Nyutkommet om Dostojevskij

Den intresserade läsaren kan nu på svenska ta del av Anna Dostojevskajas Mitt liv med Dostojevskij från 1925. I den flora av biografier som finns är denna ”närskildring” oundviklig för den som vill lära känna personen Dostojevskij eller Fjodor Michajlovitj som är Anna naturliga tilltal. Dostojevskij var klart stilmedveten. Anna framhåller hela tiden hans noggrannhet och goda smak vad det gällde ting och klädsel för dem båda. Det var han som tog initiativ till hennes garderob för att framhäva den kvinnliga sidan hos henne. Man märker överhuvudtaget hur viktig den kvinnliga aspekten är för Dostojevskij och vilken förlösande kraft som ligger i relationen till Anna. Trots detta var det inget lätt liv och även om Anna inte var lättskrämd framgår det klart vilken chock hon fick av hans fruktansvärda epileptiska anfall. Anfallen följdes sen av ett djupt depressionstillstånd som kunde vara närmare två veckor. Till detta kommer så en förödande skuldsättning som livet igenom ansätter familjen. Allt det här är visserligen känt i sina huvuddrag men det far ett nytt perspektiv sett från insidan av en ung kvinna.

Anna till konstens försvar

Annas praktiska karaktär gjorde att hon snabbt anpassade sig och målmedvetet började ta itu med alla problem. Det är ett rörande och mycket solidariskt porträtt hon ger av sin man, även om hon inte var en ”litterär” människa berördes hon på djupet av Dostojevskijs konst. Hon såg under vilka våndor den växte fram och kom att bli en del av den. Den roman som hon genom att stenografera räddade sin man var Spelaren eller Vid ruletten. Hon kom också att i verkligheten få känna denna förödande spelmani under parets mångåriga vistelse i Europa. Det som förvånar är att hon i vissa lägen till och med uppmuntrade den. När Dostojevskij hamnade i sina apatiska depressionstillstånd kunde rulettspelet vara ett sätt att återkalla livsandarna och hon tycks ha varit beredd att betala priset. Genom skuldsättningar och spel kom man tidvis att leva i ren misär. I ekonomiskt hänseende blev Dostojevskij med sin godtrogenhet hänsynslöst utnyttjad, men han vägrade att förhärda sig; kanske var det så att han behövde den ekonomiska pressen för att komma utöver sig själv och kunna skapa. Då som nu vimlade det av kvasiintellektuella och pretentiösa dumbommar, Anna är full av förakt för deras illvilja och okänslighet. En skriftställare säger sig ha läst åklagarens tal i Bröderna Karamazov två gånger, den sista högt och med klocka i handen. -Varför med klocka? frågade min man förvånat. – I romanen säger ni att talet varar […] minuter. Jag fick lust att kontrollera det. Det visade sig vara bara […].

De onda romangestalterna

Efter Dostojevskijs död förekommer i formen av ett brev till Tolstoj ett mycket allvarligt förtal av Dostojevskij. Det är den förre vännen och ofta sedde middagsgästen Nikolaj Strachov som finner tillfället lämpligt. Med en tigerhonas ursinne svarar Anna och i detta svar finns mycket av principiellt intresse för Dostojevskijforskningen. Inte minst handlar det om Dostojevskijs relation till de onda romangestalterna som Stavrogin med flera. Här finns djupa och svåra frågeställningar, Dostojevskij var ju en oerhört motsägelsefull och komplicerad natur. Här blandas högt och lågt, gott och ont på ett sätt som Birgitta Trotzig kärnfullt formulerat så här: ”Hur kan saker fa lov, tänker man i sin fariseism, att fa ligga i så oförmedlade brottytor så direkt bredvid varandra: ett skikt oljedrypande samhällsbevarare, ett skikt insinuant glidande antisemitism, ett skikt bottenlös psykologisk insikt, ett skikt blodtuggande krigshetsare – och så plötsligt alla dessa folkdjupens levande plågade ansikten, ett skikt medkännande som är som en naken såryta, en levandes skrik än i denna dag.”

Biografiskt har Anna Dostojevskaja gett oss en viktig pusselbit, det kärleksfulla porträtt hon ger sin man är övertygande just i kraft av sin kärlek. Den som på svenska vill tränga djupare in i vad den senare Dostojevskijforskningen uppnått rekommenderas också varmt den norske litteraturprofessorn Geir Kjetsaas helt lysande biografi om Fjodor Michajlovitj (Atlantis 1987). Den svenske läsaren av och om Dostojevskij har nu för tiden tillgång till de viktigaste skrifterna. Samtliga fem stora romaner finns tillgängliga i goda nyöversättningar liksom den lilla betydelsefulla Anteckningar från källarhålet.

