En psykoanalytisk meditation över äktenskapet

Äktenskap är något av det svåraste två människor kan företa sig. Äktenskapet kan beskrivas som en lång och ofta smärtsam process, en process som kan sluta i besvikelse och bitterhet eller i enhet och personlig mognad.

Äktenskap börjar i vår kultur i allmänhet med förälskelse. Men förälskelse är ingen nödvändig utgångspunkt för den kärlek som bär upp ett äktenskap. Förälskelse är inte kärlek. Det är en attraktion mellan två människor som blir berusande stark men som har ganska litet med kärlek att göra. Utifrån förälskelsen kan emellertid kärleken växa fram och i lyckliga fall leda till äktenskaplig enhet.

Förälskelse och kärlek

Många vill sätta likhetstecken mellan förälskelse och sexuell attraktion. Det skulle betyda att den som är förälskad längtar efter att fa sexuell tillfredsställelse hos den andra och att själv kunna tillfredsställa henne eller honom sexuellt. I film och litteratur skildras kärleken mellan man och kvinna ofta på det sättet. Att säga att förälskelse beror på sexuell attraktion är att reducera människan till ett intelligent djur. Visserligen är den sexuella attraktionen en komponent i förälskelsen. Men om det var allt skulle i stort sett vem som helst kunna bli förälskad i vem som helst. Vi vet att så inte är fallet. Den sexuella attraktionen bidrar visserligen till att en man och en kvinna blir uppmärksamma på varandra och dras mot varandra. Men det finns något därutöver som är viktigare. En människa blir bara förälskad i en annan människa om denna andra människa har ett visst utseende och ett visst sätt att vara.

Den som är förälskad tycker att den hon älskar är det vackraste som finns fast andra kanske tycker han är alldaglig eller rent av ful. Utseendet förlorar snart betydelse. Man kan inte titta på varandra eller smekas hela tiden. Då blir relationen tråkig och själlös. Gemensamma intressen är i allmänhet viktigare än utseendet. Men ännu viktigare är att man har kommunikationsmönster som passar ihop. De förälskades kommunikationsmönster kan vara lika eller komplementära. En livlig utåtriktad person kan trivas med någon som är likadan eller någon som är tyst och inåtvänd.

Om utseende, intresse och kommunikationsmönster passar ihop fördjupas förälskelsen och närmar sig kärlek. Kärlek är inte något som uppstår spontant. Den växer långsamt fram, ofta under stor vånda. Kärlek är ett dubbeltydigt begrepp. Det vi kallar kärlek kan vara sann och osjälvisk eller självisk. Den som älskar osjälviskt vill den andras bästa oavsett hur det går för henne själv. Den som älskar själviskt älskar därför att hon njuter av den andra på ett eller annat sätt. Upphör hon att njuta av honom svalnar kärleken. Kärleken mellan man och hustru är i allmänhet en blandning av de båda typerna av kärlek. Till en del använder de sig av varandra, till en del vill de varandras bästa. Sexualiteten är en viktig del av relationen mellan man och hustru men den har egentligen ingenting med kärlek att göra. Samlaget är primärt uttryck för ett kroppsligt behov. Men under inflytande av kärleken blir det ett alldeles speciellt kommunikationsmedel.

Den äktenskapliga processen kan leda till utveckling eller till förtvivlan, till enhet eller till splittring beroende på om makarnas kärlek huvudsakligen är självisk eller osjälvisk. Den sanna osjälviska kärleken mellan man och hustru leder inte till lycka eller trygghet utan till personlig utveckling. Äktenskapet är en dynamisk process som fortgår hela livet. I den dagliga samvaron och under inflytande av ömsesidig osjälvisk kärlek utvecklas man och hustru långsamt till de personer de är skapade att bli. Det är emellertid viktigt att understryka att äktenskap och föräldraskap på intet sätt är nödvändiga för en människas personliga mognad.

