Den nya folkvandringen som politisk utmaning

I Europa växer just nu en fruktan för en hotande ”ny folkvandring”. Denna fruktan drabbar särskilt Tyskland med mer än fem millioner utländska medborgare, till största delen gästarbetare med familjer. Sedan 1989 kommer varje år ungefär en million människor till det forna Västtyskland; de flesta är etniska tyskar från Östeuropa, och sådana som inom det återförenade Tyskland flyttar från öst till väst. I siffran ingår dock även ett allt större antal flyktingar från många olika länder. Antalet asylsökande steg 1988-1991 från 103 000 till 256 000. För 1992 kan siffran komma att uppgå till nästan en halv million. Det invandringstryck som visar sig i dessa siffror kommer förmodligen att bestå under överskådlig tid, även om gränserna blir mindre öppna.

Denna utveckling har utlöst oro och aggression, som delvis är förståelig, delvis grundlös. Det är främst de asylsökande, av vilka – tvärs emot en vida spridd missppfattning – mindre än en tredjedel kommer från tredje världen, som blir offer för ett allt mer utlänningsfientligt klimat. Detta har vi sett fruktansvärda exempel på i övergreppen i Rostock och på andra orter.

Denna utveckling är utan tvivel en ny och väldig politisk och social utmaning. Lämpliga svar finner man bara om man nyktert och fördomsfritt söker de verkliga förhållandena och deras orsaker, ty ”icke tingen är det, som förskräcka människorna, utan deras föreställningar om tingen” (Epiktetos).

Migrationsteoretiska aspekter

Under hela historien och på alla kontinenter har det funnits människor eller hela folkgrupper som lämnat sin hembygd och slagit sig ned på annan ort. På 1800-talet utvandrade mer än fem millioner ”ekonomiska flyktingar” från Tyskland, samtidigt som främst polacker invandrade till Ruhrområdet.

Orsakerna är lika mångfaldiga som folkvandringarnas former. Det finns därför inte några allmänna migrationslagar, utan endast förklaringar i efterhand resp. prognoser för tänkbara utvecklingar. Dessas tillförlitlighet är beroende av att enskilda faktorer på landsomfattande, regional och kulturspecifik nivå undersöks noga. Inom migrationsteorin skiljer man i detta sammanhang mellan repellerande och attraherande faktorer.

Repellerande faktorer är negativa omständigheter på ursprungsorten, vilka driver människor att utvandra. Ofta handlar det om flera faktorer, som till sin natur kan vara fysiska (klimat, naturkatastrofer), demografiska (överbefolkning), ekonomiska (fattigdom, arbetslöshet), samhällskulturella (diskriminering) eller politiska (förtryck).

Attraherande faktorer är faktiska eller påstådda förhållanden på inflyttningsorten, vilka gör det lockande att flytta dit. Även dessa kan vara fysiska (gynnsammare klimat), demografiska (mindre folktäthet), ekonomiska (ännu inte uppodlad mark, arbete, högre inkomster), samhällskulturella (individuell frihet, fritidsmöjligheter) eller politiska (kolonisering, politisk asyl, statliga flyttprogram).

Avgörande för beslutet att utvandra är (utom vid fördrivningar eller tvångsförflyttningar) den subjektiva bedömningen, som kan göras både individuellt och kollektivt. Migranter brukar härvid mycket noga överväga vilka för- och nackdelar de kan vänta sig om de flyttar. Att lämna hembygden är nämligen alltid en förlust, och att börja på nytt på främmande ort är något som alltid medför problem och stor osäkerhet. Dessutom är själva migrationsprocessen avskräckande, i synnerhet i en flyktsituation med alla dess risker och umbäranden. Man behöver här bara tänka på det vietnamesiska båtflyktingarna. Migrationer grundar sig därför alltid på en komplex kalkyl av kostnader och nytta, med ett starkt psykologiskt inslag. Detta förklarar också varför man bland migranter finner att antalet män överstiger genomsnittet; de är ofta ogifta, i ekonomiskt aktiv ålder (15–30 år) och har en (med tanke på ursprungsorten) relativt god utbildning.