Berdjajevs klassiska analys

Om man som läsare mer vill lägga tyngdpunkten vid Dostojevskijs idemässiga och konstnärliga värld finns nu också två klassiska analyser tillgängliga. Den första är Nikolaj Berdjajevs Om Dostojevskij. Den är ett försök att klarlägga Dostojevskijs andliga värld. Människans ”sammanhållna” tredelning i kropp, själ och ande är en förutsättning för denna pneumatologiska studie. Berdjajev, med sin ryska filosofiska bakgrund, är en skicklig guide in i Dostojevskijs tankevärld. Kapitlen är tematiska och behandlar frågeställningar som Friheten, Det onda, Revolution – Socialism, Storinkvisitorn, Kristus och Antikrist m.m. Det är ett välgörande osvenskt grepp på dessa viktiga frågeställningar i en tid när så många etablerade frågeställningar håller på att falla samman.

Berdjajev hyser en närmast gränslös uppskattning för Dostojevskij, till och med Goethe får stå tillbaka vilket han upplever sig tvungen att förklara. ”Detta är så mycket mer förvånande som Dostojevskij följer en dionysisk och föga klarhetsvänlig strömning, som vanligen grumlar intelligensens skärpa. Men hos honom ser vi att den orgiastiska yran inte alls utesluter tanken utan tvärtom påverkar den, och att ideerna och deras dialektik följer en dionysisk rytm. Dostojevskij är rusig i ideerna, ty i hans verk är dessa berusande. Men mitt i denna druckenhet grumlas aldrig hans andliga finess.”

Berdjajev tillhörde den del av den ryska intelligentian, som efter en kort period av marxistinfluerat tänkande, återvände till en kristen tanketradition. Det hektiska skeende som utmynnade i ryska revolutionen, skärpte motsättningar på alla plan och boken Om Dostojevskij är också en polemik mot en rationalistisk humanism och marxism. (I huvudsak skrevs den 1921.) ”Dostojevskijs verk betecknar inte endast humanismens kris utan även dess fullkomliga nederlag. I detta hänseende måste hans namn ställas närmast intill Nietzsches. Efter Dostojevskij och Nietzsche är det omöjligt att återvända till den gamla rationalistiska humanismen.”

Bachtin och det polyfona

Den andra analysen av Dostojevskijs konstnärliga värld är Michail Bachtins Dostojevskijs poetik från 1929 resp. 1963. I litteraturteoretisk bemärkelse är denna studie den mest väsentliga som skrivits om Dostojevskij och i kraft av det når den också utöver sina litteraturkritiska ramar. Bachtin analyserar den polyfona karaktären i Dostojevskijs verk. Med polyfon menar Bachtin en mångfald självständiga röster och karaktärer som sammanfogats till en helhet. Somliga har kritiserat Dostojevskij för hans blandning av stil och genre, de ser något vulgärt och ofullgånget i detta sammanfogande av filosofiska resonemang och kriminalhistorier, i religiöst drama och romantisk äventyrsberättelse, i evangelietexter och kyrkofäder med tidningsnotiser och krogsamtal. Men detta är nu hans kännemärke och Bachtin försöker finna sammanhangen i denna komposition. Historiskt ser han utgångspunkter i den sokratiska dialogen och den menippeiska satiren, därifrån vidare in i den karnevalstradition som funnits som en viktig underström i den tidiga europeiska kulturen.

Karnevalen var, ytligt sett, ett regellöst försök att vända upp och ner på vedertagna sammanhang och hitta nya livsförlösande vägar. Den var en djupt mänsklig protest mot förstelnade former och maktens falska allvar. ”Just från detta allvar befriade den karnevalska världsuppfattningen. Men den rymmer inte ett uns av nihilism, ej heller ett uns av tom frivolitet eller trivial bohemisk individualism.” Karnevalen har helt enkelt sin egen logik – ett sätt att finna och blottlägga tillvarons djupa underströmningar, att försöka se utöver det givna och fastslagna. Av det slaget är också Dostojevskijs ”realism”. Människor är aldrig färdiga i Dostojevskijs verk, viljefriheten är central liksom den ständiga dialogen med de andra människorna.