Jag vill här lyfta fram några viktiga komponenter i den äktenskapliga processen nämligen spegling, överföring, härbärgerande och trohet.

Spegling

Under hela sitt liv strävar människan efter att bli sig själv, dvs att bli den hon är skapad till att vara. För att bli sig själv behöver hon emellertid andra människors bekräftelse. Genom att relatera till varandra bekräftar eller förnekar vi människor varandra. I sitt sätt att relatera visar den ena människan den andra vem hon tycker att den andra är, eller borde vara. Man kan säga att människor genom sitt sätt att relatera speglar varandras personer. Speglingen börjar vid födelsen. Spädbarnet speglar sig i moderns ansikte och omsorger. Senare speglar även fadern och andra viktiga vuxna barnets person. På detta sätt formas barnets upplevelse av sig själv, dess identitet.

En spegel kan vara klar och planslipad eller den kan vara grumlig och dess yta kan vara buktig. Om spegeln är grumlig blir bilden otydlig. Om dess yta är buktig blir den förvrängd. Rent konkret betyder det att man är en grumlig spegel om man är självcentrerad eller självupptagen för då speglar man förstrött och ofullständigt. En självcentrerad förälder ser bara sitt barn när hon har lust eller ork. Barnet får en känsla av att inte finnas till eller att finnas till bara till hälften. Det far en känsla av värdelöshet som det försöker dölja genom att hävda sig själv på andras bekostnad. Detta beteende kvarstår hos den vuxna.

Man är en buktig spegel om man älskar själviskt, dvs för sitt eget välbefinnandes skull. Man accepterar då inte den andra sådan hon är utan vill ändra henne efter sina önskemål. Därför speglar man henne så som man vill att hon skall vara, inte som hon är. Föräldrar som har drömmar och fantasier om sina barn har svårt att uppfatta att barnet inte motsvarar dessa drömmar och fantasier. Barnet känner sig icke sedd och därmed värdelös. För att känna sig älskad förvränger barnet sin person i enlighet med förälderns spegling. Det utvecklar en pseudopersonlighet som hindrar det från att utvecklas till det det är skapat till. Barnet far en känsla av att vara oäkta och söker ständigt andras uppfattning om sig själv. Så gör även vuxna.

Genom förälderns spegling danas sålunda barnets identitet eller brist på identitet. Ingen förälder kan alltid vara uppmärksam på sitt barn och alla föräldrar har orealistiska drömmar om sina barn. Därför har alla människor fått en bristfällig spegling. Alla människor har en känsla av att inte vara helt synliga och att inte vara helt sanna. Alla människor har en mer eller mindre bristfällig identitet. Detta leder till tingest för att bli ytterligare förtryckt. Denna ångest far människor att sluta sig för varandra och att försöka kontrollera varandra. Men när vi blir förälskade släpper ångesten. Den älskade ser mig och jag ser honom. Det tänds ett hopp hos de båda förälskade att de äntligen skall fa bli sanna och synliga. Så sker också i början.

I det ömsesidiga speglandet uppstår en intim förtroendefull närhet. Denna närhet uttrycker makarna psykiskt och fysiskt i samlaget. Samlaget blir då omvälvande upplevelse. I samlagets psykofysiska förening återspeglas den psykofysiska närheten mellan modern och hennes spädbarn och gamla störningar i den tidigaste mor-barnrelationen rivs upp på nytt.

När moderns sanna kärlek omger och genomströmmar barnet vaknar dess egen kärlek till henne. Denna kärlek är mera än lust i kroppskontakten och sugandet, mera än glädjen i kroppsligt välbefinnande. Denna kärlek är redan en avspegling av Guds kärlek. Spädbarnet kan också ge kärlek. Det kan känna omsorg om modern och spegla henne som mor. I det ömsesidiga speglandet föds barnets tillit till livet samtidigt som modern alltmer mognar som mor. Tilliten är barnets första troshandling. Men som vi redan sagt är alla mödrars kärlek bristfällig. Barnets obetingade tillit till modern blir alltid sviken på ett eller annat sätt. I smärta och ångest sluter sig barnet inom sig självt. Därför är alla människors tillit till människorna, livet och Gud bristfällig. Tro är visserligen uttryck för människans fria vilja men bristfällig tillit gör det svårare att tro. I den äktenskapliga närheten uppdagas den smärtsamma bristen på tillit.

