Trina och livets mening

Av bokomslag och förlagstext att döma är det inte av respekt och entusiasm som nybildade Bonnier Alba presenterar den ryske författaren Viktor Jerofejev för svenska läsare. Hans debutroman Skönheten från Moskva betecknas nämligen som en fräck och grovkornig sexroman, väl i linje med den samtida hesa herrprosan.

Få etiketter kunde vara lika missvisande. Jerofejevs roman har varken med spekulation eller gubb eller gumsjuka att skaffa, och här återfinns föga av den breda jargong och sportiga attityd som manliga maniker inom ämnet allt oftare hemfaller åt. ”Skönheten från Moskva” är tvärtom en hänförande vacker text, fylld av varm innerlighet – en briljant psykologisk studie, där de sensuella sekvenserna ses i ett vidare sammanhang för att på ett naturligt sätt kopplas till väsentliga moraliska frågeställningar.

Jerofejevs impulsiva och stilistiskt varierade prosa präglas samtidigt av ett levande berättarflöde, fångat i Karin Nordlanders nyansrika, synnerligen fria svenska språkdräkt.

Romanens berättarjag är den prostituerade Trina, som i långa tillbakablickar rullar upp sina samtal och intryck från lång och trogen tjänst hos herrar inom moskvasocieteten. Hon nöjer sig dock inte med att porträttera dessa kavaljerer utan fångar även de boningar i vars skyddade nät hon lagt sig för att lockad av aristokratisk skönhet smaka av ett leverne i leda och lyx. Hon har sålunda funnits på plats när de besuttna besökt konserter, läst Achmatova, druckit champagne och öppnat väldoftande parfymflaskor.

Jämte sådana inblickar ger hjältinnan ett bländande panorama över vidare fält av det moderna ryska samhället. I hennes raka och osminkade rekapitulanon träder på så vis vitt skilda miljöer läsaren till mötes, alla med någon upplysning om den betrakterska, vars följeslagare med åren blivit många. Efter hand, när hon lämnar dem, blandas död och tragedier med hopp och förtröstan, och bakom brokiga mönster ser den då gravida en nation fylld av underströmmar.

När strömmarna är som starkast vill hon på nytt vara skolflickan med länga flätor, om än för att snart åter lockas av det rena och det enkla. Under en vistelse på landet är det också bönderna och deras åldrade bilder som slår an ackordet inom henne: ”De levde, vi existerade. Vi skvalpade genom tiden, som silverfärgade fiskar. Skillnaden mellan oss och dem visade sig var förvånande enkel: deras liv var fullt av omedveten mening, vårt liv var fullt av medvetet strunt. Av detta följer, att medvetenhet anskaffas i utbyte mot att meningen går förlorad.”

Tankar om tron och förnuftet lägger sig alltså nära alltmedan Ira som den ortodoxa kyrkans dotter söker en tillvaro bortom sken och förtjänster, mot försoning och återfödelse. Ju tydligare hon inser sitt obönhörliga utanförskap, desto mer glöder ikonerna, bikten och de höga idealen: ”När allt kommer omkring var jag den nya Jeanne d’Arc! Alltså, jag skulle dö, men därtill skulle jag bli helig, så föreföll det mig. Och det var inte för att rädda Ryssland och allt sådant där som jag tänkte göra det. Det var för att jag ville bli helig. Det är närmare till heligheten från synden än från småborgerligheten.”

I syfte att rädda sig själv och nå en djupare insikt närmar hon sig så småningom den heliga narrens metoder. Endast med dårens provokativa mask och beteende kan hon lufta sitt uppror och sin radikala lidelse. Under det att hon drar sina färde bleknar så sarkasmen bort och lämnar rum för en ödmjuk hållning – även om hon i oroligare stunder ansätts av fasor och mörka visioner, vilka nedtecknas i smittande, hallucinatoriskt rus.

Genom dessa den förtappades anklagelser når väsentliga kulturhistoriska skiljaktigheter upp till ytan, och fram träder ett fromhetsideal som utmärker många kvinnogestalter i den klassiska ryska litteraturen. Sanningslidelsen överskuggas dock av frågor kring skuld och förlåtelse och av en mystik som många gånger för tanken till Gogol, Leskov och Kuprin. Jerofejevs roman rymmer också ett rikt, väl bearbetat psykoanalystiskt stoff, som lägger sig i ställvis mycket smärtsamma scener.

I kraft av dessa referenser tillhör Skönheten från Moskva perestrojkaepokens absolut främsta verk. När Viktor Jerefejev släpptes igenom censurens galler fick Ryssland möta ännu en stor diktare!