Det polyfona förutsätter också det dialogiska. Bachtin skriver: ”Den väsentliga dialogiciteten hos Dostojevskij är ingalunda uttömd av hans hjältar. Den polyfona romanen är alltigenom dialogisk. Mellan samtliga element i romanstrukturen existerar dialogiska relationer, dvs. de är kontrapunktiskt ställda mot varandra.”

Människan som subjekt för ett tilltal

Dostojevskij var varken platoniker eller hegelian, han ser ingen upplyft och enhetlig andlig princip. ”Dostojevskijs värld är djupt pluralistisk. Om man ändå ska söka en bild, mot vilken hela denna värld strävar, en bild som svarade mot Dostojevskijs egen världsåskådning, så skulle det vara kyrkan såsom en de icke sammansmälta själarnas gemenskap, där både syndare och rättfärdiga kommer samman.”

Resonemang om det dialogiska har i vårt samhälle i hög grad blivit till ett intet förpliktande frasmakeri. Det låter fint och tolerant, man kan känna sig nöjd och vila i sin konventionella tankevärld. För Dostojevskij var det ett uttryck för erfarenhet och djup övertygelse. ”I detta avseende kan man säga att människan hos Dostojevskij är subjektet för ett tilltal. Man kan inte tala om henne, bara till henne. De `människosjälens djup’, vars gestaltning Dostojevskij såg som huvuduppgiften för sin realism `i högre mening’, framträder först i det intensiva tilltalet.” En sanning ligger för Dostojevskij aldrig på ett isolerat tankeplan utan inkluderar hela människan. Idéer, tankar och ståndpunkter finns inte i sig utan är alltid förkroppsligade. Det finns en personalism direkt framsprungen ur den kristna inkarnationstron. Sanningen är förkroppsligad i Kristus – det vill säga en person.

Den ortodoxa kristendomen – en grundsten

Det är intressant att Bachtins strukturella litteraturteoretiska analys, i själva verket, kommer åt djupare metafysiska skikt hos Dostojevskij än många välvilliga kristna apologeters försök till uttolkning. I den samtida diskussionen hör man då och då att konstnären Dostojevskij segrat över den reaktionäre åsiktsmånglaren med samma namn. Med reaktionär menar man då inte bara hans politiska konservatism utan också hans ortodoxa kristna övertygelse. I hans verk lever gestalterna ett eget självständigt liv oberoende av hans reaktionära åsikter heter det. Det är inte ovanligt att man hänvisar till Bachtin som stöd för sitt resonemang. Frågan är emellertid om man verkligen kan finna ett sådant stöd hos Bachtin. Han skriver: ”Dostojevskijs egna ideer, uttalade i monologisk form utanför sitt verks konstnärliga kontext (i artiklar, brev, muntliga samtal) är således bara prototyper för vissa bilder av ideer i hans romaner. Därför är det helt otillåtet att ersätta en äkta analys av Dostojevskijs polyfona konstnärliga tanke med en kritik av dessa monologiska ide-prototyper. Det är viktigt att utforska ideernas funktion i Dostojevskijs polyfona värld och inte enbart deras monologiska status.”

Om vi bortser från Dostojevskijs journalistiska plumpheter i tidens anda och ser till hans kristna kärna, blir problemet ställt på sin spets. Har han i någon konstnärlig bemärkelse övervunnit också sin ortodoxa kristna utgångspunkt eller är det så att den tvärtom har varit en väsentlig inspirerande faktor för just hans polyfona och dialogiska verk?

Jag tror att det är det sistnämnda fallet som råder. Även om Bachtin valt att lyfta fram karnevalstraditionen ser han också som i det tidigare citatet om kyrkan, hur viktig denna del är för Dostojevskijs kompositionella medvetande. I den ryska ortodoxa kristenheten finns en djupt rotad broderskapstanke. Människorna hör ohjälpligt samman, är en del i den polyfona kören, liksom skapelsen i sin helhet. Dostojevskijs verk har inte tillkommit som en konstnärlig seger över tron utan tvärtom hämtat sin dialogiska konstnärlighet ur tron.

Anna Dostojevskaja, Mitt liv med Dostojevskij. Övers. Kerstin Olofsson.

Natur och Kultur 1992.

Nikolaj Berdjajev, Om Dostojevskij. Övers. Gösta Andersson. Artos 1992.

Michail Bachtin, Dostojevskijs poetik. Övers. Lars Fyhr och Johan Öberg. Anthropos 1991.