Ett betydelsefullt lutherskt-katolskt dokument

”En ekumenisk framstöt” kallar Reinhard Frieling, direktor för det evangeliska Konfessionskundliche Institut i Bensheim, det dokument om det andliga ämbetet i kyrkan (Das geistliche Amt in der Kirche) som för två månader sedan publicerades av den officiella luthersk-katolska kommissionen.¹ Inom loppet av nio år har därmed det femte dokumentet från denna av Lutherska världsförbundet och Enhetssekretariatet i Rom tillsatta kommission utkommit (1972 Evangelium och kyrka, den s.k. Maltarapporten, 1978 Das Herrenmahl, 1980 ett ställningstagande till CA ”Alla under en och samme Kristus”, 1980 Wege zur Gemeinschaft och hösten 1981 ämbetsdokumentet).

Med hänsyn till den konfessionella situationen i Norden och den minoritetsställning som katolska kyrkan intar här har vi förståelse för att dessa dokument hittills knappast har fått nämnvärt gehör i den svenska ekumeniska offentligheten. Ändå skulle den vikt som Lutherska världsförbundet har lagt vid dessa samtal (jfr Signum 1981:7) ha förtjänat större uppmärksamhet just i en situation där man inte sällan klagar över ekumenisk stagnation. En viss ”splendid isolation” tycks här fortfarande göra sig gällande.

Onekligen ligger en av de största svårigheterna för samfundens närmande till varandra och inte minst för ett gemensamt nattvardsfirande just i frågan om kyrkans ämbete och, därmed sammanhängande, i frågan om kyrkans struktur. Oundvikligen har därför alla ekumeniska samtal kyrkorna emellan fört parterna till denna fråga. Jfr Faith and Orders dokument One Baptism, one Eucharist and a mutually recognized Ministry, de s.k. Dombes-dokumenten i Frankrike, de luthersk-katolska samtalen i USA, de anglikansk-katolska samtal som nyligen avslutats osv.

Här är inte tillfälle att mera i detalj ta upp alla konvergerande synsätt och tankegångar som detta dokument har kommit fram till. Trots många divergerande uppfattningar blir – i stort sett – ett överraskande närmande i grundläggande positioner synligt. Omedelbart skall vi emellertid peka på en svårighet som antyds i förordet till dokumentet: ”Möjligen kommer många lutheraner att anse detta dokument vara ’för romerskt’ och många katoliker ’för lutherskt’. Men just i denna fråga kan tidigare polemiska utsagor inte längre vidmakthållas, och i mycket som ansetts ’typiskt lutherskt’ eller ’typiskt katolskt’ återupptäcker man i dag det gemensamma arvet.”

Vi nöjer oss här med att framhäva några aspekter som synes ha särskild relevans i vår svenska situation.

1. Det första som vi lägger märke till är två betydelsefulla infallsvinklar utifrån vilka detta dokument tar sin utgångspunkt: Guds frälsningsgärning genom Jesus Kristus i den helige Ande har skänkt oss frälsning en gång för alla – en frälsning som kyrkan förmedlar i historien genom sina tjänande ämbeten. Och det andra: ”Grundläggande för en riktig förståelse av ämbetet för lutheraner och katoliker är, att ämbetet står såväl visavi församlingen som i församlingen. Såtillvida som ämbetet utövas i Jesu Kristi uppdrag och som representation av honom står det med fullmakt visavi församlingen … Ämbetets fullmakt får därför inte förstås som en delegation från församlingens sida” (nr 23).

Här utvecklas en trossyn på det kyrkliga ämbetet som i svensk offentlighet tyvärr alltför ofta tycks skymmas genom ett kyrkopolitiskt, _sociologiskt eller annat synsätt. Omedelbart skall vi emellertid tillfoga att även katolska kyrkan alltför länge och ofta i det förflutna – kanske i annorlunda former – har känt och lidit under motsvarande världsliga betraktelsesätt av det kyrkliga ämbetet. Samtidigt sätts här klara gränser mot en rent politiskt uppfattad demokratisering av kyrkans ämbete. Kyrkan är ju ett andligt, inte ett politiskt, samfund. Onekligen rör vi här vid något djupt beklämmande i den svenska situationen. Kyrkan är inte bara s a s ett andligt ”subsystem” och en ”subgemenskap” i samhället med uppgift att förmedla en viss öppen kyrklig ”service” med andlig tröst och uppbyggelse och kanske litet förmaning för folk som söker sådant. Kyrkan är i själva verket i ljuset av tron Guds folk och Guds församling och som sådan en ”alternativgemenskap”, ja ett ”kontrastsamfund” till samhället och staten och dess timliga målsättning. Detta betyder på intet sätt en motsats till staten och samhället utan ett fruktbart spänningsförhållande, som vid tillfälle kan innebära vissa irritationsmoment men som samtidigt är av principiell betydelse. Enbart så kan kyrkan i dag på ett trovärdigt sätt fullgöra sin andliga uppgift i samhället och staten. Och samhället och staten får enbart så de grundläggande etiska impulser som i dag mera än eljest är nödvändiga. I dagens läge är man nödsakad att fastställa att ett förlegat statskyrkosystem på så vis är ödesdigert för båda parter. Inte minst kyrkans ämbeten får i stället för en kontrastkaraktär till alla statliga och samhälleliga ämbeten (”ni tillhör inte världen utan jag har kallat er ut ur världen”) en tvetydig kyrkopolitisk karaktär, till skada för ämbetenas andliga karaktär. Den katolska kyrkan har under århundraden brottats med att efter ”den konstantinska epoken” återvinna sin andliga frihet i detta hänseende.

