Diagnos på en nation

Essäisten och poeten Hans Magnus Enzensberger tillhör Europas mest självständiga och egensinniga politiska betraktare. Hans översikter och analyser har genom åren vunnit betydande respekt inte endast i hemlandet Tyskland utan även i det Skandinavien som ibland utgjort vistelseadress.

Essäsamlingen Till det normalas försvar, som nu utkommer i Madeleine Gustafssons stilsäkra översättning, bygger på fyra tyskspråkiga volymer publicerade under de senaste tio åren. Härvid har gjorts ett klokt och allsidigt urval av denna så substansrika och effektivt fungerande essäistik, där lärdom och lustigheter som regel löper hand i hand. Anslaget är nyktert men aldrig cyniskt. En och annan egendomlig överdrift smyger förvisso in mellan raderna, men detta torde ligga i polemikens och provokationens vanliga natur.

Samtidigt finns i texterna en klar och sympatisk strävan efter att ompröva tidigare ideologiska ståndpunkter och att varsamt nyansera en ofta inflammerad diskussion kring efterkrigstidens Tyskland, välfärden, utvecklingsstrategier och allt vad som här tas upp. Få frågor lämnas därhän förrän författaren sökt granska vad andra intellektuella har sagt i ämnet. På så vis kritiserar Enzensberger samtidskritiken i lika hög grad som själva samtiden, ej sällan med indignerad stämma. Hållningen utmärks för övrigt av såväl skepsis som distans och tolerans.

Det är hur som helst i övertygande och fri retorisk stil som han betackar sig för dogmer, doktriner och överlastade principer, oftast med endera högern eller ultra-vänstern som uttalad adressat. I bakhuvudet finns ju 1970- och 1980-talens revolutionära och anti-revolutionära riktningar och rörelser, dvs. det agitatoriska eko som han och flera av hans inlyssnande tyska diktarkolleger ännu tycker sig höra. Att muren har rasat och att Jeltsin sitter vid rodret förtar emellertid alls inte kraften i dessa historiska uppgörelser. I den meningen är de 19 essäerna alltså fortfarande aktuella.

På andra håll i samlingen görs mer ironiska och satiriska lägesskisser, som när Enzensberger kryper inunder täcket hos vilsna överliggare, varumärkeskunniga hårfrisörskor, karriärslystna vetenskapsmän eller allvarliga kulturförmedlare. Allt som allt tjänar dessa närobservationer syftet att förankra resonemanget i en bred tysk verklighet. Bilderna blir särskilt tydliga när författaren för in skilda aspekter av kunskap och genom begreppet sekundär analfabetism ringar in vad han förstår som den typiska nutidsmänniskan, närmare bestämt en rörlig, illusionsfri och lättmanipulerad produkt av en ny fas i industrialiseringen, alltså en kvalificerad konsument vars ideala medium är TV

Television och massmedia överlag står högt på Enzensbergers dagordning, denna förströelse som jämte ”den eskapistiska bilmanin” gör ny-analfabeterna lata och i vars erfarenhet ”inträffar något slags bildstörning så snart det dyker upp ett innehåll i sändningsflödet, en äkta nyhet eller till och med ett argument som för tankarna till yttervärlden”. Sak samma vill han säga om pressen, särskilt förstås BildZeitung, och i sådana sammanhang ansluter sig författaren mer eller mindre uttalat till den kulturkritik som han ibland reserverar sig mycket starkt emot.

Med nyfiken blick sveper han över åtskilliga andra offentliga områden för att ta pulsen på parlamentarismen och kommunikationssystemens potential. I somliga fall får analysen fäste, i andra blir den fladdrig och flat. Det händer att diskussionen blockeras på halva sträckan, som om författaren velat göra halt inför någonting.

I gengäld ventileras ett rikt knippe av frågor och fenomen – invandring, normaliter, terrorism, partiväsende, kulturpolitik, ekologiska hot. Därmed har Hans Magnus Enzensberger ställt en omfattande diagnos på en stadig men tämligen polariserad nation.