På jorden fred

Fred eller krig. Fördragsamhet eller fiendskap. Människan har att välja endera från sin första stund. Men krig och krigshjältar har ofta beskrivits vältaligt och ärats som fredsbevarare och fredsstiftare. Heraklit lär oss: ”Kriget är fader till alla ting” och Nietzsches Zarathustra talade så: ”Ni skall älska freden som ett medel till nya krig. Kriget och hjältemodet har utfört större dåd än nästankärleken.” ”Den som önskar fred banar väg för krig”, sade den soldatskolade romaren. ”Krig är politikens fortsättning fast med andra medel”, påstod Clausewitz; Hegel och Marx instämde.

I dag kan vi åter höra larmet. Men i dag gäller inte som förut: krig eller fred, fördragsamhet eller fiendskap. Nu gäller fred eller en global katastrof, fördragsamhet eller förintelse av merparten människor på jorden och invalidisering av de få kvarvarande.

Betyder då detta att freden fordrar total underkastelse, att fredsälskande folk och stater måste ge upp för den brutala diktatur som hör en totalitär stat till? Finns det verkligen endast de två möjligheter som många gånger lapidariskt formulerats: ”Hellre död än röd” eller ”Hellre röd än död”?

Nej, prognoserna för en mänsklighet i fred har fler nyanser än så. Jag befattar mig inte med maktpolitiska och strategiska problem, upprustning eller nedrustning, avspänning eller avskräckande, eftersom jag inte är kompetent inom detta område. Men jag känner det som min plikt att ta vara på möjligheten att tala om den fred som består mot allt våld.

Det framstår i dag klart att världsfred endast kan uppnås om de mänskliga rättigheterna garanteras, de små nationernas rätt, minoriteternas rätt och den enskilda människans rätt. Därför är alla som arbetar för de mänskliga rättigheterna sanna fredskämpar.

Människor med god vilja finns förvisso i alla länder i världen. Människor av olika folk och härkomst, konfessioner och livsåskådningar men med en god vilja. En god vilja kan åstadkomma mycket. Den kan stå emot onda makthavare och den kan även besegra dem.

Pusjkin kallade boktryckarkonsten ett nytt artilleri. Ordet är ett vapen, ett vapen som man ofta underskattar eller missbrukar – med orden handskas ju samvetslösa demagoger, belackare och krigshetsare. Det finns ord som är agnar och ord som är säd. Agnarna sprids för vinden men sädeskornet gror, växer, bär frukt och föds igen till nytt liv. Bland de många ord som uttalas om krig och fred, som sjungs, som skrivs finns både agnar och sädeskorn. Men får inte glömma bort att av den bästa säd kan man både baka bröd och bränna brännvin. Men det sanna, det modiga ordet som brukas av diktare och präster, tänkare och nyhetsförmedlare – alla tappra fredskämpars ord – är ett vapen för fred.

Sex hundra år före Kristus lärde Lao Tse att krig inte bara är vådligt för kroppen utan att det också förstör anden och själen. Den kinesiske vishetsläraren och människovännen överlevde liksom Buddha alla vapenskramlande motargument, överlevde krig och erövring, våldets förhärligande och tillbedjan av framgångsrika våldsverkare.

Om jag vuxit upp i Indien eller i Kina hade jag kanske tillbett andra gudomligheter. Men efter allt som jag genomlevt och erfarit växer den övertygelsen inom mig att Bergspredikan är att likna vid den högsta bergstopp som människans ande förmår bestiga.

Bergspredikans fredsbudskap, som förkunnar kärlek till den hatande fienden, mottogs först av några hundra herdar, fiskare, bönder och fromma lärjungar, av fattiga, förnedrade, vapenlösa människor i ett obetydligt litet land. Men alltsedan dess når detta budskap miljoner människor på alla kontinenter, av alla olika raser och olika härkomst, och inget krigslarm och ingen hatpropaganda kan överrösta det, inga aldrig så spetsfundiga omtolkningar kan förställa dess sanna anda. Ty dessa ord om kärlek och fred är entydiga.

Tala och skriv, låt aldrig ordens vapen vila! Vapenbärare är poesi och vetenskap, kyrka och press, skola och radio, teater och TV. Ni förfogar alla över krafter som är varaktigare och verksammare än alla bomber och raketer. Men man måste lära sig orden och använda dem.

Sedan forntiden prisar man krigskonsten: Caesars konst, Fredrik den Stores, Napoleons, Suvorovs. Av hävd ärar man krigets hjältar. Det förekommer även en krigsvetenskap som mången gjort sig förtjänt om.

Nu är det hög tid att erkänna fredsstiftandets konst, fredens estetik och fredens hjältar, för i dag vet vi hur mycket svårare och hur mycket mer komplicerat det är att behärska freden än att föra krig. Med vetenskaplig noggrannhet måste man utforska och beskriva de medel och metoder som krävs för att uppnå fred.

I boken The Social Contract skriver Robert Ardrey: ”Trots att vetenskapens explosion sopat undan alla gamla trosartiklar är en av vetenskapen oantastbar religion alltjämt ett mål som är mer önskvärt än någonsin. Nu får vi inte ljuga för oss själva.” Jag tror Ardrey har rätt. De oförytterliga betingelserna för konsten och vetenskapen om freden är sanning, tolerans och Bergspredikans ande.

Övers. Anna Maria Hodacs