En världskatekes

Några veckor innan den s.k. världskatekesen officiellt presenterades i Rom den 7 och 8 december publicerades den – med Vatikanens samtycke – i Paris den 16 november i den franska originalversionen Catechisme de l Eglise catholique i en upplaga av 150 000 exemplar (Mame-Pion, 672 s.) och väckte uppmärksamhet i pressen. En engelsk översättning väntas under kommande vår. Åtskilliga gånger har vi i Signum berört tillblivelseprocessen för detta verk (jfr 1985:251; 1990:263). När publikationen nu i viss mån sammanfaller med utgivningen av Lilla Boken om kristen tro i Svenska kyrkan har vi särskild anledning att kommentera denna världskatekes och dess karaktär – men också vissa problem som den utan tvekan kommer att aktualisera.

En historisk återblick

I Nya testamentet förekommer verbet katecheö i den mera allmänna betydelsen ”berätta”, ”muntligt undervisa”. Tidigt i fornkyrkan blev substantivet katechesis (katekes) en teknisk term för trosundervisningen som de vuxna dopkandidaterna fick; de i sin tur kallades katekumener. Efter att under 700- och 800-talet katekumenatet som institution upphörde blev katekesen en beteckning för den elementära trosundervisning som döpta barn fick av sina föräldrar och faddrar. Först under nyare tid överfördes beteckningen till en bok som blev det viktigaste medlet för trosundervisningen, i synnerhet för barn och ungdomar. Mest känd blev under reformationstiden Luthers stora och lilla katekes, på katolskt håll den s.k. tridentinska katekesen Catechismus Romanus (1566). Den senare fick för den katolska kyrkan officiell ställning som ett slags kompendium, dvs. en kortfattad framställning och sammanfattning av den katolska trosläran.

Särskilt dessa katekeser – vid sidan av många andra mindre officiella men vitt spridda liknande skrifter – kom att spela en stor roll som vägvisare för trosförmedlingen till det kristna folket under flera århundraden, både i den lutherska och i den katolska kyrkan.

I vår tid har vägarna mellan samfunden rörande katekesen som bok skilt sig. Inom Svenska kyrkan tycks Luthers katekeser knappast längre spela någon mera betydande roll – åtminstone som skrifter och som normerande riktmärken för trons vidareförmedling. Pluralismen i trosåskådningarna avspeglas indirekt i Lilla Boken om kristen tro, som avstår från att framställa ett normerande trosinnehåll och inskränker sig till att – på ett sympatiskt och tilltalande sätt – vittna om och i ord och bild beskriva vad sökande och levande kristen tro innebär i Svenska kyrkan i dag.

Katolska kyrkan har valt en annan väg. Även hon står i dag inför en stor och ofta förvirrande mångfald av till och med inomkyrkliga trosåskådningar och trossituationer. Hon har därför också mångfaldigat inte enbart sitt utbud utan även sitt sätt att framställa den kristna, katolska tron och föra in människor i den, under hänsynstagande till skiftande betingelser, situationer och åldrar. Även introduktion i tron för vuxna och fortbildningen i trosfrågor och etiska frågor har fatt ökad betydelse.

Kyrkan är emellertid övertygad om två grundläggande sakförhållanden: Å ena sidan möter hon i Skriftens människoord Guds eget ord, där Gud i Kristus har meddelat sig på människovis och riktat frälsande budskap till människorna. Detta Guds uppenbarelses budskap behåller under alla tider en normerande karaktär för kyrkan. Å andra sidan ställs detta Guds ord i mänsklig gestalt i förkunnelsen och i katekesundervisningen ideligen inför helt nya situationer och frågor. Förkunnelsen av detta Guds ord får därför i kyrkan, under Andens ledning, alltid på nytt också nya uttrycksformer och en ny gestaltning. Så kommer Guds oföränderliga och normerande krav till uttryck i kyrkans förkunnelse och katekes, men alltid i mänsklig och föränderlig gestalt. Så vill kyrkan även i dag i all förändring, ovisshet och förvirring visa sin trohet mot Herren genom en autentisk framställning av sin tro i en förnyad katekes och förkunnelse.

Här finns skälet till att den katolska kyrkan för andra gången i sin nyare historia och mitt i en tid av stora värdeförskjutningar har velat sammanfatta och framställa sin tro för vår tid genom en världskatekes.

