Informationer

Brasilien

Motsättningarna mellan kyrka och stat har åter tillspetsats i Brasilien enligt nyhetsbyrån Kathpress, sedan tre präster tillfångatagits i Belem, huvudstad i provinsen Para. Dessa hade protesterat mot att två missionärer av fransk härkomst häktats. De båda missionärerna var verksamma i ett område i utkanten av São Paulo som ockuperats av 3000 fattiga hemlösa. Anklagelsen lyder uppviglingsförsök.

Biskopskonferensen tog klar ställning för missionärerna och tillställde interimpresidenten Aureliano Chaves en kommunike där det heter att ”Camio och Gouriou endast gjorde sin plikt genom att förklara de rättigheter som gäller för folket”. I ett brev till myndigheterna hade de två dessförinnan påpekat vilka svåra förhållanden som råder för småbönderna i Araguia i Amazonasområdet samt hänvisat till risken för en väpnad konflikt.

Liknande beskyllningar mot präster har även förekommit på andra håll i landet som biskoparna tillbakavisat med motiveringen att ”dessa anklagelser faller inom ramen för en kampanj mot delar av kyrkan”, som generalsekreteraren i den brasilianska biskopskonferensen Luciano Mendes de Almeida fastslagit. I veckotidskriften ”Vija” har man kunnat läsa om planerade uppviglingsaktioner ledda av prästerskapet och om att kristna basgrupper gjort gemensam sak med kommunisterna. Ärkebiskopen i São Paulo, kardinal Arns, värderade nyligen sådana beskyllningar som politiska försök att avleda folkets uppmärksamhet från de verkliga problemen t.ex. inflation, arbetslöshet och ett växande missnöje.

Kommissionen ”Pastoral da terra” påvisar den rättslöshet som exempelvis drabbat i runt tal 226 000 lantarbetarfamiljer och småbönder som drivits från gård och grund. ”En mycket stor del av Brasiliens befolkning befinner sig på driven” enligt red. Björn Kumm i en artikel utsänd av organisationen för kristna u-veckan. Artikeln behandlar i övrigt de svåra konsekvenser för den stora fattiga delen av befolkningen, som industrialiseringen av landet medfört. Hemlöshet och proletariat i storstädernas utkanter är en följd av den koncentration till stora plantager och rancher som ägt rum i Brasilien för att göra jordbruket till exportindustri bl.a. med avsikt att förbättra landets handelsbalans.

Amazonasregionen, som omfattar 60 % av Brasiliens hela landyta, är föremål för många intressen när det gäller att exploatera de utomordentligt rika naturtillgångarna i form av jord, skog och mineraler. Den veritabla skövling som hittills ägt rum i detta mycket bräckliga ekosystem har drabbat natur och människor hårt.

En del av den befolkning som kommit i kläm är indianer. På grund av industriprojekt har de avhysts från sina traditionella områden t.ex. i provinsen Espiritu Santo där 70 000 hektar bördig mark såldes för att ge utrymme åt trävaruindustri. Åtskilliga gånger och senast i augusti har Brasiliens biskopar vänt sig mot den officiella indianpolitiken.

Följande uppgifter härom är hämtade ur en artikel i Herder Korrespondens av Gabriele Burchardt (11/81):

I åtskilliga provinser i Brasilien har missionärer med våld bortförts från indianbyar av lokala representanter för den statliga indianskyddsmyndigheten och därefter utvisats ur provinsen ifråga. Brasilianska biskopskonferensen tog alltså tillfället i akt och uttryckte offentligt krav på frihet för den kristna förkunnelsen, konkret möjlighet för missionärerna att arbeta bland indianerna. Dessutom understödde biskoparna ett krav från Indianmissionsrådet om en så rättvis fördelning av landområdet att indianerna skulle ha nödvändigt livsutrymme.

Biskoparna skriver vidare: ”Kyrkan ifrågasätter under alla omständigheter sådana integrationsförsök som medför utjämning och utsläckande av de inföddas kulturella identitet.” Totalt finns det knappt 200 000 indianer i Brasilien. Dessa hotas till sin existens i kontakten med en för dem främmande civilisation. En allmän farhåga är att indianfrågan i Brasilien kommer att lösa sig själv inom loppet av 50 år med den nuvarande officiella indianskyddspolitiken som strävar efter att integrera indianerna.

Enligt gällande lag är det land som bebos av indianerna statsegendom, som myndigheterna kan förfoga tämligen fritt över.

Den primära frågan i det pastorala arbetet bland indianerna gäller alltså deras överlevnad som människor och som indianer. Missionärernas erfarenhet är den att om indianerna förlorar sin mark träffas själva livsnerven. Den jord som de kollektivt befolkar är till omfattande del och i gammal mening garanten för livet och grunden för deras kultur och historia.

Ekumenik

Sedan ungefär fem år tillbaka pågår en dialog mellan enhetssekretariatet för katolska kyrkan och företrädare för de traditionella pingstkyrkorna med målsättning att befrämja en ömsesidig andlig och teologisk förståelse. Det senaste sammanträffandet ägde rum i Wien i början av november. Samtalsparterna representerades av vardera sju delegater och för ordförandeskapet svarade benediktinpatern Kilian McDonnell och den under namnet ”Mister Pentecost” kände pingstkyrkopastorn David du Plessis. Observatörer från ytterligare tre samfund var närvarande. Mötesdeltagarna var Wiens ärkebiskop kardinal Franz Königs gäster och kardinalen lät via sin hjälpbiskop för Wien sända deltagarna sina hjärtliga hälsningar.

Detta var den nionde sammankomsten av planerade tio. Den sista avses äga rum i Minnesota, USA, nästa sommar. Man planerar då att publicera vissa gemensamma dokument om resultatet av dialogen.

