En Maria som ärkebiskop av Canterbury

Under hela tretton år, 1961-1974, var Michael Ramsey ärkebiskop av Canterbury. Ur flera synpunkter var denna tid en vändpunkt för Church of England. Kyrkans frihet gentemot staten markerades genom införandet av General Synod. Nya politiska, sociala och teologiska strömningar påverkade genomgripande kyrkolivet. Ekumeniskt innebar åren en omvälvning. Redan Ramseys företrädare, George Fisher – som för övrigt hade varit Ramseys skolrektor en gång i tiden – hade avlagt en artighetsvisit hos Johannes XX111, men det var först Ramseys besök hos Paulus VI 1966 som fick bestående följder. Och omkring 1970 kulminerade försöken att få till stånd en union mellan anglikaner och metodister.

Nog förtjänar Michael Ramsey att få en biografi. Och det har fått i den bästa engelska biografitraditionen, Owen Chadwick, Michael Ramsey – a life. Författaren är den kände kyrkohistorikern i Cambridge, som förutom att ha haft tillgång till alla arkiv tydligen även har kunnat bygga på personliga minnesbilder.

Michael Ramsey hörde inte genom sin födelse hemma i den anglikanska traditionen, ty föräldrahemmet var kongregationalistiskt. Den unge Ramsey bestämde sig emellertid tidigt för att bli präst i Church of England och kom att tillhöra den anglokatolska riktningen. Denna skiljer sig från svenske högkyrklighet genom vissa ”liberala” inslag i teologin, och Ramsey var aldrig partiman i snäv mening. Han var även starkt påverkad av en tidigare ärkebiskop, William Temple, som förenade en platonskt inspirerad teologi med en måttfull socialism. Med tanke på att Ramsey livet igenom var en blyg och tillbakadragen person gick karriären förvånande snabbt. Professur tillföll honom först i Durham och sedan i Cambridge, trots att hans teologiska produktion vid denna tid inskränkte sig till en, visserligen substantiell, bok. Ramsey undervisade i Nya testamentets exegetik och kan inte ha varit helt obetydlig som lärare, eftersom två så framträdande exegeter som Hoskyns och Manson stödde honom.

Men det var inom kyrkan som Ramsey skulle göra sig bemärkt. Biskop blev han först i Durham och sedan ärkebiskop i York. På inget ställe blev han långvarig, redan 1961 kom han som sin gamle rektors efterträdare till Canterbury.

Chadwick skildrar tiden i Canterbury med stor detaljrikedom. En del kanske mest intresserar den som har ett specialintresse för engelsk kyrkohistoria, t.ex. de utförliga resonemangen kring utnämningar av nya biskopar och den delikata relationen till premiärministern i sådana ärenden. Ramsey deltog ganska flitigt i överhusets arbete, men var annars en helt opolitisk biskop. Harold Macmillan lär ha motiverat hans utnämning med följande ord: ”Nu har vi nog av Marta, låt oss få en Maria i stället.” Men Ramsey undvek inte på något sätt att ta ställning i kontroversiella frågor av både nationell och internationell räckvidd. Från och med hans arkiepiskopat blev det definitivt fel att kalla Church of England för ”the Tory party at prayer”. I en rad frågor – dödsstraff, homosexualitet, rasfrågan – intog Ramsey en radikal ståndpunkt och bidrog aktivt till att flera lagförslag kunde lotsas genom parlamentet. Han var den förste ärkebiskop av Canterbury som reste över hela världen och inte bara för att besöka anglikanska dotterkyrkor.

Också inom ekumeniken innebar Ramseys år i Canterbury en ny tid. Två gånger reste han till Rom och då Paulus VI och han gemensamt ledde en gudstjänst i San Paolo fuori le Mure gav påven sin gäst den biskopsring han en gång fått av staden Milano – en spontan gest som alltid band Ramseys hjärta. Ramsey hade på sig ringen när han dog.

Men det var relationen till metodismen som Ramsey satsade sin mesta kraft på. Det var ett djärvt projekt att åter söka en de kyrkor som gått skilda vägar redan i början av 1800-talet. Vad som kunde ha gett projektet framgång var, paradoxalt nog, att ärkebiskopen var högkyrkoman och därför inte gärna kunde misstänkas av de sina. Högkyrkliga och metodister hade av tradition inte kommit så väl överens – om detta kan den intresserade nu läsa i en grundlig doktorsavhandling från Lund: Mats Selen, The Oxford Movement and Wesleyan Methodism in England 1833-1882. A Study in Religious Conflict (1992) – trots att mycket förenade dem i John Wesleys person. Men Ramsey kunde inte få tillräckligt stor majoritet i General Synod för sin unionsplan.

Michael Ramsey uppträdde magnifikt och gav lätt intryck av att vara kyrkofurste, men var uppenbarligen en ödmjuk och ganska blyg människa. Han förfogade inte över någon större mängd av small talk och anekdoterna om hur han kunde tiga sig genom en middag är många. Men han hade vad som är mycket mera värt än en flödande konversation: ett intensivt böneliv, teologiskt lärdom, en central förkunnelse och ett pastoralt patos. Om detta kan läsas på snart sagt varje sida i Chadwicks mäktiga men samtidigt lättlästa biografi. Särskilt givande är den femte delen, ”The Man of God”, där bl.a. de fjorton åren som emeritus får en finstämd skildring.

Jag minns hur jag en gång i slutet av 70-talet på Kristi himmelsfärdsdag deltog i en kvällsmässa i den anglokatolska kyrkan All Saints på Margaret Street i centrala London, där predikan hölls av ”The Most Reverend and Right Honourable Lord Ramsey of Canterbury”. Det utstrålade en andlig närvaro från den satta gestalten med de kraftigt skurna anletsdragen och de buskiga ögonbrynen, där han gick i rökelsemolnen (processioner var bland det värsta han visste!). Hans kyrkogärning, teologi och spiritualitet har nu fatt ett värdigt porträtt i helfigur av Owen Chadwick.