2. Kvinnoprästfrågan kringgås inte heller i dokumentet. Nyktert fastslår texten att frågan rörande kvinnans tillträde till det ordinerade ämbetet ”besvaras på olika sätt i våra kyrkor och framstår som ett olöst problem … Angående de lutherska kyrkorna som har infört ordination av kvinnor kan man helt allmänt konstatera, att de varken i den dogmatiska synen eller i ämbetets utövande har haft för avsikt att förändra det andliga ämbetets väsensart. På grund av att praxis att ordinera kvinnor sprider sig, blir det allt nödvändigare att fördjupa dialogen mellan de motstridiga uppfattningarna såväl inom lutherdomen som med den katolska kyrkan. Den katolska kyrkan ser sig i enlighet med sin praxis och lära inte berättigad att ge kvinnan tillträde till prästvigningen. Likväl har hon möjligheten att sträva efter en konsensus rörande ämbetets väsen och innebörd utan att den skiljaktiga uppfattningen beträffande personen som skall ordineras principiellt skulle sätta i fråga en sådan konsensus och dess praktiska konsekvenser för en uppkommande kyrklig enhet” (nr 25). Här får alltså kvinnoprästfrågan inte bara sin noga begränsade plats i ekumeniken utan undandras den också i grund och botten från kyrkopolitisk kamp. Kanske ännu viktigare är att dokumentet fastslår: ”Frågan hänger samman med en rad preliminära teologiska [alltså ej politiska!] avgöranden.” I en exkurs i slutet av dokumentet (s. 102-126) gör dominikanpatern Herve Legrand och biskop John Vikström en alldeles utmärkt analys av alla hithörande frågor och problem. I sin sakliga kompetens och vidsynthet överträffar den vida allt som i Sverige från kyrkligt håll har skrivits om frågan. Den visar dessutom att frågan inte kan lösas på kyrkopolitisk väg. Här leder statskyrkosystemet oundvikligt in i en återvändsgränd och in i pinsamma situationer såväl för staten som för kyrkan.

3. Av alla de mångfaldiga problem om ämbetet som dokumentet eljest tar upp vill vi här endast peka på ytterligare en fråga som tycks vara av särskild betydelse för våra ekumeniska relationer: Hur ser man i ljuset av detta dokument från katolskt håll på det lutherska ämbetet? När dokumentet mot slutet tar upp frågan om de framtida utsikterna för ett ömsesidigt erkännande av ämbetena kommer det in på detta ämne. Andra Vatikankonciliet talade om en ”defectus”, en brist i prästvigningens sakrament i reformationskyrkorna. I den sedan dess förda dialogen har man allt mera kommit till klarhet om att detta inte innebär en avsaknad av ämbetet i de reformatoriska kyrkorna utan en brist i ett förefintligt ämbete. ”Därvid spelar den ekumeniska erfarenheten av den helige Andes verkan i de andra kyrkorna och av deras ämbetes andliga fruktbarhet en viktig roll. Slutligen är nyare bibelteologiska, dogm- och teologihistoriska insikter av betydelse, i synnerhet insikten i de kyrkliga ämbetenas mångfald i NT och deras relation till församlingen samt i den skiftande historiska situationen. I detta sammanhang är det också värt att påpeka, att det i den katolska kyrkan har funnits fall där präster vigde präster” (jfr påven Bonifatius IV: s bullor från år 1400 och 1403, DS 1145 f). Den katolska uppfattningen angående den apostoliska successionen utesluter inte ”att ämbetet i de lutherska kyrkorna också enligt katolsk övertygelse utövar väsentliga ämbetsfunktioner som Kristus har instiftat i sin kyrka” (nr 76 f).

Givetvis återstår i ämbetsproblematiken många och svårlösta frågor som skiljer våra kyrkor (inte minst frågan om påveämbetet). Men det föreliggande dokumentet framstår i sin sakliga analys som ett modigt steg framåt. Det bryter i mångt och mycket upp traditionellt låsta positioner, genom att återupptäcka gammalt gemensamt arv och genom att söka efter framtida möjligheter till ett ytterligare närmande.

Om svensk ekumenik vill hålla jämna steg med utvecklingen på världsplan förtjänar detta dokument förvisso särskilt beaktande och studium.

Not

1. Verlag Bonifatius-Druckerei Paderborn och Verlag Otto Lembeck Frankfurt/M.