Mötet i Wien behandlade mariologin och ämbetet i kyrkan. Uppfattningarna om mariologin visade sig vara betydligt mindre kontroversiella än man antagit före samtalen. ”Överensstämmelserna är betydligt mer djupgående än de ännu kvarstående skiljaktigheterna”, heter det i en gemensam kommunike.

I ett föredrag om den katolska vördnaden för jungfru Maria utredde direktorn för det påvliga nordamerikanska kollegiet i Rom, Laurence R Bronkiewicz, Marias olika anknytningspunkter till Kristus, till återlösningens mysterium och till kyrkan. Pastor Jerry L. Sandidge från Institute of University Ministry, Louvain, Belgien behandlade Maria utifrån pingstkyrkans syn ur biblisk, historisk och teologisk aspekt. I samtalen försökte båda sidor att utlägga förbindelsen Maria – kyrkan under en kristologisk aspekt. Enligt presskommunikén säger de katolska deltagarna att ”Maria har en plats i pingstkyrkans predikan och fromhetsliv och pingstvännerna påpekar å sin sida att Maria som förespråkerska enligt officiell katolsk lära ”ingalunda ifrågasätter bibelns lära om Jesu enda medlarskap”.

De påbörjade samtalen om ämbetet avser man slutföra vid nästa sammankomst.

Ny katolsk kyrkolag

20 oktober satte den påvliga kommission som ägnat 18 års arbete åt att revidera gällande kyrkolag punkt för sin verksamhet. Kommissionen har i sitt slutskede haft 37 medlemmar med tillgång till 31 rådgivare och experter. Resultatet är ett förslag till ny codex juris canonici som påven förmodas promulgera någon gång under nästa år.

Eftersom inget antagande ännu skett bör allt som hittills framkommit ses som preliminärt. En del nyheter som tillkommit kan dock redan nu skönjas. Vid en jämförelse med nu gällande lag från 1917 märker man att antalet enskilda lagparagrafer i det nya förslaget har reducerats från 2 424 till 1 728, vilket bl.a. beror på en minskning av paragraferna om straff- och processrätt. En annan nyhet finner man i paragraf 709 som, för första gången i katolsk kyrkorätt, innehåller en förpliktelse att utlägga alla kyrkorättsliga normer i en ekumenisk anda.

Nya element har också tillkommit när det gäller förordningarna om sakramenten, framför allt avseende äktenskapet som i den reviderade lagen behandlas med en tvåfaldig målsättning: ömsesidig kärlek och livsgemenskap mellan makarna och föräldraskap.

För s.k. blandäktenskap, där endast ena partnern är katolik, gäller enligt det nya förslaget att löfte om att bemöda sig om att eventuella barn må döpas katolskt och uppfostras i den katolska tron endast behöver avges av katoliken. Som en nyhet för blandäktenskap gäller också att i vissa fall dispens kan ges från vigsel enligt katolsk ordning och äktenskapet kan ingås enligt annan ordning och t.o.m. utan närvaro av katolsk präst.

Om lekmännens ställning hävdar lagförslaget i andra Vatikankonciliets anda att alla medlemmar i kyrkan är kallade och förpliktade till ett ansvarigt medarbetarskap. Om hur detta medarbetarskap konkret och i detalj skall utövas säger lagen åtskilligt av vilket somligt givetvis mött kritik från olika håll.

Bland de kritiska synpunkter som framförts mot den nya lagboken kan nämnas de betänkligheter som kyrkorättsexperten R Potz, Wien, givit uttryck åt i en artikel i tidskriften Concilium. Den fråga som han ställer gäller laglatinet. Är det rimligt att utkastets texter endast skall förstås av fackmän? Samma fråga är f ö aktuell inom civilrätten om det berättigade i att berörda skall förstå lagparagrafernas språk.

Första novembernumret av tidskriften America innehåller en kritisk artikel i ämnet. Ett exempel är förordningarna på stiftsnivå där man säger: Lagen förstärker möjligheterna för rådgivande grupper att existera och utföra ett värdefullt arbete. Ett pastoralråd nämns. Stiftssynoder med representanter för präster, ordensfolk och lekmän uppmuntras. Ytterligare råd och kommittéer kan inrättas alltefter biskopens önskemål. Men kritiken gäller att alltför mycket lämnas åt biskopens gottfinnande och beror på hur biskopen ifråga personligen väljer att handskas med de rådgivande organen.

Beträffande den lokala församlingen noterar man att lagförslaget har vissa intressanta implikationer för församlingslivet. En utvecklingstendens ligger i definitionen av begreppet församling som här säges vara de personer som den utgöres av. Detta är en viss accentförskjutning. Tidigare låg tyngdpunkten snarare på prästen och hans själavårdsverksamhet och nu förflyttas den till församlingsmedlemmarna som ju i stort förblir desamma medan präster kommer och går. Det finns åtskilliga skäl härtill. Ett är anpassningen till den terminologi där man betecknar kyrkan som Guds folk. Ett annat är att det i många delar av världen inte finns tillräckligt många präster för att fylla församlingarnas behov. Prästbrist kan ju inte betyda att vissa församlingar upphör att existera.

Den nya lagen förutser därför flera möjligheter till lösningar i sådana fall där präst saknas. En möjlighet är att en grupp präster kan utnämnas för att tillsammans betjäna flera församlingar. Förslaget ser en annan möjlighet i att en grupp lekmän, eventuellt tillsammans med en diakon eller ordenssyster eller ordensbroder, har ledningen för församlingen. En präst kan vid eukaristins firande i sådana fall betjäna fler församlingar. Här är de nya riktlinjerna mycket flexibla.

Den reviderade kyrkolagen kommer givetvis att ge ytterligare eko vilket torde ge anledning att återkomma till ämnet.