Migrationer är därför mycket mångskiktade processer, som delvis går in i varandra. Då det vid sidan av invandrarna också brukar finnas ut- och transitvandrare, är det bara migrationssaldotsom ger en realistisk bild. Dessutom sker migrationen ofta stegvis, både i fråga om varaktighet (pendlare, kringvandrande säsongsarbetare, permanenta utvandrare) och avstånd (byn, småstaden, huvudstaden, utlandet). Detta visar i synnerhet det både kvantitativt och kvalitativt mest trängande migrationsproblemet, nämligen flykten från landsbygden respektive urbaniseringen i tredje världen. Slutligen hoppas många utvandrare och flyktingar, även sådana som i många år vistats i ett främmande land, att de skall kunna återvända till sina ursprungsorter resp. -länder, så snart levnadsförhållandena där blivit drägliga.

En skillnad som är viktig i teorin, men ofta svår att göra i praktiken, är den mellan frivillig och framtvingad migration. Det gäller i synnerhet det politiskt så omdiskuterade problemet med flyktrörelser som, till skillnad från andra migrationsformer, huvudsakligen eller uteslutande styrs av repellerande faktorer. Flyktingar upplever med andra ord förhållandena på sin ursprungsort som så outhärdliga eller hotfulla, att attraherande faktorer och därmed kanske orealistiska förväntningar knappast spelar någon roll, eftersom deras situation ändå bara kan bli bättre. I dag handlar det till och med ofta om ”masstvångsvandringar” (t.ex. kurderna i norra Irak, krigsflyktingar i det forna Jugoslavien). Allt detta visar att åtskillnaden mellan ”politiska flyktingar”, som kan hoppas på asyl, och sådana som ”bara” flyr från fattigdom, krig eller miljöproblem, är ytterst tvivelaktig och ofta godtycklig, eftersom de sistnämnda kan befinna sig i en lika livshotande situation. Så mycket ansvarslösare är det alltså att klumpa ihop och diskvalificera dessa människor som ”ekonomiska flyktingar”.

Siffror och fakta

Då vandrings- och i synnerhet flyktrörelser ofta uppstår mycket plötsligt, och då de är svåra att beskriva statistiskt, finns här bara grova uppskattningar. Den internationella arbetsorganisationen i Geneve uppskattar antalet arbetsmigranter (ekonomiska flyktingar) i världen till ungefär 100 millioner. Därtill kommer cirka 20 millioner politiska flyktingar och krigsflyktingar. Ett stort antal inrikesflyktingar inbegrips inte heller i siffran. Dessutom finns det ett okänt antal ”miljöflyktingar” (mellan 10 och 500 millioner), vilket kan ses som tecken på att den globala miljöproblematiken – åtminstone på längre sikt – kan komma att skapa det största migrationstrycket.

Den mest omfattande formen av nutida migration är syd-syd-vandringen. Det betyder att de allra flesta utvandrarna från söder tas emot i u-länder, som i stor utsträckning själva är fattiga. Detta är de rika länderna i norr tyvärr föga medvetna om. Bara i Afrika söder om Sahara finns 35 millioner arbetsmigranter och flyktingar. Det är ungefär 10 % av den samlade befolkningen.

I jämförelse med sådana siffror ter sig syd-nordvandringen snarast som en liten rännil. Utvandringstrycket från tredje världen i norr kan dock komma att bli starkare i framtiden, i synnerhet i Medelhavs~ området, det vill säga från Mellanöstern och Nordafrika till Sydeuropa och från Syd- och Mellanamerika till USA och Canada.

Den främsta utmaningen för Västeuropa de kommande åren kan dock visa sig vara öst-väst-vandringen från det forna östblocket. I Polen, ”porten mot väst”, väntar t.ex. 250 000 rumäner på möjlighet till utresa. Vid sidan av denna finns dessutom en minst lika omfattande öst-öst-vandring. Enbart migrationen inom OSS uppskattas till 1–2 millioner människor. Hur stora problemen kan bli i framtiden, framför allt på grund av nationalitetskonflikter, framgår av att 65 millioner människor i forna Sovjetunionen lever utanför sitt etniska ursprungsområde, därav 25 millioner ryssar.

