Påven på Columbusjubileum

Om det denna gång var lättare att komma överens om en bedömning av nutidens Latinamerika, så var det desto svårare att enas om hur man skulle se på det förflutna. Så kan man sammanfatta de första intrycken av de latinamerikanska biskoparnas fjärde generalkonferens som ägde rum i Santo Domingo i Dominikanska republiken i samband med 500-årsminnet av ankomsten till Amerika. Mötet öppnades av påven Johannes Paulus II den 12 oktober, den dag då Christofer Columbus steg iland på kontinenten, och det avslutades den 28 oktober.

Det är alltså fjärde gången de latinamerikanska biskoparna möts i en generalkonferens. Det har tidigare hänt i Rio de Janeiro 1955, i Medellin 1968 och i Puebla 1979. Särskilt Medellin och Puebla har blivit omtalade eftersom det var där som befrielseteologin uppstod och i viss mån sanktionerades.

Denna gång har det dock inte talats så mycket om befrielseteologi. I ljuset av femhundraårsminnet av evangelisationen av Amerika har ämnet snarare varit förhållandet mellan kristendomen och de latinamerikanska kulturerna.

Det kan vara nyttigt att göra en kort inledande parentes. De enskilda latinamerikanska ländernas biskopskonferenser möts varje år. Generalkonferenserna (CELAM) är något annat. De sammankallas inte av biskoparna själva utan av påven för att ge biskoparna tillfälle att diskutera mer övergripande frågor. Generalkonferenserna behöver inte leda fram till något slutdokument, och om detta skrivs måste det godkännas av påven. Konferensens beslut har ingen juridiskt bindande karaktär. I första hand är det fråga om ett religiöst möte, med syftet av fira den gemensamma tron i ljuset av vissa frågor.

Påvens inledningsanförande handlade i stor utsträckning om frågan om förhållandet mellan evangeliet och de latinamerikanska kulturerna. Talets, liksom generalkonferensens, tema var ”Ny evangelisation, mänskligt framåtskridande, kristen kultur. Jesus Kristus igår, idag och alltid” (Heb 13:8). Påven betonade att frukten av evangelisationen är inkulturation, alltså att evangeliets värderingar blir till kulturens egna värderingar. Han tackade Gud för femhundra års evangelisation i Latinamerika och påminde om de många kyrkans män som försvarat indianerna mot kolonisatörernas missbruk. Slutligen framförde påven två konkreta förslag. För det första ville han gärna se ett närmare politiskt och ekonomiskt samarbete i Latinamerika för att vinna större styrka gentemot de rika länderna. För det andra föreslog han en synod för biskoparna i både Nord- och Sydamerika, för att diskutera frågor om rättvisa mellan de bägge världsdelarna. Talet, som varade en timme och en kvart, hälsades efteråt av långa applådåskor av biskoparna. Påven mumlade ”jag förstår att ni är glada att talet äntligen är slut”.

Efter att ha öppnat mötet återvände påven till Rom och biskoparna fortsatte på egen hand. Mötet avslutades den 28 oktober men slutdokumentet är ännu inte offentligt eftersom det måste godkännas av påven. Här kan vi inte göra annat än redogöra för några intryck, med reservationen att de i efterhand kan behöva korrigeras.

Centrum – lokalkyrka

Biskoparna träffades alltså inte i första hand för att skriva utan för att samtala. Kyrkans situation har förändrats sedan Puebla 1979. Demokratin har vunnit fotfäste på kontinenten, men samtidigt har fattigdomen inte upphört att växa. Vidare har kommunismen fallit i många länder, vilket kanske minskar spänningen inom kyrkan.

