eller från avgrunden? Här var det viktigare än någonsin med en biktfader, men en som verkligen gjorde skäl för att kallas discreto, ett av den dåtida spanskans finaste honnörsord. Bäst översätts det väl ordagrant med en som har urskillning, en som vet att skilja det riktiga från det oriktiga, det passande från det opassande, osv. genom en rad skiftningar inom lärdoms- och sällskapslivet. Åt sådana språkanalyser ägnade sig den intellektuella eliten med frenesi. Ingen gjorde det skarpsinnigare och obarmhärtigare än jesuitpatern Gracian, som heller inte undgick att bli eftertryckligt näpst.

Teresa hade i sig själv en effektivare metod att kontrollera sin visioner. För att de inte skulle leda till allehanda inbillningar och självförhävelser rekommenderade hon att efter att ha fått del av de högsta nådegåvorna grundligt meditera över Passionshistorien. Vad hon särskilt ville koncentrera uppmärksamheten på var Kristus bunden vid pelaren: pinad under Pontius Pilatus. Där såg hon den sanna bilden av människans villkor, hennes försvarslösa utlämnande åt världens onda makter. Men hon såg också att det var Gud själv, inkarnerad i Kristi mänskliga natur, som tagit på sig våra villkor. Därmed var det ondas gåta löst och Själen förmäld med Brudgummen. Teresa säger sig nog veta att det är skillnad mellan Första och Andra Personen i Gudomen, men vari den består kan hon med sitt svaga förstånd inte reda ut. När hon talar om Vår Herre syftar hon, liksom vi förr i världen gjorde, närmast på Kristus. Av Treenigheten hade hon en klar intellektuell vision, men detta mysteriernas mysterium måste enligt sakens natur vara obeskrivbart. Teresas budskap från andens rymder betygar att väl ingen som kallats mystiker trognare än hon har hållit fast vid kyrkans lära som en odelbar enhet, där varje detalj har sin plats utan att ens behöva nämnas. Långt innan hon officiellt fick titeln doctor ecclesiae hade hon sannerligen gjort sig förtjänt av den.

Santa Teresas ställning i kyrkans och litteraturens historia är på många sätt unik. Hon var alltigenom spanjorska, obekant med det mesta utanför hemlandet. Hon skrev mycket, men skenbart konstlöst, enkelt och rakt på sak, precis som man tänker sig att hon talade. Ändå blev hon i högsta grad beundrad av två av tidens mest granntyckta språkmästare, den oöverträffade lyrikern och aforistikern Juan de la Cruz och den i sin art lika oöverträffade tänkaren och diktaren Luis de León. Klimatet i det absolutistiskt och snarast teokratiskt styrda Spanien var sannerligen omväxlingsrikt. En mycket stor del av författarna hade prästämbeten eller var på annat sätt knutna till kyrkan. Men någon likriktning blev det aldrig tal om. Den litterära eliten bildade skolor som frenetiskt tävlade med varandra om att hitta på de mest halsbrytande ordvändningar för att göra publiken grundligt förbluffad. Samma sofistikerade poeter kunde sätta sin ära i att skriva enkla visor i genuin folkton. Kanske uppfattade de insiktsfullaste Teresas konstlösa konst att tala om de subtilaste ämnen på ett språk föga olikt vardagens som en än mer häpnadsväckande prestation.

När guldåldern började närma sig sitt slut skapade Calderón sitt största mysteriespel, Den Stora Världsteatern. Det är en domedagsmålning, där själarna vaknar upp från livets långa sömn och får se sig som de är. För många blir det inget gott uppvaknande, särskilt inte för dem som haft det alltför gott i livet, men riktigt illa går det bara för Den Rike, vars fångenskap i villornas skenvärld har varit total. Calderons livssyn är i grunden densamma som Teresas, men medan hans grandiosa mästerverk knappast har trängt utanför hemlandets gränser, har hennes snabbt nedtecknade tankar och minnen spritt sig över världsteatern och väckt genklang hos besläktade själar, ibland så stark att de tvingats byta roller.