Denna katekes skall gälla som riktmärke för hela kyrkan. Splendor veritatis, sanningens (inre) glans – en grundtanke i Johannes Paulus pontifikat – skulle här komma till uttryck. Det fanns emellertid ytterligare en anledning:

Katekesens tillblivelse

Sedan Andra vatikankonciliet (1962-1965) har en ny generation i kyrkan vuxit upp, bland biskoparna och i kyrkfolket, som inte har upplevt konciliets uppbrott och förnyelse. Tolkningen av konciliets dokument och anda hade under tiden närmast efter konciliet åstadkommit polarisering i kyrkan. Så var det inte så märkligt att under biskopssynoden 1985 i Rom många biskopar, i synnerhet icke-europeiska och från Tredje världen, yttrade önskan, att ett dokument skulle utarbetas – helst i form av en katekes – som officiellt tolkade konciliets bokstav och anda. Majoriteten av biskopssynoden biföll (visserligen med viss tveksamhet) denna önskan. 1986 tillsatte Johannes Paulus II en kommission i detta syfte. Efter ett flerårigt arbete framlade kommissionen ett förslag. Ett remissförfarande vidtog: man inhämtade och bearbetade 938 svar med omkring 24 000 ändrings- och kompletteringsförslag från biskopskonferenser i hela världen. Den slutgiltiga texten utarbetades av en redaktionskommission och godkändes av påven den 25 juni i år; genom den Apostoliska konstitutionen Fidei depositum som introducerar katekesen gav han tillstånd till publiceringen. Denna konstitution bär det symboliska datum 11 oktober – 30-årsdagen av Andra vatikankonciliets öppnande – trots att den strängt taget inte är Andra vatikankonciliets katekes. (Konciliefäderna hade enbart önskat ”riktlinjer” som skulle fastslå de grundläggande principerna för katekesen, något som fö. publicerades 1971.) Men Johannes Paulus II betonar att ”det var konciliet som har varit vår tids största katekes”.

Innehållet – några aspekter

Den katolska kyrkans katekes är en tungt vägande publikation som vittnar om ett stort och omfattande arbete. Innehållet har delats upp i fyra huvudkapitel med löpande numrering, 2863 avsnitt.

Vid första påseende synes katekesen följa ett traditionellt mönster. Den är en bekräftelse av den katolska tron i syfte att framhålla dess identitet i en värld som allt som oftast saknar fasta referenspunkter. Överraskande är emellertid det sätt hur den fullföljer sitt syfte. Enkel, klar och lättillgänglig undviker texten i möjligaste mån lärda och alltför abstrakta formuleringar. Önskan att katekesen skall bli läst i hela världen har uppenbart ledsagat författarna. Det finns i denna katekes en anda som har förmågan att ge näring åt tron. Ett mångsidigt texturval ur bl.a.kyrkans stora teologiska och andliga tradition från kyrkofädernas tid intill vårt århundrade men också ur den österländska liturgin berikar framställningen.

Givetvis gör inte alla delar och avsnitt ett lika balanserat intryck. Exempelvis berörs kyrkans förhållande till de icke-kristna i detalj (nr 839–845: judendom, islam, andra icke-kristna religioner), medan vägen till kristen enhet framställs enbart i några få principer (nr 820–822). 1 nr 838 omnämns de ortodoxa kyrkornas djupa enhet som förbinder dem med den katolska kyrkan.

Den första huvuddelen (180 s.) framställer den katolska tron i anknytning till den s.k. apostoliska trosbekännelsen ”som så att säga innehåller den äldsta romerska katekesen”. Utgångspunkten är frågan: Vad innebär det att tro? Och katekesen svarar: Tron är människans svar på Gud som uppenbarar och skänker sig till henne när hon söker mening i sin tillvaro. Människan har visserligen en naturlig förmåga att få kunskap om Guds existens. Men hennes svar i tron är både nåd och en medveten och fri mänsklig handling. I denna längsta del av katekesen utvecklas sedan de tre stora lärostyckena i den apostoliska trosbekännelsen och deras innebörd: tron på Gud Fader som Skapare, tron på Jesus Kristus, Guds Son som blivit människa, och tron på den heliga Anden utan vilken ingen kan säga: ”Jesus är herre” (1 Kor 12:3).

