Rom i otakt med massmedierna

I början av året publicerade det påvliga Rådet för de sociala kommunikationsmedlen dokumentet Aetatis novae (I en ny tidsepok), om utvecklingen av massmedierna i dag. Vi kommenterade det i Signum 1992:3: ”Aetatis novae är ett steg i kyrkans angelägna försök att på ett konstruktivt och verksamt sätt möta den nya mediaepoken – ett steg som emellertid kräver ytterligare reflexion över kyrkans situation och hennes sätt att engagera sig i medierna.”

Helt oväntat publicerade Troskongregationen några månader senare ”Instruktion angående några aspekter för att befrämja trosläran när man begagnar de sociala kommunikationsmedlen”. Däri uppmanas biskoparna att noga granska under vilka villkor man skall tillåta präster och ordensfolk ”att skriva i tidningar eller småskrifter […] eller i tidskrifter som vanligtvis angriper den katolska religionen eller de goda sederna”. Den katolska dialogen i medierna skall alltså styras auktoritativt och förmodligen i viss mån inskränkas – något som utan tvekan ligger i otakt med vår tids uppfattning om yttrandefrihet.

Instruktionen vänder sig dessutom till alla katoliker som är publicistiskt verksamma. Det fastslås att de har rättighet att meddela sina tankar utan förfåång för oskadad tro och sed och i vördnad för herdarna. Men instruktionen besvarar inte frågan när och av vem det konstateras att tron blir sårad. När dessa katoliker sysslar med teologi har de plikten ”att bevara den lydnad de är skyldiga kyrkans läroämbete även om de har tillbörlig frihet i forskning och i yttrandefrihet på sitt fackområde”. En omvänd ordningsföljd i denna mening skulle utan tvekan ha varit påkallad och dessutom mera övertygande. Till exempel: De har tillbörlig frihet i forskning liksom yttrandefrihet även om de därvid skall beakta kyrkans läroämbete. Här tycks något vara i otakt med vår tids uppfattning om myndiga kristna.

Redan i vår kommentar till Aetatis novae antydde vi att man misstar sig när man tror sig kunna styra den offentliga opinionen genom förordningar eller påbud. Detta gäller även i omstridda inomkyrkliga lärofrågor. I dag tycks man komma till större klarhet i sådana frågor enbart genom en öppen diskussion. ”Om detta sker med motsvarande kunskap, lojalt och hederligt, har kyrkan inget att förlora utan mycket att vinna.”

Ingen förnuftig katolik förnekar att kyrkans läroämbete kan ge bindande orienteringar i inomkvrkliga trosfrågor. Men på vilket sätt kan ett klimat för en förtroendefull dialog i omstridda lärofrågor skapas i kyrkan? Under senare år har i synnerhet Troskongregationen åtskilliga gånger valt vägen att vidta rättsliga åtgärder och försökt styra trosmedvetandet i kyrkan genom förordningar och påbud. Den inomkyrkliga spänningen har därmed utan tvekan ökat.

Visserligen finns i den nämnda instruktionen också en viss känsla för att man knappast kan åstadkomma trons enhet på ett sådan väg. Herdarna uppmanas därför att ständigt hålla kontakt med kulturen och i synnerhet med teologerna så att eventuella problem kan lösas genom en broderlig dialog. Men i mängden av påbud som räknas upp försvinner en sådan insikt nästan helt.

Bakom denna attityd ligger efter allt att döma ytterligare ett problem. Man kan betrakta vår tid utifrån en skeptisk och pessimistisk infallsvinkel. Vedertagna värden tycks vara i upplösning. Ett kaos av livsåskådningar framträder. I en sådan situation kan den kyrkliga myndigheten vara frestad att hemfalla åt olika slags auktoritativa försvarsmekanismer.

Men det finns också ett annat sätt för att möta vår tid. Detta visade påven Johannes XXI1I för trettio år sedan, 1962, vid Andra vatikankonciliets början när han varnade för de ”olycksprofeter” som ser ”världens undergång vara i annalkande”. I pastoralkonstitutionen Kyrkan i världen av idagframställs därför dialogens väg som den enda framkomliga. Konciliet slungade därför ingen bannstråle mot någon eller mot någonting.

Troskongregationen är nu inte den enda kyrkliga myndighet som yttrar sig. Under senare tid har även andra påvliga ämbetsverk publicerat dokument och ställningstaganden som med överraskande öppenhet tar upp viktiga aktuella problem.

Nyligen publicerade det påvliga Rådet Cor unum tillsammans med Rådet för människor under migration dokumentet Flyktingar – en utmaning till solidaritet som nyktert analyserar den världsvida situationen, pläderar för mera omfattande skydd för flyktingarna och pekar på konkreta vägar för internationell solidaritet.

1989 offentliggjorde den påvliga kommissionen Justitia et pax dokumentet Kyrkan och rasismen -för ett samhälle där alla är bröder och systrar i vilket kyrkans ledning i otvetydiga ordalag fördömer både den nya främlingsfientligheten, antisemitismen och den institutionaliserade apartheidpolitiken i Sydafrika.

1991 publicerade det påvliga Rådet för dialogen mellan religionerna tillsammans med Missionskongregationen det omfattande dokumentet Dialog och förkunnelse. Däri bekräftas att även de icke-kristna religionerna genom Andens verkan kan bli en väg till frälsning.

Dessa dokument ger några exempel på hur det i kyrkan vid sidan av auktoritativa förordningar också finns en öppen dialog kring de aktuella problemen i världen. Och när vi i dag ser förkonciliära och centralistiska tendenser i kyrkan far vi inte heller glömma bort hur självklart mångt och mycket har blivit efter Andra vatikankonciliets ”vändning”: religionsfriheten, respekten för icke-troende och människor av annan tro, den ekumeniska dialogen, lekmännens ställning och uppgift i kyrkan och världen, biskoparnas medansvar i Rom (visserligen utan medbestämmande). Vad som däremot inte är löst är spänningen mellan kyrkans romerska centrum och lokalkyrkorna. Det förekommer ett romerskt sätt att auktoritativt hävda trons sanning mot dagens uppfattning om tolerans (där ofta själva tonläget spelar en viktig roll). Ibland uppfylls inte heller ett berättigat krav på en insiktsfull motivering. Så tycks också konflikten mellan kyrkan och en sekulariserad värld ha skärpts fastän en tålmodig och öppen dialog uppenbarligen skulle ha varit mera framgångsrik.

I bakgrunden står emellertid en annan fråga som den katolska kyrkan alltid brottats med: Vad är oåterkalleligt – vad kan ändras i kyrkan? Varje gång en ny tidsepok varseblivs i människornas medvetande skärps detta problem. Idag befinner sig kyrkan i hela världen i en skickelsediger uppgörelse mellan sin trostradition och dagens situation där omfattande yttre förändringar och skiften i värdesystemen pågår. På ett helt nytt sätt måste hon därför bruka sin urskillningsförmåga när hon tolkar ”tidens autentiska tecken” och sitt normativa och oåterkalleliga trosinnehåll. Det går inte att undvika

denna uppgörelse och klamra sig fast i gamla mönster och samtidigt känna sig bunden till Guds uppenbarelse och sitt trosarv. Utan tvekan förutsätter detta en långsam och tålmodig process och ett medvetande om att vara en kyrka på vandring och i ständig förnyelse (ecclesia semper reformanda).

En sådan övergångstid kräver därför sannerligen också att kyrkan kommer i takt med vår tids massmedier.