Rembrandt – eller inte

Aktuell är Rembrandt alltid, inte minst i Sverige, där kärleken till hans uttrycksfulla ljusdunkel är djupt rotad. Bland konsthistoriker i allmänhet och museifolk i synnerhet är han dubbelt aktuell nu på grund av ett pågående och stort anlagt projekt som studerar vilka verk som kan anses vara verkligen äkta målningar av hans hand. Rader av välkända verk har förklarats för oäkta, naturligt nog till största förtret för ägarna. Inte underligt att Nationalmuseum firar sitt eget 200-årsjubileum med en utställning försedd med det lockande namnet Rembrandt, och i betydligt mindre stil det viktiga tillägget ”och hans tid”. I själva verket är bara en handfull verk av mästaren eller hans närmaste medarbetare. Varudeklaration är svårt, också i kulturella sammanhang.

Underrubriken lyder ”Människan i centrum” och antyder vad det hela rör sig om, nämligen en översikt över det nederländska figurmåleriet under 1600-talet. Här finns inga stilleben men desto fler varianter av berättande måleri med motiv ur den antika myten och framförallt de bibliska historierna.

Som så ofta förr visar det sig att museets egna magasin är en verklig fyndgruva; med den moderna sparsmakade hängningen på museet finns det ingen plats för mängder av viktiga verk, som bara gör korta gästspel vid speciella utställningar. Här vore ett nybygge verkligen önskvärt.

Med hjälp av omhängningar och ett antal inlånade verk har museet gett en fylligare bild än det annars kan visa av en framträdande period i konstens historia. Museets egna tavlor och många teckningar av Rembrandt kompletteras bland annat med ett självporträtt från National Gallery och en kökspiga från Dulwich i London, en evangelist från Paris och en riddare med falk från Göteborg. Här finns också verk som den aktuella forskningen frånkänner mästaren och som väl just därför gått att låna in, som Mannen med guldhjälmen, från Berlin. Omdömet har ifrågasatts, men mig förefaller den i sin utsökta redovisning för smidet vara alldeles för väl målad för att kunna vara av Rembrandt; här måste någon av tidens många betydande stillebenmålare ha varit framme.

De allra flesta av de drygt 130 målningarna representerar andra stilar än Rembrandts. Bland de mest tilltalande inlånen här befinner sig en Vermeer från New York och en Aert de Gelder från Prag. Hängningen grupperar likartade riktningar, allt mycket pedagogiskt, och antalet verk med bibliska motiv är påfallande stort, en nyttig påminnelse.

Den bästa sättet att få verklig behållning av utställningen är ett studium av den högklassiga katalogen, som rymmer både fristående artiklar och en noggrann redovisning med bild i färg av alla utställda verk. Det är kanske inte så många som besökaren blir omedelbart tagen av, men urvalet är omväxlande och ger också en bättre föreställning än de flesta har av något mindre mästare från tiden. Därtill kommer en ansenlig mängd teckningar.

De verkligt stora låneutställningarnas tid är av ekonomiska skäl förbi, förmodligen för alltid, men en sådan mindre utställning som denna kan arrangeras på ett pedagogiskt föredömligt sätt – och än så länge tycks detta vara den enda möjligheten att få se några av de häpnadsväckande många betydande verken i museets egna samlingar. På detta sätt kastar den också ett belysande ljus över den jubilerande verksamheten.