Den andra delen (160 s.) behandlar firandet av det kristna mysteriet. Guds frälsning som en gång för alltid fullbordats i Kristus och genom Andens verkan blir närvarande i firandet av kyrkans liturgi, i synnerhet i firandet av de sju sakramenten. Liturgin är i själva verket Treenighetens verk. Den har sin tyngdpunkt i eukaristifirandet, som centrum och i firandet av de övriga sakramenten. En katekes som handlar om sakramenten måste ge svar på fyra frågor: Vem firar liturgin? Hur, när och var firas liturgin? I anknytning till livets naturliga utvecklingsstadier upptäcker kyrkan en andlig ordning i sakramenten. Hon talar om ”initiationens” sakrament (dop, konfirmation och eukaristi), om”helande” sakrament (botsakramentet och de sjukas smörjelse) och om sakrament som står i gemenskapens tjänst (vigningssakramentet och äktenskapets sakrament).

Den tredje huvuddelen (150 s.) handlar om livet i Kristus. När de kristna bekänner sin tro och firar sakramenten blir de kallade att leva ”på ett sätt som är värdigt Kristi evangelium” (Fil 1:27). Deras handlande står under det dubbla kärleksbudet, som närmare konkretiseras i tio Guds bud. Människans kallelse består i själva verket i att leva ett liv i Anden och därigenom manifestera sig som Guds avbild. Denna kallelse är en personlig kallelse; den har emellertid också relevans för hela den mänskliga gemenskapen. Katekesen tar upp Vaticanum II:s perspektiv i pastoralkonstitutionen Kyrkan i världen av i dag och fördjupar dem teologiskt med hänsyn till den moraliska lagen, nedlagd i tio Guds bud. Dekalogen far en lång förklaring (90 s.), men den tolkas genomgående i ljuset av det dubbla kärleksbudet. Inom denna ram utvecklas sedan de konkreta moralfrågor som särskilt – också kritiskt – har uppmärksammats i de första kommentarerna till katekesen.

Betydelsefullt är hur hela det moraliska kristna handlandet ses som ett svar som människan är kallad att ge sin Gud i kärlek.

Framställningen av dekalogen inleds dessutom med flera kapitel som belyser den kristna etikens principiella aspekter. Den betonar den mänskliga personens värdighet; människans frihet och hennes plikt att handla efter sitt samvete; personens förhållande till samhället och hennes moraliska förpliktelse till social rättvisa. I detta sammanhang belyses också människans rättfärdiggörelse och kyrkans roll i etiken. Hela framställningen av dekalogen borde läsas i ljuset av dessa grundläggande och principiella aspekter.

Den fjärde huvuddelen handlar om den kristna bönen. Tron är levande endast om den tar sig uttryck i en personlig relation till den levande och sanne Guden. Aktualiseringen av denna personliga relation kallas bön. Den är en gåva men också ett förbund med Gud och en gemenskap med Kristus. Hela frälsningshistorien är en uppenbarelse av den bön som har fått sin kulmen i Kristus. Den heliga Anden lär kyrkan att spela på olika register i bönen: välsignelse och tillbedjan, bedjande bön och förbön, tacksägelse och lovprisning. Men bönen förutsätter också en inlärning. Vilka vägar eller uttryck man än väljer i bönen, så kräver den ideligen också att man bemödar sig. Slutligen påpekas i katekesen: Herrens bön, Fader vår, sammanfattar i grund och botten hela evangeliet. Katekesen ger en helt igenom biblisk och samtidigt mycket aktuell tolkning av denna bön. Dessa sista 60 sidor blir kanske de mest givande och för läsaren något av det lättast tillgängliga i hela katekesen.

Katekesens karaktär

Man kan beklaga att metodiska och pedagogiska överväganden har spelat alltför liten roll i denna framställning av den katolska tron. Den tar inte hänsyn till de stora skillnaderna hos dagens människor vad gäller förutsättningarna för tron eller förmågan till helhjärtat trosengagemang, och den uppmärksammar inte heller tillräckligt på vilket sätt dagens människor överhuvudtaget finner vägen till att befatta sig med kristna trosfrågor.