Hur förhåller sig Santo Domingo 1992 till Medellin 1968 och Puebla 1979? Många talar om en

uppföljning och en bekräftelse av Puebla, det möte som öppnades av Johannes Paulus II 1979 och där man accepterade uttrycket `prioritering av de fattigas behov’. Färre talar om uppföljning av Medellin. Att Medellin ägde rum 1968 kom säkert att influera mötets idéer på ett sätt som gör det mindre tidlöst än Puebla. Med delvis marxistisk inspiration uppstod i dag välkända företeelser som befrielseteologin, de kyrkliga basgrupperna och de övriga lekmannarörelserna. Om dessa i dag är en stor rikedom i kyrkan är det också sant att de skapat stora spänningar. ”Efter Medellinkonferensen prövades den latinamerikanska kyrkans enhet. Spänningar och även klyftor skapades av en viss politisering och radikalisering av inställningen till prästernas ämbete och liv, till ordenslivet och tjänsten för fred, rättvisa och de fattiga.” Så står det i Instrumentum laboris, den text som CELAM förberett som utgångspunkt för konferensens diskussioner. Säkert har denna texts omdömen nyanserats och kanske mildrats av biskoparna. Men säkert är att insikten spritt sig att det inte finns några lätta vägar till framtiden. Instrumentum laboris konstaterar också att ”kyrkans sociallära är känd bara av vissa grupper av intellektuella”. Inte av en slump var påvens öppningstal fullt av hänvisningar till socialencvklikorna Sollicitudo rei socialis (Kyrkans omsorg om utveckling och fred) och Centesimus annus (Människans välfärd). Xlen detta är väl den berikande spänning mellan centrum och lokalkyrka som alltid finns i kyrkan. Om den latinamerikanska kyrkan har mycket att lära till Rom, har den också ännu mycket att lära från Rom.

Pressrapportering

Europeisk press har talat om påtryckningar från Vatikanen. Ingen deltagande biskop har dock antytt något sådant, tvärtom har det förnekats av många som klagat över journalisternas rapportering – ett kärt tema från alla stora kyrkomöten. Vidare har det spritts uppgifter i den internationella pressen om att biskoparna skulle ha refuserat det förslag till slutdokument som presenterats av Vatikanens statssekreterare Angelo Soda-no. Det är inte korrekt. Det var fråga om en del av andra hälften av andra kapitlet, alltså ett kort textavsnitt. Med alla biskoparnas ändringsförslag hade texten blivit så otymplig, att Luciano Mendes i textkommittén till slut lade fram ett eget förslag, som var kortare och tydligare. Det skall bli intressant att se detta centrala avsnitt, som handlar om den nya evangelisationen. Bortsett från detta avsnitt har dock hela texten arbetats fram av biskoparna uppdelade i olika kommissioner.

En del av biskoparna undrade om det verkligen fanns anledning att skriva något dokument. De menade att det ändå bara skulle blivit upprepningar av det som redan sagts. Detta kan man naturligtvis ock så säga om samtalsämnena. En stor majoritet röstade för att bekräfta Pueblas uttryck `prioritering av de fattigas behov’. Många ville dock också införa prioriteringar av lekmän, unga och kvinnor. Detta avstyrdes av majoriteten som påpekade att dessa prioriteringar till slut reducerades till en bild av vad kyrkan redan gör och till sin natur måste göra, även om det alltid kan göras bättre. Det föreslogs att inte längre använda det utnötta ordet opciön utan ersätta det med ”pastoral linje”.

De ditresta journalisterna hade väntat sig intressanta uttalanden i sociala, ekonomiska och politiska frågor. De menade att konferensens diskussioner var alldeles för andliga och de flesta slutade att gå på de officiella presskonferenserna. Många av dem gick i stället på den alternativa presskonferens som ordnades av grupper som står befrielseteologin nära. Det var först när det annonserades att den välkände franciskanske kardinalen Evaristo Arns skulle besöka den officiella presskonferensen och tala om mänskliga rättigheter som journalisterna bestämde sig för att återvända. I och för sig kan man undra varför journalisterna var så förvånade över att biskopar talar om religiösa frågor när de träffas.

Botgudstjänst?

Den heta potatisen vid detta kyrkomöte var inställningen till de femhundra år som gått sedan de första missionärerna kom till Amerika. Det hade talats om att ordna en botgudstjänst för att be om förlåtelse för alla brott som begåtts mot urinvånarna. Konferensens ordförande, kardinal Nicolås Löpez Rodriguez, hade sagt från början att.något sådant skulle inte äga rum. Under mötet framfördes det dock som ett önskemål av 33 brasilianska biskopar, som menade att denna gudstjänst borde äga rum i Santo Domingos domkyrka. Starka röster höjdes mot detta förslag. Många menade att kyrkan har försvarat urinvånarna mot många brott mot mänskliga rättigheter och därför inte hade anledning att be om förlåtelse för andras synder, och att en sådan botgudstjänst skulle komma att vändas mot kyrkan. Till slut kom man fram till en blek kompromiss: fredagen den 23 oktober fick den dagliga gudstjänsten en botkaraktär och man bad Gud förlåta de brott som begåtts mot oskyldiga. Journalisterna inbjöds att närvara. Gudstjänstens predikan var dock formulerad i mycket vaga termer.