Från början har därför makarna förbehåll vad gäller givandes av sig själv och samlaget är i stor utsträckning ett uttryck för deras sexuella lust. Är deras kärlek huvudsakligen sann växer deras förtroende för varandra. De är ogrumlade speglar för varandra och ger varandra en känsla av att finnas till helt och fullt. Detta väcker en så stor glädje och tacksamhet och de dras allt närmare varandra. Samlaget blir allt mindre uttryck för sexuell lust och allt mera uttryck för kärlek. Det blir ett kärleksutbyte under vilket makarna kan ta emot varandras kärlek i stället för den de inte fick under sin barndom och gamla sår läkas.

På detta sätt kan det äktenskapliga samlivet bli ett helande även när makarnas kärlek till varandra är bristfällig precis som deras föräldrars var det. Men närheten har sina brister och makarna kan aldrig vara helt ogrumlade speglar för varandra. Vad värre är, de är nästan aldrig släta speglar för varandra. Snarare kan man säga att de är ganska så buktiga.

Överföring

När man gifter sig har man alltid fantasier om sin partner och försöker spegla honom i enlighet med sin fantasi om honom. Av rädsla för att förlora den andras kärlek men också på grund av en bristfällig känsla av identitet anpassar sig makarna efter varandras fantasier. De förvränger därmed sina personligheter precis som de gjorde i förhållande till sina föräldrar när de var små. Fantasierna makarna har om varandra har sin grund i barndomens relationer till föräldrarna.

Jag har redan nämnt att den första attraktionen mellan man och kvinna är specifik på ett till synes oförklarligt sätt. Vid närmare betraktande finner man att en människa alltid attraheras av en annan därför att den andra på något sätt påminner om hennes föräldrar. Psykoanalysen kallar detta för överföring. Det betyder att man överför sin ofullgångna relation med föräldern till relationen med en annan människa och förför denna andra människa att ta förälderns roll. Man gör detta med sina chefer och vänner, och naturligtvis med den man förälskar sig i. I sin partner söker man således sin mor eller far eller båda. Könet spelar ingen roll. En kvinna kan förälska sig i en man som påminner om hennes mor och en man i en kvinna som påminner om hans far. Att man gör så beror på att ingen relation mellan föräldrar och barn någonsin förlöper utan ömsesidiga besvikelser och kränkningar. Båda parterna har svårt att försona sig med dessa. De slätas med tiden över och blir omedvetna. Alla föräldra-barnrelationer avbryts när barnen blir vuxna utan att ha lett till en fullständig försoning. Den oavslutade smärtsamma relationen utgör en omedveten bindning mellan föräldrar och barn. Båda hoppas på att kunna nå en försoning men ingen vet längre vad det är som måste försonas. I fantasin försöker den vuxna att upprepa barndomens ofullgångna relation till föräldern för att nå förändring. Hon söker någon som kan ta förälderns roll i sitt fantasidrama. Hon överför sin föräldrarelation till en annan person som påminner om föräldern. Hon försöker med andra ord fullborda sin ofullgångna relation till föräldern med sin partner som stand in. Det mest kända exemplet på ett sådant försök är alkoholisthustrun. Hon är en kvinna vars far varit alkoholiserad. I stället för att undvika alkoholiserade män dras hon till dem. Hon har en medveten eller omedveten längtan efter att frälsa dem. Hon försöker detta trots att hon vet att det inte går.