Man kan också beklaga att katekesen knappast berör den kristna trons och kyrkans förhållande till olika kulturer. De kristna kyrkornas och samfundens väg till enhet har fatt en besynnerligt blygsam plats. Vid sidan av den utmärkta introduktionen till den kristna etiken verkar den ganska långa katalogen över aktuella privatmoraliska och socialetiska krav egendomligt stel – även om den har sitt upphov i den angelägna önskan att förvirring i lära och praxis inte skall uppstå. Komplexa problem behandlas ibland med några knappast tillräckliga meningar. I enskilda frågor, där situationen efter konciliet har förändrats och den teologiska forskningen har pekat på nya vägar, skulle man ha önskat en påminnelse om, att det fortfarande också finns svårlösta problem. I etiska frågor gäller: kyrkan kan enbart framställa en allmänt gällande ordning. Hon kan däremot inte reglera alla konkreta, ofta mycket komplicerade, enskilda fall, där det kristna samvetets avgörande har sin plats.

Men allt detta träffar inte katekesens egentliga syfte och dess grundkaraktär.

Man karakteriserar inte sällan vår tids trosattityd som en nomadiserande tro. Osäkerheten i tron har blivit påtaglig. Mitt i ett virrvarr av livs- och trosåskådningar söker troende kristna fasta hållpunkter. Å ena sidan finns fundamentalistiska och traditionalistiska tendenser i tolkningen av tron. Å andra finns också försök att tolka kristen tro på ett sätt som äventyrar dess substans eller utgör en allvarlig risk för dess trovärdighet. I denna situation ser sig kyrkan föranlåten att framlägga den katolska tron i dess inre sammanhang för att stärka de troendes identitet i tron och inte minst bidra till levande troserfarenhet. Utan tvekan är detta katekesens syfte. I en tid då stora yttre och inre förändringar allt som oftast medför en ödesdiger desorientering eller brist på mänsklig och andlig orientering, blir betydelsen av ett sådant företag omedelbart förståelig. Ändå ger en sådan katekes också upphov till vissa problem.

Öppna frågor

Michel Leplay, ansvarig för den reformerta franska tidskriften Reforme, beskriver i den katolska dagstidningen La Croix (14 nov. 1992) sin handfallenhet inför denna katekes: den utgör för honom en medeltida ”katedral” och ”ett hieratiskt monument” mitt i den moderna tiden, en tid i vilken vi skulle ha haft behov av en vägvisande katekes för hela kristenheten. Även om detta ställningstagande inte riktigt tycks uppfatta katekesens egentliga syfte, ger det ändå tillfälle till en precisering. Johannes Paulus 11 kännetecknar i sin Apostoliska konstitution tre gånger katekesen som ”texte de reference”, dvs som en text som kan åberopas för en säker och autentisk undervisning i den katolska tron ”och i synnerhet för att kunna utarbeta lokala (eller nationella) katekeser”. Den katolska kyrkans katekes förutsätts alltså få en tilllämpad förmedling och konkretisering för olika trosmässiga och kulturella förhållanden och situationer. Den vill framställa autentiska ”hållpunkter” för kristen tro och etik som behöver ett komplement från ”gräsrotsnivån” i kyrkan. Man får hoppas att denna angelägna principiella syn i praktiken får en vidsynt tolkning, dvs. att katekesen inte kommer att uppfattas som ett hinder för en fortsatt kreativ teologi.

Förvisso kräver kristen tro öppenhet för den helt nya situation som vi möter i dagens värld. Men utan fasta hållpunkter tycks ett sådant vågspel knappast kunna lyckas. I logikens namn borde man medge: Kyrkan kan inte bekänna ”en enda Herre och en enda tro” utan att också motivera denna tro genom att framställa den i sammanhållande form. I själva katekesen påpekas därför: ”I en helhetssyn på Kristusmysteriets uppenbarelse kan trossanningarnas inre förbindelse och samstämmighet upptäckas” (nr 90).

Katekesen är emellertid en uttryck för kyrkans nuvarande trosmedvetande. Det vore felaktigt att uppfatta bokens tett i alla dess enskildheter som en definitiv trosformulering. Under Andens ledning är kyrkan ideligen på väg till en förnyelse av sin tro och av tillämpningen av tron i olika situationer. Även i svårlösta etiska frågor kan vi därför hoppas att hon inom ramen för sitt trosarv hittar ytterligare och bättre lösningar.

Slutligen gäller: Kristen tro vill vara ett befrielsens budskap, och framställningen och förkunnelsen av tron är en appell till människorna till ett fritt och ansvarsfullt samvetsavgörande.