Slutdokument

Denna oenighet om det förflutna avspeglades också i arbetet på slutdeklarationen. Denna består av fyra delar: 1. Bekännelse av tron på Jesus Kristus. 2. Historisk återblick. 3. Kyrkan, ett mysterium av kommunion och mission. 4. Ny evangelisation, mänskligt framåtskridande och kristen kultur. Av dessa kapitel var det den historiska återblicken som var mest omstridd.

Slutdeklarationen godkändes den 28 oktober. Av 246 röstande röstade 201 för och ingen emot. Även om texten inte är officiell ännu uppger den amerikanska katolska nyhetsbyrån CNS att de sett detta 79 sidor långa dokument. De ger ungefär följande referat. Den nya evanglisationen i Latinamerika är ett svar på ”skilsmässa mellan tro och liv” som lett till orättvisor och våld. Förutom fattigdomen, tar biskoparna också upp problemen med urbaniseringen, miljöförstöringen, den ekumeniska dialogen och kvinnans ställning.

Ett avsnitt som genast uppmärksammades av pressen talade om ”neoliberalismen” som blir mer och mer populär. Biskoparna efterlyser andra ekonomiska modeller som tillåter fria initiativ och individuell och kollektiv kreativitet tillsammans med en viss regeringskontroll. De talar om jorden som en Guds gåva och stöder tanken på en jordreform. Biskoparna uppehåller sig vidare vi den dödskultur som utvecklats i Latinamerika. ”Vem kan rädda oss från dessa dödens krafter?” skriver de, och svarar: ”Endast Kristi nåd.”

Ett annat intressant avsnitt talar om utlandsskulden. ”Vi undrar om det är förpliktande att betala skulden, när denna betalning skulle hota folkets överlevnad, när folket aldrig tillfrågats om dessa lån och när pengarna kan ha använts för otillåtna syften.”

Vidare betonar dokumentet lekmännens och särskilt ungdomarnas roll. Det talar om basgrupperna som ”församlingens levande celler”, som hjälper till med evangelisationen och kan vara ett motgift mot sekterna. Det vänder sig mot en anakronistisk liturgi som inte ger någon värdighet till kvinnan. Vad slutligen beträffar det förflutna har biskoparna tvingats gå en medelväg. ”Ordets frön” var närvarande redan i den förkristna religionen, skriver de. ”Mötet mellan iberisk katolicism och de amerikanska kulturerna” ledde till en folkblandning som spreds över kontinenten. ”De stora evangelisatörerna” försvarade urinvånarnas rättigheter och värdighet, men man måste erkänna att orättfärdigheter har begåtts mot urinvånarna. Detta tycks vara en sund medelväg – det kan inte vara meningsfullt att låta kyrkan bära ansvaret för allt ont som skett i Latinamerika. ”Tyvärr har detta lidande fortsatt”, fortsätter biskoparna, ”i vissa fall fram till i dag.”

Ännu är det för tidigt att uttala sig om vad Santo Domingo 1992 kommer att stå för i kyrkans historia. Ett förslag, i väntan på slutdokumentet: kanske Santo Domingo kommer att stå för allt, och för ingenting. Efter en period av extrem betoning av vissa frågor återvänder man till att se till den kristna trons och det kristna livets helhet. Så kan man förklara att det är ett viktigt steg för den latinamerikanska kyrkan. Den har återfått något av sin enhet och biskoparna har återtagit initiativet. Samtidigt kan man säga att det inte var nödvändigt att skriva något Santo Domingo-dokument. Mötet handlade helt enkelt om att, som man gör i alla goda kyrkomöten, än en gång återupptäcka vad den kristna trons fullhet är och innebär. ”Jesus Kristus igår, idag och alltid.”