Prognoser om framtida migrationssiffror bör behandlas med största försiktighet, då dessa siffror ofta är beroende av händelser som knappast kan förutses, något som Sovjetunionens sönderfall har visat oss. Kriget vid Persiska viken våren 1991 skapade på några månader tre millioner flyktingar, därav hälften arbetsutvandrare och kurder, som nästan utan undantag togs emot i länder i tredje världen, trots att dessa samtidigt led en förlust på tolv milliarder dollar genom penningförsändelser från gästarbetare. Dessutom säger av erfarenhet en hög utvandringspotential, som utan tvivel finns i öster lika väl som i söder, inte särskilt mycket om den faktiska utvandringen. Millioner ekonomiska flyktingar i norr är hur som helst inte särskilt sannolikt. Realistiska bedömningar talar om tjugo millioner invandrare till Västeuropa de närmaste tio till tjugo åren, därav femton millioner från Östeuropa och fem från tredje världen. Betydligt större blir förmodligen antalet inrikesmigranter och flyktingar i öst och framför allt i syd.

Orsaker i ursprungsländerna

De konkreta skälen till ”den nya folkvandringen”, och i synnerhet den nutida nöden bland flyktingar, är mångfaldiga och svåra att skilja åt. En första orsak är gränsöverskridande konflikter och krig, som ibland har en sekellång historia bakom sig och underblåses av nationalistiska ideologier (t.ex. mellan Vietnam och Kambodja, Kroatien och Serbien). Ofta utlöses de av gränsstridigheter (i synnerhet i Afrika) eller regionala hegemonisträvanden (t.ex. Serbien och Irak).

En annan faktor, som ofta är orsak till dessa konflikter, är etniskt-rasmässiga och kulturellt-religiösa spänningar, i synnerhet inom mycket heterogena samhällen. Offer för våldsamma fientligheter och ofta systematisk diskriminering är framför allt minoriteter (t.ex. kurder och armenier i Mellanöstern, muslimer i Burma, indianer i Latinamerika). Sådana motsättningar främjar separatistiska tendenser, som alltför ofta utmynnar i blodiga inbördeskrig (t.ex. sikher i Indien, tamiler i Sri Lanka, eritreaner i Etiopien). Dessa kan också vara gränsöverskridande (t.ex. mellan armenier och azerbajdsjaner i Nagorno-Karabach). En tredje orsak hänger nära samman med detta, nämligen politiskt förtryck, kränkningar av de mänskliga rättigheterna och militarisering (t.ex. militärregimer och dödsskvadroner) under totalitära regimer, ofta med ideologiska grunder (t.ex. nationalism eller den nationella säkerhetsdoktrinen). Monopolisering och intolerant maktutövning förhindrar uppkomsten av pluralistiska samhällsstrukturer med demokratiskt deltagande, utlöser våldsamma strider om fördelningen av makten och slutar inte sällan med revolter, gerillakrig och motterrorism (t.ex. i Sudan, Liberia och El Salvador).

En bidragande orsak till detta är för det fjärde i många fall ekonomisk vanskötsel och en förfelad utvecklingspolitik, som förmenar folkmajoriteten att få tillgång till ekonomiska resurser (t.ex. fördrivning, tvångsarbete, oskäliga priser, svältlöner och korruption). Detta leder till grov social ojämlikhet samt fattigdom och svält.

En femte orsak, som länge väckt föga uppmärksamhet, men som framstår som allt viktigare, är naturkatastrofer som inte har enbart naturliga orsaker (t.ex. vulkanen Pinatubos utbrott på Filippinerna) utan som också i allt större omfattning, åtminstone kvantitativt sett, är en följd av miljöförstöring och ekologisk rovdrift, alltså av mänskliga misstag (t.ex. jordskred, Tjernobyl). Särskilt allvarliga följder, i form av varaktig förstörelse av åker och betesmark, far en felaktig respektive överdriven användning av mark och vatten. Resultatet blir ett allt större antal miljöflyktingar, som i väsentlig omfattning bidrar till urbaniseringen i tredje världen. Till exempel har den senaste torrtiden i Afrika gjort tio millioner människor till flyktingar.