Genom överföring av föräldrarelationen till partnern försöker således makarna upprepa sin barndoms problematik i en ny och vuxen tappning i den vanmäktiga och tragiska förhoppningen att föra den till ett lyckligt slut. Därmed går de in i en av människolivets svåraste och smärtsammaste processer.

Makarna drar in varandra i en kamp där vardera maken försöker bli rätt speglad samtidigt som hon försöker tvinga den andra att bli den han inte är, dvs hennes förälder. Denna kamp är inte medveten men kommer till uttryck i de så vanliga anklagelserna: ”Du förstår mig inte!”, ”Du struntar i mig!”, ”Du var annorlunda när vi träffades.” Relationen blir allt mera smärtsam. Mycket ofta vill parterna lämna varandra under förevändning att de inte passar ihop. Om deras kärlek till varandra är sann märker de så småningom medvetet eller omedvetet att de gör våld på varandra.

Härbärgerande

Den ena märker att den andra lider när hon speglar honom felaktigt. Att låta bli överföringens våldförande fordrar att man ger upp sin ofullgångna föräldrarelation och försonas med den. När man gör det framträder barndomens misslyckade relationer i hela sin tragik. Detta innebär en svår sorg och smärta.

I och med att den ena maken ger upp sin fantasi om hur den andra är kan hon spegla honom sådan han verkligen är. Trots att det är en glädje att bli sedd och rätt speglad är det smärtsamt eftersom man alltid har fantasier om sig själv som inte överensstämmer med verkligheten. Att acceptera sig själv sådan man är är också smärtsamt. Det är en stor sorg att överge fantasibilden av sig själv.

För att smärtan och sorgen inte skall ta överhanden och makarna stagnera i bitterhet och depression är det nödvändigt att de kan trösta varandra. Att trösta betyder inte att säga uppmuntrande ord. Att trösta betyder att leva sig in i den andras lidande, ordlöst och hänsynsfullt, utan att försöka förminska det. Inom psykoanalysen kallar man detta för härbärgerande (engelska holding, containing). Analytikern härbärgerar dagligen sina patienters smärta när hon hjälpt dem till insikt om något svårt. Härbärgerande är det främsta terapeutiska medel vi har. Om man berättar om sitt lidande för någon annan släpper ofta krampen. Lidandet blir uthärdligt och man blir i stånd till att komma till rätta med sitt liv. Alla människor kan härbärgera. Ju mera den som härbärgerar älskar med en sann kärlek, desto djupare är härbärgerandet. Terapeutens härbärgerande behöver i allmänhet kompletteras av närståendes härbärgerande eftersom terapeuten vanligtvis inte älskar sin patient. Hos äkta makar liksom hos den ammande modern finner man det maximala härbärgerandet. Hållen i den andras kärlek kan vardera maken försona sig med sina barndomsskador och brist på kärlek och mogna som person. Ett kärleksfullt äktenskap har enligt vad som har sagts här en terapeutisk verkan.

Trohet

Att ge varandra närhet, att spegla varandra rätt, att ge upp fantasierna om varandra och om den egna personen, att härbärgera varandras smärta är så vitt jag kan förstå de viktigaste elementen i den äktenskapliga processen. En viktig förutsättning för att den skall kunna upprätthållas är ömsesidig tillit. Äktenskap och samboförhållanden som ingåtts med ett förbehåll, dvs med den medvetna eller omedvetna tanken: ”Om det inte går kan vi alltid skiljas” kan inte ge denna förutsättning. Ångesten för att bli övergiven av den andra gör att ingen av parterna är beredd att lida för den andra, dvs härbärgera hennes lidande. Ingen av parterna vågar heller riktigt vara sig själ. Antingen försöker de att behaga varandra eller också försöker de att dominera varandra. I en patriarkalisk samhällsstruktur är det oftast mannen som försöker dominera kvinnan ekonomiskt och socialt medan kvinnan försöker behaga. Om hon är den psykiskt starkare kan hon emellertid dominera mannen psykiskt, t ex genom att ge honom skuldkänslor. Mannen försöker då behaga henne psykiskt eller ekonomiskt.