Alla dessa problem, i synnerhet den ekologiska överbelastningen, skärps slutligen av befolkningsproblemet. Fler människor behöver mer mark och större resurser. Den historiskt unika befolkningstillväxten i u-länderna de senaste decennierna är visserligen varken den enda eller den huvudsakliga orsaken till den snabbt växande migrationen – vilket framgår av utvandringstrycket i Osteuropa, där det inte finns något befolkningsproblem – men den har fatt de absoluta migrationssiffrorna att bli betydligt större.

Orsaker i det internationella systemet

Orsakerna till de nya migrations- och flyktingsrörelserna måste man dock också söka i det internationella systemet. De är till väsentlig del en följd av världens brist på ekonomisk, social, demografisk och politisk jämvikt, och därmed huvudsakligen av politisk och strukturell natur. Samtidigt är de uttryck för vår tids djupt kluvna världsordning med dess orättfärdiga beroendeförhållanden, som styrs av en ”kapitalistisk” modell för ekonomin och sättet att leva.

Här bör vi först och främst nämna det historiska arvet i tredje respektive andra (före detta kommunistiska) världen. Många u-länder har övertagit många av sina nuvarande interna problem från kolonialtiden, t.ex. gränser som är omstridda därför att de är godtyckliga, eller ekonomiska strukturer och ekologiska system som har förstörts genom monokulturer. Länderna i det forna östblocket kämpar i dag med etniska spänningar eller till och med statligt sönderfall på grund av tvångsintegrationer, vare sig dessa hade sin grund i första världskriget, som i fallet Jugoslavien, eller i Stalins folkförflyttningspolitik i Sovjetunionen. Allt detta är svåröverkomliga hinder för en fredlig ”nationsbildning” och för uppbyggandet av en funktionsduglig ekonomi.

En andra orsak är arvet från öst-väst-konflikten och den därmed förbundna militariseringen. Diktaturer som fick västligt stöd eller krig som fördes genom ställföreträdare, röjdes inte utan vidare ur vägen när det kalla kriget upphörde. Vapenindustrin i både öst och väst låter sig inte enkelt ställas om för civil produktion. Vapnen exporteras till u-länder och sätts in i krigszoner (t.ex. Afghanistan), och de är billigare än någonsin. Inte heller den nuvarande avspänningspolitiken ger någon större anledning till hopp, vilket kriget vid Persiska viken och dess följder visat.

En tredje orsak är den växande klyftan mellan nord och syd. Inkomstklyftan mellan rika och fattiga länder har fördubblats mellan 1960 och 1990. De rikaste tjugo procent av världens befolkning förfogar över 82,7 % av världsinkomsten, och de fattigaste tjugo procenten 1,4 %. I-länderna har en stor del av ansvaret för detta, därför att de av nationell egoism upprätthåller en ekonomisk världsordning som lägger sten på börda för tredje världens länder och deras fattiga invånare, något som bland annat i-ländernas rigorösa skuldpolitik visar. Tyvärr finns det anledning att frukta att också de flesta länderna i det forna östblocket, som också har stora skulder, blir offer för denna kortsynthet. Den tryckande fattigdomen och outhärdliga skuldbördan är en väsentlig bidragande orsak till miljöförstöringen, i synnerhet i de tropiska regnskogarna, Samtidigt kostar i-länderna på sig ett energislöseri och extrema utsläpp av skadliga ämnen, som kan leda till svåra klimatförändringar. De är inte heller beredda att binda sig för några miljöreformer, vilket miljökonferensen i Rio de Janeiro har visat. Allt detta bidrar till migrationer inom tredje världen och till de rika länderna.

Ännu explosivare blir denna klyfta – en fjärde orsak – av att västvärldens ekonomiska modell och levnadssätt i realiteten är en förebild, som förs ut till hela världen med hjälp av massmedia, reklam och export. Detta väcker i söder, och nu också i öster, en förväntan om en ”inhämtad utveckling”, trots att den västliga civilisationsmodellen redan av ekologiska skäl inte kan göras allmängiltig. Jorden skulle helt enkelt inte överleva, om alla levde på samma sätt som den privilegierade nordvärlden. Mot en allt större utbredning av västliga värderingar, som förminskar det kulturella avståndet mellan världens regioner, står alltså en växande utvecklingsklyfta, som förstorar det strukturella avståndet mellan rika och fattiga. Denna spänning ger nästan oundvikligt upphov till en hög och växande global migrationspotential, ty det är bara följdriktigt att de fattiga kommer till de rika länderna, om rikedomen inte kommer till dem. Därför kan man i den nuvarande migrationen också se en internationell strukturell anpassningsprocess, för när kapital, varor och tjänster rör sig fritt i hela världen, och när miljöförstöringen verkar globalt, kan människorna inte stanna där de bor. En viktig roll spelar dessutom de moderna internationella transportmöjligheterna, som gör det möjligt att snabbt förflytta ett stort antal människor över stora avstånd.

Alla dessa sammanhang visar att dagens vandrings- och flyktrörelser har en egen dynamik, som är ganska oberoende av den rådande invandrar- och asylpolitiken i mottagarländerna. Detta betyder dock även att problemen kring ”den nya folkvandringen” inte låter sig lösas genom att man bara håller invandrarna borta.

Konsekvenser för ursprungs- och mottagarländerna

Stora migrationer far, i synnerhet om de sker helt utan kontroll, omfattande demografiska, ekonomiska, samhällskulturella och politiska följder, både positiva och negativa, för både utvandrar- och invandrarländer och -regioner. Hur oomstritt detta än må vara, så finns det stora skillnader i sättet att värdera dessa konsekvenser i det aktuella sociala bokslutet. Till exempel kan invandrarna betraktas framför allt som ett tillfälle till kulturell berikning. A andra sidan kan man också se de därmed förbundna problemen kring den politiska och samhällskulturella integrationen som ett alltför stort krav. Nedan skall detta förtydligas med exempel från de nationalekonomiska följderna. Vi tar alltså inte upp de individuella ekonomiska fördelarna som invandrarna för det mesta eftersträvar för sin egen eller sina anhörigas del.

Utvandring medför ofta avsevärda kostnader för ursprungsländerna, eftersom de under vissa omständigheter förlorar sin ekonomiskt aktivaste och för utvecklingen särskilt viktiga befolkning. Detta uppvägs knappast av en eventuell avlastning på arbetsmarknaden och av penningförsändelser från utvandrarna. Detta gäller i synnerhet när utvandringen sker i form av ”brain drain”, det vill säga när en avsevärd andel av utvandrarna är människor som är väl till högt kvalificerade, och som vuxit upp och fått sin utbildning i andra eller tredje världen. När dessa människor ut

vandrar eller flyr, innebär detta en inte ringa ekonomisk förlust för fattiga länder, medan mottagarländerna kan tillgodoräkna sig en motsvarande vinst i form av insparade utbildningskostnader.

A andra sidan belastar invandrare och flyktingar inte så litet mottagarländerna, framför allt i fråga om sysselsättning, bostäder och socialt stöd. Särskilt hårt drabbas de u-länder som tar emot de flesta invandrarna och ungefär 90 % av flyktingarna.

Alla dessa reella problem får dock inte dölja de avsevärda ekonomiska fördelar, som invandrarna i allmänhet också ger sina mottagarländer. Detta gäller alldeles särskilt ett växande antal västeuropeiska länder med demografiska problem (för hög genomsnittsålder hos befolkningen). Utan invandrad arbetskraft kan de varken upprätthålla sysselsättningsnivån eller på längre sikt ekonomiskt trygga sitt sociala system och räntesystem. Många områden skulle redan i dag bryta samman utan utländska arbetstagare (t.ex. sjukvården, restaurangnäringen etc.).