Otrohet är en handling som bekräftar relationens bräcklighet och ökar parternas ångest för icke-accepterande och kärlekslöshet. Bara om man vet att äktenskapslöftena är givna en gång för alla kan parterna känna en sådan trygghet att de tillitsfullt öppnar sig för varandra och blir beredda att offra sig för varandra.

Sakramentet

Den katolska kyrkan lär att äktenskapet är ett sakrament. Ett sakrament är något människor gör i gemenskap med Gud. Utan samverkan med Gud är äktenskapet förmodligen en omöjlighet. Utan Guds nåd kan ingen människa älska osjälviskt och förbehållslöst. Utan Guds nåd skulle ingen av parterna i ett äktenskap orka härbärgera den andras lidande. Utan Guds nåd skulle ingen av dem orka avstå från sin överföring till partnern eller acceptera att bli speglad sådan hon verkligen är. Varje människa, döpt eller odöpt, medveten eller omedveten om Guds existens, kan samverka med Gud och ta emot hans nåd. Förmodligen är den äktenskapliga processen lättare om man medvetet ser sitt äktenskap som ett sakrament. Makarna är då medvetet öppna för Guds nåd.

Människors vilja att ta emot nåden är på grund av människolivets plågsamheter alltid flackande. Alla äktenskap har svåra kriser. Utan sådana stagnerar ett äktenskap till en ytlig och på djupet död relation. Men kriserna framkallar lidande och besvikelse. Detta leder lätt till bitterhet. Om makarna övervinner sin bitterhet och öppnar sig för nåden kan undret hända. De får kraft att spegla varandra alltmer sådana som de är och de får kraft att allt mera ta emot varandras spegling. De förmår härbärgera varandras lidande. Detta har till följd att deras tillit till varandra ökar allt mera. Deras kärlek och tacksamhet mot varandra växer trots att deras relation är smärtsam. Makarna utvecklar en kreativ enhet och i denna enhet utvecklas de allt mera till de personer de är skapade till att bli. Det betyder inte att de är lika varandra. Tvärtom, de skapar en enhet av sin olikhet. Som en försmak av denna sin kreativitet får makarna långt innan de uppnått enhet barn. Barnet är Guds gåva till paret men också deras gåva till varandra. Deras föräldraskap är en avspegling av Guds kreativitet och en bekräftelse av deras enhet. Alla makar far inte och har kanske inte heller behov av denna bekräftelse. Deras egen kreativitet och personblivande under inflytande av Guds nåd är tillräcklig. De kreativa äktenskapen med eller utan barn är en Gudstjänst även om makarna saknar tro.

Av det som sagts förstår man att de flesta äktenskap periodvis är ett lidande för den ena eller för båda. Man kan inte förändras och mogna utan lidande. Detta sägs inte för att glorifiera lidandet. Man bör se lidandet som ett symtom, inte ett ändamål i sig. Det kan vara ett symtom på att man håller på att utvecklas men det kan lika gärna vara ett symtom på att man håller på att brytas ned. Det är ofta svårt att i början avgöra vilket det är fråga om.

Mycket kan göras med psykoterapi-familjeterapi-själavård för ett äktenskap som strandat. Man skall emellertid inte tro att alla äktenskap kan nå en positiv utveckling hur mycket äktenskapet än var tänkt som sakrament. Om den goda viljan hos endera parten försvinner eller om endera eller båda har blivit alltför svårt sårade tidigare i livet kan deras relation bli helt omöjlig. Om äktenskapet emellertid lyckas kan man säga att det leder till att människan förverkligar sig själv, inte kanske som hon vill men som Gud vill.

Eva Basch-Kåhre är psykoanalytiker (medlem av Svenska psykoanalytiskaföreningen) och verksam i Stockholm.