Förebyggande invandrar- och flyktingpolitik

Den globala omfattningen och komplexiteten hos dagens migrationsströmmar innebär att problemen kommer att bestå. De tillåter inte heller några enkla och snabba lösningar. Snarare krävs för en lösning av detta ”världsordningsproblem” att man handlar på flera nivåer, och att man utövar en ”världsomfattande inrikespolitik” i internationell solidaritet och samarbete.

Hur nyttig och till och med nödvändig migrationen än må vara i viss omfattning, är det ändå obestridligt att det behövs en förebyggande invandraroch framför allt flyktingpolitik för att om möjligt redan vid källan få stopp på flyktrörelserna och fattigdomsutvandringen, med den förskräckliga nöd som hör samman med dessa. Ett sådant bekämpande av orsakerna kräver framför allt

– ett främjande i hela världen av de mänskliga rättigheterna, vilket inte far begränsas till negativa sanktioner, t.ex. indragen ulandshjälp,

– en aktiv fredspolitik genom internationell avspänning inom ramen för kollektiva säkerhetssystem, vilken måste inbegripa en nedrustning i i-länderna och en effektiv begränsning av vapenhandeln,

– en fattigdomsorienterad utvecklingspolitik, som måste möjliggöras och främjas genom en rättvisare ekonomisk världsordning (t.ex. avveckling av protektionismen och avskrivning av skulder) och genom en generös utvecklingshjälp, varvid de allra fattigaste länderna i Afrika söder om Sahara och i Sydasien måste få ett särskilt stöd,

– en av varaktig utvecklingspolitik, dvs. en ekonomi och ett levnadssätt som är vänligt mot miljön och samhället framför allt i de rika länderna (genom egna inskränkningar, sparsam konsumtion samt undvikande och återbruk av avfallsprodukter) för att bevara de naturliga livsförutsättningarna och det ekologiska kapitalet,

– en kontroll av befolkningstillväxten genom bekämpning av fattigdomen, förbättring av kvinnornas situation, utbyggnad av utbildning och hälsovård, men också genom en statligt gynnad familjeplanering på frivillig grund,

– ett politiskt, juridiskt och ekonomiskt stärkande av internationella organisationer, i synnerhet FN och dess underordnade organisationer, t.ex. genom en begränsning av principen om icke-inblandning (som skett för första gången i skyddszonen för kurder i norra Irak), för att begränsa den nationella egoismen och etniska inbördeskrig,

– ett betydligt förbättrat politiskt och ekonomiskt stöd åt UNHCR för att lindra flyktingarnas nöd i många fattiga länder (första asylland, repatriering). Alla dessa åtgärder måste kompletteras av en generös, sakligt grundad, konsekvent och därmed beräknelig invandrar-, flykting- och utlänningspolitik med specifika uppgifter för vart och ett av de rika länderna i norr. Här kan man knappast avstå från ett gemensamt tillvägagångssätt inom EG, om möjligt samordnat och i samarbete med Östeuropa. Allt detta har hittills saknats. Det är i vilket fall som helst inte särskilt trovärdigt när Tyskland å ena sidan beslutar sig för att påskynda asylförfarandet men samtidigt inte anställer de handläggare som behövs för detta, eller när USA tar emot cubaner med öppna armar och samtidigt avvisar haitier. En politik som bara går ut på att stoppa invandringen är hur som helst dömd att misslyckas, eftersom flyktingarna i nödfall alltid kan hitta illegala vägar. Lika litet tjänar det till att förskjuta problemet till avlägsnare gränser, t.ex. genom överensskommelser att skicka tillbaka folk till grannländer som Polen och Tjeckoslovakien utan att förena dessa överensskommelser med stöd.

Program och välklingande avsiktsförklaringar råder det inte någon brist på. Vad som hittills dock har saknats är den politiska viljan och det konkreta förverkligandet.

JOHANNES MÜLLER

JM. Är docent i socialetik vid jesuiternas högskola i Munchen

Övers. Gunnar Gällmo